Kategoriarkiv: medicin

Likgiltig & frånvarande

duloxetin.jpgDuloxetin har varit min räddning nu i flera år. Men frågan är om jag nu mår så pass bra att jag mår sämre av dem? Eller att jag nu behöver höja min dos? Någonting är det i alla fall som behöver förändras.

När jag i december 2016 drabbades av depression med utmattningssyndrom fanns det liksom inget alternativ för mig. Jag var tvungen att medicinera för att ens orka existera. Sakta men säkert har jag under åren mått bättre och medicinen har varit en grundbult i detta. Med den har inte de djupa dalarna blivit så djupa utan jag har kommit ur dem relativt fort de få gånger de försökt få grepp om mig. Den förlamande tröttheten har mildrats, även om jag nu upplever en backlash, men det kan bero på annat. Hjärntrötthet i kombination med hettan och att man faktiskt åldras påverkar mig negativt.

Har väl ända fram till i början av sommaren 2018 tyckt att medicinen varit mig till gagn och att de känts bra att fortsätta med dem. Visserligen kände jag redan då en tilltagande overklighetskänsla blandat med likgiltighet och ibland även apati inför livet och det som hände mig. Men då var det inte så farligt, utan det var känslor som kom och gick. Ibland är det ju väldigt svårt att veta vad som är vad i ett mående som så mycket är präglad av djupa känslor åt alla håll på skalan genom ett helt liv.

Frånvarokänslan och likgiltigheten har blivit allt värre och i perioder har den börjat att skrämma mig. Blir bara av den orolig och får stigande ångest. Tycker liksom inte att jag ”är med” i livet och känner mig som en zoombie. En levande död.

Kanske är det så att jag nu ska ändra min medicinering? Att jag idag inte behöver ha samma dos som jag hade i början av min depression? Att jag i grunden mår bättre, vilket gör att medicinen nu är för stark för mig? Eller kan det vara tvärtom, att jag behöver höja min dos? Vet faktiskt inte vad som är vad i detta, bara att någonting gör att jag mår allt sämre.

Jag misstänker att jag behöver byta antingen medicin, minska/öka dosen eller kanske helt skippa antidepressiva nu. För så här kan jag inte må längre. Det finns också en historia i mitt liv kring detta där jag under tidigare år haft samma känslor när jag medicinerat under lång tid med samma medicin. Då har jag också tappat all livsglädje och i princip inte velat göra någonting och detta känner jag igen även nu.

Den 29 augusti har jag tid hos min husläkare och jag tänker berätta om min teori kring varför jag idag mår sämre med den medicin jag har. Måste komma ur den här likgiltigheten som smugit sig på de sista veckorna och att jag äntligen kom till skott för att beställa tid, visar att jag vill leva vidare.

Det är någonting inom mig som säger att jag inte ska medicinera med sådant här år ut och år in. Det är väldigt bra att det finns, men för mig hämmar det den jag är om jag inte försöker utan när jag så att säga hamnar i dessa tillstånd. Det jag önskar är att ha något lugnande hemma i fall att jag skulle få ångest och må dåligt akut så att säga. Bara det är en trygghet, som gör att jag vet att måendet blir bättre. Hoppas husläkaren ser på det som jag gör.

Kanske måste jag välja ett liv där kaoset ligger på lur hela tiden då jag känner ”på riktigt” så att säga eller ett liv utan känslor och där allt bara är… …likgiltigt… ? Min låga energi och min trötthet kanske förbytts i någonting äkta och någonting som gör att jag känner mig levande igen om jag försöker utan medicineringen? För det här går inte. Likgiltig och frånvarande – det är inte jag!

Annonser

Dörrar, blommor & film som berör

Detta bildspel kräver JavaScript.

Blommor fotade i England. Det kanske var bästa tiden att åka dit nu om man tänker på grönska och blommor. I parkerna var det full fart.

Engelska dörrar av olika slag. De signalerar välkommen för mig. Vid en av dörrarna var ägaren hemma, men hon gjorde tummen upp när jag fotograferade hennes dörr.

