Kategoriarkiv: jobbet

Överlämnande & ommöblering

Nu är jag inte ansvarig för datorer, telefoni, surfplattor eller något som har med system att göra på jobbet på ett tekniskt plan. Allt är överlämnat till min efterträdare och det är kluvet, men ju längre dagen har gått, ju bättre har det känts. För det var ju dags.

Så här såg det ut innan…

För att få en riktig nystart i och med överlämnandet så passade jag på att även möblera om i mitt kontorsrum.

…så här ser det ut efteråt.

I och med att jag lämnar över allt som har med IT att göra så behöver jag inte alls så många bokhyllor som tidigare. Det är nu mer luftigt och de två vita fåtöljerna passar perfekt in i det nya.

Ett stort bord försvann, men en hurts blev kvar. Skrivbordet med datorn flyttade jag till andra sidan av rummet.

En stor härlig whiteboard finns nu i mitt rum. Den kan jag använda till mycket och även som en extra anslagstavla. Till höger en av fåtöljerna.

För mig kommer det att bli en lugnare miljö med det luftigare rummet. Kan sitta och ”läsa in mig” på material på ett helt annat sätt än tidigare. Tända ett ljus eller en lampa i vintermörkret.

Eller så jobbar jag framför datorn, vilket är en stor del av det jag gör. Nu blir det nog än mer sittande framför skärmen än tidigare, med arbetsuppgifterna inom webb och administration.

Det blir bra det här. Mina tankar är framåt och måste så vara. Men jag kommer nog att komma på mig själv när jag inte kommer in i systemen som administratör något mer, när jag inte kan avsluta abonnemang eller beställa konton osv osv. Det tar säkert sin lilla tid att förstå att jag nu är som alla andra på kansliet gällande detta. Jag måste gå samma väg som alla andra anställda om det gäller datorer, telefoner eller behörigheter av något slag. 

Det blir bra det här.

Annonser

Utmana, våga och gå emot

I morgon lämnar jag över allt som har med data och telefoni att göra till min efterträdare på jobbet. Det sista har jag samlat ihop på mitt skrivbord, så får hon ta det hon vill ha. Det är mycket som jag tror kan kastas. Lite vemodigt känns det eftersom jag sysslat med data sedan 1996. Men jag försöker se det som kommer och det nya som jag ska få lära mig på ett positivt sätt och någonting som kommer att utveckla mig i arbetet.

Hade medarbetarsamtal med min chef idag. Det kändes väldigt bra och det går att prata med henne om det mesta. Hon är väldigt transparent och vill alltid hitta lösningar som är det bästa för mig. Kan säga att hon är väldigt viktig för mig just för att hon tror på mig och genom detta får mig att kämpa än mer. Mitt jobb är, som jag sagt tidigare, väldigt viktigt för mig och utan det vete fåglarna hur det skulle gå. Att då också ha en chef som pushar och hela tiden ger mig energi, det är en oerhörd förmån.

Idag åt jag lunch med Tofflan. Hon bjöd mig eftersom jag ändrade siffror förra veckan. De hade världens godaste buffé med sallader och sådant man ska ha till maten. Det hade räckt bara det, men sen var det en god pastarätt till huvudrätt. Det var en fin gest av henne.

Det kändes väldigt bra att få sitta och prata direkt med henne. Ibland blir tolkningar om skeendet skeva och konstiga om det inte kommer direkt från den det berör. Tänk att jag alltid har så svårt att lära mig det, men jag är glad att jag fick denna inbjudan från henne. Tycker det visar på att hon är en ”lärare” för mig i livet om känslor som både är positiva och negativa.

Promenaden till henne på Segerstedthuset tog exakt 17 minuter från mitt jobb. För en tjockis som mig var uppförsbacken vid slottet mördande, men jag kämpade på. Tog en del bilder som du kan se i bildspelet nedan:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att prata, samtala utan att döma i tanken och ha svaren klara innan, det är någonting jag får återerövra inom mig om och om igen. Men jag backar inte längre och gömmer mig. Sitter inte och muttrar i ett hörn och har ”sanningen” klar för mig.

