You are currently browsing the category archive for the ‘mående’ category.

23 april 2017 Lila liten vante

En liten ensam lila vante. Såg så ynklig där den låg under min förmiddagspromenad idag.

23 april 2017 Frågesport

Det vet väl alla att det är ett troll…

23 april 2017 Redskapsbod

Idag var det ett härligt promenadväder. Sol och lagom vind. Är också väldigt glad att jag nu orkat gå ut och promenera igen. Känns som om jag är lite tillbaka igen, även om stegen är små. Men bara att orken fanns där känns positivt för den har varit borta den sista tiden.

23 april 2017 Eldstad

Hittade en eldstad. Idag hade det nog blåst lite för mycket. Det är ju så lätt att elden får fäste och en eldsvåda är ett faktum om man inte är försiktig.

23 april 2017 Tippning förbjuden

På den gula skylten till höger står det “Tippning förbjuden” så då var jag ju bara tvungen att ta en bild på gubben med skottkärran i högsta hugg, just för vad jag förstår, tippa där det är förbjudet. Lite sådär lagom trotsigt…

Det blev en middagslur som alla andra dagar. Det behöver jag fortfarande för utan dem fungerar jag inte senare delen av dagen. Två födelsedagar ska firas nästa vecka samt tre dagar ska jag till jobbet. Min husläkare kommer också att ringa mitt i veckan, så det är för mig en del som händer.

Det är så i min lilla begränsade värld där energin inte räcker till så mycket än så länge, är detta en del att ta in och vara med om.

Be om vägledning, andas in och en dag i taget.

Den här veckan har jag varit på jobbet vid tre tillfällen och tre timmar åt gången. Känner mig som ett spöke som svävar omkring. Surrealistiskt värre och medvetandeförskjutningen över sakernas tillstånd fortskrider. Det är en mycket märklig tid för mig just nu. Mycket märklig tid.

Tänk er att åka berg- och dalbana. Ena stunden lugnt och fint, nästan lite tryggt och man gosar till det för att i nästa stund nästan ramla ur vagnen och skräcken lyser i både ögon och själ. Kämpar mig krampaktigt kvar för att inte ramla ur. Svetten lackar och ångesten dunkar i mig. Sen blandar ni dessa sinnesstämningar med allt möjligt däremellan. Den färden har jag satt mig i den här fasen av detta livet även om det allt oftare inom mig finns en stor ångest inom mig att ens försöka mig på så mycket i ett enda liv. Vad tänkte jag på?

Rådfrågar mina skyddsänglar men hör eller känner ingenting. Eller så är det precis så här det ska vara nu? Vila i det. Ännu en dag.

Ska inte klaga egentligen eftersom jag nu är på jobbet igen, åtminstone kroppsligt och de som pratar med mig är vänliga. Idag fick jag även lite tid att berätta om min sjukskrivning för ett par som frågade mig rent ut varför jag varit borta så länge från jobbet. Det kändes bra att få berätta för dem hur det låg till.

Min ekonomi är ansträngd men det går ändå på något konstigt vis, även om jag dragit på mig lite mer skulder nu än tidigare. Men detta blir också en press för mig att komma tillbaka och försöka jobba alltmer. Detta går ju inte i längden, att leva på det här viset som jag nu gör.

Limbo och ett snurrande hjul. Matmissbruk som jag inte kan stoppa i dagsläget. Det är precis som om jag måste trösta mig med detta för att inte åka dit på annat som är än värre för mig än en massa nya kilon. Igen höll jag på att säga. Förstör en del för att ens orka vara kvar på “banan”.

Sen ska vi inte bara tala om den här jävla tröttheten som slår till emellanåt. Det är en mycket märklig tid som sagt.

MEN…

…ska inte klaga. Ska inte klaga. Ska inte klaga. Ska inte klaga. Ska inte klaga. Ska inte klaga mer…jag lever ju för fan fortfarande! Kan fortfarande blogga och formulera mig hyfsat. Tycker jag själv i alla fall.

