Kategoriarkiv: mående

Skit i systemet

Så mycket jävla känslor hela tiden. Två dagar då jag inte riktigt klarat av att vila och vara här och nu resulterade i tidig hemgång och sömn i ett par timmar. Det är som om behovet av sömn är konstant oavsett dag och tid.

Men jag har inte kunnat vila på det disciplinerade sätt som jag hyfsat klarat tidigare. Det har varit för mycket tankar och skit i systemet sista dagarna. Vet ju varför. Tankarna far och flyger och jag försöker fly från vissa av dem. Gamla vanliga tankemönster tog kommandot direkt efter senaste terapin med A. För det var så jävla jobbigt att ens försöka själv…

Är så rädd för den dagen då de bara kommer utan att jag kan stänga igen på det sätt som jag alltid kunnat gjort. Att bli galen helt enkelt av allt skit som väller över mig. All denna jävla svarta gyttja som jag så naivt trodde mig hade kommit över redan. Men jag är ju mästare i att ljuga för mig själv, det vet ni ju redan, eller hur!

Vissa dagar funderar på varför jag ens håller på? Varför jag utsätter mig för allt detta som går så på djupet. Vet ni varför? Jo, för jag vill bli hel och det är i detta livet. Jag vill inte fortsätta på det livshjul av liv då jag gör andra illa och ljuger för mig själv hela tiden, då jag flyr från den jag är i alla olika känslorna. Jag vill bli hel och i det också tycka om mig själv. Acceptera den jag är i alla dess riktningar. Kunna se mig själv i spegeln och inte känna avsky. Stå upp för den jag är, även om det är besvärligt i vissa lägen. Vara mig själv och bli en hel själ för första gången, i alla fall så nära som det går. Det är därför!

Jag behöver hjälp av A. Det vet jag. Hoppas hon orkar med mig. För ingen annan har hittills gjort det. Antingen har jag tröttnat eller så har de dragit och tyckt att jag har varit falsk, hemsk och jag vet inte vad. Hoppas hon orkar hela vägen med mig. Om inte, så blir det att ”vända igen” och komma tillbaka och det vill jag inte. Jag vill komma vidare nu och slippa detta helvete igen. Ja, jag ser jorden som helvetet och inte någonting annat som de så kallade lärda försöker lura i oss. Helvetet är här och nu.

Skriva av sig och dela med sig. Kanske förstår någon, kanske någon inspireras av min kamp. Kanske följer med mig i så mycket.

Annonser

Två namn för dagen

Det är blått idag på himlen…

Dagarna från i onsdags då jag var hos A i Gamla Stan har känts så hoppfulla och bra. Har försökt lova mig själv att inte fastna i föreställningen att det varar för evigt, men att jag ändå är på rätt väg enligt principen två steg fram och ett steg tillbaka.

Men ändå känns det så förbannat jobbigt med skifte i sinne och känsla.

För tyvärr vaknade jag idag lördag av en jävla ångest och oro. Tror det har med ensamheten att göra och att jag inte har någon att prata med om det jag är med om. Det går knappt att förklara för mig själv ens och samtidigt vill jag inget annat likt ett barn som nyfiket hittat en ny väg bara berätta. Men för vem? Vem är med mig utan att döma ut mina upplevelser som nippriga och tokiga? En gång i veckan räcker inte.

Så i morse är jag tillbakadragen i mig själv likt en rädd sköldpadda som ligger under sitt skal och bara hoppas att det ska gå över av sig själv. Det rädda har tagit tag igen och att vara kvar för länge i det smärtsamma grejar jag inte ensam. Oron och förmågan att själv praktisera det som jag så underbart klarade av med vägledning i onsdags av A, är som bortblåst. Det går bara inte… försöker tänka två steg fram och ett steg tillbaka.

Det ska inte vara lätt inte. Aldrig i längre perioder. Men vad tror jag egentligen? Naiv så det förslår, men kanske är det också min räddning ibland, att jag liksom bara fortsätter och fortsätter… idag sitter det i halsen på mig, som ett lock men ändå andas jag.

Per Gessle fyller idag 60 år. Foto: Albin Olsson (2014)

Två namn för dagen, Annie Lööf och Per Gessle. Den ena beklagar jag djupt och den andra gratulerar jag. Tack för musiken under alla år!

Tappad lust på den enda vägen

Det är nu det gäller att hålla ihop, det är nu viljan testas på allvar. När saker och ting ”går en emot” så handlar det bara om att fokusera på det som är målet med 2019.

Vegobullar från anamma är jättegoda!

Just nu orkar jag inte skriva om mitt äventyr med ett köttfritt år. Kan dock konstatera att mina barn är minst lika förtjusta som jag är i denna förändring. Det finns ju så bra alternativ numera än förra gången jag försökte 2001. I den vägen är jag trygg och där finns inga problem att fortsätta på samma sätt.

