Kategoriarkiv: andlighet

Uppvaknandet – eller handlar det om en ”andlig” vända till?

Jag måste inte segra, men jag måste vara sann,
jag måste inte lyckas, men jag måste följa det ljus jag har.

Abraham Lincoln

Axel Fredenolms ord i boken ”Fri horisont” (1945) må låta omöjliga och tuffa, men djupt inom mig vet jag att den vägen är den vi alla måste gå, förr eller senare. Detta är det svåraste, detta är kampen. Detta är utmaningen och medvetenheten i orden får mig att aldrig vilja ge upp igen. För jag vill inte tillbaka…

Du måste offra det egna själviska jaget och frigöra dig från alla personliga intressen. Du får inte tänka på eller behaga eller göra intryck och aldrig räkna med egen vinst. Mer än på dig själv måste du tänka på din nästa, och ge och hjälpa utan att själv synas. Du får inte säga min hustru, min man eller mina barn, Lika lite får du sätta ras eller ditt land framför andras. Allt är ett enda stort system och alla tillhör samma familj.

Du är släkt med alla och din kärlek till alla gör dig till allas tjänare. Du skall tänka på och arbeta för alla, så som du tänker på och arbetar för den du älskar högre än dig själv.

Visst sjuttsingen blir jag trött av att läsa detta. Låt mig bara vara. Sluta med alla dessa ord som ingen klarar av att ens försöka nå upp till. Men byter jag tankefokus och tänker just på tålmodighet, acceptans och medvetenhet som i samlad trupp tar min intuition till en sådan plats att tanken kommer till mig att det är precis så här det är. Då känns vägen känns lättare att förstå.

Först handlar det om att ens bli medveten. Sen är det hårt arbete som gäller genom många lärdomar i liv där man många gånger inte ens ser det som just lärdomar när man är uppe i dem. En bra start är att alltid behandla sina medmänniskor såsom man själv vill bli behandlad. Vandringen pågår alltid och är svår när egot och gamla tankemönster hela tiden vill ta tillbaka det som var.

Kan bara prata för mig själv och så alltid göra. Må låta förvirrad och just nu kommer tankarna i blandad kompott så det antagandet är inte långt ifrån där jag just nu befinner mig. Min vandring har pågått länge i många liv.

Min spegel i andra är omfattande och varje försök att påverka andra enligt det jag tror är rätt är dömt att misslyckas. Den enda påverkan som fungerar fullt ut är den gentemot mig själv och kan någon inspireras av detta är bonusen given. Har skyllt ifrån mig på olika plan och trott att svaren legat utanför mig själv. Det är alltid någon annans fel att jag är där jag är idag. Projiceringar i andra har varit min vardag och då tyvärr mest i det mörker som alltför länge fastnat i mig.

Länder och människor som exkluderar medvetet är för mig en stor och svår nöt att förhålla mig till. Människor som förminskar andra och gör skillnad på grund av kön eller sexuell läggning lägger sig som taggar i mitt hjärta. Min kamp är att vara den jag är och kan jag just genom detta sätt inspirera och påverka kan jag dra mitt strå till stacken. Att dras med i exkludering, missmod och ibland även hat genererar bara detsamma. Just nu slåss jag med förstärkta mörka känslor som tidigare puttrat inom mig och det handlar mycket om egna projiceringar i andra människor. Detta mörkret möter det nu också det alltmer förstärkta ljuset och det skapar så mycket känslor inom mig. Vägen vandrar vi alla och målet delar vi. Om vi så ska börja om i evighet.

Bli medveten, var tålmodig och acceptera det du inte kan förändra. Det handlar inte om att kuva sig och göra sig mindre utan precis tvärtom. Det stora ligger i att inte döma och tro att ens egna tolkningar är rätt för alla andra. I detta är jorden en fantastisk plats till känslor och lärdom.

Vad gör att vi vill utsätta oss för alla känslorna om och om igen? I det blir jag inte riktigt klok, men kanske är det för mig så enkelt att där jag befinner mig idag har jag inte den kunskapen helt enkelt.

Tror att min idag ibland extrema förvirring är krockar mellan det som är på väg till mig och det gamla som huserat så länge. Jag vill så mycket att det tar stopp och måste hela tiden påminna mig om tålmodighet och acceptans.

