Kategoriarkiv: egot

Vem står ut?

Photo by Pixabay on Pexels.com

Det blir inget bra. Vem är jag? Vem är jag när jag är jag? På riktigt och släpper loss lejonet? Orkar någon stå ut då? Känslan av att vara för mycket och inte kunna hejda sig plågade mig idag. Vem är jag då om jag inte är jag på riktigt? Balansen har inte funnits där tidigare heller, men då var det åt andra hållet. Hålla sig tillbaka, vara den den där lilla musen som knappt säger ett ord.

Hur fan hittar jag medelvägen? Går det ens om jag ska följa den jag faktiskt är?

Vem står ut?

Inte ens jag själv… inte då heller.

Deprimerad för mindre. Blir låg och arg på mig själv. Vill dra tillbaka allting. Sova och liksom dra mig undan. Igen och igen och igen. Inte vara med alls.

Vet att jag får saker och ting att hända i den bästa av världarna. Vet att kraften ger skjuts åt saker och ting.

Precis det som jag alltid varit rädd för blir det för mycket. Som om jag är någon som inte kan styra sig själv. Inte åt något håll. Självinsikten finns dock där idag. Jag drar mig tillbaka när jag kommit hem. Tänker över, blir nedstämd och liksom äter en jävla massa skit igen.

Vem står ut?

Annonser

Jäklar vilken karl! Som om jag förstår det…

Ingenting står still. Allt är i rörelse hela tiden, även om man tycker det går sakta ibland.

Om man bara sitter still händer ingenting. Allt är som det är och ingen mår bra av det. Om man agerar och försöker ses det som ett angrepp och situationen blir bara värre. Att vara schysst och ”ställa upp” kan få konsekvenser som gör att man gör sig själv illa. Tiden går och ingenting händer och det påverkar mitt liv på ett sätt som gör mig frustrerad och låst.

Har försökt att ta hjälp och vädja. Drivs åt ett håll som inte kommer att gynna någon på sikt, men samtidigt om allt bara står still och veckorna går, vad gör man? Vad fan ska man göra? Vill bara väl och vill inget illa. Hur ska man få in den förståelsen?

Känner mig så jädra trängd och ensam i detta. Svårt att liksom prata om det utan att göra illa och få reaktioner som inte alls är min intention. Vill som sagt bara väl och det var därför det blev som det blev. Men när allt står still så stiger min frustration alltmer för varje dag som går.

Vilken dörr ska man välja? Måste man välja för att komma vidare? Vad händer om man inte väljer?

För fjärde gången var jag hos C och psykosyntesen. Det kändes bättre än förra gången, men hon får verkligen fram i mig hur ”fast” jag är i livet. Hur svårt jag själv har för att komma vidare med någonting som ger mig energi och gör mig gott. Vi pratar om nuläge och önskat läge och det enda jag känner är hur jobbigt allting känns, även om jag på ett intellektuellt plan vet att det som jag får konkret av henne är bra för mig. Känner mig pressad även från det här hållet att liksom ”visa” att jag inte är helt hopplös i min nuvarande negativa passivitet.

När det hela tiden känns försent…

Laga cykeln, skaffa en mixer och göra sånt som är bra för mig. Vet inte längre vad som är bra för mig. Vet inte själv vad jag ska göra av mitt liv, förutom att ”sköta mig” och kämpa på med mitt jobb, sitta i solen och liksom ”bara vara”. Lyssna på bra musik, blogga och försöka ta små steg gällande motionen. Det ser så enkelt ut när man skriver ner det.

Materiella ting kan stå kvar i hundratals år även om det fejas, restaureras och snyggas till i det yttre.

Jäklar vilken karl! Jättekul att jobba med.
Elsker katter.
Riktigt noggrann.
Rolig.
Rar
Rak
Yvig
Ytterligt kunnig.

Å ena sidan stort Ego och bara tänker på sig själv, å andra sidan gömmer sig och vill inte ta plats. Hur fan hittar man balans i sådant?

