Kategoriarkiv: mående

Det ”guldiga” i livet

Känner mig ur kurs på något vis. Allt är trögare och jobbigare än vanligt och egentligen har jag ingen anledning till det. Öppnade upp mig en aning idag, men klarade inte riktigt av det fullt ut. Vet inte riktigt varför.

10 april 2018 Gathörn i Uppsala

Satt och fikade ute för första gången i år på lunchen. Kyligt men i solen gick det riktigt bra. På väg hem, tittade upp och för första gången såg jag det ”guldiga” på byggnaden. Tala om att gå i månader och missa det ”guldiga”. Vad missar jag mer? Det ”guldiga” i livet?

Kommer på mig själv att säga saker till andra som att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och det ordnar sig. Exakt samma saker som jag själv så väl behöver ta till mig. Det är hela tiden lättare att säga till andra hur man ska komma vidare, men sen när orden når mig själv studsar de bara iväg. Märkligt är det.

I natt var jag vaken länge och kunde inte somna om. Den existentiella ensamheten slog till och tanken på att dö ensam. Att aldrig få vara nära någon igen. Jag vet, samma gamla känslor som jag aldrig kommer att kunna göra upp med. Min lott. Mitt öde känns det som.

Har nu testas idealmodellen i tre versioner. Den för jobbet, den för arbetet och den för vännerna. Lika ångestriden av dem alla tre. Klarar liksom inte av att vara kvar i mig själv och känna allting. Flyktkänslorna som hela tiden kommer tillbaka. Så att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och ha visshet i att det alltid ordnar sig, det är någonting jag själv måste få in i mitt egna system. Om det så sker på min dödsdag.

Annonser

Vattenpölar, hjärnspöken & sifferbyte

Nu är äntligen snön på väg bort. Stora vattenpölar när det smälter.

Blötan

Det smälter…

Idag var jag på kurs. Det var länge sedan och jag måste säga att innan var jag väldigt ångestriden och nervös. Vet egentligen inte varför, men så var det. Någonting inom mig drar igång och jag vill liksom bara strunta i alltihopa.

Gick emot den känslan även om det var svårt idag. När jag sedan kom till jobbet fick jag stöd av chefen, vilket gjorde att det kändes bättre. Sen är det som vanligt att det var inga problem, allt gick hur bra som helst. Dessa hjärnspöken spelar mig ofta spratt och ändå är jag medveten om dem och vet att det just bara är hjärnspöken. Men ändå kommer de och ändå är jag ibland på vippen att lyssna på dem.

Idag gjorde jag inte det och det känns väldigt bra nu efteråt. Det är som att börja om på ett sätt detta att utmana sig själv och då främst med okända människor. Tyckte att jag var en bra bit på väg, men sen föll jag ner djupast i källaren och nu är det som att börja om igen med dessa utmaningar.

Kursen var ok, men sorlet emellanåt var tröttande. En del av dem som var på kursen kändes som om de var på kurs för att vara sociala med andra än att ägna sig åt det som kursen handlade om. Blev helt slut i huvudet av allt surr och flamsandet.

Har beställt en resa till England och ni kan ju tänka er hur hjärnspökena redan har börjat bearbeta mig. Jag slår ifrån och kommer att åka, men vet att kampen blir både lång och jobbig innan jag sitter där på planet och är på väg.

Idag byter min älskade syster siffror. Pukor och trumpeter för henne!
pexels-photo-450301.jpeg

Grattis på din dag, syster!

Det gamla vanliga

Metropolitan

Kvarter Metropolitan på Svartbäcksgatan. Ligger bredvid Fyrisån och är ett ganska häftigt bygge.

Känner en inre press att förändra vissa saker. När de känslorna tittar fram kommer ångesten. Idag klippte jag håret och efter det tänkte jag göra en av de uppgifter jag fått på terapin av C.

Det gick bra i 35 minuter och sen kom regnet. Tog bussen vid Moskén för att sedan stanna vid den lokala butiken för att handla hem föda. Regnet fortsatte och jag kändes som en liten blöt fläck när jag kom hem.

Somnade och sov ett tag. I vanliga fall brukar jag sen pigga på mig, men inte idag. Känner mig oerhört tung och vill bara sova. Får kallsvettningar och orkar liksom ingenting. Vet inte riktigt vad detta står för.

Mina inre misslyckanden? Mycken tankar på döden och att allt bara rusar? Fantiserar och drömmer om det omöjliga tar kraft. Sen när jag kommer på mig, blir jag bara så trött på allt.

Det gamla vanliga.

 

Är vändningen här nu?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ber för att en vändning är på gång. Idag kändes det för första gången riktigt bra att gå ”Slingan” igen. Det är första gången på många månader som jag känt som jag gjorde i förmiddags. Fyra kilometer senare var jag visserligen trött och hade ont i ryggen, men jag hade grejat det som jag för ett par år sedan klarade utan problem. Då sprang jag till och med den dubbla sträckan och lite därtill.

Små myrsteg framåt är det kanske nu mot en vändning. Det är konstigt, men för mig handlar det om någonting mer än viljan just nu. Den är jätteviktig absolut men jag har inte haft orken tidigare och då har jag velat hur mycket som helst, men det har bara inte gått. Kanske är det så nu att krafterna i mig på något sätt passerat en gräns då jag tillsammans med viljan orkar ta mig ut igen? Jag inbillar mig att det är på detta viset i alla fall. Vill att det ska vara så!

Sen gjorde solen sitt idag för att få ut mig. Vilket underbart väder och bara av det fylls energin på. Funderade lite under min promenad vad skillnaden nu är mot hur jag mådde strax innan ”kollapsen” i december 2016. Om jag lärt mig någonting av det jag varit med om så att jag inte hamnar där igen.