Avslutar med en bild på tjejen i mitt liv. Maja aka Majvor aka Majsan aka Sisen aka Sislass aka Majzuss

21 april 2017 Maja

Önskar er som orkat läsa hit en trevlig helg!

Svår, off och svart. Kämpar desperat med motsatsen och försöker verkligen lyssna till de som förstå sig på hur positiv man blir av att försöka tänka just positivt. Rekylen tillbaka när jag inte orkar mer blir stenhård och det gör så ont.

14 april 2017 Röda tulpaner

Svart långfredag är främst på grund av att jag känner mig så jävla ensam. Då pratar jag inte bara om att vara ensam i det ytliga. Där man kan ringa någon och försöka vara sig själv, utan i det inre. Med det som förföljer mig. Det som jag aldrig blir av med. Det som vill mig illa. I det som är väldigt svårt att berätta och tala med någon om. Det förstärks givetvis när jag är ensam i det ytliga eller hur jag ska säga det, men när jag sträcker ut handen och inte får ett skit tillbaka och när jag återigen bara känner saker som jag inte får känna. Som är tabu, en gräns jag inte får gå över eftersom jag just inte är ensam.

Detta har jag kämpat med i större delen av mitt liv. Att orka vara kvar och försöka. Att förstå och göra det rätta. Det rätta är inte att fly och tro att det blir bättre om man inte går till djupet med det som är trasigt. Har försökt så länge nu att stanna upp och titta på mig själv. Varför och vem jag är. Självhatet är så starkt. Avskyn för att ens få existera som jag är.

Det kanske inte går att laga? Kanske är det klart här och nu? Går liksom inte att komma vidare. Tankarna är svåra och svarta idag. En synnerligen svart långfredag och då har jag inte ens tänkt på Jesus överhuvudtaget!

Det är märkligt, men söker jag på Svart långfredag kommer jag till Tofflan som hade en svår sådan förra året.

Det är min kamp detta, jag vet det. Det är bara jag som kan förändra situationen. Jag vet det. Men om jag inte orkar eller kan det då? Ja, ja… det går över även detta, nu ska jag göra morgonrutinerna efter att ha varit vaken FÖRE tuppjäveln! Jag fick väcka fanskapet idag igen… (;-)

Tiderna förändras. Hade jag inte blivit hembjuden till Anna på påskafton hade jag lika gärna kunnat strunta i det hela. Det var skillnad när barnen var små och man då bland annat delade ut påskägg.

13 april 2017 Blommor

Hade de gula rosorna till vänster funnits i tisdags så var det exakt sådana som jag ville ge till Anna. Nu blev det vanliga tulpaner istället. Det blir aldrig som jag har tänkt mig. Inte ens när det handlar om blommor.

Påsken i dessa dagar är inte mycket att yvas över som sagt. Det blir dagar av vila och försök att acceptera livet såsom det nu är. Idag har jag inte orkat att ta en förmiddagspromenad. Trött och slut i hela systemet.

13 april 2017 Påsk

En del påskägg är vulgärt stora numera. Godis intill illamåendets gräns verkar vara målet för handlarna.

Det blir lätt mörka tankar i ensamheten. Som om skruvstädet vevas ett varv till. Hej hopp, ryck upp dig och du vet väl att det är du som bestämmer, du som har viljan att förändra ditt liv. Hej hopp och sitt inte och tyck synd om dig själv. Så skriks det hela tiden inom mig och ibland blir jag så trött på försöken att välja den positiva fokuseringen som jag vet är nödvändig för mig.

Glad påsk vill jag önska alla mina läsare!

Nu kommer en jätterant om mig själv och hur jag mår. Mitt ego gödslas å det grövsta, men som jag har sagt många gånger tidigare att det är här på bloggen som jag lättast kan uttrycka mig. Då kan jag ta ut svängarna och vågar vara ärlig. I det verkliga livet så är jag tyst eller drar mig undan.

