Kategoriarkiv: egot

Ingenting för andra, allt för mig

All snö är på väg att försvinna. Det smälter bort i en rasande fart nu när det är plusgrader. Mycket vatten blir det. Frågar du mig så känns det bara skönt, jag gillar inte snö och vinter. Hade jag ekonomi hade jag haft ett litet hus i Spanien under vintertid och varit där så mycket jag bara hade kunnat.

Jo då, jag tittar på Melodifestivalen och jag röstar via appen, men mer är det inte. Engagemanget är långt från tidigare år och när dessutom helt andra låtar än jag gillar går till final, sjunker intresset än mer. Tycker det är så likriktat och tråkigt och de som har riktiga melodier, de har inte en chans att ta sig vidare. Nej, antingen börjar jag bli gammal eller så är konceptet alltmer ungdomsinriktat med bidrag som bara de yngre faller för.

Jag gillar Jan Malmsjö och ”Leva livet”:

Livet går och dagarna försvinner. Saknaden efter någon att krama om finns alltjämt även om jag gör allt för att döva den känslan. Jag klarar inte av att söka någon. Då får jag vara ensam och jag vet att det är på detta viset, men det känns ändå en saknad. Vetskapen om att det är ju detta som är livet, dagarna som går känns tufft ibland. Jag blir ju inte yngre… ingenting för andra, allt för mig.

Försöker vara tacksam istället. Se varje dag som en seger. Även om jag inget gör och bara sitter. Bättre på jobbet än på många år, mina fina katter som alltid är redo för ett gos samt barnen. Barnen som finns där om jag vill prata med dem, men jag vill inte tynga dem med det jag skriver här. Men den vetskapen försvinner lätt när timmarna går och tankarna inte vill släppa. De som kommer inifrån och som äntligen ser sin chans att få komma ut. Efter alla dessa år. Mummel och dravel i parti och minut. Jaget i mig måste vara monumentalt.

Ingenting för andra, allt för mig.

Annonser

Den stora bluffen

Felix är min hjälte.

Alltid nära till ett gos. Alltid nära mig och ”pratar” ofta. Mycket mer nu än tidigare. Felix är min hjälte och så viktig för mig. Älskade fina, Felix!

Har försökt att vara ”snäll” emot mig i helgen. Inte bli sådär som jag brukar bli när jag bestämt mig för någonting. Det har väl gått sådär…

Det jag har klarat av är att inte äta kött och choklad. Ska jag vara nöjd med det när det har blivit glasspaket, nötter och hallon istället? Försöker att bryta mina mönster av allt-eller-inget men det är svårt. Blir besviken på mig själv trots att jag med intellektet vet att det är två steg framåt och ett steg tillbaka som nu måste gälla.

I hela mitt liv har jag gjort antingen eller. Vilket har resulterat i bakslag och att pendeln gått för hårt åt alla håll. Visst, jag har då i perioder mått väldigt bra, men tyvärr har motsatsen varit likadan. Rabiat är mitt förnamn. Försöker byta ut det till någonting annat. Måste då påminna mig om det jag faktiskt har lyckats med och som jag nu lever i.

Ibland känner jag mig som en stor bluff. ”Den stora bluffen” står inskrivet i pannan på mig. En fejk och någon som inte räknas. Inför mig själv alltså, sen vad andra tänker vet jag inte. En del gillar mig, medan andra tycker jag är lite knepig och klart överskattad. Så är det väl för de flesta antar jag. Men just det där behovet av att känna sig älskad, eller åtminstone accepterad av alla, det finns i mig. Det får jag dagligen påminnelser om och ibland blir ”bluffkänslan” så stark att jag har svårt att ta mig själv på allvar när denna känsla gör sig påmind.

Vi går in i tredje veckan i januari. Försöker samla mig och se varje dag som en ny möjlighet till att ”öppna upp” och vara mer tillgänglig inför mina medmänniskor. Stå för det jag känner inom mig utan att för den skull göra någon illa medvetet. Några möten och ny terapi i Gamla Stan är bokat. För övrigt ska jag försöka gå in i varje ny dag som jag får på detta jordklot med tacksamhet och mer glädje. Se möjligheterna först och sen om det skiter sig högst motvilligt se hindren… önskar er alla en harmonisk vecka!

