Kategoriarkiv: historia

Vidgade vyer på flera sätt

För fjärde gången tog jag mig till Stockholm och Gamla Stan.

En blandning av tillförsikt och flyktkänslor fanns inom mig när jag återigen gick på Prästgatan i Gamla Stan.

Dessa 75 minuter med A bara svischar förbi. Egentligen vet jag inte riktigt vad det är som händer, mer än att svaren finns inom oss själva. Idag pratade vi en del om skuld.

Hon är otrolig på att få mig att slappna av och kunna ”öppna upp”. Det är jag som har svaren och hon förstärker mig i det jag säger. Hon vägleder mig och finns med i min inre resa på ett sätt jag inte trodde var möjlig för mig.

Det häftiga i det hela är att vi själva har svaren. Jag har svaren själv och med A:s hjälp hittar jag dem inom mig. Känner mig välsignad över att ha fått den här möjligheten tillsammans med A.

Efteråt kände jag mig nästan som ett litet barn som hade hittat någonting nytt och det liksom bubblade inom mig. Jag som innan hade helt andra tankar kring dagens sejour. Tänk så annorlunda det kan bli, men det visar väl också hur viktigt det är att jag tillåter mig att känna det som jag vet finns inom mig. Det som vill mig väl. Inte vara rädd och orolig som alltid tidigare över att tappa kontrollen. I det har jag fått en helt underbar livslärare i A.

Glad och lätt i sinnet vågade jag även vidga mina vyer en aning utanför mig själv. Gick över Helgeandsholmen och förbi kaos.. riksdagshuset.

När jag stod på Riksbron såg jag ut mot bland annat Kungliga Operan.

Kungliga Slottet är ju svårt att undvika oavsett vilken sida man går på så att säga.

Norrbro och långt därborta Grand Hotel.

Gick en bit på Drottninggatan och såg flera souvenirbutiker och en bar till och med namnet Swedish Souvenirs.

Har inte gått förbi Sergels Torg på flera år. Som vanligt massa byggen på gång runtom torget. Byggkranar i parti och minut. Den 25 juni 2018 återinvigdes det renoverade torget.

Klarabergsgatan står Nils Ferlin (1898-1961) på sitt egna torg.

Grunden av Stockholm Centralstation byggdes redan 1871. Den stora centralhallen byggdes mellan 1925-1928. Sedan 2008 har stationen renoverats och byggts om i flera etapper.

Mitt tåg tillbaka var inställt. Sen blev det spårfel på det tåg som jag istället skulle ta. Lugn och fin så gick även detta. Inga oro utan lugnt väntande och då fick jag tid att spatsera runt lite på centralstationen för att ordentligt studera allt som bara flimrar förbi annars.

Känner mig omhuldad och trygg. I mig själv på något vis. Har fått en visshet. En mer tro på mig själv och min egen förmåga att läka. Ständig påminnelse och ständigt jobb med tankarna kring detta.

Annonser

Uppsala & tjugo flyttar

I torsdags var det strålande sol i Uppsala med klarblå himmel. Ett perfekt väder för att fotografera! Så på min vandring i de centrala delarna blev det några bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Uppsala är en gammal stad. Redan på 1100-talet låg här en köpstad och första gångerna Uppsala omtalas som just stad är 1300. Före det hette Uppsala Östra Aros. Dess kyrkliga historia är omfattande men i det tänker jag inte gräva nämnvärt än att nämna året 1273 och den 24 januari då Ärkesätet flyttade till dåvarande Östra Aros.

Bygget av nuvarande Uppsala domkyrka inleddes samma år och invigningen dröjde 162 år till 1435. Då var fortfarande en del av katedralen inte helt klar. Helga Trefaldighets kyrka som ligger i närheten är äldre, byggd i början på 1200-talet.

De äldsta delarna av nuvarande Uppsala härrör från området kring Kungsängen och Svartbäcken. Den 30 september 2018 var den officiella folkmängden i Uppsala kommun 223 993 personer. I själva tätorten bodde i slutet på 2017 168 096 personer vilket gör Uppsala till Sveriges 4:e största stad.

marmorvägen

Marmorvägen 3B  i Eriksberg, Uppsala till höger genom Google Maps.

