Det har nu gått tretton dagar sedan jag fick ont i halsen med efterföljande snorighet, hosta som övergått i rethosta, sjuklig trötthet, ledvärk och jag vet inte allt. Allt som har följt i dess fotspår, oavsett om det sitter i skallen eller i kroppen, har varit en otroligt tuff utmaning för mig. Kan inte sortera och orkar inte analysera. Kanske är det syftet med hela den här upplevelsen av total maktlöshet att bryta förloppet mot mörker just genom att ”släppa taget”? Det är så segt det hela och när jag tror på en förbättring blir det bakslag.

När jag dessutom fick ett otroligt tungt besked idag känns det som jag bara vill sjunka genom jorden. Känns som sista livlinan eller vad jag ska säga till det som en gång var. Första tanken är direkt att nu skiter jag i det här. Det är ju som om att börja om från början i alla fall oavsett vilket val jag gör framledes. Gråtmild och ledsen och faktiskt lite förlamad. Även om jag någonstans hade det på känn blir man väl aldrig redo när beskedet kommer.

Måste ta till det livet lärt mig, inte agera med enbart ”egot” och liksom bara se hur det påverkar mig, utan höja blicken och försöka se orsaker och att det blir bättre för andra, men det är väldigt svårt för mig just nu. Dessutom när man är sjuk försvagas (i alla fall för mig) allt inom en och inte bara de kroppsliga symptomen. Det påverkar även psyket och sista dagarna har hypokondrikern i mig haft stora segrar, blandat med det ”gamla vanliga” som finns där. Vilsenhet, hopplöshet och ingen kraft att kämpa tillsammans med det här jävla viruset har fått mig att tappa livsglöden framåt. Tunga besked i en aldrig sinande ström känns det som.

Ingenting står still och allt förändras hela tiden. Vet ju det. Dagens besked vet jag inte riktigt hur jag ska hantera just nu och det måste få vara så. Försöker bara nollställa hela systemet och låta det som kommer ut, verkligen få komma ut oavsett hur det nu blir i framtiden.