Veckan har ägnats åt återhämtning. Kan ju låta konstigt att behöva det efter en sådan fantastisk vecka i England, men det ligger mer på det fysiska planet. Mitt högra ben orkade inte med de långa promenaderna och en visst känselbortfall finns fortfarande kvar. Men den där brännande och outhärdliga känslan kommer bara när jag går för mycket och då främst i uppförsbackar.

Att gå ”slingan” hemmavid fungerar bra och just för att det ändå inte blivit värre så avvaktar jag med läkarbesök. Misstänker att det är någon nerv som inte ligger som den ska alternativt Meralgia paresthetica som drabbar just höger lårs ytliga nerver. Ytterligare en anledning att gå ner i vikt eftersom besvären blir värre ju fetare man är.

Det är lite som om luften har gått ur mig efter resan. Orkar inte så mycket och känner mig avtrubbad att ens ta tag i det grundliga. Situationen på hemmaplan är oförändrade, vilket gör mig frustrerad och lite uppgiven. Vet inte riktigt hur jag ska agera för att få till en förändring.

Idag kommer sonen till mig efter att ha varit hos sin mor i fjorton dagar. Ska bli roligt att få träffa honom igen. Han går på sommarlov nu på måndag. Sen inleder han i höst sitt sista år i grundskolan.

Ska träffa syrran i morgon eftersom jag ska hjälpa henne med flera saker de närmaste veckorna. Har viss oro inför vissa uppgifter, men försöker som vanligt att tänka ”Vad är det värsta som kan hända?” och då känns det bättre.

timothee-chalamet

Timothée Chalamet spelar Elio i filmen” Call Me by Your Name från 2017.

Såg en film igår som heter Call Me by Your Name (2017) som var riktigt gripande. Det handlade om 17-årige Elio (Timothée Chalamet) som blir förälskad i den 15 år äldre Oliver (Armie Hammer). Den börjar lite trögt för att de sista 45 minuterna vara i världsklass. Känslorna mellan de båda visas på ett ömsint och mycket rörande sätt. När kärlek ”slår till” blint och vilka konsekvenser det får för de båda.

Självklart gjorde deras kärlekshistoria mig både sorgsen och gråtmild. För min egen oförmåga att klara av mina egna känslor inför andra män och hur jag hamnat där jag är idag i både offerroll och ältande som imploderar på ett sätt som inte gör mig något gott. Både längtar och föraktar det jag känner. Men också för hur Elios pappa Mr. Perlman (Michael Stuhlbarg) reagerade inför sonens homosexuella relation med Oliver. Då svallade känslorna inom mig rejält på det sätt som pappan pratade med sin son.

Kattvakt, bilkörning & en kamp med viljan

Tillfällig andningspaus. Känner mig pressad på flera plan. Ett pling i telefonen från en vänlig själ gör att ett av planen tillfälligt inte plågar mig. Det finns väldigt snälla människor som vill mig väl. Mina tankar fokuserar på dessa vänliga människor och då går det lättare att leva.

På söndag ska jag till syrran. Under en vecka ska jag få låna hennes bil för att lättare kunna ta hand om hennes katt Morris när hon far ut på en resa. Mitt största äventyr i sommar blir detta att vara kattvakt åt Morris. Det är inget jobbigt i sig, men jag oroar mig ändå. Oroar mig för allt numera och har svårt att tänka positivt.

Klarar jag av att köra bil? Vad ska jag ha bilen till när jag inte kan göra någonting? Jobbets parkeringsplats är avstängd på grund av ombyggnad så jag kommer inte att kunna ha den till jobbet. Har inte ens råd med parkering i stan. En vecka till är jag i tjänst innan semestern. Samtidigt är det ett bra tillfälle för mig att få köra överhuvudtaget. Det är flera år sedan sist, men jag oroar mig lite för mina egna tankar kring detta.