Själv har jag varit Uppsala med omnejd trogen i alla år. Bott i Lagga och Örby utanför Uppsala när jag var riktigt liten, fram till 1970. Sen i kronologisk ordning (som jag minns det):

Eriksberg – Marmorvägen (1970-1972)
Gränby – Almqvistgatan (1972-1975)
Löten – Ferlinsgatan (1975)
Valsätra – Bandstolsvägen (1975-1980)

Sunnersta – Videvägen (1980-1982)
Tunabackar – Fjärdhundragatan (1982)
Gottsunda – Peterson Bergers väg (1982)
Årsta – Fänkålsgatan (1982-1983)

Valsätra – Spinnrocksvägen (1983-1987)
Salabackar – Johannesbäcksgatan (1987-1988)
Luthagen – Sturegatan (1988-1990)
Gränby – Bruno Liljeforsgatan (1990)

Rönnbacken – Stavby (1990-1991)
Tunabackar – Tunabackar (1991-1992)
Gränby – Levertinsgatan (1992-1994)
Storvreta – Månskensvägen (1994-2004)

Storvreta – Vretalundsvägen (2004-2008)
Storvreta – Morgonvägen (2008-2019?)

Tjugo flyttar som jag minns genom mitt liv. Då har jag inte tagit med nödboenden och barnhemmet i Björklinge som var under kortare perioder under främst 70 och 80-talets första hälft. Främst för att jag inte minns och blandar ihop årtalen.

Går det som jag vill kommer jag att flytta under 2019. Till mindre och närmare Uppsala.

Mer om Uppsala och dess historia.

Mitt 2018

Ett helt år av bloggande gör att det kan bli en traditionell årskrönika, till skillnad mot 2017 då jag inte bloggade alls under hösten på grund av min ”Livsbok”.

2018 har varit ett blandat år där jag börjar med det positiva. Ett jobb som ser mig och vill mig väl där jag fått en del nya arbetsuppgifter vilket gör att jag nu fungerar bättre i arbetslivet än 2017. Fina medarbetare och en chef jag hoppas få behålla ett tag. Så tacksam för den möjlighet jag fått att ”komma tillbaka” efter min kollaps i december 2016.

Resan till England 28 maj – 4 juni var årets höjdpunkt!

Har också påbörjat en spännande terapi grundat på psykosyntes som jag tror kommer ta mig framåt i mitt liv. Fantastiskt och lite läskigt, men någonting nödvändigt för mig att gå igenom för att komma vidare överhuvudtaget under 2019. Innan det provade jag två andra former av terapi under året, utan att ”hitta rätt”.

Mellan februari och juli bodde äldsta sonen hemma hos mig. Läget i familjen gjorde att detta var den enda lösningen. Det var givetvis oro i början över hur detta skulle gå, men med facit i hand är jag glad över erfarenheten som gjorde att jag kom honom lite närmare.

Det akuta inom familjen fortsatte när Frida flyttade in strax efter. Återigen blev situationen ohållbar och det fanns återigen ingen annan utväg än att hon flyttade till mig.

Maxi 15 augusti 2004 – 20 april 2018

Min ”livskamrat” och katt Maxi blev sjuk och dog av njursvikt den 20 april. Detta har tagit mig hårt och han finns ständigt i mitt medvetande. Hans sista dagar var hemska och tankarna på det gör så ont i mig. Linn och Anna var med mig när han fick somna in. Har så svårt att ta in detta fortfarande.

Har inte heller kunnat hejda min viktuppgång under året, vilket på flera plan sänker mig. Har inte haft kraften och viljan. Det är precis som om jag måste ha något ”missbruk” för att ens fungera hjälpligt. Så är känsla i alla fall och fortfarande så här på årets nästa sista dag.

JANUARI
Min pappa lämnar detta jordeliv, 79 år gammal den 5 januari enligt ett par grannar, men i december någon gång enligt myndigheterna. ”Efterspelet” kring hans död pågick under hela året och är fortfarande inte helt klart.

