När jag tänker tillbaka på 2024 får jag i min inre syn en stor pendel framför mig. En pendel som har gått från det ljusaste ljuset till det mörkaste av mörker. Ett år av alla känslor, verkligen.

Så här skrev jag för ett år sedan:
Kan lätt säga, förutom under de år som jag blev pappa, att 2023 är mitt mest ”dramatiska” och mest omvälvande år någonsin i mitt liv. Det har hänt så mycket detta år! 

Tror att jag under 2024 grundat mig mer men samtidigt vågat vara kvar i det tuffa, vilket skapat känslor som jag nog aldrig känt i mitt liv. Men vi tar det från början:

Fortfarande kvar en del i intellektet när jag skrev om att ljuset tar mer plats inom mig. När jag tänker tillbaka på detta, känner jag mig idag mer grundad och mer i realiteten, vilket är både på gott och ont. Men som sagt, mycket i huvudet och lite mindre direkt i hjärtat.

Tjattret av ”egot” utmanades mycket under jobbets uppstartsdagar i Undersvik 24-26 januari. När jag tänker tillbaka på detta förundras jag över hur rädd jag var att ”släppa taget” på ”riktigt” eller hur jag ska uttrycka det. Kontrollfreaket i mig firade stora triumfer och jag var helt slut efter dessa dagar. Ny chef, nya medarbetare spelade säkert in. Passa in, duga inför andra och liksom vara en bra arbetskamrat, till priset av att jag inte var mig själv under dessa dagar.

Sådan nötning i mitt inre. Acceptans och kontrollförluster pågick under flera veckor i början på året. När jag läser tillbaka känner jag en skillnad idag, trots allt. Eller är det så att jag vill känna en skillnad? För att inte ha fastnat? Slogs i mitt inre om bloggen skulle vara kvar eller inte. Valde att ha den kvar och vara öppen med det som pågick (och pågår) i mitt inre.

Sverige blev medlemmar i NATO den 7 mars 2024. I en förlängning tror jag det är bra för vårt land. Åkte till äldsta dottern och hennes J i början på mars.

Påbörjade en mediumutbildning hos Livskällan i Uppsala under mars månad. Kände dock efter två gånger att jag ”inte var där” och avbröt utbildningen senare under året. Idag känner jag att det var rätt beslut. Måste finna min egen ro och lita på mig själv och det jag känner, innan jag kan gå vidare så att säga. Livrädd för att inte kunna skilja på mina tankar och det som faktiskt ”kommer till mig”.

I slutet på mars bjöd syster S mig på påskdagsmässa i Börstils kyrka. Ett äventyr må jag säga som startade redan på bussen på väg dit. Summa summarum var det trevligt och jag är glad att jag tog mig dit.

Under året firade jag 10 år som helnykterist. Ett beslut som garanterat räddade mitt liv, den där dagen i april 2014. En av få saker som jag genuint idag kan säga att jag är stolt över att ha gjort. Fick stöd från många och även ”andra sidan” när allt stod på sin spets.

Det jag skrev den 13 april ger mig idag hopp, när det har varit lite tufft sista veckorna. Ett utdrag:

Är bara i början av detta inre arbete känner jag. Texten kanske är förvirrad, men det är så här jag känner just nu. Så mycket kvar att upptäcka och våga stanna kvar i. Bättre sent än aldrig passar nog in på mig. Vi är inte våra tankar. Vi är så mycket mer än så!

Ibland är det bra att gå tillbaka och faktiskt se att det händer saker och ting med en. I detta fall positivt och en av anledningarna till att jag fortsätter att blogga.

Eurovisionfinal i Sverige den 12 maj. Satt hemma tillsammans med yngsta dottern och hennes O. Inte min vinnare, men trevligt att se detta tillsammans.

När min gamla chef berättade att hon skulle lämna kansliet sjönk jag igenom jorden samtidigt som jag var svag i kroppen på grund av sjukdom. Föraningar fanns, men det blir ändå en kalldusch när det definitiva kommer. Skrev den 19 maj om Maja som utekatt, besök av yngsta sonen och än mer nötande gällande att ”släppa taget”.

Första juni och gamla tankemönster fortsätter i strid ström att gäcka mig. Livslångt nötande och kanske lite framåt? Om jag inte trodde på det, då skulle jag ”lägga ner” direkt. Dagen efter blev det en spontan utflykt till minneslunden vid Vittinge kyrka där pappa och ”fosterpappa” Svens aska grävdes ner 2018 samt 2009. Fint att göra detta med syster M.

