Kategoriarkiv: andlighet

Dessa drömmar

180519 dream on jerry

Drömmar kan vara riktigt obarmhärtiga. Sedan ett par år kommer jag nästan alltid ihåg vad jag har drömt om. Inte i detalj alla gånger men de stora dragen finns där och vissa mornar vaknar jag alldeles uppriven, men också ibland grundad och trygg.

Symboliken är ibland slående. I natt drömde jag om en person (som jag drömmer allt mer om) där jag hjälpte personen att bygga någonting som påminde om en vägg i olika delar. Varför finns inte, men den bestod i saker som skulle sättas i varandra. Jag misslyckades givetvis men minns även personens välvilja och tålamod med mig, precis som i verkliga livet.

Sen åkte jag skidor och minns så väl att jag skulle ”prestera” inför någon. Det var någon slags tävling, men jag åkte ut inte bara en utan tre gånger i spåret. Detta berättade jag för ”någon” som jag inte riktigt kan identifiera vem det var. En betydelsefull själ var det i alla fall, någon som var på en ”högre” nivå än mig eller hur jag ska uttrycka det.

På en av turerna mötte jag konstiga saker på vägen. Varnade ett par för att inte ta den väg jag gjorde. Åkte med någon en bit men sen var personen borta. Inga som jag känner till i detta livet, utan det var själar som jag inte mött ännu. En ”scen” som jag inte blir riktigt klok på är att jag håller på att lasta på någonting helt plötsligt och ser nedan en liten själ som antingen är ett barn eller någonting ”annat” som jag tar hjälp av. Det går sådär, men jag minns speciellt hur vi jonglerar sakerna emellan oss, medan flera andra (kändes som en familj av något slag) står liksom över mig och bevakar det hela.

Symbolisk eller någonting som jag verkligen är med om, fast i en annan sfär, medvetande eller vad det nu kan vara? Drömmarna är i alla fall oftast så pass starka hos mig att jag alltsomoftast minns dem dagen efter eller åtminstone fragment av dem.

Ibland vill jag stanna kvar, men ibland är jag glad att jag fortfarande tillhör denna så kallade verklighet och vaknar. Har hänt att jag vaknat gråtandes och alldeles slut.

180517 Syrener

Veckan som gått har varit ok. Väldigt trött i både kropp och knopp vissa dagar, men jag har försökt att vara snäll emot mig själv och vilat mycket när jag har kommit hem från jobbet. Tycker inte min ork blir bättre nu utan det känns som om jag stått still eller till och med gått bakåt lite. Mornar och förmiddagar går oftast bra. Det är sen som problemen kommer och efter klockan 15 är jag oftast så slut i skallen att det bara är att åka hem och vila. Vem trodde att det skulle bli så här för några år sedan? Jag menar, jag är inte så himla gammal ännu och har ändå fungerat hyfsat i rutinen och det som jag föresatt mig att klara av. Denna hjärntrötthet kanske aldrig släpper helt och den tanken skrämmer skiten ur mig.

Vädret är det mest positiva. Så fint och underbart i 14 dagar nu. Kanske är det den sommar vi får? Jag försöker njuta varje dag och vara i nuet. Går ut mycket och liksom kollar in allt som blommar och luktar mycket (;-). Maj är en fin tid.

Annonser

Garderobsord & sorg

gladpask2018

Påsken för min del är en påskmiddag på påskafton hemma hos Anna och Tofflan. För övrigt går helgen obemärkt förbi, men visst tänker jag på Jesus och hur vi idag tolkar hans gärningar på den tiden det begav sig.

Människor kan vara förfördelade, illa behandlade och ha ett agg mot någon. Det är helt ok att vara arg, grinig och jag vet inte vad, men när det drabbar någon annan helt oförskyllt då surnar jag till. Det var på vippen till ett verbalt slagsmål eftersom jag bara inte kan vara tyst när en för övrigt så kallat mogen själ beter sig på ett helt irrationellt sätt. Tycker inte om när människor medveten vill jävlas med andra utan anledning. Det där medvetna, att trycka till och liksom inte ha täckning för det, det gör mig heligt arg.

