Ställer sådana krav på mig själv. På något konstigt sätt kan jag inte ”vila” i det som är. Stressar mig själv på ett sätt som jag vet inte är bra för mig. Ändå fortsätter jag och tror att jag måste göra vissa saker och riktigt varför vet jag inte. Hela tiden detta att duga inför andra, inte avslöjas som ”fejk” och jag vet inte alla konstiga tankar som far i mig. Samtidigt vet numera en del av mig att jag duger och att jag är äkta så långt det bara går gentemot andra människor och det jag kämpar med. Jag gör mitt bästa och funkar det ändå inte, då kan jag inte göra mer.

Det sjuka med att försöka ”ligga före” funkar inte längre. Det gamla tankesättet där allt handlade om kontroll är inte en väg framåt. Det skapar en sådan ilska i mig när detta ”krockar” och jag liksom inte kommer någonstans. Vill göra vissa saker men samtidigt inte. Förstår mig inte på mig själv. Ibland känns det verkligen som om jag inte kommer att greja det här. Som om allt går åt helvete.

När det blir så här, då måste jag backa och liksom bara vila i det som är just här och nu. Inga beslut behöver tas, de kan inte tas heller för den delen, utan bara vara i nuet. Andas, ta en promenad och inte värdera någonting. Låta det som kommer upp komma och liksom inte hela tiden värdera och leta tecken. Stopp och belägg, gubbe! Symboliskt känns det som om jag hänger utanför livets tågresa och liksom inte ens kommer in i tågvagnen utan bara kämpar för att ta mig upp.

Tror jag måste göra en massa saker för att liksom ”smida medan järnet är varmt”. Ser tecken och människor och liksom nästan känner ett tvång att agera. Agerar jag inte ”tappar jag” och liksom får gå igenom smärtsamma saker igen. Så rädd för vissa mönster som jag tvingats igenom i detta liv. Vet att det är kontraproduktivt på ett plan och ändå fortsätter jag med att vara rädd för så många saker.

Försöker komma till sans, försöker andas på det sätt jag vet är bra för mig. Ställer krav på mig själv som liksom gör mig ångestdriven. Är inte på någon bra plats just nu känner jag. Ibland vet jag inte hur jag ska komma ur detta. Ska jag ur det, eller bara andas och vara i det som är? Tålamod och vänta in? Någonstans vet jag att detta är en del i någonting större. Känner mig så ensam, trots att jag inte är det.

Gör det så svårt för mig själv. Förstår inte varför många gånger. Allt känns upp och nervänt just nu. Som om hela mitt system rubbats.