Försökte mig på gruppterapi, men det gick inte alls. Blev än mer deprimerad och min ”jakt” på att må bättre fortsatte. Fladdrigt och ett mående åt alla håll. Som vanligt alltså.

Anna och Tofflan hittade en lägenhet i stan efter mer än 10 år som sambos. Balanser rubbas och saker och ting förändras i förhållningssätt och hur praktiska ting ska hanteras, vilket på olika sätt påverkade oss alla.

FEBRUARI
Konstaterade i början på månaden ”Tänk att inte ens ha någon som kan bevittna en fullmakt. Det är väl höjden av ensamhet?”

Hjälpte Anna och Tofflan att flytta till StorHemmet i stan, genom att köra flyttbil. Fick köpa ett köksbord med stolar samt en kökssoffa av Tofflan. Lite senare besökte jag även deras nya hem.

Orkar knappt kommentera mitt mående under denna månad. Känslighet, oro och jag vet inte vad. ”Måste fortsätta att försöka, måste kämpa för ljuset och att våga stå kvar där en liten stund i alla fall.” 

Tog mig vatten över huvudet och var tvungen att backa när jag höll på att svimma på jobbet i slutet på månaden. Ville mer än jag klarade av. Nya försök, nu med terapi i coachform som heller inte fungerade för mig. 
Jag var inte riktigt där eller hur jag ska uttrycka det. För mycket praktiskt som jag inte var redo för.

OS i Peyongchang pågår i Sydkorea och Sverige tar flera medaljer. Melodifestivalen kör också på i samma hjulspår och jag är knappt med på resan detta år, men gillar bäst Jessica Andersson och hennes bidrag ”Party Voice”.

Linn och Jordan hittade sin drömlägenhet i Bradford och Frida var på besök.

Morris blev 7 år gammal.

MARS
Morris blev sjuk och dog plötsligt, endast 7 år gammal. Syrrans fina katt som jag lärt känna lite mer genom att vara kattvakt några svängar orkade inte mer när hjärtat gav upp.

Eva och Rafael slutade på jobbet. En avskedsmiddag på Pong skedde under månaden. Avtackning på jobbet för Eva. Påminnelse om att ingenting varar för evigt…

Ingen ville ge ut min ”Livsbok” och efter det har både ork och lust att bearbeta om och försöka igen inte funnits där. Mina stora drömmar genom ett förstorat Ego skrinlades, åtminstone tillfälligt.

Min mäktiga och märkliga dröm får stå som sammanfattning för månaden över hur jag mådde:

Låg som i ett vatten där jag under mig kunde se evigheten och djupet där slutet inte fanns. Kände hur det pulserade under mig av liv och jag skymtade så mycket rörelser och aktivitet. Väldigt svårt att förklara på det sätt jag vill men det var en märklig känsla, när jag väl vågade ”lägga mig” i detta. Jag tvekade länge och tittade upp på min ”lärare”eller vad det var.

10 mars 2018
Maxi blev 14 år gammal. Den 20 april dog han av njursvikt.

APRIL
Tårarna faller tungt när jag kommer till april. Saknar Maxi så mycket och när jag ser ovanstående fina bild på min kattpojke, faller allt i mig. Jag älskade den katten så mycket! Älskade Maxi dog den 20 april av njursvikt enligt veterinären. Maxi, min ängel!

Detta påverkade mig och påverkar mig fortfarande starkt. Han var så betydelsefull. Hade aningar ett par veckor innan att allt inte stod rätt till, men jag avvaktade och det ångrar jag bittert idag. För när jag sedan väl kom till veterinären var allt försent… men jag förstod inte att det var allvarligt som det var. Fan, vad jag kan älta detta. Saknar honom så oerhört mycket, min älskade kattpojke! Tur att jag har Felix och Maja vid min sida idag!

Foto: Wikimedia Commons/Kaiketsu

Samma dag som Maxi lämnade jorden tog Avicii sitt liv, endast 28 år gammal. Så sorgligt och tragiskt att han inte såg någon annan utväg.