Snart har det gått fyra dagar sedan jag drog ut min visdomstand. Läkningen går fint men jag kan fortfarande inte vara helt utan värktabletter. I natt var nog den första natten som jag sov någorlunda “normalt”. Sen att jag drömmer och befinner mig i parallellvärldar, det är någonting helt annat…

Märker hur passiv jag har blivit. Hur viljan än mer försvunnit att göra bra saker för mig själv. Eller rättare sagt orken att vilja. Förr kunde jag pressa mig, men idag finns inte den där extra växeln att tillgå. Då händer ingenting i ett liv och det är min egen förskyllan. Men viljan finns inte där. Att grabben nu är hos sin mor känns bra eftersom jag inte kan erbjuda honom någonting.

Bara att sköta hemmet och baksidan är nästintill ogörligt för mig. En liten sak tar mycket längre tid än förr, innan jag blev sjuk. Allt är liksom förgjutet i någonting som jag inte kommer ur. Fastnar och drar mig för att ens försöka. Grejar bara det mest akuta, när jag verkligen måste. Måste för mitt eget välmående så att säga, på den minimala nedre gränsen. Tur ändå att jag har någon form av måttstock kvar gällande vissa saker.

Det är verkligen inget synd om mig. Fiskar inte efter sådant längre. Det är därför det känns bra att avsluta denna blogg 31 juli med en hyllning till min son när han fyller 15 år. Det är en perfekt avslutning på denna blogg. Idag är jag väldigt kluven till att blogga, även om det känts bättre den sista tiden att skriva om mitt liv. Kanske beror det på att jag ser ett slut? Fast jag berättar inte allt längre. Det blir för mörkt och svart då och kan jag inte vara ärlig helt och fullt då är liksom vitsen borta med att ha en blogg enligt mitt sätt att se på saken. Allt eller inget. Som med det mesta.

Nu ska jag tvinga mig ut på baksidan för att klippa gräsmattan. Sen ska jag tvinga mig iväg på någon form av promenad. Sen får vi se…tittar på mycket film just nu. Ett bra sätt att slippa tänka för mycket.

En Ipren och en Panodil gör susen

Ipren och panodil
Ipren och Panodil, en oslagbar kombo vid smärta.

En Ipren och en Panodil håller smärtan borta efter gårdagens munoperation då en visdomstand avlägsnades. De funkar ungefär i 8 timmar och sen måste jag ta nya tabletter. I glappen när värken är på väg tillbaka och innan de nya tabletterna börjat värka är det inte nådigt, det höll mig vaken i natt under ett tag. Sov överhuvudtaget oroligt och somnade, vaknade till, somnade och vaknade till under stora delar av natten.

Idag är jag helt slut. Orkade inte ta mig till jobbet. Nu tänker jag dock försöka ta mig till den lokala butiken för att köpa glass. Glass är bra och där tog jag givetvis doktorn på orden. Dock kunde jag inte ge sjuttsingen i kaffet. Försökte, men jag kokade mig ett par koppar och försökte undvika att dricka på höger sida. Verkar ha funkat. Kaffe är varmt och vidgar blodkärlen, vilket gör att läkandet kan fördröjas. Det snappade jag upp igår när läkaren berättade om vad jag skulle undvika och vad som gick bra att stoppa i sig. Och det där med glassen, de orden glömmer jag inte i första taget… (;-)

Har sagt det förut och säger det igen, men hur skönt ar det inte att må “normalt”, att inte ha någon smärta. Det är först när man har haft riktig smärta och ont, som man sen verkligen uppskattar att må normalt. Lite så var det i natt när värktabletterna äntligen började att fungera efter det att jag hade vaknat. Värken blir så intensiv att man liksom inte vet vart man ska ta vägen. Någonting måste man göra, men man vet inte vad. Men sen… åhhh så skönt att vanliga värktabletter “biter” på detta. En Ipren och en Panodil.

Någon kall soppa ska jag också handla med mig. Hoppas att det räcker att äta flytande idag och att läkningen i morgon redan gått så långt att jag vågar tugga lite granna.

Tanden ville inte ut i tid

11 juli 2017 Akademiska Sjukhuset

Idag var det dags! Målet var Akademiska sjukhuset och käkkirurgiska avdelningen.

11 juli 2017 Akademiska Sjukhuset

Mina visdomständer skulle bort, det var i alla fall tanken.

