Felix har blivit så gosig. Tar varje tillfälle han får…
Terapin i Gamla Stan öppnar upp gubben. Inte bara jobbigt som jag tagit för givet hela tiden, utan även positivt. Det är förstärkt på alla fronter. A betyder så oerhört mycket för mig. Vilken gåva hon är. Hon ”kom” verkligen när jag behövde det som mest.
Hon tar mig till nya inre höjder jag aldrig tidigare vågat besöka eller se åt. Det är en sådan tacksamhet inom mig för att jag nu får det här stödet att hitta mig själv ”på riktigt”!
Maja har också ”gosat till sig”. Kommer ibland upp på köksbordet och vill ha en gosestund. Mysigt!
Försöker vila i det som är. Vara tacksam för stunderna just nu. Vara snäll emot mig själv och inte döma. Självmedkänsla var ämnet senast och det gick på djupet. Men med A så är jag inte rädd och tilliten finns där. Vilken enorm skillnad det är att känna såsom jag nu vågar göra.
”Vad är det värsta som kan hända?” börjar sakta men säkert bli ”Vad är det bästa som kan hända?” Den tanken har jag inte grejat att tänka först tidigare, men det gamla försöker att är jag verkligen ”värd” det? Bra period nu i mitt liv.
Visst dippar jag och visst vill jag fly vissa dagar. Men jag står kvar och jag åker till Gamla Stan. Min intuition växer sakta men säkert och min rädsla för vad den säger mig minskar sakta men säkert. Det där som man egentligen vet men inte vågat lita på och som alltid funnits där långt bak någonstans…
Hur beskriver man någonting som inte låter sig beskrivas? En process som pågår och där ord bara blir konstiga och rör till det hela. Fasansfulla drömmar, en oro utan dess like och bildspel som inte kan begripas mer än att det nog är bra det som sker.
Felix och Maxi 28 oktober 2004.
Maxi har nu varit ifrån mig i 9 månader. Idag skapade jag en fotobok med bilder från hans liv. Den är nu beställd. Hittade då en film som jag spelade in dagen innan han dog. Vetskapen fanns där redan och vi gosade. Jag gick helt sönder när jag såg filmen. Grät som ett litet barn. Min älskade Maxi. Då förstod jag nog inte, trots att orden sades. Det gick liksom inte in.
Felix kom direkt. Han låg och sov i fåtöljen och fattade direkt. Vilken hjälte han är alltså. Kom och tröstade mig och vi gosade en lång stund. Han är så fin i sitt sätt att trösta mig. Så glad att jag har honom. Dessa fantastiska katter. Vad vore mitt liv utan dem?
Maja och Felix på samma bild nu ikväll. Vilken ynnest att få umgås med dem varje dag.Kungsgatan i Uppsala tidigt i morse.
En mycket kall morgon i förorten, flera grader kallare än i centrala Uppsala. Temperaturen var nere på -15 när jag gick mot bussen. Klart i luften men kallt som sagt. Bilden på Kungsgatan ovan blev fin när jag var på väg mot Stockholm och mitt femte besök hos A.
Idag skulle jag alltså till A och Gamla Stan igen. Ärligen var oron stor i kroppen på mig och då speciellt under gårdagen. Flyktkänslor och ett kraftigt motstånd.
Just detta med motstånd blev dagens stora ämne. Hur jag intalar mig själv att det jag är med om inte är på riktigt, att allt är påhitt av min egen tvistade hjärna. A visar på motsatsen. att det finns flera som upplever det jag gör, men det är ett kraftigt ”Motstånd” i det hela och det tittar fram hela tiden.
Västerlånggatan i Gamla Stan.
Vi jobbar mycket med intuition och vad jag känner precis efter A har kört en avslappningsövning med mig. Vad som kommer fram utan att jag liksom hinner tänka för mycket med intellektet och innan ”Motståndet” tar alltför stor plats i tankarna. Fick teckna ner det som kom till mig.
Den negativa teckningen är en stor svart mur med piggar högst upp där jag står på den invanda sidan i mörkret. I muren finns en glipa där jag står och tittar ut mot den ljusa sidan och ser ”flödet” i det som jag vill komma till, samtidigt som jag står kvar i det mörka trygga som ändå inte är tryggt, men som jag känner så väl igen. Röster långt bort där så kallade vänner ropar på mig att komma tillbaka.
Den positiva sidan dit jag vill komma och som kanske är den där ljusa sidan som jag så väl söker, är en stor grön äng. På ängen står en brunn och bakom där står jag tillsammans med min kärlek och allt känns underbart och tryggt. Det var svårare för mig och jag kom hela tiden tillbaka till ”Motståndet” och då alltmer när intellektet tog över. Intuitionen vill ljusare saker och skäms inte för det jag längtar efter.
Vacker syn på Västerlånggatan i Gamla Stan.
Kärlek, omfamning, befrielse, ”komma hem”, utandning, mysigt, ”äntligen ha släppt”, frigörelse, ”står för den jag är” och trygghet.
Vilket håll? Stanna upp och känn in.
Tryggheten Det bestående fasta. Det som alltid är. Komma hem.
Har påbörjat en resa som jag så längtat efter i alla år… men jag har inte haft redskapen själv. Nu kommer de till mig, en efter ett. Ibland gör jag mig illa på dem till en början, men när jag lärt mig hur de fungerar, då händer det saker. En efter ett, det får ta den tid det tar.
Alltid nära till ett gos. Alltid nära mig och ”pratar” ofta. Mycket mer nu än tidigare. Felix är min hjälte och så viktig för mig. Älskade fina, Felix!