En annan folkär artist dog den 3 april efter att ha drabbats av cancer. Minnet av Lill-Babs är starkt eftersom hon fanns med under min och mångas uppväxt.

Usch, april var en jävla mörk månad och i det finns ingenting mer att säga.

Bowlingkväll i Bradford 31 maj.

MAJ
Att åka till England var en lisa för själen efter det tunga i april. Två dagar i London med Frida och sen besök hos Linn och Jordan i Bradford. Vilken resa vi hade mellan 28 maj – 4 juni! Så många fina minnen i mitt inre bevarat! Wow! Bästa på hela året!

Tack Linn och Jordan! Mitt hjärta är kvar hos er i Bradford. Ni fick mig så lugn och trygg. Svårt att komma tillbaka till min vardag. Ni var helt enkelt suveräna värdar och får högsta betyg av mig! TACK!
Tack Frida för att du gjorde mig sällskap. Älskar dig av hela mitt hjärta. Så många fina reseminnen. Detta måste vi göra om!

Netta med bidraget ”Toy” vann årets Eurovision Song Contest, vilket betyder att nästa års tävling går av stapeln i Jerusalem, Israel.

Skrev ganska öppet om min längtan efter en man och om sexprat på min blogg. Nu i efterhand känns det som om jag då, den där dagen i maj 2018, var mer öppen kring detta än vad jag är nu. Två steg fram och ett steg tillbaka, eller?

Den 2 juni låste Linn och Jordan ihop sina hjärtan i Liverpool. Nyckeln kastades i Mersey och då blev de ETT. En ynnest att få vara med om denna stora händelse i deras liv.

JUNI
England i början på månaden. Hos Bettys i Ilkley där gubben drack te som aldrig förr. Dagen innan besök på det riktiga Beatlesmuseet i Liverpool Vilken upplevelse! Första dagen i juni var vi på kattcafé i Leeds. Minns hela denna resa som om det var igår. Så mycket härliga minnen.

Hemma hos Linn och Jordan i Bradford.

”Ignoransen mot folkviljan” skrev jag den 25:e, ungefär tre månader före valet. Att inte ta svenskens oro på allvar skapar den polarisering som tyvärr bara blir allt större och starkare. Vi har ett sönderslaget samhälle med oerhörda utmaningar och i det har den rödgröna röran inte vågat ta i på allvar, vilket kommer att fortsätta att leda till kulturkrockar och än fler skjutningar under 2019.

Konstaterade också att Maja nu är en utekatt samma dag. Det fungerade bra med att släppa ut henne på samma sätt som med Felix och i det fortsatte jag under hela året. Maja – utekatten!

Fotbolls-VM pågick och Sverige vann sin grupp! Tänka sig! Syrran var på semester i USA och skickade en fin bild på Marilyn Monroe. Var med bil under den tiden, vilket var trevligt. Midsommarafton ”firades” i ensamhet, men allt vad det innebär för det inre bagaget. Försökte ”spela spelet” för att jag inte ville tynga ner någon annan med min skit. Det gick inget bra.

Bild från LeopardCay https://imgur.com/gallery/hMweFer

JULI
En väldigt varm och en mycket torr sommar. Har nog aldrig varit med om något liknande under mina år. Högsta temperaturen var 34,4 grader och kring den 16 juli var temperaturen konstant över 30 grader i hela åtta dagar. Jag gillar värme, men även för mig var det nästan för mycket med dessa höga temperaturer. Först den 29:e kom regnet

Äppleträdet växte som sjuttsingen med nya grenar, fulla med äpplen. Rekord så länge jag bott där jag bor. Skänkte bort massor till grannen, men det märktes knappt.

Skrev om den otäcka skogsbranden i Hälsingland den 22:e. Det blev en följetong i media under flera veckor.

Skrev om kvinnan som gjort sådant intryck på mig under senaste åren på ett lite mer öppet sätt. Hon har påverkat mer än hon kanske tror. Var mycket ensam och en dag saknade jag min mor extra mycket. Tog mig till henne och grät en skvätt över det som inte blev och det som var just då.