Då må bli tuggande om samma saker hela tiden, ömkligt och offerkappor stora som militärtält, men läsandet är frivilligt:


För nästan 10 år sedan…

Det är en sådan tacksamhet inom mig att jag har min son hos mig. Han är verkligen en ängel genom att bara vara den han är. Har inte ord för hur mycket det betyder för mig att han finns i mitt liv.

I natt har jag inte sovit mycket. Förkylningen med halsont har nu övergått till ren och skär rethosta. Varje hostning är smärtsam och ibland känns det som om jag ska dra en pizza eftersom det inte vill sluta. Men jag tror att jag har nått peaken nu och dessutom har det gått fler än tre dagar, vilket jag har hört är gränsen för smittorisken. Men vad vet jag, det är bara vad jag har fått för mig.

Förmiddagspromenaden igår orkade jag inte med. Idag blir det heller ingen eftersom krafterna behövs till det mest basala. Det jag ska ladda för är morgondagens första arbetsdag på nästan 4 månader! Det känns konstigt samtidigt som en del av mig inget hellre vill än att börja jobba igen. Vi får väl se hur det utvecklar sig det hela men jag fokuserar på den enda vägen som är möjlig för mig. Några avåkningar och sådant grejar jag inte för att återigen ta mig upp på vägen. Basta, pronto och en väg framåt!

Februari 2017

Fast tänker jag tillbaka är det stor skillnad ändå på mig nu än i början. Då hade jag knappt någon tankeverksamhet överhuvudtaget. Nu vill jag åtminstone någonting!

Fortfarande har jag problem med att prata med människor om hur jag FAKTISKT mår. Jag ringer inte, drar mig undan och säger ingenting. Vet inte varför det sitter så hårt åt att vara helt ärlig, men att prata om minnet och hur det är gör ibland förbenat ont.

Känslan är då att allt ska rämna och att jag då sitter där och skvätter på ett sätt som jag är livrädd för. Som om jag då inte har något skydd kvar alls. Det är känslan jag har, men troligtvis är det bara en befrielse. Men jag klarar det inte, utan skriver då hellre en massa här.

28 oktober 2004
Här var inte Felix och Maxi gamla. Oktober 2004.

Ser på mycket film, lyssnar på än mer musik och umgås med mina katter. När jag inte promenerar på förmiddagarna dårå. Äter alltför mycket sött och sådant som tröstar mig. Låter jag som en gubbe på 80 pannor, eller?!

Att sitta med skivade morötter eller gurkor ger mig liksom inte det jag söker. Det må låta sjukt men glass, choklad och sådant ger mig ett illamående när jag överkonsumerat och på något konstigt sätt är det dit jag vill komma. Ingen övrig jämförelse med alkohol och andra saker men där handlade det också om att överkonsumera. Men då ville jag inte känna någonting överhuvudtaget.

Den 4 april är det 3 år sedan jag drack alkohol! Det är det enda som jag är riktigt stolt över när det kommer till egna prestationer. Att jag i 3 år helt givit fan i det dödliga giftet. Oavsett vad som händer mig så kommer det aldrig att bli min tröst igen. Då får jag hellre gå upp 25 kilo (som jag nu troligtvis har gjort) i vikt genom mitt frossande i glass och choklad istället för denna drog som förändrar människors beteende på ett sätt som jag på nära håll tyvärr sett alltför många gånger. Alkoholen är för mig verkligen ett gift. Dricker jag igen kommer jag över en gräns där det inte finns någon väg tillbaka. Det är det enda som jag med säkerhet vet idag. I detta har änglarna varit tydliga åtminstone.

Min motion (förutom förmiddagspromenaderna), kost och vikt har återgått till gamla vanor. Igen. Men den här gången försöker jag ta det med ro. Inte slå på mig själv, inte hårt i alla fall. Det finns nya chanser att rätta till detta. Det känns som om att jag kommer att kunna styra upp en del när jag fått lite balans i detta med utmattningen och de återkommande depressionerna. Så känns det i alla fall och i den vissheten lever jag. Tyvärr har jag varit helt stängd inåt sedan denna utmattningsresa började. Inga förnimmelser, inga bilder eller tankar om det vi inte kan ta på s a s. Istället drömmer jag massor men det orkar jag inte analysera om vad som är vad just nu. Vet bara att många figurerar i olika scener i den världen. Drömvärlden.