11 juli 2017 Akademiska Sjukhuset

Hänvisades till väntrummet för operation. Där fick man sätta på sig en skjorta, skoskydd utan skor samt en hårhuva för att dölja håret.

11 juli 2017 Akademiska Sjukhuset

En väntrum som såg ut att komma från 70-talet. När jag satt där och väntade hörde jag ett ylande från en dam som inte gjorde mig lugnare.

Sen blev det inga mer bilder förrän operationen var klar.

11 juli 2017 Akademiska Sjukhuset
Helt slut med en fet bomullstuss i käften.

Läkaren började med nederkäken och den högra visdomstanden. Det blev inga fler kom det att visa sig eftersom det tog en sådan tid att få loss den. Han fick också ge mig bedövningar två gånger extra eftersom det gjorde ont, när han borrade sönder tanden och kom för djupt ner. Han bände och höll på och tanden ville inte ge vika. Tillslut så fick han loss halva tanden och en bit svalde jag:

“Det är ingen fara, den kommer ut den naturliga vägen” var svaret…hahaha

Hade lite problem med att få luft i början men det blev bättre. Det gav stråk till panikkänslor men jag kämpade hårt med att fokusera bort dem. Tiden gick och tillslut fick han loss hela visdomstanden. Han sydde ihop och klockan var då redan halv 4!! Tala om att det tog tid!

Så det blir tyvärr återbesök i början på september för att ta ut de tre tänder som är kvar i överkäken. Han försökte lugna mig med att de brukar vara lättare att få bort. Tyvärr blir det då med en annan läkare eftersom han skulle vara långledig.

11 juli 2017 Akademiska Sjukhuset

Det var jobbigt detta trots att jag hela tiden försökte intala mig motsatsen. Det är ju en himla tur att man blir bedövad men sen är det också känslan av att vara totalt utlämnad och sen allt de stoppar i munnen på en. Svårt att andas som tog på krafterna. Tänkte på andningen men glömde bort mig ibland när borren härjade för mycket eller när det krasade till. Då spände jag mig utan att tänka på det. Helt slut efteråt, men samtidigt jävligt nöjd med mig själv att jag nu grejat visdomstand nummer 2!

Två kvar… samt en trasig tand som ryker av bara farten i september. Allt går på faktura och jag kommer knappt våga vittja brevlådan framledes. Men jag vet samtidigt att det ändå blir billigare än om det skulle bli akut s a s.

Värken är inte så farlig nu på kvällen. Proppat i mig första omgången av kombinationen ipren och panodil. Det känns ok just nu i alla fall och intentionen är att jobba som vanligt i morgon. Om jag nu får sova som jag ska…

Tackar också de som tackas ska. En stund i väntrummet kände jag ett lugn som kommer från er som tänkte på mig. Tack!

Visdomständer ryker idag

visdomstand

Tillförsikt och vetskapen om att detta är bra för mig. Att förebygga än komma in akut med gaddarna. Idag klockan 14 ska jag operera bort mina visdomständer och känslan är ok, trots allt. Men jag har tagit ledigt hela dagen idag från jobbet eftersom jag behöver lugn och ro innan.

Vad är det värsta som kan hända? Visst, det kan bli smärta, blod och nojor åt alla håll, men sen är det ju bara tiden som läker ut smärta och om jag måste sys. Det är liksom inte någon dödlig sjukdom som jag ska opereras för och för det är jag väldigt tacksam.

Höger visdomstand i nederkäken ska absolut tas bort, det vet jag. Men sen svävar jag på molnen eftersom jag faktiskt inte hörde vad läkaren sa… var lite borta i pallet en stund där eftersom det snurrade en del av beskedet att jag inte skulle bli sövd. Hoppas nu bara att jag blir rejält bedövad istället. Jag tar hellre smärtan efteråt s a s.

Ja, nu ska tänderna ut. Du som vill mig väl kan väl slänga iväg några positiva tankar till mig vid 14-tiden. Det skulle värma och det behöver jag i detta läge.


Relaterat

Hela tanden borta (120202)