Lämnade återbud till den årliga grillningen i Husbyborg för att jag helt enkelt inte orkade. Den konstanta hettan i kombination med min hjärntrötthet stoppade mig från att ens försöka. Tråkigt, men förhoppningsvis blir det en ny chans nästa år.

Sverige gick till kvartsfinal i fotbolls-VM.

AUGUSTI
Politisk ökenvandring ger blankröst var mitt krassa konstaterande en månad före valet. Ingen parti lockade mig nämnvärt i detta val.

Frånvarokänslan och likgiltigheten har blivit allt värre och i perioder har den börjat att skrämma mig. Blir bara av den orolig och får stigande ångest. Tycker liksom inte att jag ”är med” i livet och känner mig som en zoombie. En levande död.

7 augusti 2018

Den sista dagen i augusti flyttade Frida hem till mig permanent. Johan har precis flyttat till eget efter fem månader hos mig, då yngsta dottern inte hade något annat val eller hur jag då skrev om den uppkomna situationen:

Frida flyttar till mig på fredag. Situationen just nu gör att ingen annan möjlighet finns. Hastigt men inte alls lustigt har det blivit på det viset. Jag är mest förbannad för hennes skull och hoppas att hon efter allt som hänt ändå mår ok.

Valresultatet som gjort att vi fortfarande står utan regering…

SEPTEMBER
Konstaterade att september i det stora hela var en bra period i mitt liv. Allt gick åt rätt håll och jag halverade min dos av antidepressiva. De gjorde mig likgiltig och utanför mig själv, ett skydd jag inte längre behövde. Efter halveringen vaknade gubben till på ett bättre sätt, även om det nu i slutet på året gått tillbaka en del. Dock är inte zombien och likgiltigheten där på samma sätt.

Valet den 9 september renderade i att vi fortfarande inte har någon regering. Värre pajaser än politikerna på riksplan är svårt att finna. När egon och personliga vinningar går före Sveriges väl och ve, då kan det bara bli på det här sättet. Svagt!

Vid biskopsvalets nomineringsval den 13 september var jag röstmottagare vid Uppsalabordet. Roligt att göra det tillsammans med Eva.

För första gången på över två år åkte jag iväg på en kurs i jobbet. Visserligen bara en dag, men det var en utmaning. Avtalshantering i Multinet tillsammans med Eva, som under året blivit en allt mer nära arbetskamrat där vi allt oftare kommer in på djupa diskussioner. Det känns som om jag känt henne hela mitt liv och den känslan kom ganska direkt.

Äventyret i Linköping var stort för mig den 25:e på flera plan. Inte planerat det som hände fick mig att i praktiken vara med om det som ofta oroar mig. En nyttig upplevelse. Känner att när jag nu skriver om detta och går tillbaka, så var det här någonstans som min ”stora” förändring inleddes. Då jag liksom tog ett steg till i utmaningen att ”hitta mig själv” fullt ut.

OKTOBER
GDPR gjorde mig både matt och kluven. I grunden en lag som ska skydda individen sägs det, men ibland undrar jag om det inte vevas ett varv eller två för långt. Det blir konskevenser som inte kan göra någon glad.

Medvetenheten är min räddning. Tålamodet mitt hopp och acceptansen det som gör att inget kommer att fastna en längre tid. Det måste jag tro. Tänk, så klok var jag i mina tankar i början på oktober. (;-)

Skrev om förlåtelse och min pappa. Kan man förlåta alla människor? Går det att förlåta allt och om det inte gör det, kan man hitta ett förhållningssätt inom sig så att ”gnagandet” inte dominerar? Jag vet faktiskt inte.

Första snön kom den 27:e och då funderade jag även över det dubbla i mig:

Fastnar i sorg och omöjlig längtan. Något som aldrig blev. En ledsenhet som förlamar mig. Ensamhet i tankarna och när någon försöker prata med mig blir jag tyst och säger ok eller att jag inte vill prata om det. För att inte belasta och verka ömklig och patetisk. Ja, det är så jag ser på mig själv om jag blir ”svag” igen och pratar om det som jag idag istället äter mig till ett bedrägligt lugn som aldrig får nog. Drar mig undan för att undvika risken att blotta det som gör ont.