På jobbet har vi ett bokbord där man får ta med sig en bok om man hittar någonting intressant. Ska väl vara ärlig med att säga att jag aldrig tidigare tagit någon bok från det bordet eftersom jag liksom inte riktigt gått igång på innehållet. Men häromdagen hajade jag till när titeln ”Välkommen in i min garderob” slog emot mig. Än mer intresserad blev jag när jag läste mer: ”En självbiografisk berättelse om att vara gay och kristen. För hur är det att vara frikykligt kristen och leva i en samkönad relation? Att vilja vara en del av kyrkan som låtsas att han inte finns?”

Boken är skriven av Anton Lundholm som är utbildad teolog och född 1984. Har börjat läsa och boken är väldigt intressant med min egna historia i bagaget som bög och intresserad av andligheten. Boken är utgiven av Boförlaget Libris.

Har haft stora problem med att läsa böcker sista åren. Har inte orkat igenom ett par som nu bara ligger och väntar. Får se hur det blir med denna, om ämnet kan vara så pass intressant att jag orkar? Men det klart, kommer jag inte igenom en bok som handlar om katter, då vete fåglarna. Jag ska testa i alla fall eftersom kyrkans syn på homosexuella är någonting som har förändrats till det bättre under åren och då pratar jag främst om Svenska kyrkan.

Min syster ringde häromdagen och hade ett mycket tråkigt besked. Hennes 7-åriga katt Morris hade dött! Han var hur pigg som helst ena dagen och sen den andra hade han problem med andningen. Hon väntar på obduktionsresultatet för att få veta vad det var som hände. Hos veterinären när de skulle söva honom orkade han inte mer utan avled. Det är så tragiskt det hela.

Var kattvakt åt Morris några gånger och minns hans gosighet och hur fin han var. Vi hann få en liten form av relation och jag ser honom framför mig när jag öppnar dörren för att ge honom mat. Alltid när han hade ätit gosade vi en liten stund.

Morris 2017

Tänk vad fort det kan gå. Det gäller verkligen att njuta i nuet och visa sin uppskattning mot dem som ligger när ens hjärta. Vila i frid, kära Morris!

Drömmen, snön & förunderligheten

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är mycket snö nu för att vara på dessa breddgrader. Det är säkert mellan 30-40 cm och jag har precis varit ute och skottat för katterna. Ni som känner mig vet att jag längtar till våren och att kunna sitta ute på baksidan med en kopp kaffe…

Fokus ligger på att vila i nuet. Det är min stora utmaning och nu känns det äntligen som om jag också kan göra det på allvar. Inte bara med läpparnas bekännelse då jag lurade mig själv under väldigt lång tid av mitt liv.

Var i en dröm som är väldigt märklig. Låg som i ett vatten där jag under mig kunde se evigheten och djupet där slutet inte fanns. Kände hur det pulserade under mig av liv och jag skymtade så mycket rörelser och aktivitet. Väldigt svårt att förklara på det sätt jag vill men det var en märklig känsla, när jag väl vågade ”lägga mig” i detta. Jag tvekade länge och tittade upp på min ”lärare” eller vad det var.

När jag låg där flimrade händelser i mitt liv förbi och ingenting var liksom farligt eller hemskt, utan jag bara tittade på dem utan värdering. Det kändes tryggt och helt ok. Saker och ting förpackades liksom i lådor och jag var med och ”upplevde” dem igen. Väldigt märkligt var det i alla fall.

I det vakna tillståndet, i den här verkligheten läggs också saker på plats. Det kan låta som jag skyller ifrån mig när jag skriver att mitt ”Ego” försöker lägga hinder för den utvecklingen och så har det nog varit i stora delar av mitt liv. Den del som är rädd och inte vågar nytt, den minskar inom mig. Inte stanna kvar i det som är, inte leva i det förgångna och klassikerna att se möjligheterna istället för hindren integreras på allvar, även om det går väldigt sakta. Det tar år och ibland hela liv att komma till den punkten.