Jag försöker och i det finns ett visst mått av tillfredsställelse även om oron och det som bromsar mig inte vill sluta att tjata om att låta bli och isolera mig. Men det minskar så fort jag utmanar mig socialt och går emot det invanda och den rädsla jag har.

Överkörd av en ångvält

En start där jag verkligen fick kämpa med tankarna. Men jag kom iväg med hjälp av en ipren och ett jävlar-anamma. Tog en tidig buss och försökte tänka positivt, men det är svårt just nu. Har nästan helt slut på livsgnista och framåtanda. Sliter på fälgarna just nu.

Överkörd av en ångvält.

GDPR, GDPR och GDPR… det ska in i allt vi gör och jag har så svårt att ta till mig vissa bitar av det. Tolkningarna förvirrar mig och på mötet vi hade på förmiddagen hängde jag med hyfsat och ifrågasatte till och med en tolkning som under sittande möte förklarades på två helt olika satt enligt min trötta hjärna. På slutet kändes det som om jag hade blivit överkörd av en ångvält och det var nog för att jag ansträngde mig så för att hänga med. GDPR är verkligen komplext och inte lätt att förstå sig på alla gånger.

På lunchen tände jag ett ljus, tog tre djupa andetag och ringde till en person som jag ber om hjälp hos nu. Har nojat som sjuttsingen för detta och det beror på de dubbla känslor det ger mig att ta det här steget. Nästa tisdag ska vi träffas i Stockholm och jag känner ett måste att försöka igen. Även om jag är livrädd och får sådan ångest över tanken på att återigen berätta om det onda och det jag ännu inte är befriad ifrån.

Enkät och utskick gånger två som jag tror stoppades i kyrkans spamfilter ägnade jag eftermiddagen åt. För många utskick på för kort tid. Det är min teori i alla fall och vi får se om det släpper på i morgon. Tror det beror på det i alla fall eftersom ingenting som jag skickade ut nådde sin mottagare. Då pratar vi hundratals utskick.

Tråkigt besked hemmavid och en tilltagande huvudvärk med ledvärk och tendens till feber som jag absolut inte vill veta av just nu. Ytterligare en ipren och nu sitter jag och väntar på att må bättre. Min kropp signalerar tydligt åt mig att bromsa upp i tankarna och försöka vila, men jag klarar inte av det. Klarar inte av att möte mitt inre just nu. Är livrädd och kör bara på. Vågar knappt gå och sova med vetskapen om hur det var i morse. 

Berg- och dalbanan var idag väldigt svår. Djupa svängar och ett tilltagande illamående. Det var länge sedan banan var så brant och svår att ta sig igenom. Fick vissa stunder hålla mig hårt i sidorna för att inte ramla ur. Kommer just nu inte ur vagnen, utan åker varv efter varv.

Stiftsbyrån 1983

stiftsbyrån 1983

Foto: Claes Göthberg

En diabild som legat i en låda i närmare 35 år. Fixad med appen LightTable och en systemkamera. Sen öppnad i programmet PhotoFiltre för lite färgjusteringar. Inte mycket faktiskt, men så att en del av det blåa överslaget försvann.

Bilden är tagen i slutet på 1983, gissningsvis i november eller december. Jag hade precis börjat på Stiftsbyrån som ungdomslagsplats anställd. För mig är det helt fantastiskt att ha hittat den här bilden för den skapar så mycket minnen. Det är den första bild som är tagen på mig på jobbet. Bredvid mig står Rafael (Leif) som sen skulle komma att bli en vän för livet.

Vi står vid Claes skrivbord och han tar bilden. Fem år innan första datorn och skrivmaskinen stod för sig på ett litet bord. En skrivmaskin som jag undrar ens om den var elektrisk. Det är så roligt att lyckas få till bilden så pass att man kan se det man ser så att säga.

stiftsbyrån 1983 webben2

Foto: Claes Göthberg

Den här bilden får mig att minnas så mycket från början av min så kallade jobbkarriär. Piltavlan, där vi stod med en cigg i mun och kastade pil när det var lugnt på jobbfronten. Den stora tavlan med alla namn, där vi hade telefonmeddelanden till vänster och en lista med namn på alla anställda (15 st) där de fick markera med en knapp om de var på plats, på lunch eller sammanträde, om de inte ville ha telefon eller om de var lediga. Förutom de femton var vi tre stycken som jobbade på expeditionen, jag, Leif och Claes.