27 oktober 2018

Dagen innan en ny milstolpe i mitt arbetsliv. Trettiofem år på stiftet. Idag är jag den enda kvar från den gamla stiftsbyråtiden och det fick i allvar igång detta med tankarna kring död, tid och att allt har ett slut.

NOVEMBER
Den 6 november valdes Karin Johannesson till ny biskop i Uppsala stift. Hon börjar redan i februari 2019 för att sedan i mars tillträda sin tjänst.

Det blev ett lyckligt slut på en lång krokig väg för yngsta sonen. Tårarna rann på mig och glädjen visste inga gränser. Sådan kamp i hela livet kröntes nu med att målet nåddes. En stor händelse i ett pappahjärta och vad ska det då inte vara för sonen?

Dagen efter min födelsedag så tog jag ett stort steg. Jag postade ansökan om att få bli adept hos A. Det handlar om terapi i psykosyntes. Det skulle visa sig att det var det bästa jag gjort på många år gällande mitt mående…

På jobbet förberedde jag att definitivt byta inriktning på mitt arbete. Det var IT-koordinatorn som blev sjuk i både utmattning och depression. Det fungerade i 22 år. Min förstående chef hjälpte mig att komma vidare för att kunna orka fortsätta på jobbet. Webbansvarig samt administrativa uppgifter med avtal och diarie som huvudriktningar gick jag in i även officiellt i slutet på månaden.

Att kunna möblera om på det sätt som nu skedde är en ynnest för mig. Energierna är lugnare och jag kan starta varje morgon med att samla mig inför dagens arbetsuppgifter på ett sätt som jag inte varit i närheten av tidigare. Tacksamheten är stor över den möjlighet som givits mig.

Utrensning och städning i vrårna, både på jobbet och hemma. Hade en period då jag bara måste röja. Det gjorde att jag hittade den första bilden på mig som tagits i tjänsten 1983. Självklart måste den ingå när jag berättar om mitt 2018. För mig märkvärdigt och stort:

Foto: Claes Göthberg

DECEMBER
Trots allt firades julafton i StorHemmet hos Anna och Tofflan. Det gick bra, men känningar av förändring fanns där i mitt inre. Vi fick ändå vara tillsammans allihopa och det är ändå det allra viktigaste.

Besöken av Linn och Jordan, samt en lunch var otroligt viktiga för mig. Jag tycker så mycket om dem båda två. [Instagram]

Flera besök i Gamla Stan under december.

Tre tillfällen blev det hos A i Gamla Stan. Kände direkt förtroende för henne och hon hjälper mig att möta mitt inre. Det är både befriande och jobbigt, men jag ser mest framemot att träffa henne igen i början på januari 2019.

Ett intensivt 2018 som jag försöker omfamna även om jag miste min Maxi. Det präglar hela året för mig. Många tårar och känsla av overklighet.

Relaterat
Livsbok, pappa & bloggpost
Mitt 2016
Mitt 2015

Illustration av att fastna

Ett annat liv. Ändå tänker jag tillbaka på det ibland. Hur vi försökte och verkligen ville, men hur saker och ting förstörde det hela. Livet lär, så är det verkligen. 

Det totala nederlaget. Människor får säga vad de vill till mig av god vilja, men visst var det så, det totala misslyckandet. Familjeliv med eget hus blev för mycket för mig. Ansvaret klarade jag inte av och det finns liksom inga förmildrande omständigheter i den förlusten. Inte heller efterkonstruktioner av att det berodde på det och det. Jag var inte människa nog att tänka främst på familjen då. Så var det bara.

Det är ett sår jag får bära med mig resten av livet. Att jag inte kunde hålla ihop min familj längre.

Vi försökte, vi gjorde fint och ett tag trodde vi på en framtid i huset. Varför skulle vi annars försöka göra allt så fint? Vet inte riktigt när känslan och oron kom att detta går inte… men vi försökte i alla fall. Ibland saknar jag sammanhanget och att försöka vara pappa i en familj med barn. Livet hade en annan mening då för mig, när jag var behövd på ett annat sätt.

