Kategoriarkiv: andlighet

Tema & nedmontering av köksbord

Trivdes inte med förra bloggtemat. Har nu försökt gå tillbaka till något mer “traditionellt” och som funkar bättre på datorer. Det ser för taskigt ut nu på mobiler, men jag ska försöka “skruva” och dona lite när orken finns där.

För orken är borta nu efter en dag med nedmontering av köksbord, dammsugning och en liten promenad. Mer än så krävs det inte för att jag ska krokna.

Köksbordet har hängt med sedan 1991 och har så mycket historia i sig. Köksstolarna är slitna och dynorna har hängt med sedan “Hedenhös”. Det är helt enkelt dags att gå vidare nu och införskaffa sig ett mer fräscht och hållbart bord. Går allt som det ska kommer det att vara på plats i morgon och då dessutom med en kökssoffa som en extra piff. Har aldrig haft en kökssoffa tidigare och det ser jag framemot.

Ett annan svart moln skingrades idag tack vare syrran. Tack snälla syster för att du kunde och hjälpte mig när det krisade ekonomiskt.

Tänker mycket på det som jag känner inom mig just nu gällande pappa och det så kallade “högre perspektivet” eller vad jag ska kalla det för. Det är lite överväldigande och jag har svårt att dela med mig av det jag känner, men en sak är klar (för mig i alla fall) och det är att allt är så mycket mer än det vi ser, känner och hör i denna så kallade ”verklighet”. Svårt att sortera, tro på och liksom vila i det jag känner av märkliga tankar och känslor just nu. Det är som det är och egentligen är det inget märkvärdigt. Det är inget märkvärdigt,

180203_01 köksbord

180203_02 köksbord

180203_03 köksbord

 

180203_04 köksbord

180203_05 köksbord

 

Annonser

Sista april & drömmar som berör

Våren känns väldigt sen i år. Att fira sista april idag med att hälsa den vår som inte kommit, känns lite sådär. Kylan dominerar och det gröna syns knappt.

Varken Elias eller jag är på hugget för att se en brasa ikväll. Vi får se hur det blir, men är det bara ett par plusgrader så är det tveksamt. Nu skiner solen men det är endast 3 plusgrader ute.

Mitt mål blir istället att få med grabben till den lokala butiken för att handla lite. Mysa och äta gott. För övrigt blir det nog som en vanlig hemmakväll.

Vaknade i natt vid halv fyra och kunde inte somna om. Drömmarna svepte in mig i en relation med en själ, som senaste åren lärt mig att känna saker på ett sätt som jag inte kunnat tidigare med bara sin existens och sitt sätt. Den själen var givetvis den i drömmen som gav mig närhet och beröring.

Drömmar

Drömmen kändes så verklig. Mitt mål har varit att gå vidare men försöka behålla förmågan att känna det som saknas tidigare, men att få den här drömmen till sig gör att jag kastas tillbaka en bit igen. Längtan och tankarna över det högre perspektivet på varför är väldigt svårt efter nattens händelser att släppa.

BeröringMen vad har jag för val? Måste gå framåt och leva mitt liv. Inte tro en massa saker som bara gör mig ledsen. Mer kan och vill jag inte skriva om detta eftersom känslorna bara är mina och det är jag som upplever dem på det här sättet. Kanske handlar det om en längtan mer generellt om att få älska någon fullt ut?

Blir inte klok på detta och vad det högre perspektivet egentligen vill säga mig mer med alla dessa upplevelser som liksom bara fortsätter, trots att jag försöker gå vidare.

Igår gick jag och la mig halv 10. Orken var totalt slut och kanske går jag för hårt fram? Jag vet faktiskt inte. Nästa vecka blir väldigt spännande men jag har ju fortfarande eftermiddagarna lediga då jag kan vila. Är nervös och aningen orolig, men jag måste låta det positiva vinna den här gången.

Med önskan om en fin valborgsmässoafton till ni som läser!

Det vet jag ju… detta snusförnuftiga “intellekt”…

Har ni varit med om att drömma så verkligt att ni vaknar upp ledsen och uppriven? Så var det för mig igår och inte ens Majas buserier fick mig på bättre humör.

Det var symboliskt men med personer som är med mig i detta liv. Relationer och känslor som gjorde mig ledsen. Fortfarande någon timme senare var jag märkt av drömmen genom eländighet i kombination med uppgivna känslor.

