På väg mot någonting som tidigare gjorde mig orolig när jag närmade mig det. Stanna kvar i tanken och låta den vara, löpa linan ut eller hur jag ska uttrycka det. Speciellt att det som är förknippat med sorg och smärta får vara kvar, tills det klingar av, men samtidigt med vetskapen av att det inte är inte en del av mig.

Jag är inte mina tankar och den ”nöten” har jag ibland problem med, även om jag närmat mig detta just genom att ”bara vara” i en meditation. Vågar ta hjälp nu. Vågar utmana efter alla dessa år, i djupet och med hela mig. Fortfarande svårt att meditera regelbundet.

Om jag inte är mina tankar, vad och vem är jag då? Bortom tankarna? Då blir det subjektivt och lite ”läskigt” för mig. Gå vidare, gå utöver det jag upplevt i det här livet som Jerry, just här och nu. Om jag då inte har mina tankar kvar, vart är liksom ”själen” och den del av mig som följer med mig, liv efter liv? Något ”större” som jag inte kan greppa med de förklaringsmodeller som vi har? Detta tror jag inte går att förklara med ord helt enkelt eller med det intellekt vi har här på jorden. När jag integrerat den tanken i mig utan någon som helst tankekontroll, det är först då skillnaden kommer. Är det då man blir hel? Eller åtminstone lite ”helare”? När man blir ett med Universum?

Det är mäktigt och stort att gå in i detta på ett sätt, samtidigt som mina tankar blir oroliga och lite ångestskapande. De tankarna som då inte ska vara jag i den bästa av medvetanden, men ändå står för någonting som oroar ibland. Som sagt, vi är alla är så mycket mer än våra tankar och i det försöker jag bara landa. Det får vara som det är och just då, när tankarna ”försvinner”, det är då det händer saker. När hjärtat och tilliten talar fritt och fullt ut till en. Saker som jag inte kan förklara, varken här eller för mig själv. Tillit tillsammans med andra som leder framåt. Vilken gåva.

Man blir inte lämnad, man är med i ett större sammanhang. Man blir inte sviken igen om man kan gå den här vägen. Man är hållen och de är med en.

Att hålla sig kvar i tankarna och då speciellt de mörka, blir destruktivt tillslut. Samtidigt och det är här jag har problem ibland, kan man heller inte gömma undan dem och sluta att tänka på dem, för de finns där ändå ibland oavsett vad som är vad. Gömma tankar och även känslor funkar inte i längden för de kommer upp förr eller senare. Man ska bara låta dem vara och hur lätt är det när oron tilltar av just tankarna? Släppa dem bara, men inte gömma. Kommer de upp, låt dem bara vara. Om man orkar kanske man just i ångesten för sig själv kan fråga, vad står detta för? Varför kommer dessa tankar upp just nu? Vad vill de mig? För egentligen är det inte en del av mig, det står bara för någonting som är från förr och inte ska vara kvar.

Inte är det lätt inte. Så många stunder då tankarna blockerat så mycket för mig under åren. Som om de är lagen där allt vilar på. Gå förbi tankarna och gör det bästa i en pressad situation är inte lätt, men det går. Det går faktiskt och man kommer ut på andra sidan. Man gör det.

Vad är det värsta som kan hända? Samtidigt och det tänker jag alltmer på, vem bryr sig egentligen om det jag gör så länge jag inte påverkar någon annan negativt? Alla har sina egna saker att fajtas med och kan man liksom bara släppa tankarna och fokusera på det viktiga, det man ska göra för stunden och göra det så bra som möjligt med hjärtat framför en, vad kan då gå fel? Inte lyssna på de tankar som oroar och vill annat, utan köra på och vara trygg i att man visst klarar det som ligger framför en. När detta fungerar, då närmar man sig också det andra, detta med att ”bara vara” i det som är här och nu.

Gör jag mitt bästa går det bra. Ingen kommer att döma en och skulle det ändå hända, fundera en stund på vad den personens syfte är med att försöka sabla ner och göra illa? Vad handlar det egentligen om? Man blir en projicering i någonting som de känner igen sig i, men som för dem är negativt och hotande. Det är inte ens fel, utan det handlar om personens egna utmaningar och tankar och de speglingar som de ser i en. Sen speglar man sig själv också och projicerar i andra när man inte orkar, för att slippa ta eget ansvar. Det är lättare att hitta saker hos andra, än hos sig själv och ibland är man inte ens medveten om det. Självinsikt.

En viktig sak är också att försöka hitta det positiva hos en själv och klappa sig själv på axeln när man har grejat något som varit svårt. Det har jag varit dålig på, men tycker mig bli lite bättre för varje år som går. Domaren i mig har varit så hård hela tiden. Numera är det röda kortet borta, även om det gula kan komma upp ibland. Tänk om folk uppfattar mig som ”skrävlare” och någon som inte har på fötterna. Som fabulerar och inte är trovärdig. Då är det bäst att döma mig själv först, innan någon annan gör det. Eventuellt gör det. Eller inte alls som det ofta är, men den risken vill man ju inte ta. Så gick och går tyvärr vissa dagar fortfarande resonemanget i mig. Men det blir bättre.

Är bara i början av detta inre arbete känner jag. Texten kanske är förvirrad, men det är så här jag känner just nu. Så mycket kvar att upptäcka och våga stanna kvar i. Bättre sent än aldrig passar nog in på mig. Vi är inte våra tankar. Vi är så mycket mer än så!