Två saker kom jag på och det är att jag kommit över en jobbig relation där personen slutat på jobbet, men den allra viktigaste förändringen är att arbetsuppgifterna på jobbet förändrats till det bättre för mig. Det tror jag nu också börjar märkas både på humör och ork.

Att hamna i den stressfälla som tillslut fick mig på fall finns inte kvar idag i min tjänst! Visst kan jag bli stressad, få negativa påslag och bli helt slut i skallen, men jag har hittills inte fastnat i det som förr. Förr hade jag inte heller en chef som var närvarande och förstod vad jag hade för problem, vilket då ledde till att hon inte kunde förstå de förändringar som behövde göras.

Det börjar nu ge alltmer positiva resultat som att jag orkar mer och ser på jobbet på ett annat sätt än tidigare. Vill mer och vill ge tillbaka för den linje chefen hållit gentemot mig genom denna resa. Om det någon gång varit på väg där jag känt mig negativ har hon funnits där och hela tiden trott på mig. Det har fungerat och sakta men säkert har jag lyft mig lite hela tiden tillsammans med min chefs positiva och lyftande ord till mig. Ibland har jag inte känt mig ”värd” allt detta men det har hon tagit ur mig och jag försöker få in att jag visst är värd allt detta.

Är jävligt tacksam mot min jobb och min chef. Är övertygad om att hade den gamla varit kvar då hade jag inte tagit mig ur detta. Hos henne fanns inte förmågan och kanske berodde det på att hon själv mådde så dåligt?

Det har funnits stunder då jag tänkt att detta går inte. Det ska jag inte förneka, men jag har kommit ur dem. De har bara stannat vid stunder och inte några längre negativa spiraler. Utanför jobbet finns det också positiva saker som får mig att växa, även om jag inte velat tro eller se det tidigare, Det ena ger det andra.

Idag orkade jag äntligen ut och promenera igen och det kändes dessutom bra. Är vändningen här nu?

Allt hänger ihop.

Känsligheten

På jobbet har jag en armatur ovanför mig med massa lysrör. För en tid sedan började de låta väldigt mycket. I armaturen finns två olika lägen och numera är det omöjligt för mig att ha på dem båda samtidigt. Ljudet är inte behagligt och det surrar i skallen på mig. Ha en igång funkar ok. Har påtalat detta och hoppas att det finns någon lösning.

Känsligheten hos mig gällande ljus och ljud har blivit starkare sista dagarna. Vill inte gå in på detaljer i varför det blivit som det har blivit men det är en kombination av inre tankar som jag inte får ordning på som i sin tur påverkas av den så kallade verkligheten.

Fokus måste vara på mig själv. När jag försöker tänka på mig själv får jag dåligt samvete hur jag än förnuftigt försöker tänka bort det, för jag vet att jag måste tänka på mig själv och lugna ner mig. Det går inte bättre för att jag med tanken vill och tror mig kunna ta genvägar. Det gör mig så ledsen ibland att jag bara vill strunta i alltihopa.

Måendet skiftar väldigt under dagen. I morse vaknade jag av mobillarmet (vilket aldrig händer) och sen var jag redan från början väldigt seg och trött på jobbet. Men de första två timmarna gick det ändå ok att jobba. Tror jag tänker för mycket också på en massa jobbrelaterade saker, vilket tröttar ut hjärnan. Vid lunchtid försökte jag ta det lugnt och affirmera vilket inte funkade så bra.

När jag sedan efter lunch för tredje gången av misstag hade raderat den webbsida jag höll på med kände jag bara att detta går inte. Hjärnan funkade inte för sådant arbete och det vara bara att åka hem. Sov i nästan tre timmar och då kändes det bättre. Orkade laga mat åt grabben och vara lite social.

Känsligheten gick förr att “stänga av” och liksom gå förbi. Det klarar jag inte av längre. Det blir problem direkt med att tänka och göra saker när hjärnan anser sig ha fått nog med intryck. Ibland får jag gå tillbaka flera gånger för att komma på en tanke som jag hade sekunden tidigare. Det är så frustrerande, vilket inte gör situationen ett dugg bättre.

Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet? Tror mig klara mer än jag gör? Jag vet faktiskt inte. Det kan också vara mina tankar som lurar mig, där jag springer iväg och tar ut negativitet i förväg och tror att jag inte klarar av vissa saker. Samtidigt vet jag att jag måste vara försiktig så att inte trådarna i hjärnan går sönder igen. För det var så min husläkare sa, att det var hjärntrådar som hade gått sönder när jag mådde som värst. Att läka dem tar månader och ibland år och i värsta går det inte alls.

Det positiva är ändå att jag återhämtat mig så pass att lusten för ordet finns där. Då är det inte lika illa som förr. Tänker också att det är en depression som förstärker och som påverkar utmattningen jag hade tidigare på ett negativt sätt. Hoppas bara inte att det fastnar alltför länge eftersom jag då inte riktigt vet vad som händer med mig.

Ledsenhet och negativitet tar energi, en energi som är svag som den är från början. Men det är väl detta jag måste lära mig att leva med, att det är så här i perioder. Det kan aldrig blir som förr.

Halv sju

27 februari 2018 halv sju på morgonen

Bilden är tagen halv sju på morgonen. Ljuset är på gång. Det är fint att ljuset återvänder i en tid av turbulens och många förändringar.

Mitt mående har helt klart påverkas negativt av allt som nu händer runt mig. Försöker vara lugn och andas, men lyckas allt sämre. Fick idag yrsel på jobbet och det är en tydlig signal på att jag måste backa. Vill så mycket klarar så lite. Så rädd för att hamna där jag var tidigare.