Att vara helt autentisk i mitt agerande, det läker mig. Gårdagen är ett exempel på detta och jag är helt förundrad (fast jag egentligen inte borde vara det) över skillnaden. Så häng med så ska jag försöka förklara vad som hände:

Sista två veckorna har jag anammat ”gamla mönster” utan att egentligen förstå det. Eller så här, mitt ”gamla” jag, mitt ”ego” försökte ”hoppa över” saker som jag av olika anledningar har behövt få ur mig och prata med någon om. Genvägar är alltid senvägar med olika grader av smärta. En slags kapitulation inför själslig utveckling är nödvändig.

I går morse var det mörker, rädslor och sådant ”tryck” i huvudet att jag var helt övertygad om att det inte skulle sluta väl för mig.

Tog efter stor vånda kontakt med vårdcentralen och skickade mina testvärden (som gjorde mig alltmer orolig) som jag tagit med den nyss införskaffade blodtrycksmätaren. Inbillningssjuk så till den milda grad att kroppen påverkades negativt och allt liksom bara var jobbigt. Fragment av rädslor och ångest från förr sipprade fram alltmer.

Jobbade på hjälpligt när jag gick till jobbet igår och en av de ganska nya cheferna kom in och frågade hur jag mådde. Jag ”brast” inför personen och var helt ärlig i de känslor jag bar på och tårar kom. Kunde liksom inte gömma mig bakom ett ”det är bra” som man ofta säger när någon frågar hur man mår. Det var jobbigt som sjuttsingen, men samtidigt befriande. För även om jag visade sårbarhet på ett sätt som jag inte hade velat egentligen i det läget, kände jag mig urstark senare på dagen, just för att jag ”inte spelade” utan var mig själv fullt ut. Sårbarhet är många gånger ett tecken på styrka. Man är autentisk, både i med- och motgång och kan vara sig själv. Vet ju egentligen detta…

Senare på dagen pratade vi igen och för mig var det än mer befriande. Hittar inget annat ord och sen när chefen själv blev berörd kunde jag inte låta bli att ge personen en kram. Det kändes så rätt och så fint. Bara denna upplevelse, den hade varit helt otänkbar för några år sedan! Det visar att det händer saker med mig och att jag vågar mer inför andra människor och att det är ett ”ge och tagande” åt båda hållen.

När läkaren från vårdcentralen sen hörde av sig via 1177 och berättade att mina värden inte alls var så höga och att han inte alls trodde att jag var en person som stod inför en stroke, då liksom släppte än mer min rädsla och min ångest. Läkaren ville att jag i stora drag skulle berätta hur det såg ut för mig idag och vad de höga blodtrycksvärdena kunde bero på? Berättade precis som det var med mig… helt sanningsenligt och svaret var så fint från läkaren.

Fick ändå ett kompletterande läkemedel för att få ner värdena. Men för mig var den största läkningen och det som gjorde skillnad att jag kunde vara ärlig och säga precis som det var med mig. Inte skarva och liksom släta över och säga att det är ok, när det inte är det. Inte bara inför läkaren, utan inför alla denna dag.

En annan arbetskamrat kom förbi och även med den här personen var jag helt ärlig när jag fick den obligatoriska frågan om hur jag mår. Personen lyssnade och liksom förstod och det kändes väldigt bra att kunna säga vad som händer och hänt med mig den sista tiden. Två till personer berättade jag för, om än inte lika mycket och deras reaktion var förståelse och värme! Det betydde så otroligt mycket för mig.

Tog en promenad och satte mig sen vid Grisbrunnen och käkade min lunch. Det var tyst omkring mig och fontänens ljud lugnande mig. Tårarna kom och jag kände sådan tacksamhet mot mina medmänniskor.

Jobbet, detta jobb som överraskar ständigt. Fina människor och en trygghet som fortfarande finns där. Bara jag vågar ”släppa efter” och säga som det verkligen är. Jobbet som alltid varit min trygghet i hela mitt vuxna liv. Bara tanken på att det ska brytas, det har nog fått mig, i kombination med senaste arbetskamraten som sade upp sig, skapat en inre stress som liksom blev för mycket för mig.