Gudagnistan finns hos alla. Medvetenhet får den att växa. Valen gör vi själva. Resultaten blir därefter. Det fantastiska spektrat av sinnestillstånd gör just den mixen av alla känslorna där var och en av oss utvecklas mot det mål vi är ämnade att nå. Förr eller senare. Medvetenhet, tålamod och acceptans.

”Döden är det pris vi måste betala för livet” läser jag i en bok. ”Människan är förelagd att leva för evigt och vara sin egen domare” läser jag vidare och min första tanke blir en trötthet över detta med att vi inte kan dö. Vi är eviga och bara tanken som sagt, gör mig trött. Den enda domaren är jag själv och med mina tankar och val skapar jag min egen värld, medveten eller inte om valen.

Men som sagt, ibland blir jag så trött på mig själv, även om jag känner en skillnad denna vända eller som rubriken på detta inlägg blev ”Uppvaknandet – eller handlar det om en ”andlig” vända till?”. Fan vet höll jag på att säga… vissa dagar är svaret självklart och andra tvivlar jag på hela alltet.

Stabilt just nu

Månen, röda tulpaner och ett ljus.

Vågar knappt ta orden i min mun, men det känns väldigt stabilt just nu. Den där pendeln lugnade helt plötsligt ner sig en aning, berg- och dalbaneturen blev ganska behaglig och saktade ner farten. Här och nu. Är otroligt tacksam för känslorna jag haft de sista dagarna.

Kärleksfull, tålmodig och ett lugn som jag inte minns att jag haft på år och dar huserar i mitt inre. Helt plötsligt kramade jag finaste kollegan för att jag känner sådan vänskaplig kärlek till henne. Att kunna ge komplimanger har varit svårt för mig, men när syrran kom med nya snygga brillor påpekade jag det när hon kom och besökte mig i söndags. För många kanske skitsaker, men för mig stort att jag liksom känner annorlunda än bara avståndstagande och rädsla. Att jag kan se det fina och känna det inom mig.

En övning i vårt andaktsrum idag var helt fantastisk. Vet att det var stort och fint för M som höll i detta. Det var mäktigt och liksom bara så självklart det hela. Är så glad för hennes skull och att hon börjar hitta sitt rätta ”element” här i livet. Känner en sådan kärlek till henne på ett andligt plan. Vill henne så väl och att få följa hennes steg till det hon är ämnad att vara är bara så häftigt.

Det man ger ut får man tillbaka. Det är verkligen så. På så många plan har det visats för mig de senaste dagarna. Tålmodighet och att ”vänta in” andra. Acceptans att vi är olika och tänka på andningen när det gungar. Nu är jag inte så korkad att jag tror att pendeln inte gungar igång igen, men förhoppningsvis så blir det lite mindre och kanske har de senaste dagarna varit frukten för mitt idoga arbete nu i flera veckor? Det måste jag tro.

Har så mycket kvar att jobba med. Det vet jag. Känslorna är förstärkta åt alla håll och just dessa dagar har det positiva visat sig. Det vet jag också. Men jag inbillar mig att jag blir lite mindre fördomsfull och mer kärleksfull inför människor som jag inte förstår mig på. Det känns verkligen så. Sen kommer det garanterat att ta stopp ett tag och till och med kanske gå bakåt en aning, men sen fortsätter det framåt igen. För att det inte finns några alternativ och för att det är den här vägen jag ska gå.

Det var länge sedan jag kände mig så levande som jag gjort de sista dagarna. På ett positivt sätt och med en förhoppning om att det kanske ändå finns en framtid även för mig.

”Så har jag hört” kommer igen

Han kommer tillbaka till mig nu. Achayras ord skrivna genom Axel Fredenholms visa sinne. Boken är en av två böcker som ens fick mig att gå inåt, att tänka själv och förstå varför vi är här.

Acharya har lärt mig massor. Tonaliteten och på det sätt han lägger fram det han fått till sig tilltalar mig väldigt mycket genom Axel Fredenholms penna.

Första upplagan skrevs redan 1950.

Första gången jag läste boken ”Så har jag hört” så föll så många polletter på plats att jag skulle kunna köpa ett helt hus. Det var aha-upplevelse på aha-upplevlse. Någonting jag aldrig tidigare eller senare upplevt och då har jag ändå läst en hel del andliga böcker och även försökt mig på Bibeln vid ett par tillfällen.

Givetvis vill jag dela med mig av den visdom jag fått till mig och som genom min terapi åter börja komma tillbaka till mig. Orden fortsättningsvis är inte mina, men i mitt hjärta känner jag mig så besläktad med dem att de ska skrivas här. Märk väl att formuleringar ibland är gammaldags och kommer från en tid för länge sedan. Men budskapet och andemeningen är evig.