Mitt 2018

Ett helt år av bloggande gör att det kan bli en traditionell årskrönika, till skillnad mot 2017 då jag inte bloggade alls under hösten på grund av min ”Livsbok”.

2018 har varit ett blandat år där jag börjar med det positiva. Ett jobb som ser mig och vill mig väl där jag fått en del nya arbetsuppgifter vilket gör att jag nu fungerar bättre i arbetslivet än 2017. Fina medarbetare och en chef jag hoppas få behålla ett tag. Så tacksam för den möjlighet jag fått att ”komma tillbaka” efter min kollaps i december 2016.

Resan till England 28 maj – 4 juni var årets höjdpunkt!

Har också påbörjat en spännande terapi grundat på psykosyntes som jag tror kommer ta mig framåt i mitt liv. Fantastiskt och lite läskigt, men någonting nödvändigt för mig att gå igenom för att komma vidare överhuvudtaget under 2019. Innan det provade jag två andra former av terapi under året, utan att ”hitta rätt”.

Mellan februari och juli bodde äldsta sonen hemma hos mig. Läget i familjen gjorde att detta var den enda lösningen. Det var givetvis oro i början över hur detta skulle gå, men med facit i hand är jag glad över erfarenheten som gjorde att jag kom honom lite närmare.

Det akuta inom familjen fortsatte när Frida flyttade in strax efter. Återigen blev situationen ohållbar och det fanns återigen ingen annan utväg än att hon flyttade till mig.

Maxi 15 augusti 2004 – 20 april 2018

Min ”livskamrat” och katt Maxi blev sjuk och dog av njursvikt den 20 april. Detta har tagit mig hårt och han finns ständigt i mitt medvetande. Hans sista dagar var hemska och tankarna på det gör så ont i mig. Linn och Anna var med mig när han fick somna in. Har så svårt att ta in detta fortfarande.

Har inte heller kunnat hejda min viktuppgång under året, vilket på flera plan sänker mig. Har inte haft kraften och viljan. Det är precis som om jag måste ha något ”missbruk” för att ens fungera hjälpligt. Så är känsla i alla fall och fortfarande så här på årets nästa sista dag.

JANUARI
Min pappa lämnar detta jordeliv, 79 år gammal den 5 januari enligt ett par grannar, men i december någon gång enligt myndigheterna. ”Efterspelet” kring hans död pågick under hela året och är fortfarande inte helt klart.

Försökte mig på gruppterapi, men det gick inte alls. Blev än mer deprimerad och min ”jakt” på att må bättre fortsatte. Fladdrigt och ett mående åt alla håll. Som vanligt alltså.

Anna och Tofflan hittade en lägenhet i stan efter mer än 10 år som sambos. Balanser rubbas och saker och ting förändras i förhållningssätt och hur praktiska ting ska hanteras, vilket på olika sätt påverkade oss alla.

FEBRUARI
Konstaterade i början på månaden ”Tänk att inte ens ha någon som kan bevittna en fullmakt. Det är väl höjden av ensamhet?”

Hjälpte Anna och Tofflan att flytta till StorHemmet i stan, genom att köra flyttbil. Fick köpa ett köksbord med stolar samt en kökssoffa av Tofflan. Lite senare besökte jag även deras nya hem.

Orkar knappt kommentera mitt mående under denna månad. Känslighet, oro och jag vet inte vad. ”Måste fortsätta att försöka, måste kämpa för ljuset och att våga stå kvar där en liten stund i alla fall.” 

Tog mig vatten över huvudet och var tvungen att backa när jag höll på att svimma på jobbet i slutet på månaden. Ville mer än jag klarade av. Nya försök, nu med terapi i coachform som heller inte fungerade för mig. 
Jag var inte riktigt där eller hur jag ska uttrycka det. För mycket praktiskt som jag inte var redo för.

