Den eviga klagosången. Förra inlägget och ett par tidigare nu på senaste tiden vill jag instinktivt radera när måendet dippar. Men jag gör det inte idag. Även om jag återupprepar och kastar offerkoftor över mig själv gång efter annan, så är det jag.

Var snäll emot dig själv säger många. Vad menas med det?

När är man snäll och när är man självdestruktiv? Den gränsen är för mig hårfin ibland. Tycker mig vara ”snäll” emot mig själv och köper då en chipspåse till. Är det att vara snäll?

De kloka säger att någon gång i veckan är det ok. Men om man som jag är en beroendeperson och inte klarar av sådant, vad gör man då? Ska inte säga att det blir ”goffande” varje dag. Att stå emot någonting för att döva eller vara ”snäll” emot mig själv är vissa dagar nästintill omöjligt just nu. Det är inte att vara snäll att äta en chipspåse till, det står ju för någonting annat, jag vet. Flykt från inre ångest och smärta? En chipspåse dämpar för stunden, men det är så kort, så kort.

Den eviga klagosången. Inte lika intensivt som förr men ändå. Det är svårt att avgöra vad som är ren flykt och vad som är ”utveckling” i vissa av mina handlingar. Hård emot mig själv gällande många saker har en del sagt till mig genom åren. Svårt att stå upp för den jag är många gånger.

Den lilla killen som gick undan eller var glad för det lilla lever i högsta grad kvar inom mig. Tror inte att jag håller och väntar bara på kritik och att jag gjort fel. Det jag säger och gör, det behöver man inte ta hänsyn till. Känner mig fortfarande som ett barn man inte lyssnar på. Intellektet vet att det handlar om barndomskänslor, men när detta sköljer över mig är det svårt att tänka logiskt och med hjärnan.

Ta genvägar. Tro mig ”komma undan” min så kallade ”livsplan”. Tror ju på sådant och att vi inte bara lever utan mening. Klagosången ligger ofta där och puttrar, ibland lite lägre men ibland väldigt högt. Det skrivna orden läser ni frivilligt här, det vet jag men det är ändå som om jag måste försvara mig. För vem? Jag skriver här för att jag inbillar att det gör mig gott. Kanske kan mina ord göra skillnad för någon annan? Kanske är det så att jag inte har något annat ställe där jag kan uttrycka mig? Då kommer vi in på detta med ensamheten igen…

Ibland vill jag att någon annan ska ”rädda mig”. Så jag slipper själv. Ensamheten är i sig inte farlig, men det är tufft att inte få dela saker och ting med någon annan. En som älskar mig och samtidigt är min bästa vän. Svårt att våga i det verkliga livet och liksom göra någonting för mig och mitt mående.

En mörk del i mig har så svårt att se mig värd detta. Att få älska någon och både få och ge ut kärlek till en annan man är svårt att acceptera. Vispa runt i detta är enda chansen för att lösa upp det negativa kring min längtan.

Klarar inte heller av någonting som inte känns 100% i hjärtat. När jag inte klarar av dejtingappar och att ”fläka ut” mig blir resultatet därefter. Affirmerar och tycker mig öppna upp. Mer social och försöker göra mera saker för att den vägen möta nya människor.

Det handlar om mig själv och de val jag gör. Eller inte gör. Tittar jag 10 år tillbaka är det skillnad trots allt i mitt liv. Jag vet det, men det hjälper mig inte ett dugg när ångestritten är som värst och längtan som tuffast. Försöker se det positiva som hänt sista åren, försöker affirmera det fina och allt det där.

Men som jag skrev i förra posten, orken och kraften sinar och det skrämmer mig. Ibland vill jag bara lägga mig ner. Vet, inget alternativ men så känner jag. Det är bara jag som kan förändra detta. Jag vet det. Vad är liksom alternativet?