Livet är förunderligt om jag vågar ”hänga med” och inte hålla fast vid gamla föreställningar. Helt plötsligt har förflyttningen i medvetandet skett och jag överlevde! Det är inte farligt och det känns ju riktigt ok. Både vad det gäller jobb och familj.

Egot inom mig kämpar för sitt liv och försöker tränga tillbaka de visa vinster jag gjort, men i vissa saker är matchen förlorad och jag uppskattar det som är, utan denna del av mig. Förunderligt som sagt och ibland går det inte ens att formulera och det är nog precis som det ska vara. Kanske är det detta som är utveckling, att acceptera det som inte går att förklara och låta det komma?

Det är gott i alla fall oavsett vart det kommer ifrån. Just här och nu.

Det finns en mening…

Fika

Sätt dig ner en stund, lyssna på vad jag har att säga dig! Ta koppen med kaffe. Jag vet, den saknar ”öron” och det är ett jädra otyg. Men vänta en stund dårå tills det svalnat lite. Hoppas kakorna är ok, enkla havrekakor men ack så goda.

Det finns en mening med att inte ha allt planerat. Det finns en mening med att bara vara i nuet och inte ha så stora åthävor just nu av aktiviteter och göranden. Det är en tid av att sluta sig för att förstå.

Ibland ska man stanna upp. Förstå ett och annat och vad man gör här på jorden. Inte rusa iväg och aktivera sig hela tiden för att slippa lära känna sig själv på djupet. Jag vet, det är läskigt och obehagligt men tiden är inne nu att ta sig själv på allvar. Inte fly genom att döva eller hela tiden distrahera sig med annat.

Sitt ner. Nollställ tankarna. Bara andas. Följ det som kommer även om det tar timmar.

Det finns en mening med allt. Att uppleva motsatsen gör vi alla. Ibland kanske meningen bara är att sitta ner och inte göra någonting. Hetsa iväg och inte vara sig själv, lyssna på andra och komma så långt ifrån den man egentligen är. Är det meningen med livet?

Trösten är att det aldrig är försent. Det kan fördröjas och känslan av att ha förlorat är chimärt och något som går över. Vi kan aldrig förlora för alltid. Vi får alltid nya chanser. Både en tröst och skräck i min värld. Visst, saker och ting kan ta så mycket längre tid, vi kan uppleva smärta och glädje på vägen. Men tillslut kommer vi rätt och vägen är den stora lärdomen. Det finns inget mål, inget slut. Vi fortsätter för alltid och för evigt.

Det finns inget helvete. Helvetet är här på jorden i så fall eftersom vi känner så mycket blandade känslor. Jorden med dess svängningar och låga vibrationer är tungt att leva i. Tänker inte mer knäppa någon på näsan och säga att så här är det. Detta är min bild och min känsla över hur allt är.

Vad är det värsta som kan hända? Att vi får leva några år till i en värld som vi tror är den enda som existerar? Att begränsa sig så mycket att tro på ett enda medvetande som dör. Vår kropp, vårt skal dör, men medvetandet tar sig vidare. Detta med medvetandet finns ständigt i mina tankar. Ibland är jag tillfreds med det jag känner men ibland skrämmer det mig väldeliga. Att vi alla är ett, ett enda stort medvetande kan få det att svindla rejält inom mig. Det är nog mitt Ego som kämpar för sin ensamrätt och överlevnad till den lilla bit som just nu är mitt egna medvetande.

Vad är det värsta som kan hända? Det finns en mening… …långt större och mer otrolig än vi ens kan föreställa oss med de redskap vi fått här på jorden. Be mig inte att förklara mig, för det kan jag inte utan det är bara min känsla och det jag känner.

