Första snön kom den 27 oktober.

Så var vi där igen. Första snön och temperaturer nedåt nollan. Ingenting att ens bli upprörd över eftersom det inte går att förhindra. Vore jag rik hade några månader i södra Spanien nu varit att föredra, men det är en dröm och kommer så att förbli.

Felix och Maxi en dag i april 2015.

Den här bilden krossar mitt hjärta. Felix och Maxi, tre år innan Maxi dog. Tiden går så fort och det är väldigt svårt att fortfarande begripa att Maxi inte finns med mig längre. Hans bortgång har tagit hårt. Pratar med honom mycket och inbillar mig att han är hos mig. Ett par gånger har jag fysiskt fått känslan, men jag vet inte. Kanske är det så att jag vill så mycket att jag känner någonting som bara finns i min fantasi.

Han är så saknad.

Det finns en sådan dubbelhet i mig. Den blir tydligare när jag är på väg mot någonting nytt. Å ena sidan å andra sidan, hela tiden och ibland in i minsta detalj så det nästan blir löjligt.

Känner å ena sidan en mera grundlighet och trygghet inom mig inför allt som kommer, å andra sidan en sådan trötthet över att ens försöka. Drömmer om själen som fick mig i sådan gungning var och varannan natt. Förstår inte vad det ska vara bra för eftersom jag bara blir ledsen när jag vaknar.

En del av mig vill berätta och prata. Inspirera i bästa fall och vara så rak och ärlig som det bara går, en annan vill strunta i allt och stänga ner. Det har blivit så tydliga tankar kring detta, som om något mellanläge inte finns. Antingen eller. Ibland känner jag för att försöka ett tag till och förbättra de bitar där jag sitter fast. För det gör jag eftersom mitt missbruksbeteende fortfarande styr mig till stor del. Ibland är tröttheten total och jag får känslan av att det är kört, oavsett vad jag gör. Det gör ju inte mitt ätande bättre så att säga.

Hur kommer jag in på banan igen där jag var sommaren 2014? Två år var visserligen missbruket att motionera, men hellre det än mat. Före 2014 var det alkoholen som ”tröstade” mig, men den vägen är för alltid stängd. Det törs jag säga idag. Vet i hela mitt väsen att passerar jag den gränsen igen och ens dricker en öl, då är det kört för mig. Då kommer jag aldrig att kunna komma tillbaka igen.

Fastnar i sorg och omöjlig längtan. Något som aldrig blev. En ledsenhet som förlamar mig. Ensamhet i tankarna och när någon försöker prata med mig blir jag tyst och säger ok eller att jag inte vill prata om det. För att inte belasta och verka ömklig och patetisk. Ja, det är så jag ser på mig själv om jag blir ”svag” igen och pratar om det som jag idag istället äter mig till ett bedrägligt lugn som aldrig får nog. Drar mig undan för att undvika risken att blotta det som gör ont.

Det dubbla regerar i många. Det vet jag. Det bedrar och gör illa. Det skvallrar om att inte ta sig själv på allvar. Det är rädsla att inte duga till. Det är att göra mig liten och rädd. För ibland känner jag motsatsen på ett sätt som ger mig hopp idag. Det dubbla är starkare än tidigare, helt klart.

Att stå för den jag är fullt ut är ett livsprojekt. Den dagen jag inte behöver äta eller använda mig av ”missbruk” i någon form kanske jag dör av förvåning? Kanske är det därför jag helt enkelt inte vågar att må bättre? För att jag är rädd att det då är slut och att jag då måste gå vidare till nya utmaningar.

Jag vet att jag är oförbätterlig i vissas ögon, att jag ältar år ut och år in. Men kanske är det min enda chans att överleva? Att få göra det här på min blogg? I de små penseldragen ser man tillslut förändringarna, även om det kan uppfattas som så otroligt träligt för vissa att läsa samma saker (i olika formuleringar) år ut och år in. Men jag kan inget bättre, så är det… och ändå tar det negativa så mycket hårdare än det positiva. Är det 9 positiva och 1 negativ kan ni ju tänka er vart mina tankar fastnar. Det är också en träning i att hitta proportionerna i detta.

Ena stunden tillförsikt och kraft, andra stunden ångest och olust inför framtiden.