Det känns som om jag är under ”attack” just nu. Både fysiskt och psykiskt. Kanske är det mitt sätt att försöka förstöra det hela och straffa mig själv. Som jag alltid har gjort tidigare och alltid tillslut lyckats med. Att förstöra det som jag någonstans vet är det bästa för mig. Överjaget eller vad det kallas för, det som har kontakt med universum där vi är ett med allt pockar på uppmärksamheten och jag ska lyssna nu. Även om hela jag hamnar i uppror under en tid. Måste igenom skärselden för jag vet att det riktiga ljuset, det äkta och fina finns därborta.

Tappad lust till det mesta. Meningslöshetskänslor som är väldigt starka i perioder. Hade ett jättefint samtal på jobbet igår med E, men det blir SÅ djupt och SÅ personligt. En del av mig jublar och vill prata med henne i timmar, men ”den där” som vill fly är livrädd och vill just fly från det hela. Isolerar sig och berättar inte för någon om hur det verkligen är där inne, utan friserar situationen och drar mig som sagt undan. Som jag alltid har gjort.

Det gäller att hålla i nu. Inte gå tillbaka till någonting gammalt Inte låta sig påverkas av sådant som vill en illa. I tanken, men även på annat sätt. Jag vet vad min väg är och det är nu eller aldrig jag ska gå den. Så är det bara.

Gott Nytt 2019!

Har sammanställt mitt 2018 i en egen bloggpost, men kan ändå inte låta bli att nämna en sak. Jag har inte varit ensam sedan i slutet på februari och i det har jag blivit bönhörd. Ju mer jag tänker på det, ju mer kommer jag fram till den slutsatsen.

Gott nytt 2019!

Frivillig ensamhet är fint medan ofrivillig tär hårt. Först var det en utmaning att leva tillsammans med Johan (sonen), men det vände till någonting bra och vi kom närmare varandra. När han sedan flyttade och Frida (dottern) efter sin separation kom till mig kanske det hade varit skönt med en liten period av egentid. Men situationen gjorde att så inte blev fallet. Men det har gått bra och idag när jag tänker tillbaka på 2018 är det en välsignelse för mig att under nästan hela året alltid ha haft minst ett barn hemma.

Har inte kunnat hemfalla åt ältande på heltid, utan tankarna har varit i vardagen och de rutiner som krävs när man inte är själv. Det har varit bra för mig och det kan jag se idag när jag som sagt tänker tillbaka. Att aldrig fått ha varit helt själv är en välsignelse även om det ibland under året varit andra tankar inom mig. Jag har inte kunnat dra mig tillbaka och tyckt synd om mig själv helt enkelt. Det har inte funnits tid för det.

Vinsten är att jag kommit närmare mina barn och det är värt allt.

Hur jag ser på 2019?
Fortsatt terapi med A som ska förlösa mig i det inre. Det är mitt mål och det är med skräckblandat förtjusning som jag ser på detta. Jag vet, ett stort mål men jag måste tro så för att orka vidare. Att jag ska våga möta mig själv på ett helt annat sätt än tidigare. Är jag äntligen mogen för detta steg?

Ett helt köttfritt år. Måste tackla mina viktproblem på ett annat sätt eftersom jag inte klarar av att sluta med sötsaker bara så där. Under två år i början på 2000-talet levde jag ett helt vegetariskt liv och var dessutom helnykterist. Målet är att komma dit igen, eftersom jag mådde bra i kroppen av detta. Jag kände mig ”lättare” och hade mer energi. Miljöaspekten är icke heller att förglömma!

Den största anledningen är dock hur vi behandlar våra djur. Köttfabriker med dagligt dödande plågar mig och kan jag dra ett litet strå till stacken att inte vara en del av detta, genom att skippa kött fullt ut, så är nu tiden mogen för mig att göra det. När fan blir gammal eller vad man säger…

Så ikväll blir det sista gången på minst ett år som jag äter kött. Vi brukar på nyårsmiddagsbordet nämligen ha oxfilé och hasselbackspotatis. Väldigt dyrt, men blir det rätt stekt så smakar det väldigt gott, det måste jag erkänna. En gång om året, denna lyxiga middag.

Vi har sedan ett par år slutat med fyrverkerier också det för att jag vet hur många djur som lider. Vill inte vara en del av det helt enkelt. Förra året köpte vi lyktor som vi skulle ersätta raketerna med, men det regnade så det blev inget av med det. I år har jag inte hittat några lyktor, så det skippar vi också detta år.

Ett helt nytt nyårsfirande blir det med Bingolotto ända fram till 00.15. Vi skålar i Pommac och önskar varandra ett Gott Nytt 2019! Två av mina guldklimpar är hemma med mig, så det går ingen nöd på gubben över tolvslaget.

Ett Gott Nytt 2019 till alla er som följer mig på bloggen!

Skådespelaren med de fina orden

Ute i byn, på väg till den lokala butiken.