Alla läror gör anspråk på att vara sanna. Om deras förespråkare inte trodde detta skulle de övergiva de läror de omfattat och söka något annat. Med de glömma att sanningen är relativ.

Den som vill bli stor och stark i visdom och kärlek går in i sig själv. Där skall han finna svar på alla frågor och lösning av alla problem.

Den som tror sig vara vis kan ingenting lära. En vis man ändrar ofta sina planer och tvivlar på mycket som de tanklösa kallar sanning. Den vise har små anspråk och är ödmjuk, ty han vet att det finns många som äro visare än han. Den vise hoppas på det bästa, men är beredd att ta det värsta. Att tala sanning är ett, men att vara sann är ett annat.

Den som kan tala tio olika språk är kunnig, men därav följer inte med nödvändighet att han är vis. Det finns människor som kunna tala tio språk, men inte förmå att säga sanningen på ett språk.

Lagen för medvetandet är en enda, men manifestationerna är många.

Vänskap & de lärdas omöjliga ekvation

Det här är min sanning, mina ord och det som finns inom mig. Mitt sätt att få ur mig är att blogga om det. Kan jag så frön, ge inspiration och mod till dig som läser har jag vunnit allt. Jag berättar om det som finns i mitt djup. Det som kommer till mig och det jag känner. Min sanning, min väg.

Du behöver inte ha ovänner. Om någon visar sig vara ovänlig och orättvis så kan du låta bli att erkänna honom som sådan. Förneka all ovänskap. Möt alla som goda vänner och du behöver inte fråga om vem du ska bemöta med hövlighet.

De så kallade visa har lätt med detta. Det är så lätt att säga att detta gäller inte mig själv utan alla de andra som på olika sätt gjort mig illa till mods eller som jag har förskjutit på olika sätt. Det är så lätt att dra iväg i tankarna och tro att det gäller alla andra och inte en själv.

Egot är starkt. Egot bedrar och snirklar sig in i det man tror är vist.

De tillförlitliga vännerna komma, ledda av osynliga händer, och de stanna hos dig, även om du visar dig ovänlig mot dem.

Glömmer aldrig den så kallade vännen som sa just så, att du kan inte straffa ut mig med ditt beteende oavsett. Och sen drog hon just på grund av detta… vänskapen prövas och vissa klarar inte av att stå upp och vid sina höga moraliska kompasser. De fungerar utmärkt vid stilla vind, men blåser det upp lite försvinner alla de fina orden med vinden…

Photo by Snapwire on Pexels.com

Jag vet att jag betett mig illa mot många. Jag är och var svår att umgås med. Men jag vet också att jag inte mått bra och inte haft verktygen att se varför jag betett mig på det viset. När någon har kommit för nära och börjat rubba det jag har kontroll på rent känslomässigt, då har jag gjort allt för att bli av med dem, trots att jag längst innerst inne gråtit över det som hänt.

Idag kan jag se det. De var mina viktigaste lärare på flera plan. Men förstår att det är försent idag att kunna vrida tillbaka vänskapen. Det kan smärta mig och det kan jag erkänna även för er idag. Men jag vet också att ingenting står still och blir vad det en gång varit. Tidigare har jag bara låtsas som att det är deras förlust. Det är inte sant. Tacka sjuttsingen för att jag kan sakna intensitet och närhet i det som en gång var, men som sagt ingenting kan vridas tillbaka i det känsloläge som då rådde.

Den vänskapen som är byggd på smicker dör vid första sanningen.

Är bara och snuddar vid min egen skuld. Det är svårt att inse att skadan i olika relationer kommer från mig och att jag betett mig på ett sätt som gjort att flera har flytt. För det handlar inte bara om en, utan det är flera som drabbats av mitt mönster att göra mig omöjlig när vi kommit för nära varandra. Men som sagt, jag hade inte verktygen, jag förmådde inte att agera annorlunda och i det prövas riktig vänskap. Min skuld försöker jag lindra med de tankarna.

En annan sak som cirkulerar och far i mig är de lärda, de som tolkar åt oss och teologerna som predikar för oss på olika sätt. Vilkas mandat har de fått, förutom sitt egna (ofta med välvilja och tro på det rätta) att berätta för mig vem och vad Gud är för någon? Ju mer reglerat med regler och ju mer styrt det blir, ju längre bort från Gud agerar de. Det går aldrig att tvinga på någon en tro.

