En dag kommer jag att förstå. Förstå varför både jag och alla andra som lever här på jorden går igenom det som vi går igenom. Vandringar i evighet som det känns och en stark längtan hem. Hem till någonting som bara anas långt där borta. En dag kommer jag att förstå.

Acceptans och tålamod jobbar jag aktivt med sedan flera månader. Försöker komma åt känslan att inte skämmas mer över den jag är. Den känslan har funnits med mig så länge. Att inte ta mig själv på allvar och inte vara värd att älska någon. Känna skam. Detta beroende på händelser tidigare i mitt liv, men även i andra liv, vilket påverkar det här livet. Sådant tror jag på och i min världsbild vandrar vi liv efter liv för att bli hela.

Livskällan med Carolina och Martina. Har inte ord för vad de betyder för mig. Kan påstå att de håller mig kvar här på jorden tillsammans med nära och kära. De är ren kärlek och vill bara väl. Tyvärr klarar en del i denna värld inte av godhet. Det är ett faktum och riktigt varför de blir så provocerade av ljuset, det övergår mitt förstånd faktiskt.

Har varit på healing ett par svängar med Carolina och senast provade vi circling. Att jag vågade var bara det så stort för mig. Att titta in i hennes ögon ger mig hopp. Jag vågade inte riktigt vara i hjärtat hela tiden. Ändå var jag där tillräckligt för att se den rena och oförstörda ljuset och kärleken i henne. Den visa själen som vägleder andra. Svårt att förklara med ord, men det var så ljust och fint. Tacksam över att få vara med om detta. Hennes prövningar för att följa sitt hjärta berör mig djupt. Jag finns lite på distans, men jag känner så mycket för henne. Vill henne så väl.

Senaste healingen handlade om min egen skam och min sorg över en massa saker. Så starkt och fint. Så kraftfullt. Känner sådan tacksamhet att få den här hjälpen när jag själv ”kört fast”. Samtidigt som det ljusa får mer plats, får även mörkret det. Allt förstärks åt båda håll och i det har jag en kamp i att leva i ljuset och acceptera mörkret. Inget kan existera utan det andra.

Under de år jag bloggat, har jag skrivit en hel del om att kärlek är av godo. Men på något sätt har jag ändå distanserat mig själv från orden. År 2019 var jag arg och fick ur mig en hel del tack vare att jag skriver… …men kärleken till mig själv fäste inte det året heller riktigt. Var då mer bitter över sakernas tillstånd. Idag är det mer sorg att jag behandlat mig själv på det här sättet under så många år. Men jag vågade lite till då. Det går som i cykler detta.

Försöker förstå mig själv och det jag känner i hjärtat. Vara snäll och inte dömande mot mig själv. Tycker mig vandrat i alla känslolägen genom åren.

Tänk, det är fortfarande tufft att skriva om detta. Så kommer det nog alltid att vara. Detta är starkt i mig. Men det är en skillnad idag. Jag fastnar inte i dömandet lika länge som tidigare. Sen har det varit enklare att acceptera andra och inte döma dem. Då har jag på något konstigt sätt hållit det ifrån mig. Kan låta märkligt, men så har jag känt. Sen tror jag att i botten handlar det om någonting djupare än just min sexuella läggning. Men den blev liksom kittet att hålla ihop mitt självhat. Behövde liksom inte ta itu med de andra sakerna. Det var ändå kört eller hur jag ska uttrycka det.

Känslan av att vara övergiven och värdelös tror jag är grunden. Bergvik 1972. Dömd av de som skulle skydda mig. Tog många år att komma vidare och förstå sammanhangen. Vet att jag tjatat om detta en del här, men det är för mig nyckeln till mycket. Ville inte se kopplingarna helt enkelt och många gånger är det ju smärtsamt att gå inåt. Det kostar på, även om det tillslut blir bättre. Självkänslan är noll och svår att höja. Självförtroendet är lättare eftersom det för mig är ”färskvara” och något som faktiskt går att förändra till det bättre.

Mamma och pappa försvann i mitt liv tidigt, fast på olika sätt. Såg mig inte värd att älskas och min sexuella läggning kom då som en extra sårbarhet. Samhället var många gånger dömande och jag hängde på, trots att jag själv hade de känslorna. En värld där människor på flera platser fortfarande sätts i fängelse och i de värsta fallen avrättas. Tacka sjuttsingen för att människor inte vågar komma ut och vara sig själva.