Annandag jul och väntan på besöket från stan. Ska bli fint att träffa stortjejen med J en gång till. De stannar till i slutet av veckan hos modern för att sedan dra norr över på nya äventyr.

Tog mig till den lokala butiken för att handla lite. Nya röda ljus, kattmat och ny tandborste till grabben stod bland annat på listan. Det går mycket pengar när man som jag småhandlar nästan varje dag. Men jag har ingen bil och då blir det på det här sättet.

Skäms över mitt mående och att inte enbart glädjas när jag har fått fira jul med hela familjen och dessutom har två av mina barn hemma. Sen kommer Linn och Jordan snart, jag borde vara glad och tillfreds…

Men det handlar inte om dem. Är så tacksam för det som är, men det är som om någonting ”lossnat” i mig och jag kan inte täppa igen. Det maler och sorglighet vill ut. Det liksom bara maler på oavsett vad jag försöker med i affirmation och de tips jag fått sedan tidigare. Känner mig så eländig och låg. Hoppas verkligen att detta är tillfälligt och att det handlar om att jag nu är på väg genom A och att det är därför jag mår som jag gör? Har svårt att handskas med känslorna helt enkelt.

Samtidigt är jag djävulskt trött på att känna och uppleva detta jävla mörker. Är så trött i själen. När det dominerar mig så mycket kan jag inte gå förbi det helt och inte ens skådespelarmasken funkar hjälpligt. Mitt stora kännemärke förr om åren. Skådespelaren med de fina orden och läpparnas bekännelse finns inte längre.

Maja julafton 2018.
Maja på julafton 2018.

Kanske är det saknad efter fysisk kontakt som också är där och spökar? Varit själv så länge nu och inte haft fysisk kontakt med någon på år och dar. Det tär nog också, fast jag gör sken av annat. Det gör mig ledsen att tänka på, helt enkelt för att det gör så ont i mig.

Katterna mår bra. Maja är ute mer än vad Felix är. Han ”pratar” så mycket mer nu och vill alltid vara nära mig. Det är jag också tacksam för, för han är en gosig kille som jag mår bättre av att umgås med än om det vore motsatsen.

I morgon är det vardag för mig igen och jobb i två dagar. Rutiner och någonting som jag liksom grejar utan att ens tänka så mycket.

Bara det att leva i nuet

Felix nu på morgonen. Så viktig, så mysig att leva med.

Får inte stopp på okynnesätandet. När kvällen kommer och ensamheten smyger sig på är jag inställd på att äta. Det ligger djupt sedan alkoholen försvann i mitt liv och att bryta detta med att ”känna känslorna” fullt ut och då istället ta till min nyfunna meditationsmetod klarar jag inte av. Istället för att göra detta går jag till skafferiet och tar mig en chokladbit eller tar fram en påse med M-kulor.

Oavsett vad som stoppas i munnen äter jag tills det är slut. Varje påse, varje sötsak jag handlar hem överlever inte morgondagen. Det ska ätas upp och i det ligger min kamp. Först att ge sjuttsingen att ens handla hem och sen i fall jag nu gör det, att bara ta en bit eller några kulor. Men det är nog som med alkoholen, allt eller inget. Precis som då, fast nu med annat missbruk, är det väldigt svårt att inte ha någonting att ta till när jag inte kan vara still eller bara vara i det som är.

Bara det att leva i nuet och försöka ”andas rätt” med hela kroppen är för mig en kamp att ens ge mig in i några minuter varje dag. När jag jobbat de senaste dagarna har det varit lättare. Då har jag satt mig i en av de vita fåtöljerna, tänt ett ljus och slutit mina ögon. I några minuter går det bra, men sen är det precis som om jag måste göra någonting annat. Pallar inte ensam, utan behöver ledas. Försöker, men misslyckas.

Detta kommer igen i allt jag gör. När jag tänker efter lite har jag väldigt svårt att bara att vara i nuet utan att göra någonting. Det ska alltid hända någonting. Varför vågar jag inte möta mig själv på allvar? Vad finns därinne som skrämmer så mycket att jag sedan många år anammat det här beteendet? Någonstans vet jag och i det har jag och A börjat nysta, men det räcker med några dagar efter senaste besöket i Gamla Stan, så är jag tillbaka i gamla negativa mönster.

Får inte slå på mig och tycka att jag är ett misslyckande, fiasko eller alla de elaka tankar som far i huvudet på mig. Måste förändra lite i taget och om det bara så är att byta ut någonting mot något annat som gör mig mindre fet, så är det en framgång. Det måste jag intala mig, även om det är svårt. 2019 ska bli mitt år. Nu eller aldrig. NU!

Är säker på att många som läser här fajtas med liknande tankar och beteenden. Att fly från sig själv in i beteenden som gör att man inte behöver se på sig själv. Många därute behöver kanske inte se inåt så mycket, utan klarar sig bra i vardagen utan missbruk av något slag. Lyckos, de människorna.