OS i Peyongchang pågår i Sydkorea och Sverige tar flera medaljer. Melodifestivalen kör också på i samma hjulspår och jag är knappt med på resan detta år, men gillar bäst Jessica Andersson och hennes bidrag ”Party Voice”.

Linn och Jordan hittade sin drömlägenhet i Bradford och Frida var på besök.

Morris blev 7 år gammal.

MARS
Morris blev sjuk och dog plötsligt, endast 7 år gammal. Syrrans fina katt som jag lärt känna lite mer genom att vara kattvakt några svängar orkade inte mer när hjärtat gav upp.

Eva och Rafael slutade på jobbet. En avskedsmiddag på Pong skedde under månaden. Avtackning på jobbet för Eva. Påminnelse om att ingenting varar för evigt…

Ingen ville ge ut min ”Livsbok” och efter det har både ork och lust att bearbeta om och försöka igen inte funnits där. Mina stora drömmar genom ett förstorat Ego skrinlades, åtminstone tillfälligt.

Min mäktiga och märkliga dröm får stå som sammanfattning för månaden över hur jag mådde:

Låg som i ett vatten där jag under mig kunde se evigheten och djupet där slutet inte fanns. Kände hur det pulserade under mig av liv och jag skymtade så mycket rörelser och aktivitet. Väldigt svårt att förklara på det sätt jag vill men det var en märklig känsla, när jag väl vågade ”lägga mig” i detta. Jag tvekade länge och tittade upp på min ”lärare”eller vad det var.

10 mars 2018
Maxi blev 14 år gammal. Den 20 april dog han av njursvikt.

APRIL
Tårarna faller tungt när jag kommer till april. Saknar Maxi så mycket och när jag ser ovanstående fina bild på min kattpojke, faller allt i mig. Jag älskade den katten så mycket! Älskade Maxi dog den 20 april av njursvikt enligt veterinären. Maxi, min ängel!

Detta påverkade mig och påverkar mig fortfarande starkt. Han var så betydelsefull. Hade aningar ett par veckor innan att allt inte stod rätt till, men jag avvaktade och det ångrar jag bittert idag. För när jag sedan väl kom till veterinären var allt försent… men jag förstod inte att det var allvarligt som det var. Fan, vad jag kan älta detta. Saknar honom så oerhört mycket, min älskade kattpojke! Tur att jag har Felix och Maja vid min sida idag!

Foto: Wikimedia Commons/Kaiketsu

Samma dag som Maxi lämnade jorden tog Avicii sitt liv, endast 28 år gammal. Så sorgligt och tragiskt att han inte såg någon annan utväg.

En annan folkär artist dog den 3 april efter att ha drabbats av cancer. Minnet av Lill-Babs är starkt eftersom hon fanns med under min och mångas uppväxt.

Usch, april var en jävla mörk månad och i det finns ingenting mer att säga.

Bowlingkväll i Bradford 31 maj.

MAJ
Att åka till England var en lisa för själen efter det tunga i april. Två dagar i London med Frida och sen besök hos Linn och Jordan i Bradford. Vilken resa vi hade mellan 28 maj – 4 juni! Så många fina minnen i mitt inre bevarat! Wow! Bästa på hela året!

Tack Linn och Jordan! Mitt hjärta är kvar hos er i Bradford. Ni fick mig så lugn och trygg. Svårt att komma tillbaka till min vardag. Ni var helt enkelt suveräna värdar och får högsta betyg av mig! TACK!
Tack Frida för att du gjorde mig sällskap. Älskar dig av hela mitt hjärta. Så många fina reseminnen. Detta måste vi göra om!

Netta med bidraget ”Toy” vann årets Eurovision Song Contest, vilket betyder att nästa års tävling går av stapeln i Jerusalem, Israel.

Skrev ganska öppet om min längtan efter en man och om sexprat på min blogg. Nu i efterhand känns det som om jag då, den där dagen i maj 2018, var mer öppen kring detta än vad jag är nu. Två steg fram och ett steg tillbaka, eller?

