Nedanstående ord kopplar ihop den lilla Jerry och hur han agerade i sitt liv. Inte med intellektet som alltid utan med hjärtat och känslorna. Så starkt för mig att känna detta och faktum är att ju mer jag skrev i denna bloggpost, ju mer kom en självinsikt fram om den där sexåringen som kämpat ett helt liv och det är för mig helt fantastiskt! Lilla Jerry som gjorde sitt bästa för att överleva, där allt efter den dagen i Volvon handlat om just detta, och att känna kopplingen i hjärtat och känna kärlek till honom (och inte hat som jag gjort i hela mitt liv) är en otroligt stark känsla. Otroligt stark!

Så här skrev jag tidigt i morse:

Gamla tankemönster eller något nytt?

Min resfeber blir allt starkare för varje dag som går. Var det så här förr om åren? Eller var det så att jag då backade och istället var hemma på min semester?

Ska resa till Idskär och den finska skärgården på fredag. Resvägen är lite krånglig och det tar ungefär en dag att komma fram. En del av mig vill inte. Vill vara kvar hemma när semestern börjar och bara ”skrota” omkring i det ”trygga” med de rutiner som fungerar hjäpligt, även på semestern. En annan del vill åka iväg och uppleva någonting nytt och kanske vågar jag pricka av en aktivitet på min bucketlist också om stjärnorna står rätt.

Men varför ”bråkar” tankarna så med mig? Det gör mig helt slut att inte bara kunna ”släppa taget” och inte tänka så mycket. Bara göra.

Ser fram emot sällskapet, ser fram emot att kunna bada på egen strand, ser fram emot att komma till en ny miljö och liksom uppleva någonting nytt.

Ändå känns allt bara jobbigt och jag vill fly, när släpper efter lite för de gamla tankarna. Som om jag vill ”komma undan” och det inte är någonting som jag vill göra. Som om jag är påtvingad detta och varför känner jag så? För som sagt, en annan del av mig vill uppleva nya saker, vara öppen och transparant.

De är gamla tankemönster som försöker styra mig mot det jag känner igen och vet är ”tryggt” för mig. Ligga still och inte utmana. Kontroll över de skeenden jag kan ha kontroll över är kanske större när jag utmanas på andra plan och det som jag redan förändrat. Då kanske mitt inre kämpar än mer med att påverka det jag kan påverka genom status q och vara kvar i den lilla trygghet jag så att säga kan påverka.

Vet också att skulle jag stanna hemma, då skulle mina gamla tankar få ”vatten på sin kvarn” genom övergivenhetskänslor och att jag inte hör hemma någonstans, även om det är jag som backar. Kan låta bakvänt värre, men det var och kanske finns det stråk kvar av den känslan. ”Det var väl lika bra, ingen vill ändå ha med mig att göra.” De tankarna har nog följt mig sedan tidig barndom och i det har jag varit så fast genom åren. Tycka synd om mig själv och vara grinig och svår.

Den är stark, denna gamla tanke och känsla i mycket. Slåss emot den ofta känner jag nu och då speciellt om jag gör saker som jag från början inte bestämt själv. En gång övergiven och ensam och med en sexårings intellekt, för alltid så, eller? Lilla Jerry som bestämde att ingen ska få komma mig nära igen och ens försöka göra mig illa. Stänger ner allt för alltid! Har förstått det intellektuellt men inte känslomässigt och den insikten är så viktig för mig.

Den där 6-åringen som kastades in i den rökdoftande vita Volvo Duetten förföljer mig fortfarande. Att gråtandes titta framåt mot framsätena och inte få någon förståelse, inte ens från mor, utan bara tystnad, har nog vingklippt pojken mer än han först trodde.
– Den vita rökdoftande Volvo Duetten (20170223)

Göra upp med mig själv och dessa tankar. Hela tiden. Tror då att det är viktigt att bara göra och lita på den där ljusa och positiva känslan som blir allt större.

Märker som sagt att en insikt och koppling till mitt beteende genom åren håller på att komma fram och få fäste i mitt inre. Att jag kan se det själv. Det är stort för mig. Självinsikt och förståelse för mitt agerande. Klappa lite på mig och vara stolt över detta. Låtar tårarna över detta komma ut.

Tänk att jag vågar och kan! Äntligen!