Drömmar är ofta vägledande, även om man inte kan se det direkt. Ibland förstår man ingenting, men så var det inte för mig i denna dröm. Jag begriper exakt vad drömmen vill säga mig.

Det är svårt att släppa vissa saker. När jag väl känner närheten av någonting som jag saknat länge blir det än värre. Det gör mig både arg men mest ledsen att jag inte kan hantera detta. Tror dessutom att mitt agerande tidigare är en del av att jag sitter där jag gör idag. Längtan tog över och jag tyckte så jävla synd om mig själv och mitt så kallade förnuft fick stryka på foten. Mest inom mig, men även genom mitt agerande under en tid. Det blockerade allt och sen gick det som det gick…

Drömmen vill hjälpa mig när jag inte i det verkliga livet kan komma vidare. Jag vet ju det. Men när budskapet inte är som mitt jordiska ego vill att det ska vara då blir det konfrontation inom mig. Om och om igen eftersom jag är så jävla envis. Det vet jag ju också. Drömmen var märklig eftersom jag mötte mig själv som inte låter sig förklaras mer än så.

Det borde ju handla om att försöka ta vara på att jag kan känna vissa känslor som jag trodde var begravda och vara glad för det. Detta är budskapet till mig. Att jag kan känna, även positiva känslor. Det vet jag ju… detta snusförnuftiga “intellekt”… som finns där i botten. Fan, vad jag hatar det ibland. Att någonstans ändå veta, men ändå inte klara av att leva upp till det.

Mitt ego är oerhört starkt i vissa avseenden. Helt klart har jag mycket kvar att jobba med. Detta ältande alltså, ni kan ju tänka er hur det var i höstas kring vissa tankar. Tänkte så mycket att det tog stopp och jag gick sönder. Sakta men säkert blir jag bättre och att jag återigen får energi av att blogga, är ett steg framåt.

Ändå är likgiltigheten värre. Försöker ta in det när jag är förlamad av både minnesproblem och det ledsna försöker ta över. Det är skarpt läge nu. Vägskälet har aldrig varit tydligare för mig.

Evigheten & medvetandet

Evigheten och medvetandet i mina tankar. Kan bli ganska djup när den sidan sätter in. Försöker undvika det eftersom jag vet att för mycket grubblande över sådant påverkar mig negativt. Fastnar ofta i rädslan och det mörka.

Gå mot ljuset...

Men detta med evigheten var svårt att släppa och när det nu även blir en bloggpost i ämnet, förstår ni att jag fastnade och bara måste skriva av mig. I tanken om ljuset, vägledning och mod. Lyssna på det som länge nu försökt nå mig men där jag värjer mig hela tiden.

Evigheten är ett läskigt begrepp. Att leva för evigt och aldrig dö. Smaka på det och tänk er in i det på djupet. Är inte det ganska konstigt att förstå att vi aldrig kommer att dö? Vår kropp försvinner och förmultnar, men vårt medvetande försvinner aldrig.

Vad är ett medvetande? Kan det gränsas av eller går jag in i andra själars medvetande den dagen då jag går över till Andra sidan? Hur begränsas det i så fall av? Vart tar min lilla del vägen i det stora medvetandet? Där allt är ett.

Är ju inne i någonting märklig själv med mitt eget medvetande där just känslan av en helhet skrämmer mig en hel del. Där jaget, den lilla Jerry, är någonting mycket större tillsammans med andra medvetanden. Just detta med gränser och vart jag så att säga “upphör” och går upp i andra medvetandet, det är svårt att greppa med mitt jordiska jag, mitt ego.

Hela mitt väsen känner att vi lever för evigt. Men evigheten och tankarna kring det gör mig trött. När får man ro? Ska man vandra och utmanas för evigt? Känner att jag varit igång länge redan nu och vissa perioder dominerar tröttheten och jag känner mig gammal. På att vandra, på att lära mig saker som jag ibland bara känner som upprepanden och meningslösa samtidigt som jag någonstans vet att det är just detta allt handlar om, att känna en meningsfullhet i det hela.

Att tänka på evigheten i djupet är jobbigt. Att man inte kommer undan när man dör, utan då ställer man om och stöter på nya utmaningar. Detta pågår liv efter liv. För evigt. När får man vila?