Den 2 juni låste Linn och Jordan ihop sina hjärtan i Liverpool. Nyckeln kastades i Mersey och då blev de ETT. En ynnest att få vara med om denna stora händelse i deras liv.

JUNI
England i början på månaden. Hos Bettys i Ilkley där gubben drack te som aldrig förr. Dagen innan besök på det riktiga Beatlesmuseet i Liverpool Vilken upplevelse! Första dagen i juni var vi på kattcafé i Leeds. Minns hela denna resa som om det var igår. Så mycket härliga minnen.

Hemma hos Linn och Jordan i Bradford.

”Ignoransen mot folkviljan” skrev jag den 25:e, ungefär tre månader före valet. Att inte ta svenskens oro på allvar skapar den polarisering som tyvärr bara blir allt större och starkare. Vi har ett sönderslaget samhälle med oerhörda utmaningar och i det har den rödgröna röran inte vågat ta i på allvar, vilket kommer att fortsätta att leda till kulturkrockar och än fler skjutningar under 2019.

Konstaterade också att Maja nu är en utekatt samma dag. Det fungerade bra med att släppa ut henne på samma sätt som med Felix och i det fortsatte jag under hela året. Maja – utekatten!

Fotbolls-VM pågick och Sverige vann sin grupp! Tänka sig! Syrran var på semester i USA och skickade en fin bild på Marilyn Monroe. Var med bil under den tiden, vilket var trevligt. Midsommarafton ”firades” i ensamhet, men allt vad det innebär för det inre bagaget. Försökte ”spela spelet” för att jag inte ville tynga ner någon annan med min skit. Det gick inget bra.

Bild från LeopardCay https://imgur.com/gallery/hMweFer

JULI
En väldigt varm och en mycket torr sommar. Har nog aldrig varit med om något liknande under mina år. Högsta temperaturen var 34,4 grader och kring den 16 juli var temperaturen konstant över 30 grader i hela åtta dagar. Jag gillar värme, men även för mig var det nästan för mycket med dessa höga temperaturer. Först den 29:e kom regnet

Äppleträdet växte som sjuttsingen med nya grenar, fulla med äpplen. Rekord så länge jag bott där jag bor. Skänkte bort massor till grannen, men det märktes knappt.

Skrev om den otäcka skogsbranden i Hälsingland den 22:e. Det blev en följetong i media under flera veckor.

Skrev om kvinnan som gjort sådant intryck på mig under senaste åren på ett lite mer öppet sätt. Hon har påverkat mer än hon kanske tror. Var mycket ensam och en dag saknade jag min mor extra mycket. Tog mig till henne och grät en skvätt över det som inte blev och det som var just då.

Lämnade återbud till den årliga grillningen i Husbyborg för att jag helt enkelt inte orkade. Den konstanta hettan i kombination med min hjärntrötthet stoppade mig från att ens försöka. Tråkigt, men förhoppningsvis blir det en ny chans nästa år.

Sverige gick till kvartsfinal i fotbolls-VM.

AUGUSTI
Politisk ökenvandring ger blankröst var mitt krassa konstaterande en månad före valet. Ingen parti lockade mig nämnvärt i detta val.

Frånvarokänslan och likgiltigheten har blivit allt värre och i perioder har den börjat att skrämma mig. Blir bara av den orolig och får stigande ångest. Tycker liksom inte att jag ”är med” i livet och känner mig som en zoombie. En levande död.

7 augusti 2018

Den sista dagen i augusti flyttade Frida hem till mig permanent. Johan har precis flyttat till eget efter fem månader hos mig, då yngsta dottern inte hade något annat val eller hur jag då skrev om den uppkomna situationen:

Frida flyttar till mig på fredag. Situationen just nu gör att ingen annan möjlighet finns. Hastigt men inte alls lustigt har det blivit på det viset. Jag är mest förbannad för hennes skull och hoppas att hon efter allt som hänt ändå mår ok.

