Äntligen kunde vi fira min yngsta dotter i söndags. Hon fyllde jämnt för ett par veckor sedan och nu fanns hon på plats för ett firande hos A. Presentbordet som väntat fick äntligen delas ut till dottern. En favorit i repris som den här gången verkligen blev en favorit.

Känner hur jag behöver familjen i dessa tider. Så mysigt att få träffas och prata. Bara vara i varandras sällskap.

Kroppsliga symtom på någonting jag fördröjer. Men det är svårt att ”släppa taget” när jag inte riktigt vet vad det är jag ska släppa på? Lurar kanske mig själv igen med resultat att kroppen reagerar på olika sätt.

Motorn, livsmotorn borde inte vara några problem att få fart på. Men just så är det och i det ligger någonting som jag inte riktigt får tag på i mitt inre. Orden och bloggposterna räcker liksom inte längre, utan det måste till förändringar även i praktiken.

”Lilla Jerry” tittar fram. Inte ska jag inte… lite så känner jag när jag i tanken försöker förmå mig själv att våga lite mer praktiskt. Vill prata med människor om det lite djupare vi har inom oss. Varat och hur människor ser på sina liv. Göra skillnad helt enkelt. Fast när jag inte ens klarar av att våga själv, göra skillnad i mitt inre, då blir det svårt att komma vidare med detta.

Står där med mössan i hand och liksom vågar inte ta egna initiativ. Det är känslan ibland och det är så jädra gamla föreställningar som försöker leva kvar i mig. Modet att strunta i detta kostar på hur konstigt det än kan låta. Inte ska jag inte… offerkoftor och filtar, jag vet inte jag…