I alla fall, detta med min läggning var något att haka upp mitt egna självhat på. Pappas ord genom åren hjälpte verkligen till. Vissa killars åsikter under uppväxten om sådana som mig gjorde inte saken bättre. Jag blev än mer rädd att någon skulle få reda på vem jag verkligen var. Allmänna jargonen om män som gillar män som någonting onormalt och äckligt påverkade mig väldigt mycket. Det liksom bara cementerade och förstärkte det negativa inom mig. Jag kunde verkligen inte se mig själv som homosexuell, trots att känslorna fanns där. Gjorde allt och då menar jag ALLT för att svälja och inte acceptera mig själv under så många år.

När jag verkligen försökte närma mig andra som var som mig kände jag mig liten. Jag kände mig inte värd att få vara med dem. Kände mig inte inkluderad och klarade liksom inte av att vara mig själv och ta för mig. Var inte färdig med mitt inre jobb att acceptera mig själv. Värdet fanns inte där och då spelade det liksom ingen roll. Fortfarande är det svårt som sagt att stå upp för den jag är, innerst inne.

Försöker förstå mig själv. Varför jag agerat som jag gjort genom åren. Varför jag varit så rädd att visa mitt ”rätta jag”. Många gånger bryr sig människorna omkring mig inte ett dugg, i alla fall nu i vuxen ålder. Åtminstone verkar det så utåt. Det handlar om min egen syn på mig själv. Ibland med vissa vänner kom det ut när jag var full. Jag gjorde då mina försök att träffa någon. Det slutade ofta med katastrof och det gjorde inte saken bättre.

Vet inte vart orden ska ta vägen när jag skriver detta. Vet inte vart jag själv ska ta vägen faktiskt. Försöker ge mig lite acceptans och självkärlek kanske genom att skriva ner det hjärtat säger mig. Att förstå att kärlek aldrig kan vara fel. Tänk, jag har bloggat om detta genom åren så mycket och alltid sagt åt andra att kärlek är av godo. Varför har jag uteslutit mig själv i detta så länge?

Kanske får jag aldrig ihop detta fullt ut. Vet att jag har hängt upp mitt liv alldeles för länge på detta. Känner det själv, men jag kunde inget annat för att ens överleva. Istället för beslutsamhet har det bara skapat än mer ångest ju äldre jag har blivit. Så många gånger har jag velat fly från mig själv. Många gånger har jag skrivit om mig själv för att sedan radera. Just för att jag inte kan stå upp för mig själv och den jag är. Vet att jag inte behöver skriva om det och visa upp allt här på min blogg. Vet inte varför jag gör det egentligen. Ett sätt att visa upp mig och stå upp för den jag är? För att acceptera mig själv och inte kunna gömma mig mer?

Skriver om det nu och kämpar med att trycka på publicera-knappen. Eftersom du kan läsa detta lyckades jag den här gången. Men det är fanimej inte lätt detta. Förstår så väl de som stannar kvar i garderoben och istället blir homofober. Samtidigt kväver det en inifrån och åtminstone för mig blir det inre krockar som påverkar mig negativt. Jag har delvis varit kvar i garderoben. Jag har inte pratat så mycket om detta. Efter min nykterhet har jag inte gjort några försök att träffa en partner. Så rädd för att avvisas och inte ses som alla andra.

Kärlek mellan två vuxna människor oavsett kön kan aldrig vara fel. Kärlek kan aldrig vara fel. Det mantrat har jag inga problem med när det gäller andra. Min längtan är att hjärtat och inte bara hjärnan ska få uppleva det. En del av mig vet att jag måste släppa detta med att hitta någon att älska. Göra det bästa av vardagen och sluta längta och tro en massa. Acceptera det som är just nu och göra det bästa av det. ”Öppna upp” mitt inre och bjuda in människor med hjärtat och inte hjärnan. Min lärdom i det här livet känns det som.

I vissa perioder är det svårt. Vill inte mer. Vill liksom slippa känna. Sårbarheten känns extra mycket nu när jag försöker leva mer med hjärtat. Det ”gamla tankesättet” kämpar för sin överlevnad. Programmeringarna från förr gör det också. Då kan det bli krockar som verkligen är tuffa för mig.

Har inget förnuftigt att avsluta denna bloggpost med ens. Blir nedstämd och uppgiven bara trots att jag nu efter flera veckor äntligen publicerat detta.