Valresultatet som gjort att vi fortfarande står utan regering…

SEPTEMBER
Konstaterade att september i det stora hela var en bra period i mitt liv. Allt gick åt rätt håll och jag halverade min dos av antidepressiva. De gjorde mig likgiltig och utanför mig själv, ett skydd jag inte längre behövde. Efter halveringen vaknade gubben till på ett bättre sätt, även om det nu i slutet på året gått tillbaka en del. Dock är inte zombien och likgiltigheten där på samma sätt.

Valet den 9 september renderade i att vi fortfarande inte har någon regering. Värre pajaser än politikerna på riksplan är svårt att finna. När egon och personliga vinningar går före Sveriges väl och ve, då kan det bara bli på det här sättet. Svagt!

Vid biskopsvalets nomineringsval den 13 september var jag röstmottagare vid Uppsalabordet. Roligt att göra det tillsammans med Eva.

För första gången på över två år åkte jag iväg på en kurs i jobbet. Visserligen bara en dag, men det var en utmaning. Avtalshantering i Multinet tillsammans med Eva, som under året blivit en allt mer nära arbetskamrat där vi allt oftare kommer in på djupa diskussioner. Det känns som om jag känt henne hela mitt liv och den känslan kom ganska direkt.

Äventyret i Linköping var stort för mig den 25:e på flera plan. Inte planerat det som hände fick mig att i praktiken vara med om det som ofta oroar mig. En nyttig upplevelse. Känner att när jag nu skriver om detta och går tillbaka, så var det här någonstans som min ”stora” förändring inleddes. Då jag liksom tog ett steg till i utmaningen att ”hitta mig själv” fullt ut.

OKTOBER
GDPR gjorde mig både matt och kluven. I grunden en lag som ska skydda individen sägs det, men ibland undrar jag om det inte vevas ett varv eller två för långt. Det blir konskevenser som inte kan göra någon glad.

Medvetenheten är min räddning. Tålamodet mitt hopp och acceptansen det som gör att inget kommer att fastna en längre tid. Det måste jag tro. Tänk, så klok var jag i mina tankar i början på oktober. (;-)

Skrev om förlåtelse och min pappa. Kan man förlåta alla människor? Går det att förlåta allt och om det inte gör det, kan man hitta ett förhållningssätt inom sig så att ”gnagandet” inte dominerar? Jag vet faktiskt inte.

Första snön kom den 27:e och då funderade jag även över det dubbla i mig:

Fastnar i sorg och omöjlig längtan. Något som aldrig blev. En ledsenhet som förlamar mig. Ensamhet i tankarna och när någon försöker prata med mig blir jag tyst och säger ok eller att jag inte vill prata om det. För att inte belasta och verka ömklig och patetisk. Ja, det är så jag ser på mig själv om jag blir ”svag” igen och pratar om det som jag idag istället äter mig till ett bedrägligt lugn som aldrig får nog. Drar mig undan för att undvika risken att blotta det som gör ont.

27 oktober 2018

Dagen innan en ny milstolpe i mitt arbetsliv. Trettiofem år på stiftet. Idag är jag den enda kvar från den gamla stiftsbyråtiden och det fick i allvar igång detta med tankarna kring död, tid och att allt har ett slut.

NOVEMBER
Den 6 november valdes Karin Johannesson till ny biskop i Uppsala stift. Hon börjar redan i februari 2019 för att sedan i mars tillträda sin tjänst.

Det blev ett lyckligt slut på en lång krokig väg för yngsta sonen. Tårarna rann på mig och glädjen visste inga gränser. Sådan kamp i hela livet kröntes nu med att målet nåddes. En stor händelse i ett pappahjärta och vad ska det då inte vara för sonen?