Dogmer, myter, ritualer och tempel är endast sekundära detaljer, som människor har hittat på, men som Gud själv inte intresserar sig för.

Lägg till det kyrkor, moskéer och all den hierarki som är uppbyggt och ett exempel som direkt kommer upp i mitt inre är de katolska riterna där allt under påven enligt min mening endast handlar om makt. För mig blir det nästan lite groteskt och precis tvärtom att tänka på just den ordningen och allt vad den fört med sig i mänskligt lidande. Många behöver vägledning och hjälp i sitt sökande, men på det sättet kan det bara gå fel. Stagnation och vara nöjd med vad tolkarna säger och sen mår man ändå dåligt… sanningen ska göra er fria är ju kända ord… frågan är bara vilken sanning? Så kallad sanning.

Svaren finns inom en och endast där. Allt annat är tillfällig flykt från det sanna och det som i förlängningen bär en vidare i de eviga livens kretslopp.

Vi pratar olika språk, teologerna och de lärda och de som tror sig ha tolkningsföreträde genom sin kunskap, har olika agendor just för detta, men svaret är detsamma för alla oss oavsett:

Kärlek utan förbehåll, tvång eller medveten kontroll. Det ger senvägar att bara lyssna på andra i ett liv där allt handlar om att lära känna sig själv, genom sig själv. De lärda flyr från sig själva genom just det som de säger sig förkunna. Sätter ingen värdering i det utan konstaterar bara de mönster som gång på gång återupprepats genom den historia vi kan minnas. Finns många som ska ha respekt för sina försök, men alltför många andra ser bara makt,, kontroll och en flykt från sig själv i religionens namn.

De lärdas omöjliga ekvation på detta jordklot i evighetens perspektiv är monumental.

Tolkarna, de lärda och de som tror sig vara Guds representanter på jorden har inte rätt att bygga murar och hinder för människan på dess väg till upplysning. Dogmatik finns överallt och gör allt för att fånga in de svaga och därigenom missbruka syftet med vandringen här på jorden.

De stora religionerna äro samma sång, men sjungen av olika röster och på olika melodier.

Gud finns i allt levande. Allt är ett. Den dagen den lärdomen kickar in på riktigt och i djupet förändras livet totalt. Två blixtar av visdom har jag själv fått som bete genom alla mina år i det här livet och just det driver mig att försöka, om och om igen.

Min ”religion” består i att se Gud i allt och alla. Många gånger är det inte lätt men något annat går liksom inte. Kroppen är den odödliga andens bostad i den fysiska världen. Detta liv är en sekund i det stora varat, som vi ibland glimtar till just genom att känna oss ett med allting. Vi vandrar oavbrutet, liv efter liv och ju fortare den insikten får fäste, ju mer lär vi oss av den egentliga meningen att finnas till. Döden är naturlig och en början på ett nytt äventyr i det eviga kretsloppet. Men jag vet, vis av mitt eget nuvarande liv, hur lätt det är att fastna i det mörka och tro på enbart det som nu är. Vandringen känns så förbannat lång ibland, men i det stora hela är det som en millisekund. Bara att få en uns av den känslan inom mig gör mig lugnare.

Vi har aldrig varit och kunna aldrig bliva någonting annat än gudomliga. Läran om arvsynden är en konstruktion av teologerna.

Jesus har sagt: ”I min Faders hus äro många boningar.”

”Så har jag hört” av Axel Fredenholm. Utgiven i flera upplagor genom åren. (jag har den 7:e)

(Citaten är utdrag från boken ”Så har jag hört” (1950) av Axel Fredenholm)

Ljuset blir allt klarare

Nu låter det som om allt är svart och mörkt, men så är det ju inte. Inte alls. Det är bara det att tankar och känslor förstärks så inåt sjuttsingen, på ett sätt jag aldrig har varit med om tidigare.

För det finns ljusglimtar också i det som nu pågår i mitt inre. Även det på ett annat och mer djupare sätt än tidigare. Dessa fina tulpaner fick jag av syrran häromdagen och de gör mig glad. Färgerna är starka.

Stunderna av ljus och glädje stärks när de väl kommer. Barnens existens ger mening till det hela och katterna, trots att jag ibland kan bli galen på deras springande ut och in (vad jag längtar tills altandörren kan stå öppen), finns alltid att gosa med. Tacksamheten över jobbet och de fina själar som finns där gör mitt liv så mycket lättare.

