Acceptans och tålamod. Alltmer känns det som ett livslångt ”projekt” för mig. Att bara inse det gör att det känns lite bättre.

Försöker hela tiden ”fly” från mig själv. Det som är jag, utan murar och utan de gamla tankarna.

De gamla tankarna har på sista tiden förstärkts i mig: att duga, göra som andra säger och stå där med ”mössan i hand”. Att vara duglig, sköta sig och inte avvika på något sätt. 99% mina egna hjärnspöken garanterat som jag åker in i så lätt och tyvärr fastnar i, just för att det är så välbekant. Har ett mindervärdeskomplex som tyvärr sista tiden blivit allt starkare.

Vågar fortfarande inte möta mig själv som den jag är. Försöker jag ignorera, går det som det har gjort nu. Stanna upp och våga vara i nuet, vara den jag är. Som jag tjatat om det och sen flyr jag själv hela tiden. Stanna upp och möta de tankar som finns därinne. Stå upp i olika situationer för den jag är, med mina ord och tankar inför andra människor. Inte fortsätta i det gamla, som när det möter motstånd skapar sådan ångest och skapar flyktkänslor i mig. Tror mig att jag måste vara på ett visst sätt för att bli ”godkänd” och duga inför andra.

Det tog stopp häromdagen. Förnimmelser från 2016-2017 men ändå inte. Mer medveten idag trots allt gudskelov gjorde att jag backade tillslut och tog mig själv på allvar. Det var med kraftig ångest jag gjorde det. Men jag gjorde det! Tack gode Gud!

Känslan när jag sen vågar gå ner i det som gör ont, är att varför håller jag på och bara struntar i mina egna signaler? Fortfarande, efter det som hänt mig tidigare? Så envis och så rädd att inte duga inför andra gör att jag bara kör på, trots att det kan innebära katastrof för mig. Bror Duktig på något tvistat sätt och tankar som bara gör det svårare för mig. Att säga till, prata om ens eget mående med hjärtat och inte hjärnan, det är någonting jag troligtvis kommer att få kämpa med i hela mitt liv.

Tar aldrig initiativ till att träffa människor. Det mönstret blir alltmer tydligt i mig. Trots att jag vill, så gör jag det inte. Avvisad eller inte? Hänger garanterat ihop med detta jag nu brottas med inom mig. Låter hellre bli om svaret blir negativt. Det handlar om detta även gällande relationer och att där försöka bryta mitt pågående livsmönster. Försöker släppa tankarna och bara vara i detta. Med olika redskap och metoder som ibland bara känns bortkastat eftersom jag inte tycker det händer något. Tålamod är svårt. Acceptans likaså.

Isolerar mig alltmer igen. Klarar inte av att ”ta plats” och försöka. Fastnar i det gamla och hur mycket som ”tagits ifrån mig” av anledningar som jag inte kan påverka. Vet med förnuftet att det är den lilla killen i mig som letar efter ”offerkoftan”. Gömma sig i det välbekanta. Det är så tryggt att vara i det trots att det inte är bra för mig idag.

Livets gång går vi alla igenom med olika faser och att ingenting är för evigt. Det är så svårt för mig att interagera det även med mitt hjärta. Förändringar är vi alla med om. Det är inget unikt för mig.

Ibland är längtan att bara slippa allt och fly så stark. Så stark att ta den enkla vägen, trots att jag vet på ett plan att det är en genväg i det högre perspektivet av varat. Ångesten växer när jag tänker lite till, för till vad har jag att fly? Går bara på och lurar mig själv in i tidigare tankar som inte varit bra för mig. Gamla destruktiva beteenden som bara gör saker och ting än värre? Döden som bara gör att jag får återupprepa det jag nu inte klarar av, fast i ett annat liv?

Min livskamp är att våga stanna kvar i den jag är. Här och nu. Inte bara med hjärnan utan det som är så svårt även med hjärtat. Vad i detta är jag så rädd för? Har skrivit kilometervis genom åren om en massa saker för att även via ordet fly kärnan i vad allt handlar om.

Hur fan kan man vara rädd för ljuset?