Ingen bra natt alls. Maja kände nog det och låg nära stora delar av natten. Fina, fina Maja! Uppgivenhet, funderingar på framtid med en känsla av totalt stopp snurrade i tankarna.

Skalet är på plats kanske man kan säga. Ingenting att oroa sig över. Kanske är det som jag skrivit tidigare att när detta nu är på plats, då kommer annat in i tankarna. Tyvärr är det ett mörker som sveper in och det är svårt att hitta livsbejakande saker som får fart på mig. Framtiden känns bara orolig och tankarna far kring jobb och relationer.

Tittar tillbaka. Kan inte låta bli och det är mycket sorg i året som gick. Igor lämnade mig, yngsta sonen flyttade och jag blev ensam. Mycket avsked och förändringar på kort tid. Oro över flytten som ändå känns ok när jag nu är på plats samt ett jobb där frustration och mitt tålamod verkligen får kämpa med att ta en sak i taget. Det tar mycket kraft av mig. Det känner jag. Försöker hitta det positiva i det som händer, men just nu är det väldigt tufft. Frustration och ilska nästan över situationen.

Har i alla fall bestämt att besöka yngsta sonen i Falun i slutet på februari. Beställt tågbiljetter och har fixat kattvakt. Det ska bli roligt att se hans hem och hur det går för honom på plats. Håller i mig i detta för att själv orka framåt. Samtidigt tar planerandet och förväntningar från andra också kraft av mig. Kan inte planera framåt mer än någon månad. Orkar inte tänka på flygplan, resor och sådant som ligger långt fram. Känner mig pressad.

Svårt med livsmotivationen. Som om jag är klar. Den känslan är otäck och i natt var den stark. Kolsvart natt. Vad vill jag och allt detta tjatar inom mig om och om igen. När jag tänker på detta är det svart och det skrämmer mig. Väntan på vad? Som om någon annan ska ”rädda mig” och jag inte klarar av att driva saker och ting framåt. Lilla rädda Jerry, vad fan är det för fel på dig? Tanken är tom och det liksom kommer inte ut något mer. Klarar inte av att leva i detta alltför länge känner jag.

Vädjanden på allehanda dejtingsajter är så desperat, så främmande mig. Klarar inte av att vädja, bli bedömd och stå där med min längtan. Okvädningsord klingar tyvärr inom mig. Kommer nog aldrig att försvinna helt och då får man stå där. Ensam.