Den 13 juni hade vi personaldag med jobbet. På förmiddagen mötte vi delar av personalen från Gottsunda församling och på eftermiddagen åkte vi till Hammarskog och spelade kubb och flera medarbetare tackades av. För mig var det rent känslomässigt tufft på jobbet vid den här tiden.

Kroppen började visa tecken på stress, trots att jag med knoppen förnekade detta och det var detta som var mitt stora misstag. Blodtrycket steg än mer och jag inbillade mig en massa saker som inte riktigt stämde, vilket inte gjorde saker och ting bättre.

Ytterligare en medarbetare som betydde mycket sade upp sig och strax innan midsommar var kaoset totalt i min hjärna gällande mitt jobb och hur jag själv skulle göra. Firade midsommar för första gången på många år med exet A, hennes mamma och delar av familjen. Blodtrycket skenade och tillslut ”gav jag upp” och tog kontakt med vårdcentralen för hjälp. Under dessa dagar var jag helt övertygad om att jag måste säga upp mig, även om det skulle innebära arbetslöshet för all framtid.

Men det svängde och den 25 juni hände det flera positiva saker för mig. Dels med tankarna kring blodtrycket och dels med jobbet. Förundrad, men tacksam. Ljuset och värmen gjorde sitt till att måendet blev bättre.

Grubblandet fortsatte. Under första dagarna i juli ”nöttes” kopplingen mellan hjärta och hjärna. Blir alldeles slut när jag nu läser tillbaka. Tror att det var den stundande resan till syrran M och Mange i Idskär i den finska skärgården 5-9 juli tillsammans med syrran S och hennes Pär som drog igång allt. Hade gruvat mig så för detta och tidigare år backat på grund av oro, men idag är jag väldigt tacksam för att resan blev av. Så mycket känslor och fina upplevelser. Roadtrippen med syrran S och Pär var verkligen en spännande upplevelse.

Min oro är mer synlig idag och jag försöker inte få bort den till alla medel, även om det ibland misslyckas. Under året 2024 har jag blivit allt mer medveten om mekanismerna och genom detta kunnat våga lite till.

Årsdagen av Igors död kom. Sorgen finns där fortfarande och bara häromdagen fick jag otroligt dåligt samvete för att jag inte försökte rädda honom. Hans död förändrade mig och gör ont i mig fortfarande. Att rädda honom var enligt veterinären förknippat med lidande och stora risker. Tänker på min älskade kattpojke ofta och många gånger rinner fortfarande tårarna. Saknar honom så mycket. Får bita ihop när jag skriver detta. Tycker hans öde är så orättvist. Någonting i mig dog tillsammans med Igor.

Syrran M och jag cyklade i minnenas allé mot Gottsunda och Valsätra i mitten på juli. Det var och det insåg jag nog senare, väldigt läkande för mig, att göra detta med henne. Vi som växte upp i kaoset tillsammans gjorde nu ”avslut” tillsammans. En fin dag där vi pratade mycket om vår barndom.

Såg Carola live för första gången och var ner på stan när Filmstaden Luxe invigdes i slutet av juli. Jobbade ett par veckor och sedan åkte jag iväg till Göteborg och äldsta dottern på semester i 1-6 augusti. Fina dagar med bilkörning, besök i Ullared och besök på Styrsö i skärgården. Hade länge velat besöka skärgården utanför Göteborg och nu blev det av med äldsta dottern. Så fina minnen!

Sommaren och semestern var den bästa på flera år med ett par resor som höjdpunkter. Badade i havet igen och vågade mig ut bland människor. Även vädermässigt var sommaren 2024 den bästa på flera år.

Majas nya liv berättade jag om den 24 augusti. Hoppas så att hon mår ok i sitt nya liv. Precis som för mig trivs hon bäst under vår- och sommarmånaderna då man kan vara ute mycket. Mitt eget mående blev allt bättre och jag bestämde mig också för att ge jobbet ”en chans till” under hösten.

Tålmodighet, acceptans och förlåtelse. Sen det som jag nästan tycker är svårast, att tycka om sig själv var teman i mitt skrivande. Fortsatta behandlingar med Marie i Gävle samt hos Livskällan där jag fick healing av Carolina flera gånger och var med på några evenemang under sensommaren och tidiga hösten. Men tyvärr, den gamla föreställningarna och hjärnspökena tog alltmer över och redan i början på september började det gnaga inom mig själv att jag lurade mig själv igen…

Min äldsta dotter och hennes Jordan var tvingade att ta det hemska beslutet att låta deras katt Purdy somna in den sista augusti. Hon var gammal och skör och levde ett långt liv. De vet inte exakt hur gammal hon var men tror att hon var född 2006-2007. Men det spelar ju ingen roll egentligen för att skiljas från någon som gått vid ens sida under flera år, det är tufft. Vet att Purdy var älskad och att de gjorde allt för henne.

