Vad hade jag förväntat mig efter alla dessa förändringar? Vad trodde jag egentligen när jag var mitt i allt? Det var ju liksom inte bara en grej som hände…

Yngsta sonens flytt hemifrån i början på augusti förra året innebar att sista barnet lämnade hemmet. Det känns nog mer än jag trott eller så här, trodde att jag hade bearbetat det under hösten, men nu när jag får lite ro med allt kommer även de tankarna på saknad fram.

Kontakten med barnen är på ett annat sätt numera och det är som det ska vara. Men saknaden känns mer nu än tidigare och det tror jag beror på att jag flyttat och på jobbet vet jag alltmer vad som kommer och hur jag ska jobba i framtiden. Börjar lugna ner sig helt enkelt och då får andra tankar plats.

Det har varit många tunga grejor i ganska nära tid med varandra. Nu när jag sitter där jag sitter kommer tankarna och då tyvärr mest saknad och i det som en gång var. Vet att det inte är någon idé att hålla på på detta sättet, men det spelar liksom ingen roll. För när jag kommer hem, stänger min dörr och sitter där i soffan ensam, då kommer tankarna på det som varit och det som jag saknar. Orkar jag tänka runt ett helt varv (vilket inte funkar varje gång) vet jag att det inte var bättre i förorten på många plan och gällande mitt jobb är jag tacksam att jag får vara kvar. Men jag visste vad jag hade.

Trygghet för mig har varit så lite rörelse som möjligt. Det vet jag. Trygghet att liksom få existera på en acceptabel nivå oavsett. Att utmana och kanske få det bättre, det har liksom aldrig funnits i mig. Karriär på jobbet och ta för mig, är inte jag. Det har alltid varit tankar på sämre och då kan jag ha suttit i någonting riktigt dåligt innan. Men då vet jag vad jag har i alla fall. Präglat stora delar av mitt liv och det har inte ens varit medvetna val många gånger.

Tror jag är inne i någon slags depression. Livsgnistan finns inte där och allt känns bara tungt och jobbigt. Vet att det inte kommer att vara så här för alltid, men vad spelar det för roll när man är mitt i känslorna? Medvetenheten i mig är den stora skillnaden mot förr och gör att jag kommer att greja även den här tuffa perioden. För det livet har lärt mig är att inte ta till gamla metoder som bara förstörde för mig när det tar emot.

Vara i det lilla. Klappa Maja och liksom lyssna på den musik som gör mig lugn. Göra mitt bästa och vänta på nästa dag. Klappa mig själv på axeln och inse att jag är modig som vågat förändring.

För det kommer inte alltid att vara på det här sättet. Men när jag är inne i det depressiva, det som inte vill mer och liksom bara försvinna från allt, då får jag verkligen kämpa med tankarna och aktivt tänka positivt även om jag känner precis tvärtom.

Det blir lättare för många när det blir ljusare, värmen återvänder och allt ute börjar leva igen. För jag vet också att årstiden påverkar mig negativt och på det försöker jag tänka när jag liksom bara vill försvinna från allt.