Dagen efter min födelsedag så tog jag ett stort steg. Jag postade ansökan om att få bli adept hos A. Det handlar om terapi i psykosyntes. Det skulle visa sig att det var det bästa jag gjort på många år gällande mitt mående…

På jobbet förberedde jag att definitivt byta inriktning på mitt arbete. Det var IT-koordinatorn som blev sjuk i både utmattning och depression. Det fungerade i 22 år. Min förstående chef hjälpte mig att komma vidare för att kunna orka fortsätta på jobbet. Webbansvarig samt administrativa uppgifter med avtal och diarie som huvudriktningar gick jag in i även officiellt i slutet på månaden.

Att kunna möblera om på det sätt som nu skedde är en ynnest för mig. Energierna är lugnare och jag kan starta varje morgon med att samla mig inför dagens arbetsuppgifter på ett sätt som jag inte varit i närheten av tidigare. Tacksamheten är stor över den möjlighet som givits mig.

Utrensning och städning i vrårna, både på jobbet och hemma. Hade en period då jag bara måste röja. Det gjorde att jag hittade den första bilden på mig som tagits i tjänsten 1983. Självklart måste den ingå när jag berättar om mitt 2018. För mig märkvärdigt och stort:

Foto: Claes Göthberg

DECEMBER
Trots allt firades julafton i StorHemmet hos Anna och Tofflan. Det gick bra, men känningar av förändring fanns där i mitt inre. Vi fick ändå vara tillsammans allihopa och det är ändå det allra viktigaste.

Besöken av Linn och Jordan, samt en lunch var otroligt viktiga för mig. Jag tycker så mycket om dem båda två. [Instagram]

Flera besök i Gamla Stan under december.

Tre tillfällen blev det hos A i Gamla Stan. Kände direkt förtroende för henne och hon hjälper mig att möta mitt inre. Det är både befriande och jobbigt, men jag ser mest framemot att träffa henne igen i början på januari 2019.

Ett intensivt 2018 som jag försöker omfamna även om jag miste min Maxi. Det präglar hela året för mig. Många tårar och känsla av overklighet.

Relaterat
Livsbok, pappa & bloggpost
Mitt 2016
Mitt 2015

Vem står ut?

lion roaring inside cager

Photo by Pixabay on Pexels.com

Det blir inget bra. Vem är jag? Vem är jag när jag är jag? På riktigt och släpper loss lejonet? Orkar någon stå ut då? Känslan av att vara för mycket och inte kunna hejda sig plågade mig idag. Vem är jag då om jag inte är jag på riktigt? Balansen har inte funnits där tidigare heller, men då var det åt andra hållet. Hålla sig tillbaka, vara den den där lilla musen som knappt säger ett ord.

Hur fan hittar jag medelvägen? Går det ens om jag ska följa den jag faktiskt är?

Vem står ut?

Inte ens jag själv… inte då heller.

Deprimerad för mindre. Blir låg och arg på mig själv. Vill dra tillbaka allting. Sova och liksom dra mig undan. Igen och igen och igen. Inte vara med alls.

Vet att jag får saker och ting att hända i den bästa av världarna. Vet att kraften ger skjuts åt saker och ting.

Precis det som jag alltid varit rädd för blir det för mycket. Som om jag är någon som inte kan styra sig själv. Inte åt något håll. Självinsikten finns dock där idag. Jag drar mig tillbaka när jag kommit hem. Tänker över, blir nedstämd och liksom äter en jävla massa skit igen.

Vem står ut?

Jäklar vilken karl! Som om jag förstår det…

180509_kungsgatan

Ingenting står still. Allt är i rörelse hela tiden, även om man tycker det går sakta ibland.

Om man bara sitter still händer ingenting. Allt är som det är och ingen mår bra av det. Om man agerar och försöker ses det som ett angrepp och situationen blir bara värre. Att vara schysst och ”ställa upp” kan få konsekvenser som gör att man gör sig själv illa. Tiden går och ingenting händer och det påverkar mitt liv på ett sätt som gör mig frustrerad och låst.

Har försökt att ta hjälp och vädja. Drivs åt ett håll som inte kommer att gynna någon på sikt, men samtidigt om allt bara står still och veckorna går, vad gör man? Vad fan ska man göra? Vill bara väl och vill inget illa. Hur ska man få in den förståelsen?