Har försökt att vara ”snäll” emot mig i helgen. Inte bli sådär som jag brukar bli när jag bestämt mig för någonting. Det har väl gått sådär…
Det jag har klarat av är att inte äta kött och choklad. Ska jag vara nöjd med det när det har blivit glasspaket, nötter och hallon istället? Försöker att bryta mina mönster av allt-eller-inget men det är svårt. Blir besviken på mig själv trots att jag med intellektet vet att det är två steg framåt och ett steg tillbaka som nu måste gälla.
I hela mitt liv har jag gjort antingen eller. Vilket har resulterat i bakslag och att pendeln gått för hårt åt alla håll. Visst, jag har då i perioder mått väldigt bra, men tyvärr har motsatsen varit likadan. Rabiat är mitt förnamn. Försöker byta ut det till någonting annat. Måste då påminna mig om det jag faktiskt har lyckats med och som jag nu lever i.
Ibland känner jag mig som en stor bluff. ”Den stora bluffen” står inskrivet i pannan på mig. En fejk och någon som inte räknas. Inför mig själv alltså, sen vad andra tänker vet jag inte. En del gillar mig, medan andra tycker jag är lite knepig och klart överskattad. Så är det väl för de flesta antar jag. Men just det där behovet av att känna sig älskad, eller åtminstone accepterad av alla, det finns i mig. Det får jag dagligen påminnelser om och ibland blir ”bluffkänslan” så stark att jag har svårt att ta mig själv på allvar när denna känsla gör sig påmind.
Vi går in i tredje veckan i januari. Försöker samla mig och se varje dag som en ny möjlighet till att ”öppna upp” och vara mer tillgänglig inför mina medmänniskor. Stå för det jag känner inom mig utan att för den skull göra någon illa medvetet. Några möten och ny terapi i Gamla Stan är bokat. För övrigt ska jag försöka gå in i varje ny dag som jag får på detta jordklot med tacksamhet och mer glädje. Se möjligheterna först och sen om det skiter sig högst motvilligt se hindren… önskar er alla en harmonisk vecka!
Annandag jul och väntan på besöket från stan. Ska bli fint att träffa stortjejen med J en gång till. De stannar till i slutet av veckan hos modern för att sedan dra norr över på nya äventyr.
Tog mig till den lokala butiken för att handla lite. Nya röda ljus, kattmat och ny tandborste till grabben stod bland annat på listan. Det går mycket pengar när man som jag småhandlar nästan varje dag. Men jag har ingen bil och då blir det på det här sättet.
Skäms över mitt mående och att inte enbart glädjas när jag har fått fira jul med hela familjen och dessutom har två av mina barn hemma. Sen kommer Linn och Jordan snart, jag borde vara glad och tillfreds…
Men det handlar inte om dem. Är så tacksam för det som är, men det är som om någonting ”lossnat” i mig och jag kan inte täppa igen. Det maler och sorglighet vill ut. Det liksom bara maler på oavsett vad jag försöker med i affirmation och de tips jag fått sedan tidigare. Känner mig så eländig och låg. Hoppas verkligen att detta är tillfälligt och att det handlar om att jag nu är på väg genom A och att det är därför jag mår som jag gör? Har svårt att handskas med känslorna helt enkelt.
Samtidigt är jag djävulskt trött på att känna och uppleva detta jävla mörker. Är så trött i själen. När det dominerar mig så mycket kan jag inte gå förbi det helt och inte ens skådespelarmasken funkar hjälpligt. Mitt stora kännemärke förr om åren. Skådespelaren med de fina orden och läpparnas bekännelse finns inte längre.
Maja på julafton 2018.
Kanske är det saknad efter fysisk kontakt som också är där och spökar? Varit själv så länge nu och inte haft fysisk kontakt med någon på år och dar. Det tär nog också, fast jag gör sken av annat. Det gör mig ledsen att tänka på, helt enkelt för att det gör så ont i mig.
Katterna mår bra. Maja är ute mer än vad Felix är. Han ”pratar” så mycket mer nu och vill alltid vara nära mig. Det är jag också tacksam för, för han är en gosig kille som jag mår bättre av att umgås med än om det vore motsatsen.
I morgon är det vardag för mig igen och jobb i två dagar. Rutiner och någonting som jag liksom grejar utan att ens tänka så mycket.
Ett postpaket låg och väntade på mig när jag kom hem efter jobbet. Två oerhört fina tavlor i canvas på Felix och Maja fanns i paketet. Det var från Linn och Jordan. Jordan hade fotograferat och fixat bilderna. Han är så duktig med kameran alltså. Kolla in hans sida Jordan Din Photo så förstår ni vad jag menar.
Är så glad och tacksam över bilderna. De är så fina!
Vita liljor
Blombuketten (som jag också fick av Linn och Jordan) är ganska märkvärdig. Den blommar i olika steg och nu är det de vita liljorna som dominerar. De är så fina och luktar gott. Får se hur länge buketten kommer att stå sig, men det känns som om det är flera dagar kvar.
Idag har jag käkat ipren. Har känningar på vänster sida i både hals och öra. Känns som om det är något skit på gång och dessutom är jag mer trött och frånvarande än vanligt på mötena vi hade idag.
Bouppteckning efter pappa ser äntligen ut att få ett avslut. Möte på måndag och då ska förhoppningsvis de sista vara klart.
En dag i taget. En tanke åt gången. Allt går. Vad är det värsta som kan hända? Eller bästa om jag är på det humöret…
