Om jag ska blogga överhuvudtaget ska jag vara ärlig. Satte bloggen på privat ett par dagar, för fortfarande är jag orolig för att bli bedömd när jag skriver vissa saker här. Att visa sig svag är att vara stark säger en del, men när man är mitt i det ”svaga” då är det svårt att ”visa upp” det. Det sitter djupt i mig. Vet inte egentligen varför jag vill skriva om det här, men det handlar nog just om att ska jag blogga, då ska jag skriva även om det som är tufft, även om det handlar om samma saker om och om igen. Sen är ju att blogga min grej, oavsett hur många som läser. Har skrivit på nätet i olika former sedan 2001! Är på något konstigt sätt ”bekväm” med att blogga, även om jag stänger ner ibland, har privat läge och pausar.

Men nu har jag öppnat upp blogg och Instagram igen. Vill duga, få bekräftelse och hela tiden liksom vara någon man tycker om. Det är sanningen och då får människor säga vad de vill om mig, även om de allra flesta inte bryr sig överhuvudtaget. Har sagt det förr, men bloggen är mitt andningshål med tankar och det jag känner. Mitt ställe på något konstigt vis…

Maja känner mitt mående. Hon vill hela tiden vara nära. Hon vill att jag ska busa en del nu och vara med henne när jag är hemma och jag pallar inte det hela tiden. Men jag förstår henne eftersom hon springer omkring i den här lilla lägenheten och nu börjar även ”katt-TV:n” bli tråkig för henne. Hon är nära mig och i morse låg hon till och med på köksbordet bredvid datorn när jag satt där. Vi har fin kontakt och för mig är hon så viktig. Fina, fina Maja!

Min andliga resa orkar jag inte med just nu. Vad det nu är för något egentligen? Det känns så off med allt som har med detta att göra. Det blir för mycket med allt helt enkelt. Livsresa i kombination med att gå inåt kanske är bättre att säga? Upptäcka saker om sig själv och släppa taget?

Sanningen är att jag satt mig själv i den situation jag nu är i. Som jag skrev tidigare är mycket bra på plats nu, men jag känner mig ändå tom inuti. Livsenergin känns som om den är på paus. Vad ska jag göra framåt? Saker och ting oroar så mycket att jag blir paralyserad och liksom inte klarar av någonting just nu.

Självhatet är inte att leka med. Det finns där oavsett vad jag gör. Det är den allra svåraste saken att ”deala” med. Känner mig trött och utan geist och då förstärks detta. Har verkligen försökt genom åren att jobba med detta. Kanske är det lite bättre nu än tidigare i mitt liv, men det finns där. Ibland vet jag inte vem jag är, men självhatet är kompakt oavsett som en förvillande sjuk vän. Det är väldigt svårt detta att både skriva och prata om och då speciellt när pendeln är mycket inne i det mörka.

Det känns verkligen som jag står i ett vägskäl just nu. Som om jag står och stirrar åt alla håll och inte riktigt vet vart jag ska gå. Det är för mig, som alltid haft svårt med att bestämma saker, väldigt tufft att veta vad jag faktiskt vill med den tid som jag har kvar.

Det som jag tjatat om så många gånger, det gäller verkligen mig själv just nu. En dag i taget, här och nu och liksom bara vara. Det finns inga alternativ för att ens komma vidare överhuvudtaget. Det är ok, det är som det ska vara.