Helt överväldigad av känslor. Ibland vet jag inte vad jag ska ta vägen med allt. Som att befinna sig i en torktumlare utan stoppknapp. När jag ”flyr allt” vet jag inte om det är ”gamla föreställningar” som försöker ta över igen eller om det faktiskt är att jag måste backa för att inte gå sönder helt.

Vart går gränsen för mig? Göra saker för att jag tror att det förväntas av mig och för att inte bli avvisad eller för att jag verkligen vill? Lite som den där sexåringen som vill behaga och tror att han måste vara med på allt. För att inte bli avvisad och bortsorterad. Vill ju tro att livet lärt mig någonting och att jag idag gör saker för att jag vill det, men jag är inte säker efter att ha sagt nej till några saker denna helg.

För är det något jag lyckats med genom livet är det just att sortera bort mig själv, straffa ut mig och liksom nu sitta utan närmare vänner eller en partner. Det är den krassa verkligheten. Min rädsla att inte duga, att bli avvisad får ju det resultatet att jag aldrig eller väldigt sällan tar initiativ till att höra av mig till människor som jag vill träffa. Vad ger det för resultat? Jo, att jag sitter själv och sen begriper jag inte varför, när det just är min oförmåga att hålla kontakter levande och ta initiativ. Mitt sociala liv är lika med noll och jag tar sällan initiativ till evenemang och saker som jag vet skulle vara kul.

Mina nära gör mycket för att dra mig ur mitt skal och ofta tackar jag dem för det. Men ibland blir det bara för mycket och jag liksom inte klarar annat än att vara ensam. Även om det ibland är det värsta jag vet numera, att vara ensam, så känner jag den här helgen att jag inte pallar med någonting mer än att vara hemma och själv tillsammans med Maja. Tålamodet klarar inte ”påtryckningar” varken från mig själv eller andra. Intrycken inom mig är överväldigande och jag klarar bara inte av det.

Maja ger mig dessutom dåligt samvete när jag inte vågar släppa ut henne på baksidan. Tror säkert att hon skulle klara det bra. Häromdagen var vi ute med sele och hon gick en hel del då och var så duktig. Men hon ville aldrig gå in och hade det inte varit för hunden som skällde, då hade vi säkert varit ute fortfarande om Maja hade fått bestämma. Det ger mig dåligt samvete som fan att hon inte längre är den där fria katten som kan komma och gå som hon vill, utan är beroende av mig när jag har ork att gå ut med henne.

Ska på en ny husvisning nästa helg. Trivs inte riktigt där jag bor nu. Känner mig instängd och ihoptryckt. Som om jag håller på att kvävas. Även i boendet alltså.

Jobbet är som det är. Vissa dagar vill jag inget annat än att sluta och andra känns det hur bra som helst. En tung arbetsuppgift som krävde resande har jag nu ”sluppit” vilket lättade en del på den ångest jag haft inför framtiden. Men jag känner mig fortfarande vilsen och lite ensam på jobbet och nu när gamla chefen ska lämna huset, då känns det inte bra inom mig. Nästan som en sorg och jag vet inte hur det kommer att kännas den dagen hon gör sin sista dag på kansliet. Bävar.

Det är så lätt att hemfalla åt jobbiga känslor och att tycka synd om sig själv. Vet inte varför jag inte kan ”borsta av mig” allt som hänt och som varit tufft och bara gå vidare? Har tagit så mycket hjälp och ”grottat” i trauman och det tuffa under flera år nu. Ibland när krassheten slår till är känslan att vad fan var allt detta bra för? Ett ständigt grävande utan slut som det känns ibland. Samtidigt och det måste jag tro, att hade jag inte jobbat med mitt inre, då hade jag varit på en helt annan plats idag. En än mer mörkare och tyngre plats.

Ibland känns det som om det inte finns mer i livstanken, men samtidigt vad är alternativet? Man kan ju inte bara lägga sig ner. För vad händer då? Repetition och nya fajter med andra konstellationer i ett livsspel som aldrig tar slut. Varför då inte istället ta fajten här och nu med det som jag försöker ”fly ifrån”? Ibland en överjävlig känsla och då finns bara valet att sitta still, vara ensam och be om att det går över tillslut.

Längtan och känslan av att sitta fast är så nära att kväva mig. Att bara sitta still och inte göra någonting. Den här helgen är det så för mig och frågan är vad det står för? En sund reflektion över allt som hänt sista tiden eller ett tillbakagång till gamla mönster av isolation och att dra mig undan? Boende, jobb och alla jävla förändringar överallt hela tiden. Så är känslan och nu vill jag bara gömma mig för allt.

Här men ändå inte här. Gå upp på morgonen, jobba och ändå hålla sig flytande. Märkligt, men på något sätt går vardagen vidare och som det känns i ett fruktansvärt snabbt tempo. Nu 1 juni 2024!

Lite roligt med AI (Artificiell intelligens) och allt vad det för med sig. Nu kan man i bloggverktyget få en AI-genererad bild på den text man skriver. Denna bild fick jag utifrån den text jag skrev ovan:

Vet inte riktigt vad denna AI-genererande kvinna har med mina ord att göra? Framtida partner? (;-) Ser en person som tänker som jag ut på det viset, eller vad menas? (;-)