Känner oro och existentiella grubblerier som inte känns bra, trots att jag bara försöker acceptera tankarna och för den delen även känslorna i mig. En lördag då jag skulle försöka vara med mig själv började oroligt med så mycket tunga tankar att jag bara måste ta mig ut. Bara gick. Hade inte bestämt väg innan. Lite som livet självt, bara gå utan mål och tyvärr även ibland utan mening som det känns när det är som tuffast.

Hamnade tillslut nere vid Fyrisån och Stallängsgatan. Såg Tullgarnsbron på håll. Det är en ny bro som invigs den 27 april vilket då kommer göra att biltrafik blir förbjuden på Islandsbron. Då kommer busstrafik och ambulanser samt gång- och cykeltrafik få det lättare att ta sig fram.

Tullgarnsbron kommer att ha en fil i vardera riktningen för bilar, tung trafik, snöröjningsfordon, cyklister och gående. Det blir separerade gång- och cykelbanor med kantsten som avskiljning mot biltrafiken samt ett skyddsräcke mot Fyrisån.

Vädret var ganska fint med några plusgrader. Gick nästan 6 km och med det får jag vara nöjd en dag som denna. Det var som om syster S visste hur jag mådde för hon ringde mig efter promenaden och piggade upp en del.

Juvelen stod färdig 2019 och är ganska häftig att titta på och då speciellt i solsken. Passerar byggnaden från och till jobbet.

Otillräcklig, ”inte värd” och alla de där mörka tankarna som jag inte förstår vad de vill mig idag. Vet att kämpandet aldrig upphör, men ändå. Det är ibland existentiellt och har inte med mina medmänniskor att göra överhuvudtaget. Vissa dagar känns det bättre, men denna lördag tillhörde inte en av de dagarna. Försöker tänka positivt och se det som är bra. Tacksamhet för mycket. Misslyckas ibland och kanske handlar det om sådant som jag har skrivit om så många gånger tidigare. Så är det nog.