Känner mig så jädra trängd och ensam i detta. Svårt att liksom prata om det utan att göra illa och få reaktioner som inte alls är min intention. Vill som sagt bara väl och det var därför det blev som det blev. Men när allt står still så stiger min frustration alltmer för varje dag som går.

180509_dorrar

Vilken dörr ska man välja? Måste man välja för att komma vidare? Vad händer om man inte väljer?

För fjärde gången var jag hos C och psykosyntesen. Det kändes bättre än förra gången, men hon får verkligen fram i mig hur ”fast” jag är i livet. Hur svårt jag själv har för att komma vidare med någonting som ger mig energi och gör mig gott. Vi pratar om nuläge och önskat läge och det enda jag känner är hur jobbigt allting känns, även om jag på ett intellektuellt plan vet att det som jag får konkret av henne är bra för mig. Känner mig pressad även från det här hållet att liksom ”visa” att jag inte är helt hopplös i min nuvarande negativa passivitet.

180509_tommarum

När det hela tiden känns försent…

Laga cykeln, skaffa en mixer och göra sånt som är bra för mig. Vet inte längre vad som är bra för mig. Vet inte själv vad jag ska göra av mitt liv, förutom att ”sköta mig” och kämpa på med mitt jobb, sitta i solen och liksom ”bara vara”. Lyssna på bra musik, blogga och försöka ta små steg gällande motionen. Det ser så enkelt ut när man skriver ner det.

180509_tornen

Materiella ting kan stå kvar i hundratals år även om det fejas, restaureras och snyggas till i det yttre.

Jäklar vilken karl! Jättekul att jobba med.
Elsker katter.
Riktigt noggrann.
Rolig.
Rar
Rak
Yvig
Ytterligt kunnig.

180508_egot

Å ena sidan stort Ego och bara tänker på sig själv, å andra sidan gömmer sig och vill inte ta plats. Hur fan hittar man balans i sådant?

De positiva omdömena om mig byggda på bokstäverna i mitt namn dök upp på teamdagen. Hur tar man in sådant ”på riktigt” i sitt system.

Accepterar att det finns bra saker också och nej, jag koketterar inte ett dugg över mig själv. Vet att jag duger till en massa saker, men tycker ändå inte om mig själv. Det har jag sagt med läpparnas bekännelse i många år nu, men det går liksom inte in hela vägen.

180508_skuggan

Skuggan av sig själv med stigande ålder?

Vet att jag duger. Att det är ok med en del kring mig. Men jag tycker ändå inte om mig själv och det jag känner. Föraktar min längtan efter en man. Klarar liksom inte av att acceptera det fullt ut. Känner mig ”smutsig” på något vis att ens nämna den längtan.

180508_flygaivag

Åka dit allt är nytt, starta om. Flyga iväg.

Det skulle inte hjälpa ett dugg att börja om på något helt nytt ställe. Flytta till andra sidan jordklotet hjälper inte när självacceptansen inte finns där.

180508_vagen

Vägen ligger fast. Måste/vill jag följa med?

Det som skrämmer mig allra mest är att jag ibland känner mig trasig och känslomässigt förstörd. Som om det inte går att komma längre än vad jag har gjort i det här livet. Som om jag får acceptera det som är nu och i det försöka överleva ett tag till.

Orken att komma tillrätta med min längtan och söka kärleken på olika vis finns inte där och jag har givit upp. Orkar liksom inte ens försöka mer och då får man sitta där man sitter. Så fungerar det. Jag vet det.

180510_paskliljor

Första påskliljorna på baksidan. De var flera år sedan de blommade senast.

Familjen, barnen, jobbet och de två katter som är kvar lever jag för. Försöker och ger inte upp. Kämpar vidare för att hitta ljuset. Men det är en livslång kamp att hitta strimmorna och inte tappa taget. Känner mig dränerad allt som oftast och bara trött. Ingen ork finns kvar och jag vet att allt hänger på mig själv om det ska bli någon förändring. Och den tanken gör mig än mer uppgiven och trött. Sluter mig inne alltmer och har svårt att socialisera på det sätt som jag skulle behöva eftersom jag helt enkelt inte orkar längre.