De positiva omdömena om mig byggda på bokstäverna i mitt namn dök upp på teamdagen. Hur tar man in sådant ”på riktigt” i sitt system.

Accepterar att det finns bra saker också och nej, jag koketterar inte ett dugg över mig själv. Vet att jag duger till en massa saker, men tycker ändå inte om mig själv. Det har jag sagt med läpparnas bekännelse i många år nu, men det går liksom inte in hela vägen.

Skuggan av sig själv med stigande ålder?

Vet att jag duger. Att det är ok med en del kring mig. Men jag tycker ändå inte om mig själv och det jag känner. Föraktar min längtan efter en man. Klarar liksom inte av att acceptera det fullt ut. Känner mig ”smutsig” på något vis att ens nämna den längtan.

Åka dit allt är nytt, starta om. Flyga iväg.

Det skulle inte hjälpa ett dugg att börja om på något helt nytt ställe. Flytta till andra sidan jordklotet hjälper inte när självacceptansen inte finns där.

Vägen ligger fast. Måste/vill jag följa med?

Det som skrämmer mig allra mest är att jag ibland känner mig trasig och känslomässigt förstörd. Som om det inte går att komma längre än vad jag har gjort i det här livet. Som om jag får acceptera det som är nu och i det försöka överleva ett tag till.

Orken att komma tillrätta med min längtan och söka kärleken på olika vis finns inte där och jag har givit upp. Orkar liksom inte ens försöka mer och då får man sitta där man sitter. Så fungerar det. Jag vet det.

Första påskliljorna på baksidan. De var flera år sedan de blommade senast.

Familjen, barnen, jobbet och de två katter som är kvar lever jag för. Försöker och ger inte upp. Kämpar vidare för att hitta ljuset. Men det är en livslång kamp att hitta strimmorna och inte tappa taget. Känner mig dränerad allt som oftast och bara trött. Ingen ork finns kvar och jag vet att allt hänger på mig själv om det ska bli någon förändring. Och den tanken gör mig än mer uppgiven och trött. Sluter mig inne alltmer och har svårt att socialisera på det sätt som jag skulle behöva eftersom jag helt enkelt inte orkar längre.

Vad är det värsta som kan hända? Den frågan brukar vara trösterik men det vete fåglarna om den är det idag. Vad är det bästa som kan hända? Med tålmodighet och inte sätta en sådan press på allt och sluta tänka över all skit, så är det väl att det går framåt, även om jag inte ser det.

Usch vad negativt allt ser ut när jag läser det jag skrivit. Men jag vill inte ljuga här. Även om orden sägs om och om igen. Kanske någonting går in för varje gång… mitt hopp, min förhoppning.

Jesus drog efter 40 dagar på jorden. Sen har han inte synts till mer. Jag förstår honom.

Mitt bloggande – min terapi

839 kronor varje år för att slippa reklam? Det blir 70 spänn i månaden… funderar på att betala detta eftersom bloggen ser för anskrämlig ut med all märklig reklam som dyker upp både här och där.

Det är bara att konstatera att blogga är min grej, min terapi och där jag bäst får ut mina känslor. Är mycket väl medveten om upprepandet och att många kanske anser att jag mig ingenting lär, men det är inte grejen längre för mig att duga inför andra och i deras ögon göra så kallade förbättringar. Det handlar om mig här och det jag behöver, ingenting annat.

Visst kan jag bli uppgiven om jag går tillbaka några år och tycker mig se upprepningarnas lov, men samtidigt kan jag de dagarna jag har orken faktiskt se att nyanserna ändrats i många fall till det lite ljusare. Så jag kommer nog alltid att blogga så länge jag kan se och skriva.

