Vädret är fantastiskt och att vara i nuet och njuta så viktigt för man vet inte hur länge detta varar. Maja får gå ut då och då i sele och hon blir allt modigare. Häromdagen gick vi runt på gräsmattan som ligger i anslutning till baksidan och hon blev mäkta irriterad emellanåt att inte kunna gå fritt omkring.

Vågar fortfarande inte låta henne bli utekatt. Vet inte om jag kommer att greja det överhuvudtaget så länge jag bor här. En av anledningarna är att närmsta grannen också har en katt och har bott här så mycket längre. Vad händer om jag släpper ut Maja? Drar hon iväg eller kan de två samsas? Är inte beredd att chansa när det gäller detta så det är sele som gäller ett tag till för Maja.

Yngsta sonen har sett Taylor Swift på Friends i Stockholm. Över 60 000 åskådare och nytt rekord. Första natten i Uppsala sov han hos sin mor och den andra natten hos sin far. Mötte upp honom efter midnatt och han verkar så nöjd så.

Hade ett jättefint telefonsamtal med E (Gävle) i lördags innan sonen kom. Hon påminde mig om sådant jag ”glömmer” bort även om jag någonstans bär det med mig. Kropp och själ är synkade och hänger inte den ena med av olika anledningar mår den andra delen inte bra. Rent intellektuellt vet jag detta, men när det blir praktik är det precis som om det inte gäller mig. Tror mig kunna ta ”genvägar” återigen.

Att ta nya steg innebär att än mer ”släppa taget” om gamla föreställningar och för mig kommer det i hela mitt liv att vara en utmaning, även om jag som sagt vet det rent tankemässigt. Handlar mycket om att ta mig själv på allvar i olika situationer och liksom tro på det jag känner och får till mig. Inte stoppa undan och ta den väg jag känner igen. Förminska mig själv, se mig själv som ”bluffen” och jag vet inte allt som jag håller på med när jag fastnar i negativa spiraler.

Vila i mig själv, mina tankar och inte skjuta undan. Tror att det här viruset som jag haft sista två veckorna fått mera kraft av att jag ”stretar emot”. Det försvagar immunförsvaret eftersom kropp och själ inte går i takt, inte varit synkade hos mig de sista två veckorna och kanske än längre tillbaka. Det påverkar mig mycket mer än jag velat erkänna inför mig själv. Släppa taget, acceptera det som finns därinne även om ”egot” skriker någonting helt annat. Vad är farligt med att ”släppa taget”? Vad är att ”släppa taget”? Släppa taget fullt ut och till 100%.

Isolering, både fysiskt och psykiskt, är inte bra för mig. När jag talar med ”hjärtat” eller hur jag ska säga kan det aldrig gå fel. Det som är positivt, ljust och inkluderande kan aldrig bli fel, även om ”egot” vill gå samma gamla ”trygga” falska vägar, som att isolera, vara ensam och inte kan jag inte. Sitta där i mörkret och tjura. Det ger mig absolut ingenting längre att ta den vägen. Kroppen är fantastisk på det viset, som visar vägen även om det är obehagligt när jag inte begriper eller kan se sammanhangen.

Sluta fördöma och tro en massa. Om det inte går, tänk ingenting utan bara släpp och gå vidare. Inte dras in i negativa spiraler. En meditation i tystnad utan värderingar och hopp om jag vet inte vad är bara det någonting fantastiskt, att kunna sitta still. Det är i det lilla vi växer. Se på varandra med kärlek och utan att värdera och döma på förhand. Leva i kärlek, tålmodighet och en visshet.

Så lätt att gå fel och värdera utan att egentligen veta någonting. Gå in i saker med positiva föresatser istället för tvärtom och se möjligheterna istället för hindren. Det är ju då vi växer som själar när ”hjärtat” får tala.

Behöver själv bli påmind ofta om det här.