Det som komplicerar det hela och som gör att jag grubblar är rädslan för den så kallade döden samtidigt som jag vet om evigheten men jag har inte kontroll över den. Det är kontrollen som jag alltid jagat och så har det varit i det här livet, hela tiden. Alltid kontroll och så lite friktion som möjligt. Naivt och så egoistiskt, men så har det varit för mig.

Det är svårt att skriva ner mina tankar i ord när det handlar om medvetandet och den förskjutning som pågår inom mig utan att jag låter helt tokig. Ibland tror jag själv att jag är tokig för att nästa stund vara helt på det klara med meningen och varför jag går igenom detta just nu. Det är en märklig dubbelhet i detta.

Känner av skillnaden mellan mitt jordiska ego och det högre som finns inom mig alltmer. De båda har blivit mer markerade emot varandra och att själv acceptera vissa saker är väldigt tufft för mig. Att vila i det som sker, acceptera och inte låta det jordiska egot styra på grund av rädsla i den längtan jag har efter kärlek och närhet är väldigt plågsamt för mig emellanåt. För jag vet egentligen inte vad det är som styr och som gör att jag inte bara kan slappna av i det hela.

Humbug, flummerier och struntprat må det vara, men allt detta finns inom mig och för mig är det en verklighet, vad det nu är för någonting? Jag lever med allt detta inom mig och försöker få ordning på tankarna med en balans och ett mod i att låta det som kommer komma och inte vara rädd för det. Kan inte ens skylla på droger och att jag är påverkad av saker utanför mig själv, utan detta blir allt starkare och tydligare inom mig. Kanske just därför?

Så här säger professor i biofysik Hans Liljenström i en intervju från 2006 om medvetandet och utvecklingen av densamma:

Vårt medvetande är kopplat till vårt ”jag”, och jaget är kopplat till tänkande och minne. Ett vidgat medvetande handlar mycket om att lära känna detta ”jag”. Men det är när vi släpper fixeringen vid det egna jaget som vi kan leva mer etiskt i ett globalt perspektiv – och det, menar han, är en viktig del av mänsklig utveckling.

– Jag tror att medvetandet är en fundamental egenskap i universum, och direkt kopplat till meningen. Meningen är att vi ska utveckla medvetandet. Det tror jag mänskligheten som sådan är på väg att göra.

Har också hittat en intressant TV-intervju med professorn från 2012.

Just för att jag själv känner som jag gör så intresserar ämnet mig alltmer.

Jesus o korset

Ber om hjälp att hitta en andlig mental coach. Som kan hjälpa mig att släppa de blockeringar av rädsla som är svåra att komma förbi och där jag inte klarar att komma vidare ensam. Ber om hjälp.

Galenskap, falskhet & det inre

Så förbannat känslig för allt. En grotta långt ner där inga tankar eller ord nås. Är det enda möjligheten för att inte känna så jädra mycket?

Tvivlar, misstolkar och misstar mig. Givetvis så sväljer jag när det blir fel och försöker agera förnuftigt, men långt därinne så gnager självföraktet vidare.

Känner sådan destruktivitet mot mig själv. Orkar inte stå upp för det som jag varit så duktig att stå upp för sista åren. Faller och tänker att nästa dag så, då ska jag ta nya tag. Nya tag mot någonting som egentligen inte spelar någon roll. Just så känns det, det spelar ingen roll.

Idag har vi haft 24 grader och sol! Det är september precis såsom jag vill ha den. Mera sol och mera värme! Go on, kör vidare och fastna nu med värmen ett tag. Det gör allt lättare.

Drar på allt. Fixar saker när jag måste. Tandläkarskräck så det förslår. På måndag ska jag lägga mig med käften öppen och de ska in med borrar och slangar och jag vet inte allt. Att flyga känns ju ingenting om jag jämför idag. Det ger mig ångest av bara tanken. Sen ska man betala för det också! Nej, jag vet inte jag, det känns bara jobbigt att fixa käften.

Förra posten kanske fler undrade om det är på väg att snurra över totalt nu för gubben? Så kanske det är för detta med medvetandet och känslan av att inte vara med fast man är det, den är inte att leka med. Det är en märklig situation för mig just nu. Folk får tro precis vad de vill. Det struntar jag i, men jag måste få lätta på trycket åtminstone här på min blogg.