Ibland känns det som om allting bara är en drömvärld. Ingenting är riktigt på riktigt. När jag gick i femte klass och stod där för att sköta belysningen när vi hade klassteater för våra föräldrar (mina var aldrig där) i skolans gemensamma aula, hände det något som påminner om ett skydd som fortfarande sitter kvar. Det är nu 40 år sedan…

Har du orkat ända hit? Då måste du verkligen gilla mig och mitt egoistiska dravlande…hahaha! Önskar dig i alla fall en fin söndag!

Nu har det gått en vecka sedan jag skrev här senast och det beror främst på två saker. Har inte mycket nytt att berätta om och det lilla som finns där är inte så roligt. Negativt och lite mörkt i alltför många dagar gör mig låg och inte ett dugg sugen på att blogga.

1 april 2017 Halstabletter

Har åkt på redigt halsont med hosta från helvetet. Detta i kombination med det jag för övrigt “slåss emot” har gjort mig väldigt matt och än mer trött.

Elias kom i fredags och det piggar upp och får mig att leta efter ljuset. När han är här blir det lite bra rutiner för mig. Sen ska jag ju göra ett försök att från och med måndag börja jobba på 25%.

Det låter ju inte mycket, men jag är lite rädd faktiskt. Vis av erfarenheten att nu har fikat ett par gånger på jobbet gör mig lite orolig. Psyket har inte riktigt orkat med på det sättet som jag hade hoppats, men nu ska jag ändå försöka jobba ungefär 3 timmar under 3 dagar. Har tänkt mig måndag, onsdag och fredag, vilket gör att jag får en vilodag emellan. Detta kommer att gälla april ut och sen får vi se…

Det låter som sagt var inte mycket, men det är allt omkring som egentligen är det värsta. Att åka med bussen, möta allt brus och interaktion med människor och sen på det försöka återgå till ett jobb som i vissa delar fick mig sjuk. Nu vet jag att förändringar kommer att ske, men ändå. Orolig och lite rädd är jag, men detta försöker jag späda ut med ett jädraanamma och att detta ska jag bannemej klara av!

Försöker också tänka på hur fina alla varit emot mig. De som har hört av sig och på olika sätt vill mitt bästa. De på jobbet som kramat mig, givit mig positiva blickar och sagt att det är fint att ha mig tillbaka. Chefen och HR som bryr sig och pushar mig framåt.

Den här resan har verkligen varit någonting som förändrat mig. Det kände jag direkt den där dagen i december att jag gick över någon slags gräns. Det var för mycket helt enkelt och idag förstår jag precis vad andra människor som “gått in i väggen” pratar om. Tror att man förstår först när man själv råkat ut för någonting liknande.

Framtiden är oviss och ibland blir jag rädd när jag tänker på hur lite jag fortfarande klarar av i interaktion med andra människor. Hur än mer isolerad jag är just för att straffet dagen efter blir att jag ingenting klarar av. Så har det varit nu vid ett par tillfällen när jag försökt träffa andra människor för att göra saker som tidigare inte varit några problem. Min skräck är att detta aldrig går över. Måste jag alltid tänka på vad jag gör och bli än mindre spontan än tidigare?

Det finns ju någonting som heter att man får inte mer än man klarar av. Men frågan är ju till vilket pris?

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

En Calla Lilly fick följa med hem från den lokala butiken. Häftig på något vis. #callalilly #blomma Ungefär så, som en torktumlare...runt runt. Konsten är att stå kvar, le och försöka. Varje dag och hela tiden. Vila i torktumlaren är övningen. Ok? Kom igen nu Brynäs! #smguld #ishockey #brynäs Behålla känslan... På väg hem efter firande av födelsedagsbarn. Vädret härligt! Vi firar ett födslobarn! Grattis på den stora dagen @tofflisen 🙏💚🎉🎂

Twitter

Tweets jag gillar