Självklart blir det friktion när jag vågar mer och inte backar. Men vi kan prata om det och ingenting fastnar. Så skönt.

Det kanske inte låter så ibland, men jag är väldigt tacksam för varje dag, trots att pendeln svänger kraftigt nu, som jag får vakna och får en ny chans till förändring. Ljuset blir allt klarare, även om det ibland inte låter så här på min blogg.

Alternativet att ge upp finns inte. Tittar på den där skarpa röda färgen i blomman för att förstå. Sinnena gör livet, är livet. Att känna är livet, att känna handlar allt om. För mig att vara tålmodig och inte ge upp. För dig och andra kanske det handlar om andra premisser, men alternativet att lämna in frivilligt, det försvårar bara i framtiden och det gäller oss alla. För framtiden finns alltid där. Det är min tro sedan den dagen, sommaren 1981, då min mamma visade sig, trots att hon varit död i ett halvår. Efter det tvivlar åtminstone inte jag på att vi, liksom mycket annat, går i ett ständigt kretslopp. Det är bara skalet (kroppen) som byts ut, men medvetandet och dess bank, den bär vi alltid med oss.

Drama och drama queen har alltid legat mig varmt om hjärtat och den dagen jag slutar älta, DÅ är det på allvar.. (;-) Den dagen det blir tyst här, då är gubben illa ute. OK?

Varför finns inte

Sprunget ur mitt innersta. Bejaka eller förkasta.

Min rädsla ligger i att mista kontrollen. Över det jag idag har vetskap om. Över det medvetande som är bundet till ”Jerry”. Kan inte uttrycka det på annat sätt. I detta har jag nu jobbat många år för att förskjuta mitt sätt att tänka och leva, men när jag är där och snuddar vid annat blir jag rädd. Riktigt varför vet jag inte, men jag drar snabbt tillbaka till det jag känner igen.

Avsikten i en handling är viktigast. I det kan man förändra sin väg och det man möts av. Godhet möts av samma sak. Våra bundna egon försvårar och är ett stort ansvar i livet. Historien visar på lidande och smärta dikterade av människor som drivs av rädsla och kontrollbehov.

Vi är inte offer, utan vi har själva ansvar för våra handlingar. Alla svar finns inom en själv och aldrig i en bok skriven av andra tolkare som tror sig sitta på den så kallade sanningen. Visst, det finns vägledare och de som vill väl, men märk väl att de kan aldrig ge dig svaren. De ger du dig själv genom att våga möta dig själv på alla plan. De goda och fina erfarenheterna, men även de mörka och jobbiga. Omfamna dem alla så långt du kan. De tillhör ett livspussel som endast du själv kan lösa.

Varför allt existerar och varför vi går igenom det vi gör finns det inget svar på. Varför finns inte. Det är ok att säga att man inte vet. Det viktiga är att handla på ett sätt som inte gör någon illa medvetet. Uthållighet och en tro på att det jag själv ger ut, det kommer tillbaka så småningom genom att lösa upp knutar och problem. Tålamod, acceptans och det största av allt kärleken till allt levande.

Min egen rädsla minskar. Jag tar hjälp, men vet att de sista stegen måste jag gå själv. Förundrad över hur mycket erfarenheter av olika slag man behöver för att komma vidare. Det går aldrig att forcera livets pussel. Att ta genvägar är verkligen senvägar. Ibland genom flera liv.

Allt som exkluderar, ställer krav eller gör dig illa kommer från rädslor och ett behov av att kontrollera. En fri själ behöver inte dessa egenskaper och mot det målet går vi alla. Det högsta är ovillkorlig kärlek till sig själv, sina närmaste, naturen och universum. Känner man det utan villkor och baktankar så händer det saker med en. Att få känna känslan att man är ETT med hela varat är en helt fantastiskt känsla.

Två gånger. Sekundkort, men ändå. Det var otroligt, men jag kunde inte hålla kvar det. Försvann snabbt in i det jag kände igen och i det en väg som jag försöker hitta tillbaka till. Svaren är mig nära men ändå långt borta. Ibland säger egot fortfarande åt mig att jag svamlar, men allt oftare kommer andra mer positiva tankar till mig, om att det faktiskt finns andra sätt att tänka, leva och medvetandegöra existensen just här och nu.

Mina tankar och funderingar genom där jag är idag.