Stiftsbyrån, Jerry Olsson… och nej, jag bara skoja var uttryck som ploppade upp i skallen på mig när jag nu tittar på bilderna. Att se alla namnen på tavlan får mig att minnas ett och annat och komma ihåg lite till från den tiden. Detaljerna är roliga att studera på båda bilderna.

Till vänster ytterligare en anslagstavla med interna meddelanden för hela huset. Minns också den där blomman ovanför tavlan som bara växte och växte… slås också över hur stökigt det var. Man kan också se in i det så kallade reprorummet där det fanns stencilapparat, plåtmaskin (dåtidens adressregister) och vikmaskin. Det var tider det, när det varken fanns mobiltelefoner eller datorer som distraherade. Allt gick i lugn och maka takt.

Vem hon på bilden är? En medarbetare som heter Ewa och som gick i pension i våras. Det finns faktiskt ingen kvar från den här tiden, förutom jag, och bara det är lite ledsamt samtidigt som det är naturens gång, ingenting varar för evigt. Men det var otroligt kul att få tillgång till dessa bilder. Fler finns, men dem ska jag försöka ”förbättra” lite till och sen får vi se om jag lägger ut dem här. Kanske finns det någon mer som tycker det är kul med gamla bilder från 1983? (;-)

Som om jag ingenting lärt

Försöker andas och tänka på det positiva som händer i mitt liv. Men drömmarna tar mig tillbaka till utopin, det som aldrig blir. Vet inte varför jag gång efter annan påminns och blir så ledsen över det som aldrig kommer att bli?

Ta beslut och lyssna på de som bryr sig om mig har jag gjort. Fast egentligen vill jag bara springa och gömma mig. Men jag ska genomföra en sak över sifferbytesdagen, även om det blir en fullständig katastrof. Vet att det är så i mina tankar, men sen när jag genomför sådant jag är livrädd för blir det oftast ok, ibland till och med bra. Men att ta lärdom, det verkar inte gå. Att se att jag duger och att det funkar… …hur svårt kan det va?

181109 Rensa bilder

På jobbet har jag rensat i bildarkiven. Bilder på folk som går att identifiera skänkes till vederbörande. Hur vi ska göra med de oidentifierbara får vänta en aning tills GDPR tolkas av de som bestämmer på jobbet. Mycket har kastas och kommer att kastas. Men jag tycker det är en fin gest att ge personerna på bilden ett minne från stiftet.

Detta har fått min hjärna att gå på högvarv med tankar på saker som tangerar. En text om stiftets historia har påbörjats och till det har jag letat fram bilder och även lämnat in diabilder från mitt första år som ska omvandlas till digitala bilder. Tycker att stiftets historia sedan första stiftsbyrån startade 1951 saknas. Har till detta arbete tagit Claes Göthberg till hjälp eftersom han är ett levande arkiv gällande stiftsbyråhistorien.

Familjebilden är halv. Tappat fokus och ork att ens försöka förändra det som är. Tycker det inte ligger hos mig. Att julen inte kommer att bli som förr, det är ett som är klart om inget radikalt sker de närmaste veckorna. För det är alltid så att barnen kommer först. Alltid!

Döden är nära mig just nu och det är inte nödvändigtvis enbart negativa tankar. Kanske är det en anpassning inom mig att inte vara så rädd. Att se den stora bilden och förstå att detta är en liten del i det stora. Men så svårt är det när egot hela tiden påtalar skitsaker för mig. Som om jag ingenting lärt…

Karin Johannesson ny biskop i Uppsala stift

Idag valdes Karin Johannesson till ny biskop i Uppsala stift!

Hon tillträder den 3 mars 2019 och efterträder då Ragnar Persenius som avgår med pension efter nästan 19 år som biskop.

Välkommen till Uppsala stift, Karin!