Att försöka och inte ge upp. Hela tiden. De stunder som var fina var verkligen fina. I det har jag fastnat, men jag försöker se det som goda minnen tillbaka i mitt liv. Att det var bra några år och att misslyckandet inte regerade under hela tiden. Hur ska jag annars överleva och komma vidare med mig själv? Om jag inte fokuserar på det som var och blev bra?

Barnen finns fortfarande där, men det är på ett annat sätt nu. Det går inte att hålla kvar dem för länge i det gamla, det vet jag ju, men samtidigt är det en process i detta av acceptans, att livet går vidare och barnen behöver leva sina egna liv utan en nyfiken pappa som frågar om allt. Det är tufft vissa dagar.

Sotis och Maxi är borta idag. Felix hänger i och fyller nästa gång 15. En bild från 2005 som jag gillar av flera olika skäl. De låg nära och alla tre katterna var samlade på samma bild. Harmoni och mys.

Att fastna i saker som passerat är min specialitet. Det har blivit allt värre ju äldre jag blivit. Minns tillbaka och tenderar till att bara komma ihåg det som var positivt. Men det är väl så, att de fina minnena vill jag spara inom mig och det som var jobbigt, det skjuter jag ifrån mig, även om jag är medveten om mitt ansvar till att det gick som det gick, absolut.

Min familj har jag idag bra kontakt med. Men övrig släkt är det lite så och så med. Vill de ha kontakt, så kan faktiskt de också höra av sig och inte bara uttrycka de få gånger vi träffas att jag ska höra av mig. Det är liksom lite typiskt min släkt, men de kanske tänker likadant om mig?

Men då blir man mer ensam, om man inte hör av sig hela tiden. Det är mig övermäktigt att vara ”motorn” till släktmöten med de få som finns kvar. Då får det hellre vara. Syrran och jag ringer till varandra ofta och träffas mer sällan. Det är gott så.

Känner mig färdig med mycket. Har tendenser till bitterhet. En farlig känsla. Alternativet till att kämpa finns inte. Det är ju det livet går ut på, eller hur? Att försöka och kämpa vidare oavsett!

Stiftsbyrån 1983

stiftsbyrån 1983

Foto: Claes Göthberg

En diabild som legat i en låda i närmare 35 år. Fixad med appen LightTable och en systemkamera. Sen öppnad i programmet PhotoFiltre för lite färgjusteringar. Inte mycket faktiskt, men så att en del av det blåa överslaget försvann.

Bilden är tagen i slutet på 1983, gissningsvis i november eller december. Jag hade precis börjat på Stiftsbyrån som ungdomslagsplats anställd. För mig är det helt fantastiskt att ha hittat den här bilden för den skapar så mycket minnen. Det är den första bild som är tagen på mig på jobbet. Bredvid mig står Rafael (Leif) som sen skulle komma att bli en vän för livet.

Vi står vid Claes skrivbord och han tar bilden. Fem år innan första datorn och skrivmaskinen stod för sig på ett litet bord. En skrivmaskin som jag undrar ens om den var elektrisk. Det är så roligt att lyckas få till bilden så pass att man kan se det man ser så att säga.

stiftsbyrån 1983 webben2

Foto: Claes Göthberg

Den här bilden får mig att minnas så mycket från början av min så kallade jobbkarriär. Piltavlan, där vi stod med en cigg i mun och kastade pil när det var lugnt på jobbfronten. Den stora tavlan med alla namn, där vi hade telefonmeddelanden till vänster och en lista med namn på alla anställda (15 st) där de fick markera med en knapp om de var på plats, på lunch eller sammanträde, om de inte ville ha telefon eller om de var lediga. Förutom de femton var vi tre stycken som jobbade på expeditionen, jag, Leif och Claes.

Stiftsbyrån, Jerry Olsson… och nej, jag bara skoja var uttryck som ploppade upp i skallen på mig när jag nu tittar på bilderna. Att se alla namnen på tavlan får mig att minnas ett och annat och komma ihåg lite till från den tiden. Detaljerna är roliga att studera på båda bilderna.