När jag får tänka fritt och låter tankarna fara iväg, då blir orden på det här viset.

Tema & nedmontering av köksbord

Trivdes inte med förra bloggtemat. Har nu försökt gå tillbaka till något mer “traditionellt” och som funkar bättre på datorer. Det ser för taskigt ut nu på mobiler, men jag ska försöka “skruva” och dona lite när orken finns där.

För orken är borta nu efter en dag med nedmontering av köksbord, dammsugning och en liten promenad. Mer än så krävs det inte för att jag ska krokna.

Köksbordet har hängt med sedan 1991 och har så mycket historia i sig. Köksstolarna är slitna och dynorna har hängt med sedan “Hedenhös”. Det är helt enkelt dags att gå vidare nu och införskaffa sig ett mer fräscht och hållbart bord. Går allt som det ska kommer det att vara på plats i morgon och då dessutom med en kökssoffa som en extra piff. Har aldrig haft en kökssoffa tidigare och det ser jag framemot.

Ett annan svart moln skingrades idag tack vare syrran. Tack snälla syster för att du kunde och hjälpte mig när det krisade ekonomiskt.

Tänker mycket på det som jag känner inom mig just nu gällande pappa och det så kallade “högre perspektivet” eller vad jag ska kalla det för. Det är lite överväldigande och jag har svårt att dela med mig av det jag känner, men en sak är klar (för mig i alla fall) och det är att allt är så mycket mer än det vi ser, känner och hör i denna så kallade ”verklighet”. Svårt att sortera, tro på och liksom vila i det jag känner av märkliga tankar och känslor just nu. Det är som det är och egentligen är det inget märkvärdigt. Det är inget märkvärdigt,

180203_01 köksbord

180203_02 köksbord

180203_03 köksbord

 

180203_04 köksbord

180203_05 köksbord

 

Sista april & drömmar som berör

Våren känns väldigt sen i år. Att fira sista april idag med att hälsa den vår som inte kommit, känns lite sådär. Kylan dominerar och det gröna syns knappt.

Varken Elias eller jag är på hugget för att se en brasa ikväll. Vi får se hur det blir, men är det bara ett par plusgrader så är det tveksamt. Nu skiner solen men det är endast 3 plusgrader ute.

Mitt mål blir istället att få med grabben till den lokala butiken för att handla lite. Mysa och äta gott. För övrigt blir det nog som en vanlig hemmakväll.

Vaknade i natt vid halv fyra och kunde inte somna om. Drömmarna svepte in mig i en relation med en själ, som senaste åren lärt mig att känna saker på ett sätt som jag inte kunnat tidigare med bara sin existens och sitt sätt. Den själen var givetvis den i drömmen som gav mig närhet och beröring.

Drömmar

Drömmen kändes så verklig. Mitt mål har varit att gå vidare men försöka behålla förmågan att känna det som saknas tidigare, men att få den här drömmen till sig gör att jag kastas tillbaka en bit igen. Längtan och tankarna över det högre perspektivet på varför är väldigt svårt efter nattens händelser att släppa.

BeröringMen vad har jag för val? Måste gå framåt och leva mitt liv. Inte tro en massa saker som bara gör mig ledsen. Mer kan och vill jag inte skriva om detta eftersom känslorna bara är mina och det är jag som upplever dem på det här sättet. Kanske handlar det om en längtan mer generellt om att få älska någon fullt ut?

Blir inte klok på detta och vad det högre perspektivet egentligen vill säga mig mer med alla dessa upplevelser som liksom bara fortsätter, trots att jag försöker gå vidare.

Igår gick jag och la mig halv 10. Orken var totalt slut och kanske går jag för hårt fram? Jag vet faktiskt inte. Nästa vecka blir väldigt spännande men jag har ju fortfarande eftermiddagarna lediga då jag kan vila. Är nervös och aningen orolig, men jag måste låta det positiva vinna den här gången.

Med önskan om en fin valborgsmässoafton till ni som läser!