Samtalen med syrran M är ovärderliga. Har känt att jag varit lite återhållsam med kontakten sista tiden och det tror jag beror på att gamla mönster har försökt att ta över. Jag är medveten om detta, men har haft svårt att parera rädslan de sista veckorna. Eller kanske man kan säga släppa rädslan. Då tystnar jag istället, men även här blir det allt kortare mellan gångerna. Båda mina systrar som jag har kontakt med utmanar mig på flera plan och ibland blir det lite för mycket för mig. Vet att det är ”utmaningar” som vill mig väl och mot att växa som själ, men stegen blir fortfarande för tuffa och stora vissa gånger. Men jag är så tacksam över att de finns i mitt liv.

Får inte glömma mig själv heller. Den viktigaste personen i mitt liv. När jag ser mig själv utifrån måste jag säga att jag vågar alltmer och liksom kan ”vända” så mycket snabbare nu när gamla tankar försöker ta kommandot. Gamla mönster som var bra då när jag behövde gå in i en bubbla för att överleva, men som idag bara fördröjer och gör att jag mår dåligt. Kroppen är otrolig och har blivit så känslig när jag är på väg åt fel håll. Min styrka (som jag inte hade tidigare) är att jag kan vända ganska fort nu mot ljus och det fina i livet, även om det ibland skrämmer skiten ur mig (hur konstigt det än kan låta) eftersom det många gånger är känslor som jag inte känt så ofta i mitt liv tidigare. I alla fall inte under längre perioder och med själar som vill mig väl.

Känner så mycket nu. Med de små, med människor och djur som far illa. Kunde stänga av förr, men nu är det svårt. Tittar knappt på nyheter längre för att jag helt enkelt inte klarar av det. Längtar ut i skogen och det stora där.

Mitt ego är och har varit så starkt, både på gott och ont. Men det är inte bra för mig ur vissa aspekter om jag vill utvecklas som människa eftersom det i mitt fall söker isolation och ensamheten. För att slippa utsättas för livet och det som kan ge mig barndomens känslor av svek och övergivenhet. Det tar sådan tid för mig att ”komma igenom” detta och när det blir för mycket ljus och sådant jag är ovan med, då backar jag omedvetet och söker, hur sjukt det än kan låta, det jag känner igen, som många gånger inte varit bra för mig. Men samtidigt och det är viktigt numera, jag vänder så mycket snabbare nu som sagt.

Ljuset är alltid trevligare än mörkret. Försöker jag ändå hålla kvar vid det gamla, då får det sådana resultat som jag känt sista veckorna, en kropp som protesterar och denna gång har det handlat om högt blodtryck och ”tryck” i huvudet. Men ångesten ligger där och lurar. Medvetenhet och liksom bara ”släppa taget” om kontrolltankarna i livet, det hjälper mig mycket och ju mer jag kan leva så, ju bättre mår jag. Inte tro att kontroll löser saker och ting, det är precis tvärtom. Hänga med flödet och med hjärtat så mycket det går, utan att för den skull bli naiv och låta människor utnyttja en.

Måste till sist bara nämna att när jag ”öppnar upp” och är positiv mot andra människor, då möts jag av samma tillbaka. Det blev så tydligt när jag på eftermiddagen gick till apoteket för att hämta ut den nya medicinen och killen i kassan upptäckte att det nog var fel medicin jag fått utskriven. Tala om uppmärksam och han ringde faktiskt till min läkare och frågade. Det var ju så, det var fel medicin och läkaren sa att det handlade om en miss. Blev så imponerad över apotekaren och öste beröm över hans agerande och det gav tillbaka en väldigt trevlig apotekare. Så positiv och inkännande och jag gick ifrån apoteket än mer ”kärleksfull” och glad eller hur jag ska uttrycka det.

Med det vill jag bara säga att det slitna uttrycket ”man får det man ger ut” inte ska underskattas. Hade jag gått till apoteket några timmar tidigare, då hade jag varit helt innesluten och inte klarat av att agera såsom jag nu gjorde. Det är ett ge och tagande, i det lilla och i det stora.

Ni som följt mig ett tag vet att jag tror på reinkarnation och att vi lever liv efter liv för att utvecklas som själar. Kan bara uttala mig om det jag känner inom mig och som jag är med om. Ibland måste ”Universum” ge mig en ”läxa” för att jag ska förstå att fortsätta vandra mot ljuset och kärleken. Detta är inte negativt, utan helt naturligt, när medvetenheten expanderar inom en och jag ”öppnat upp” och vill förändring mot någonting annat i mitt liv.