Hur mycket ska man blicka tillbaka? Vet att de känslor och tankar som nu kommer upp inte ska motas bort. Såsom jag alltid har gjort. Men samtidigt, när blir det ältande och för mycket? En svår balansgång för mig detta.

Kroppen är fantastisk och hur den reagerar på tankarna. Det liksom hänger så ihop och återigen blir jag mäkta förundrad över detta. Bara vetskapen och medvetandet om detta gör att det blir bättre. Att ignorera och försöka hitta andra förklaringar fördröjer bara läkningen och att ha ett flöde i kroppen som inte står still.

Med andra förklaringar menar jag till exempel att jag inbillar mig att det är en dödlig sjukdom, orsakad av yttre omständigheter, och inte inre. För mig har det varit en flykt genom livet att tänka så och inte våga stanna kvar i tankarna. Vilket har gett mig de utmaningar jag nu har och har haft i många år. Egentligen sen jag vågade ”öppna upp” den där dagen i januari 1997. Det var då min ”resa” egentligen började i det här livet.

Tidigare var jag helt stängd, grät bara på fyllan och hittade alltid yttre orsaker till mitt mående. Så var det och nu har det alltså gått 29 år sedan dess. Innan dess var jag alltså helt stängd i 32 år. Inte undra på att det tar tid att komma tillbaka s a s. Kanske lika lång tid?

Försöker vara snäll emot mig själv. Fick så mycket beröm av min chef igår vid ett lönesamtal och besked om hur min nya lön ser ut från maj. Försökte verkligen ta in det chefen sa till mig och bara ta emot utan att direkt tänka något negativt om mig själv. Det var svårt, men jag tror jag lär mig alltmer att jag duger och att jag gör ett bra jobb.

Chefen sa också att hon tyckte att jag var ”ungdomlig” i mitt sätt och inte såg mig i den ålder jag faktiskt är i. Det värmde mig extra mycket och ni som vet, ni vet (;-) Åldrandet är en helt egen historia i mitt liv och vad jag tycker om detta. Här kan man smickra herr Olsson väldeliga om man vill (;-).

På tal om åldrande och födelsedagar. Idag fyller mitt ex år. Hon blir ett från 60. Tanken svindlar. Hon kämpar på med sitt. Försöker stötta så mycket jag kan när hon vill. Tränger mig verkligen inte på, men idag vill jag fira henne. Tar mig till henne mitt på dagen och överlämnar ett litet bokpaket. Hon är modern till våra barn och är en viktig del i mitt liv och så kommer det alltid att vara.

Magen bubblar och ”pratar” med mig. Tredje dagen nu och jag försöker bara vara i det och inte leta orsaker. Vikten står i princip stilla igen och så får det vara. Vet någonstans att jag måste lägga till motion och mer rörelse för att det ska börja hända saker igen. Här måste jag också vara snäll emot mig själv, jag menar 21 kg ner sedan oktober! Kom igen, det är bra!

Med tanke på min viktminskning har jag börjat ta mitt blodtryck igen för att kolla hur det ser ut. Värdena är normala och ser bra ut. Tyvärr kanske man kan säga eftersom jag fortfarande medicinerar med flera tabletter. Så att ta bort några blir nog inte aktuellt, i alla fall inte nu. Men jag är tacksam att jag är nere i normala värden nu efter många år av för högt tryck.

Försöker som sagt vara snäll emot mig själv på flera plan nu. Inte hetsa och skynda på. Oavsett vad det gäller för något.

Har också nu på morgonen skrivit till stadsarkivet i Bielefeld och frågat om de uppgifter jag fick genom en regression för många år sedan. Men dagens teknik kan man ta hjälp av AI och få brev på tyska som täcker upp det jag vill fråga om på ett mycket bra sätt. Ska bli väldigt spännande att se vad svaret blir.

För många år sedan skrev jag ett handskrivet brev och frågade och då fick jag inget napp. Men det var andra tider då. Svårare att nå fram och svårare med sökningar. Idag tror jag att chansen är större att få ett svar, oavsett vad det svaret blir. Men det skulle ge mig ett avslut, oavsett med det som kom fram under regressionen. Där och då var det min upplevelse och min sanning.

Tacksamhet!