En del retar sig på mig och klarar inte riktigt av det jag skriver. Kan i mitt stilla sinne då undra vad de gör bland mina sociala medier-plattformar? Men de allra flesta läser och följer mig, några få hör av sig (tack för det) och jag mår i alla fall inte sämre av orden ensamhet, mående och andlighet i oändlig blandning som jag uttrycker år ut och år in. För det är min terapi att upprepa mig här.

Må bli mörk och fastnar i det förgångna, men allt oftare tar jag mig upp snabbare och kan känna hopp och ljus. Ibland får man inte det intrycket om man läser mig, men det beror nog på att det är bloggen som jag då använder för att skriva av mig det jobbiga. Det finns mycket positivt att tänka på och som har blivit bättre. Situationen på jobbet har aldrig varit så hoppfull och spännande som det är idag. Det är sådan skillnad mot tidigare och då speciellt när jag tänker på den där mörka dagen i december för snart två år sedan då jag tog helt slut.

Jobbet och familjen. Det positiva och det som är bra i mitt liv. Det får jag aldrig glömma när längtan efter närhet och meningen med livet för övrigt kommer över mig. Det är så lätt att ta vissa saker för givet, men jag vet att helt plötsligt kan det vara över och förbi. Maxis död har påmint väldigt starkt om detta. Helt plötsligt så har förutsättningarna förändrats. Det måste mötas och man måste gå vidare för annars fastnar man och livet blir halvt. Livet måste och ska levas.

Pratade med min yngsta dotter om detta igår och konstaterade att det idag finns en grundtrygghet i mig som gör att jag trots alla känslor, har en lugn känsla i botten. Den fanns inte förut. Man kan om man är negativ kalla den för uppgivenhet och det får bli som det blir, men samtidigt när jag är positiv ger mig den känslan ett hopp, ja på gränsen till oräddhet.

Allt är i rörelse. Hela tiden. Ingenting står still och får man den känslan blir man snabbt varse att så inte är fallet. En av mina stora lärdomar är just detta, att ingenting står stilla.

Vad är det värsta som kan hända? Tåls att upprepa och fundera över.

Vill önska er alla som ”hänger er kvar” här med mig en härlig Valborg! Jag ska fira den med mina barn! Det är fint.

Drama Queen på besök

Solen 7 april 2018

Drama Queen. En dag av Drama Queen-tankar. Många så patetiska att jag inte ens ids berätta om dem. Tror det kommer från drömmarnas värld där jag verkar leva ut allt mellan helvete och himmel. Sådan typ av Drama Queen huserar i mig. Där händer det saker och när jag vaknar upp vill jag inte vakna upp till denna verklighet.

Tog mig ut även i dag för slingeriet men sjuttsingen så jobbigt det var. Negativa och mörka tankar i mig försökte slippa, men samtidigt har jag en jävlar-anamma-sida i mig som kör på när det finns mål i sikte. Psykosyntesmål närmare bestämt som ska redovisas och inte kan jag sitta där i soffan och blåljuga på tisdag. Utan det var bara att uppbåda allt jag hade och vandra på.

Under denna kroppsligt smärtsamma vandring växte Drama Queen i mig på ett sätt som jag nu efteråt bara kan jämföra med ren desperation. Självskadebeteende med stora Marängscup for framför mina ögon. Tankar på sådant som jag inte gör, men ändå ibland vill tänka på fullt ut, för att liksom komma vidare och vara tacksam över nuläget. Fan vad luddigt det låter, men som ett exempel är att förnedra mig själv genom supande och utsatthet där ingen vill ha med mig att göra längre.

Gick bakom ett sådant där äckligt lyckligt par som höll handen och pussades så sött så. Kräks på lyckliga par och människor som älskar varandra eftersom jag bara får drömma om sådant. Ja, missunnsam kände jag mig också och klarade inte av lycka när jag själv snurrade runt i känslorna.

Fatta, då medicinerar jag alltså sedan december 2016 för att vara JÄMN i känslorna. Undrar jag hur sjuttsingen det skulle se ut om jag inte åt antidepressivt…?!!

