Vaknade upp med en ångest som var så stark. De tog mig flera minuter att samla mig efter en mardröm som verkligen kändes som att återuppleva en händelse i min uppväxt.

För mig finns kopplingen med senaste rosenbehandlingen. Det är så att gamla händelser i ens liv kan frigöras av en behandling och så tror jag blev fallet nu för mig. För det är lite märkligt att detta kommer natten efter min behandling hos Marie i Gävle.

Minns inte vilket år det var, men jag var i nedre tonåren. Vi pratar alltså om ett par år efter att min mamma lämnat jorden, 1982-83 kanske, och vi bodde då i perioder hos pappa. Detta var ett sådant tillfälle och när vi låg och sov bankade det på fönstret i pappas vardagsrum. Jag låg i en bäddsoffa precis under fönstret och pappa viskade åt mig att ligga blickstilla. Han berättade att det var ett par killar som ville få tag i honom. Jag var helt skräckslagen och den känslan fastnade hos mig. Vet inte hur länge detta pågick, men tillslut blev det tyst.

Tyvärr var det inte över, utan efter en stund började det bankas och ringa på pappas dörr på andra sidan av huset. Intensivt och aggressivt med alltmer hot. Det blev allt värre och tillslut kändes det som om de var på väg in. Som om de bröt sig in. Jag var så rädd och skräckslagen och av ren överlevnadsinstinkt öppnade jag dörren till baksidan och bara sprang. Farsan följde efter och vi höll oss gömda i en skog under flera timmar.

För mig var den här upplevelsen ren och skär skräck. Jag kanske var en 13-14 år. Har ibland under åren touchat vid känslan jag hade då, men inte vågat stanna kvar i den. För det jag minns är skräcken och hur rädd jag var. Det blev inte bättre av att pappa berättade under skeendet att de ville ha pengar av honom. De lät påverkade och var väldigt aggressiva. Att det var allvar, det förstod jag och denna händelse etsade sig fast i mig.

När jag vaknade häromnatten drömde jag precis innan att jag stod och tittade ut från mitt fönster i vardagsrummet. Det jag såg utanför var skuggfigurer som var hotande. Av någon anledning fastnade jag lite för länge vid fönstret och flydde inte direkt. Som om jag återigen var skräckslagen och helt fast. Precis när jag förstod allvaret och försökte fly, då vaknade jag.

Den ångest jag hade då var så stark. Minns att jag tänkte, efter några sekunder, stanna kvar i detta nu, det är inte farligt, de kan inte få tag i dig. Detta är inget som kan göra mig illa idag. Då, för 45 år sedan var det en annan sak.

Jag kopplar ihop dessa händelser och tror att det för mig var dags att göra upp med detta. Att återuppleva ångesten, men inte fly den så att säga. Vara kvar i den så länge det gick och inse att den inte är farlig. Den kan inte göra mig illa idag.

Stannar man kvar i det jobbiga så länge man kan, då klingar det ofta av och blir ofarligt. Det gäller alla typer av känslor som man tidigare flytt ifrån. Det går inte att fly från ångestkänslor, de måste upp.

I mitt inre ser jag kopplingen och det är det viktiga. Vad jag känner och hur jag tolkar detta. Min sanning och det gör mig förhoppningsvis än mindre orolig nu när jag, utifrån min tolkning, har fått ”återuppleva” de känslor jag hade då.

Det är just sådana här saker som en rosenbehandling kan hjälpa en med. Att sen prata om detta med någon är också väldigt viktigt. Vi är alla så upptagna med oss själva i dessa tider, så jag får processa detta själv och tillsammans med er som läser här, genom mina ord. Att skriva ner det man känner tar också udden av det otäcka. Skriva av sig helt enkelt.