En tur till Salsta slott och Fullerö handel samt IKEA under en intensiv dag i september. Tur att jag har syrran M som tar ut mig på äventyr. Dubbla bilderna med några års mellanrum på Clabbe i Anatomiska teatern i Uppsala är ett fint minne från Kulturnatten trots att det är på dagen.

I oktober kämpade jag med att ”komma ner” och kunna fokusera. Gjorde en ny meditation där jag verkligen försökte ”släppa taget” och lite häftig var den med de ord som kom till mig:

”Överleva först, göra gott sen. Glöm aldrig vem du är”
”Bli hel. Ta för dig. Var inte rädd”
”Du blev aldrig sedd. Ta igen det nu och gå framåt”
”Vara social. Visa upp dig. Vara bland människor. Sluta med tvivlet”

Den 5-6 oktober var jag i Falun och besökte yngsta sonen. Det blev härliga dagar där vi besökte Falu gruva, Gruvmuseet & Creutz lave. Creutz lave är Sveriges högsta bro, vilket få känner till. Så spännande äventyr.

Yngsta dottern firade jämt och själv passerade jag 41 år på jobbet. Nötandet i mitt inre fungerade fortfarande hyfsat, för att i november bli än tuffare. Mörkret och kylan sänkte mig alltmer. Tappade greppet om mitt ätande och rörde på mig allt mindre. Gick ner i en spiral smygandes som inte var bra för mig.

Syrran M och Mange hjälpte mig med att kasta lite gammalt och köpa lite nytt, bland annat en ny soffa. Tog hjälp av Livskällan och Carolina för att orka framåt.

Tvivlet på jobbet fanns där och den eviga klagosången upprepades både här på bloggen och inom mig. Kände mig slut som människa helt enkelt om jag ska vara uppriktig. En tung period följde och den har väl fortfarande inte riktigt släppt. Lite mer modig att berätta hur det var, men en hel del höll jag fortfarande inom mig. Dumt, jag vet.

Vet fortfarande inte om det var sista gången jag var hos Marie i Gävle på rosenbehandling? Vi får se vad som händer framledes, men känslan då den 26 november var att detta är nu ett avslutat kapitel för mig.

Bearbetade ett gammalt trauma med hjälp av just behandlingen hos Marie samt en dröm som kom ett par dagar senare. Tror idag att det var viktigt att detta kom upp. Men där och då var allt bara jobbigt. Försökte verkligen höja blicken, men det var som om jag fortsatte sjunka ner i någonting jag var livrädd för.

Försökte göra saker ändå. Träffade en gammal arbetskamrat som gav energi i början på december. Så fin själ. Insikterna i mig växte och jag försökte verkligen bara vara i det.

Men jag lurade mig själv igen och då speciellt när det handlade om kosten. Det gick inte från en dag till en annan, utan det smög sig på och helt plötsligt satt jag där med gikten igen. Det är fortfarande inte helt bra i min vänster stortå- och långtå led och detta är bland de värsta anfallen jag haft.

Firade en lugn och fridfull jul med familjen. De är så värdefulla för mig. Där är jag idag och dagarna går väldigt fort. Maja går vid min sida och jag älskar henne så mycket.

Vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta 2024 mer än att det var ett år med djupare insikter som ibland var häftiga men också många gånger sorgliga och riktigt tuffa i djupet på mig.

Dödsångesten var i perioder på en helt annan nivå än tidigare och då speciellt under vinterhalvåret. Saknar ljuset så mycket. Åldrandet är svårt för mig, även om jag kämpar med att acceptera att alla andra alternativ är sämre. Kan ibland riktigt känna hur kroppen blir äldre med krämpor som inte funnits där tidigare.

Ensamheten slår också till ibland på ett sätt jag inte kan hantera så bra. Försöker släppa den biten och acceptera det som är.

Fina äventyr inte att förglömma som Idskär, Falu gruva, Styrsö och den viktiga cykelturen till Gottsunda. Finns många viktiga själar som hjälpt mig på vägen framåt under året som gått.

Det finns mycket att ”jobba på” inför 2025, helt klart. Acceptans, tålmodighet och mod. Vara i sig själv och känna en inre ro.

Alla ni som har orkat att läsa hela vägen ner i denna ”sörja” av ord önskas ett nytt fint 2025! Vi kämpar alla med våra utmaningar! Kram på er alla!