Vad är det värsta som kan hända? Den frågan brukar vara trösterik men det vete fåglarna om den är det idag. Vad är det bästa som kan hända? Med tålmodighet och inte sätta en sådan press på allt och sluta tänka över all skit, så är det väl att det går framåt, även om jag inte ser det.

Usch vad negativt allt ser ut när jag läser det jag skrivit. Men jag vill inte ljuga här. Även om orden sägs om och om igen. Kanske någonting går in för varje gång… mitt hopp, min förhoppning.

Jesus drog efter 40 dagar på jorden. Sen har han inte synts till mer. Jag förstår honom.

Mitt bloggande – min terapi

839 kronor varje år för att slippa reklam? Det blir 70 spänn i månaden… funderar på att betala detta eftersom bloggen ser för anskrämlig ut med all märklig reklam som dyker upp både här och där.

pexels-photo-601798.jpeg

Det är bara att konstatera att blogga är min grej, min terapi och där jag bäst får ut mina känslor. Är mycket väl medveten om upprepandet och att många kanske anser att jag mig ingenting lär, men det är inte grejen längre för mig att duga inför andra och i deras ögon göra så kallade förbättringar. Det handlar om mig här och det jag behöver, ingenting annat.

Visst kan jag bli uppgiven om jag går tillbaka några år och tycker mig se upprepningarnas lov, men samtidigt kan jag de dagarna jag har orken faktiskt se att nyanserna ändrats i många fall till det lite ljusare. Så jag kommer nog alltid att blogga så länge jag kan se och skriva.

En del retar sig på mig och klarar inte riktigt av det jag skriver. Kan i mitt stilla sinne då undra vad de gör bland mina sociala medier-plattformar? Men de allra flesta läser och följer mig, några få hör av sig (tack för det) och jag mår i alla fall inte sämre av orden ensamhet, mående och andlighet i oändlig blandning som jag uttrycker år ut och år in. För det är min terapi att upprepa mig här.

pexels-photo-968396.jpeg

Må bli mörk och fastnar i det förgångna, men allt oftare tar jag mig upp snabbare och kan känna hopp och ljus. Ibland får man inte det intrycket om man läser mig, men det beror nog på att det är bloggen som jag då använder för att skriva av mig det jobbiga. Det finns mycket positivt att tänka på och som har blivit bättre. Situationen på jobbet har aldrig varit så hoppfull och spännande som det är idag. Det är sådan skillnad mot tidigare och då speciellt när jag tänker på den där mörka dagen i december för snart två år sedan då jag tog helt slut.

Jobbet och familjen. Det positiva och det som är bra i mitt liv. Det får jag aldrig glömma när längtan efter närhet och meningen med livet för övrigt kommer över mig. Det är så lätt att ta vissa saker för givet, men jag vet att helt plötsligt kan det vara över och förbi. Maxis död har påmint väldigt starkt om detta. Helt plötsligt så har förutsättningarna förändrats. Det måste mötas och man måste gå vidare för annars fastnar man och livet blir halvt. Livet måste och ska levas.

Pratade med min yngsta dotter om detta igår och konstaterade att det idag finns en grundtrygghet i mig som gör att jag trots alla känslor, har en lugn känsla i botten. Den fanns inte förut. Man kan om man är negativ kalla den för uppgivenhet och det får bli som det blir, men samtidigt när jag är positiv ger mig den känslan ett hopp, ja på gränsen till oräddhet.

cropped-girl-2696947_1920.jpg

Allt är i rörelse. Hela tiden. Ingenting står still och får man den känslan blir man snabbt varse att så inte är fallet. En av mina stora lärdomar är just detta, att ingenting står stilla.

Vad är det värsta som kan hända? Tåls att upprepa och fundera över.

Vill önska er alla som ”hänger er kvar” här med mig en härlig Valborg! Jag ska fira den med mina barn! Det är fint.