Finns det någon som verkligen förstår mig? Någonsin? Förstår jag själv? Det är frågor jag ställer mig ibland och mina egna svar svindlar för om inte ens jag kan säga ja på dessa frågor, hur ska då någon annan kunna göra det? Och det svaret ger mig ångest och starka känslor av ensamhet.

Men så kanske det alltid har varit? Det jag inte försöker göra nu är att fly från mig själv och då kommer dessa känslor och tankar som ibland är läskiga att känna och tänka fullt ut. Så är det nog med väldigt mycket och det handlar kanske om att jag saknar vägledning? Att få hjälp med att sortera och förstå allt som kommer över mig. Men vem kan/vågar/vill och förstår?

Gör man saker i livet utan att medvetet vara ond eller medvetet agera så att någon far illa, då är det väl ok det man känner? Medveten ondska och människor som har baktankar för egen vinning, de har jag allra svårast för och då kan man se ut som ett fromt lamm och vara hur vänlig och trevlig som helst på ytan. Det går alltid igenom, de som är medvetet elaka och leker med andra människors känslor på ett sätt där de njuter av andras smärta och tillkortakommanden.

Mitt medvetande är just nu väldigt rörigt, men jag vill aldrig göra någon illa medvetet. Det är jag helt säker på. Så har det inte alltid varit. Men om jag lärt mig någonting av dessa år, så är det att ärlighet i allt är den enda vägen framåt. Tänk vad skönt det är att slippa lögnerna och att komma ihåg vad man sagt till olika människor så att historien håller ihop. Vilka exempel jag stött på genom åren. Men så går det åt helvete också tillslut…

Nu skriver jag det som kommer till mig. Kanske inte så sammanhängande för vissa, men för mig väldigt skönt att få ur mig. Om galenskap, falskhet och det inre.

Och i morgon måste jag låta mitt inre bestämma. Inte den jordiska delen, utan den andra… please?! Våga nu för fan och tryck ner gaspedalen, gubbe!

Längtan på olika plan eller håller jag på att bli tokig

Inför vissa bara flödar orden just nu. Vet inte vad det är som händer med mig. Öppen som en bok. Kan liksom inte hejda mig.

Har fått ett märkligt mejl som påstår att det vänder den 24 september. Det är säkert fake, men ändå att det kommer precis just nu, när det är en väldig aktivitet i tankarna och medvetandet omformas på ett sätt som jag inte varit med om tidigare. Vänder med kosing i sikte dessutom. Jo, jo… det tror jag vad jag vill om och det är säkert fake.

Om jag fick önska skulle det handla om helt andra saker. Längtan på olika plan. Att våga lite mer och inte vara rädd för allt som har med relationer att göra och då speciellt när jag känner som jag gör. Backar för att jag inte anser mig värd någonting. Tänk att denna inställning fortfarande har ett sådant grepp om mig och styr det jag allra mest längtar efter. I det skulle jag vilja att det vände nu, i djupet och med hela mitt väsen. Att jag kommer loss och släpper det som skrämmer mig helt utan förklaring.

Tråkigt besked idag. Fast ändå inte. Tänker jag lite “högre” och större eller hur jag ska uttrycka det är det en mening även med detta. Fast det är tråkigt ändå. Min egoistiska sida är än mer uppgiven. Men den andra delen av mig har större förståelse. Längtan på olika plan handlar det om. Lärdomarna ger smärta och en insikt som inte kan nå mig på annat sätt. Det är verkligen en nednötning av egot som pågått flera år nu och först vid min nykterhet så tar det på allvar hos mig.

Musten tas ur mig och sen all känslighet som sköljer in med ljud, bilder och tankar om andra människor och dess energier. Svårt att “komma undan” och de skydd jag hade förr är mycket svagare idag. Är både ett med allt och ändå inte. Tar in allt och ändå inte. Min kropp är ett fysiskt skal som jag huserar i tillfälligt, precis som alla tidigare gånger jag vandrat på detta jordklot. Det är än mer tydligt just nu. Medvetandet skulle jag kunna säga mycket om men nog är den under stor förändring för mig.

Visste jag inte bättre så skulle jag tro att jag höll på att bli tokig. Eller tokigare som en del skulle säga…

Längtan efter Madonna

By the way, fan vad jag längtar efter ny musik av och med Madonna. Nu har det gått 1 1/2 år sedan senast och abstinensen börjar sätta in på allvar…