7 april 2018 Solen

Drog på hörlurarna och körde techno på hög volym när jag kom hem för att skrämma bort de stora dammråttorna. Det funkade bra och alla försvann illa kvickt. Sen var jag så slut att jag stupade i säng, halv ett på eftermiddagen! Då hade jag hunnit med allt som en söndag kräver av mig. Varit igång sedan halv sju och kände nu fick dagen ta slut.

När jag tänker på Drama Queen finns det även positiva sidor Får en jävla kraft också om jag inte faller efter för glass i rader och det som vill mig illa. Jo då, då kan jag lite grann i alla fall klappa mig lite på axeln och le en stund åt det inre dramat. Ilska och aggressiva tankar kan också föra en iväg på jämna och fina vägar. Mycket blir gjort av bara farten och även om man oftast åker av och får ont, så finns det stunder då jag kommer väldigt långt.

I morgon blir som det blir och är tänkt. Det går inte att förvänta sig saker och ting. Är det meningen att jag ska få en skjuts på ett plan, så är det. Valet är inte i mina händer om jag säger som så.

Nej nr 3

Geen, he, no, não, 不是, Nem, לא

Tre av tre. Refuserad av alla. ”Livsboken” är inte intressant för någon annan än de ”närmast sörjande”, den saken är klar. Kan liksom inte ”krydda” till det och fara med lögner för att jag ska göra mig intressant för fler.

Min ”livsbok” är till 100% sann på det sätt som jag uppfattat mitt liv så långt. 100 jävla procent räcker tyvärr inte utan de ser mina upplevelser som ointressanta. Jag vet att ältandet finns där och då speciellt på slutet, men ändå. Är väl en tråkig en med mainstream historia. Offerkoftan tenderar just nu att utvecklas till ett tält, men jag lovar den fällan går jag inte i en gång till. Men en liten kofta behöver jag just för sådana här tillfällen. Take it or leave it!

Hur går jag vidare nu då med min ”livsbok”? Låter den få vila i frid eller inleder nästa fas? Omarbetning och nya försök? Dra på lite och skarva å det redigaste? Kanske till och med fabulera utifrån vad jag anser och inte vad som faktiskt hände?

Nej nr 3 känns mer än jag vill erkänna. Det är inte roligt att bli refuserad av alla. Måste nog fundera på fortsättningen och tänka över om det ens är någon idé att försöka mer. Mitt högmod är precis före fallet. Just så är känslan. Trots att en del av mig på förhand visste om utgången av detta försök att dela med mig av mitt liv.

En gång för länge länge sedan vågade jag. Tänk vilket frihet det är att våga omfamna det hela. Andas in och känna hur lätt allting bara blir. En gång var jag där.

Nu ser jag bara omöjligheten att ta sig in bland bokförlagen. Som om det fanns någon annan utgång…

Gripande & refuserad

Nu blev min ”livsbok” refuserad igen. En chans kvar. Kluven är jag för egentligen har jag inte trott på att den ska kunna ges ut genom de etablerade bokförlagen, samtidigt som jag någonstans kan känna att nog borde väl min historia räcka och bli över? Eller tror jag för mycket då om mig själv?

”Tack för att du har skickat in ditt manus och delat med dig av dina erfarenheter. Det är gripande läsning, men sedan vi dragit ner på antalet titlar vi ger ut tvingas vi vara mycket restriktiva. Därför tackar vi nej till utgivning.
Vi vill samtidigt önska dig lycka till på andra förlag.”

Kamp mot alkoholen och med sexualiteten, våld- och fylla i barndomen med allt vad det innebar, samt en tro på i kombination med upplevelser gällande evigt liv tycker åtminstone jag låter spännande. Min kamp, min berättelse. Men kanske handlar det om att jag är okänd och inte intressant trots mina upplevelser i mitt liv? Då ska det till än grövre artilleri för att ha chansen?

Det är nog bara att inse högmodet i detta och låta dokumentet få vila i frid.