Hade medarbetarsamtal i veckan. Det var positivt. Chefen var stöttande. Vet inte varför, men jag var helt slut efter mötet. Mina krafter är inte som förr och det gäller på flera plan. Är inte lika rapp i tanken och ibland på eftermiddagarna tar det liksom ”bara slut”. Vet att jag blir äldre, men även utbrändheten 2016-2017 tror jag finns där när marginalerna i energin minskar med åren.

Orkar liksom inte ”ladda om” mer efter alla förändringar som skett och sker i mitt liv. Sista åren har varit intensiva på flera plan med stora förändringar. Mycket är på det sätt som ”måste ske” för att jag ska vara kvar på jorden. Mycket saker som jag vet inom mig ”måste” förändras för att jag liksom ska kunna vara kvar överhuvudtaget med ett liv som är ”värdigt” eller hur jag ska uttrycka det. Det sätter en inre press på mig. Intellektet vet men känslan (egot?) stretar emot trots allt. Pratat om detta en hel del här men så är det.

Ytterligare ett nytt system är på gång i jobbet. Vet inte om jag orkar med det faktiskt. Det känns som om det är nog nu. Vet att min tjänst är administratör med inriktning på en del systemhjälp. Ofta har det varit spännande och kul att lära sig nytt. Men det är som om det är stopp nu. Man ska kunna alla möjliga system för att stötta de andra på jobbet. Men jag orkar inte flera nu. Vet inte vart detta kommer att sluta. Det är nog som det är nu. Tanken är full och jag försöker greja de system som jag kan och som utvecklas. Bara det är tufft ibland.

Ibland tänker jag på att kliva tillbaka. Men någonting inom mig är oerhört rädd för att göra detta. Det är fortfarande lite för tidigt att släppa taget. Trots att jag vissa dagar har ett sådant motstånd mot att ens kliva upp i sängen att hälften vore nog. Försöker se förmånen att vara där jag är och att vara tacksam. Men ibland är det svårt när tanken är tom och jag liksom bara vill försvinna bort från allt. Vad är liksom alternativet för mig? När man är så beroende av att lönen kommer in varje månad så får den inre utvecklingen stå tillbaka. Frågan är bara hur länge det funkar att tänka på det viset?

Vet att man aldrig kan få allt i ett liv. Vissa saker är bara att acceptera. Vet att det är så. Men lik förbannat tär det på mig och det känns som om jag har fastnat. Tar hjälp av Carolina och Livskällan och jag lägger så mycket i det. Min energi klarar jag inte av att behålla själv och nu senast var jag helt dränerad. Hon fyller på och jag behöver verkligen ta hjälp av de ljusarbetare som kan förmedla livsenergi som gör att jag orkar lite till. Klarar inte av det själv som det är idag. När ska jag klara att fylla på själv? Kommer jag någonsin att greja det?

Det är ett motstånd jag inte riktigt får tag i och frustrationen över detta tar kraft. Ta ett steg tillbaka och ”bara vara” i acceptansen slutar ofta för mig med att jag fortfarande dövar mig med sådant som inte är bra för min kropp. Inga droger och sådant men glass, choklad och snacks blir det alltför ofta. Dålig mathållning helt enkelt. Blir arg och frustrerad på mig själv när jag inte kan stanna upp och liksom ”bara vara”. Det kryper i hela mig när jag gör ansatser. Tycker detta har blivit värre sista veckorna.

Vet inte riktigt varför jag fortsätter med detta beteende trots att jag förstår att det inte är bra för min kropp. Självskadebeteende helt enkelt. Måste tro på att jag är i en process nu som sakta men säkert gör allt lite mer stabilt och lugnt inom mig. Men det är svårt när resultaten inte syns klart och tydligt. Kan själv tycka att jag hållit på i många år nu. Tanken att det kanske är en livslång process är tuff.

Nya saker och nya konstellationer blir som att bestiga ett berg där jag inte ens ser toppen och för varje år känns allt mer tufft. Det tar allt längre tid att komma vidare även i de små delmålen. Ibland vill jag bara släppa allt. Samtidigt blir jag livrädd för den tanken. Vad är kvar då? Ekonomi, boende och den sociala interaktionen med andra människor, går allt det åt helvete då? Där kanske svaret finns till att det inte går?

Det är inget fel på jobbet, på min chef eller de medarbetare jag har. Det är orken att köra ett varv till och med det menar jag som jag skrev tidigare, alla dessa system som jag ska kunna för att hjälpa andra. Det blir liksom för mycket. Kanske är det symptom på något större? Att allt har ett slut och allt börjar om med någonting annat? I det lilla och i det stora. Ingenting står still för evigt. Ingenting är för alltid. Den tanken skrämmer fortfarande skiten ur mig och jag tror att detta är något jag kommer att få kämpa med i hela mitt liv. Förändringar oavsett är svårt för mig.

Vad finns bakom den dörr jag är livrädd för att öppna?