Ibland säger människor till mig att man ska undvika ordet ska för att inte sätta press på sig själv. Ordet måste är också ett sådant ord. Ska och måste är så definitivt. De är något jag säger ibland, vare sig jag vill det eller inte. Kanske ordlekar, men vad man säger, i sitt inre och till andra, kan vara avgörande på flera plan. Just ska och måste är i min värld tvingande och utrymme för andra alternativ finns inte.

Kampen med (mot?) ”egot” som vill behålla det som nu är är en livslång kamp för mig. Minsta motståndets lag och bevara det som känns igen. Sen finns det här andra hos mig, det som driver på och vill skillnad. Det jag kan bli ledsen över att mitt inre ”vaknat” så sent i detta liv. Tiden är utmätt i varje liv. Men och det vet jag, det går inte att resonera på det viset och det är en stor lärdom. Saker och ting kommer till en när det är moget. När det är dags för förändring kan man bara vara tacksam. Man måste vara tålmodig och acceptera det som är.

Ni som följt mig under lång tid vet om min kamp för att acceptera mig själv. Jag försöker älska den jag är och sluta att slå på mig själv. Jag vill inte skämmas och tro på att jag duger som den jag är. Det är en kamp som pågått länge nu. Tidigare var jag inte medveten om att självhatet gjorde mig SÅ mycket illa. Förstod inte att det påverkade mitt liv på ett negativt sätt. Var liksom inte där i tankarna, trots att det kanske låter självklart att hat föder hat? Men då tänkte jag inte alls, utan allt handlade om att överleva.

Allt är i process. Ibland känner man inte förändringarna. Det går liksom inte fort. Man går inte över en linje, hoppar till en bättre plats direkt och vet. Så funkar inte jag i alla fall. Andra tankesätt smyger sig på om ni förstår vad jag menar? De är en process som kan spänna över många år. Små förskjutningar till en början.

Förlåtelsen gentemot pappa är ett sådant bra exempel. Trodde aldrig jag skulle komma dit jag är idag. Med hjärtat och djupet. Men så är det. Ser på honom på ett helt annat sätt idag.

Den ”lilla Jerry” gjorde sitt bästa och försökte bara överleva under många år. Försöker i sinnet krama om honom och säga att han är ok och duger som han är. Att säga att jag älskar den delen av mig själv är tuffare. Ibland är jag i närheten. Då blir jag alltid gråtmild.

Var i måndags på ”Shamansk resa- läkning av inre barn” hos Livskällan. Shamansk kan låta främmande och märkligt, men det var allt annat än detta. Lär mig hela tiden att utmana de fördomar jag har om saker och ting.

Carolina Lookatt ledde oss som var där på ett fantastiskt sätt och i meditationen mötte vi vårt inre barn. ”Lilla Jerry” i tre olika åldrar där livet varit tufft kom upp i min inre värld. Det var så fint. Så självklart på något vis. Jag tror det övervägande positiva i mötena berodde på att jag bearbetat mycket av det negativa sedan tidigare. Det som varit smärtsamt att återuppleva har jag redan mött flera gånger.

Det häftiga den här gången var att jag faktiskt kunde ta till mig ordet älska om mig själv. På något sätt genom Carolinas ord. Kampen i vardagen för att befästa detta fortsätter.

Livet är verkligen en process för oss alla. Skuggsidan finns där och kommer alltid så att göra. Det handlar om vad vi gör med den och hur man bemöter den. Skuggsidan kan aldrig försvinna helt. Det är liksom inbyggt i ”systemet” att vara här på jorden att ha både ljus och mörker inom sig.

Sorgen över att vissa saker blev som de blev, dominerar tankarna fortfarande ibland hos mig. Vet att det är en process att acceptera och gå vidare. En del har jag kommit förbi, men det finns andra saker som fortfarande gör mig ledsen. Åldrandet är tufft för mig. Tiden går så fort och jag hinner liksom inte med. Ändå gör jag massor numera på ett plan, samtidigt som det på ett annat känns som om ingenting händer.

Att ta genvägar och få smärtsamma upplevelser när saker och ting inte är moget, det är lätt att ta till. Jag gör detta för att ens få känna någonting annat än ensamheten. Går vi igenom sådant för att helt enkelt få känna skillnaderna? Detta är tufft att diskutera när man är inne i någonting jobbigt, men vad är alternativet? Att saker och ting bara händer? Det är för mig ännu tuffare. Då skulle det inte finnas någon mening med det vi går igenom. Oavsett vad det handlar om. Att då kunna höja perspektivet och se att allt hela tiden svänger åt alla håll kan vara en tröst. Så har det varit för mig när jag mått som sämst.

Så tacksam för det jag nu får vara med om. Även om jobbiga saker kommer upp till ytan, så kommer även glädjen och tacksamheten att leva också upp.

Allt är ett och hänger ihop även om man ibland inte kan se det. Ljus- och skuggsidan. Hand i hand.