Till vänster ytterligare en anslagstavla med interna meddelanden för hela huset. Minns också den där blomman ovanför tavlan som bara växte och växte… slås också över hur stökigt det var. Man kan också se in i det så kallade reprorummet där det fanns stencilapparat, plåtmaskin (dåtidens adressregister) och vikmaskin. Det var tider det, när det varken fanns mobiltelefoner eller datorer som distraherade. Allt gick i lugn och maka takt.

Vem hon på bilden är? En medarbetare som heter Ewa och som gick i pension i våras. Det finns faktiskt ingen kvar från den här tiden, förutom jag, och bara det är lite ledsamt samtidigt som det är naturens gång, ingenting varar för evigt. Men det var otroligt kul att få tillgång till dessa bilder. Fler finns, men dem ska jag försöka ”förbättra” lite till och sen får vi se om jag lägger ut dem här. Kanske finns det någon mer som tycker det är kul med gamla bilder från 1983? (;-)

Att ta avsked

Det är nästan tvångsmässigt detta som nu pågår. Känner ett sådant behov av att rensa ur och kasta. Lyckas sådär.

181111 Minnen

Bara en bråkdel av allt jag sparat genom åren…

Går igenom allt och det tar tid. Vem har sparat gratulations- och julkort från barndomen? Jag har sparat det mesta, men rensar sakta men säkert ut det mesta. Fjorton julkort från samma person fast olika år är liksom inte mycket att spara på. Försöker ändå inte kasta allt, fast det kanske vore det bästa? För vad ger det mesta av min barndom för minnen?

Mammas fåtaliga brev och ord sparar jag, likaså pappas. En del går bara inte att kasta även om det kanske på ett plan vore bra för mig. Nystart och liksom mer symboliskt att jag lever här och nu. Något inom mig vill kasta en massa.

Har en del brev från tjejer. Lukten av parfym har för länge sedan försvunnit, men jag var förtjust både i Birgitta, Lena och Karin. På mitt sätt. Trodde ju att jag skulle föra mig på ett visst sätt för att verka så normal som det bara gick.

Kan inte sitta still heller. Idag har jag gjort rent på ena sidans skåp i köket och det kan jag säga, det var inte gjort igår. Som om jag inte klarar av att vara med mig själv och mina tankar. Vill fly från livet.

181111 hösten

Hittat en del som rör mig till tårar. Som gör mig helt slut känslomässigt och kanske är det bara dumt att rota i det. Det enda jag inte hittar är mammas avskedsbrev. Undrar jag vart det har tagit vägen?

Har under helgen kastat alla mina kassettband. Vad ska jag med dem till idag? Kastat gamla ungdomsböcker som jag ändå aldrig tittar i. Kastat hockeyalbum där man samlade på hockeybilder. Kastat en del som bara ligger där. Kastat, gråtit och kastat lite till…

Från mitt bröllop hittar jag en del gratulationskort, men jag förmår mig inte att kasta allt. Processen är lång och jag har fortfarande kvar ringen. En del bilder får mig att slungas tillbaka 25 år i tiden. Om jag bara hade förstått bättre då det begav sig kan komma till mig. Så är det, även om det är snabbt övergående och jag någonstans begriper att chansen var då.

Längtar efter att få vila. Känner mig färdig. Orkar inte kämpa mer för någonting som ändå aldrig kommer. Äter så fort jag har lite motstånd. Hur många steg ner i källaren måste jag gå den här gången för att begripa mer än med intellektet? Det räcker inte för mig och jag gör allt för att slippa tänka på det jag känner i djupet just nu. Precis såsom jag inte skulle agera. År av terapi var till stor del bara läpparnas bekännelse eftersom jag inte klarade av mer. Den där jävla löken i mitt liv är enorm. Detta eviga skalande…

Att ta avsked av vissa som funnits i mitt liv är ändå en del av allt kastande och det jag kollar igenom. De som var där en kort period och gjorde mycket gott. Som lärde mig ett och annat, fast jag då inte såg det. Men det är dags att kasta och gå vidare. Ta avsked. Kanske finns det någonstans någonting gott av det jag nu går igenom? Så måste det vara, eller hur?