Kategoriarkiv: jobbet

Dagar i Hälsingland

Utefika med smörgås i Gävle.

Vi startade från kansliet i Uppsala. Tog en fikapaus med smörgås i Gävle. Där hämtade vi samtidigt upp personal som jobbar på servicebyrån som också hör till stiftsorganisationen i Uppsala stift. Vårt mål var stiftsgården i Undersvik!

Det var kallt när vi kom till gården. Drog mig till värmen…

Resan upp gick bra. Innan vi åkte till Järvsö församling åt vi lunch på stiftsgården. Sveriges största landsortskyrka besöktes och biskop Ragnar höll där en fin andakt med personalen. Vi fick guidning i kyrkan och fikade sedan i församlingshemmet. Ombonat och mysigt.

Eftermiddagsfika hos Järvsö församling.
Järvsö kyrka.
Andakt med biskop Ragnar i Järvsö kyrka.
Biskop Ragnar Persenius går i pension.

På kvällen blev det en resa i biskopens liv samt allsång mellan bildspelet där min insats bestod i att peka ut Ragnar som barn och tonåring på den stora vita duken. Ladan ovanför Varghotellet i Järvzoo, Järvsö var reserverad för oss. För det är så, att nu går biskopen i pension. Ragnar Persenius har varit biskop för Uppsala stift i nästan 19 år. Han tillträde i maj 2000 och lägger ner staven den 24 februari 2019.

Ladan kallas festlokalen ovanför Varghotellet.

Min insats i firandet/avskedet av biskop Ragnar har bestått i att samla bilder. Tillslut hittade jag nästan 500 bilder på biskopen som nu överlämnas på en USB-sticka. Av dessa 500 fick jag äran att välja ut de jag gillade bäst som utmynnar i en fotobok som biskopen ska få som gåva från mitt team. Boken skulle ha lämnats över i torsdags, men tyvärr har den försenats. Kungen har också uppmärksammat biskopens kyrkliga engagemang genom att nu ge biskopen Konungens medalj 12:e storleken i högblått band. Välförtjänt!

Jag önskar jag vår biskop Ragnar fina dagar som pensionär tillsammans med sin Ingrid. Det skrev jag i den bok som kommer att överlämnas.

För mig har Ragnar varit en stabil och trygg biskop. Alltid ”klar i den teologiska linjen” om än lite anonym i de nya sociala medierna som idag finns. Men jag tror det är en generationsfråga också, när han tillträdde fanns ingenting av det som nu finns och man meddelade sig på ett helt annat sätt då än idag.

Det var en trevlig kväll med god mat och trevlig samvaro, även om jag inte orkade hela vägen. Strax efter 22 när den levande musiken drog igång flydde jag fältet. Var helt slut i skallen och alla ljuden lät som jag vet inte vad. Den första bussen tillbaka till stiftsgården gick först vid 23, vilket gjorde att jag satte mig under festlokalen i Varghotellet. Tala om att det dundrade och ett tag trodde jag taket skulle ramla in när de sjöng och dansade som jag vet inte vad. Då kan ni ju tänka er hur det lät i själva festlokalen!

Kylan var påtaglig och silvret var nere i många minusgrader. Jag sov som ett litet barn i rum 35. Min bästa natt på stiftsgården, sanna mina ord genom alla år. Men det klart, jag var helt väck när jag kom till rummet vid kvart i tolv på kvällen.

Innan fredagens program drog igång tände jag ett ljus i kapellet på gården.

Fredagens förmiddag ägnades åt brainstorming om just stiftsgården. Vi fick tycka till och samlades i fyra olika grupper. Många bra idéer och tankar kom fram och det är ju så att när nu Breidagård är ute till försäljning, har stiftet en enda gård att satsa allt på.

Det viktigaste inför framtiden tror jag är att få stiftets församlingar att inse att vill de att gården ska vara kvar, så måste de också hyra den än mer än vad som sker idag. Det var ju det som blev Breidagårds fall att församlingarna i stiftet hyrde gården i alltför liten omfattning. Gården har varit nedläggningshotad i många år så det har ju funnits varningar om det som nu inträffat. Hyr ingen gården så funkar det ju inte till slut. Enkel matematik.

Maten på stiftsgården var väldigt bra. Eftersom jag nu äter vegetariskt hade jag angivit det i anmälan. Ingenting att klaga på utan tvärtom, mycket bra mat!

Tycker det praktiska överlag var riktigt bra och sen fick jag dessutom ”hälsa” på Erik innan vi åkte tillbaka till Uppsala. Han håller ett vakande öga över gården. Vänlig, stöttande och omfamnade uppfattar jag hans närvaro som.

Det enda som gör mig lite ledsen är att jag inte orkar som förr. Måste ta det lugnare än jag vill. Men samtidigt vet jag att alternativen hade kunnat varit än sämre om jag inte ”dragit i bromsen” överhuvudtaget. Måste fokusera på det positiva med dessa personaldagar.

Ungefär lika mycket snö som nu finns i Uppsala. Dock kallare…
En del snö och blåst, men hem kom vi tack vare chaufförens säkra körning.

Personaldagarna i Undersvik är jag glad nu att jag följde med på. Tyvärr ”bråkar” mina tankar med mig på ett sätt som jag inte riktigt mår bra av, men jag har förhoppningen att det blir allt bättre efter varje besök i Gamla Stan och hos A. Hur är det nu man brukar säga… det blir sämre innan det blir bättre? Ja, så är det även om det är så utdraget och i den vetskapen lägger jag dessa dagar bakom mig. Tacksam på ett plan att jag fortfarande ”hänger med”

Annonser

En eftermiddag i Salabacke

Hembakta lussekatter och en toscakaka som inte gick av för hackor. Vi har varit arbetskamrater sedan förra seklet 1999, men det är först nu som jag är hemma hos EW för första gången.

Det beror på att vi ska ”svetsas” samman i den administrativa gruppen som består av mig, EW och ytterligare två arbetskamrater. En till ska komma under 2019 och vi gick igenom befattningsbeskrivningar, verksamhetsberättelse och rent allmänt om hur nästa år ska se ut för denna relativt nystartade grupp.

Att EW älskar tomtar gick inte att ta miste på. Det stod en ”nisse” både här och där i den luftiga lägenheten. Det var så roligt att äntligen få se hennes hem. Hon är en vänlig och humoristisk människa som jag tycker mycket om.

Självklart skulle jag stå för eftermiddagens gapflabb när jag skulle in på muggen och försökte stänga dörren, men det slutade med att jag hade handtaget kvar i handen! Jag tog inte i alls tyckte jag själv men det flög skruvar och jag vet inte vad över badrumsgolvet. Vi kunde inte göra annat än skratta åt den ofrivilliga skadegörelsen som jag åstadkom.

Annars en ganska ”nervig” dag eller hur jag ska uttrycka det. Mycket energier av olika kulörer i omlopp lite överallt som jag påverkades en del av och då främst på förmiddagen innan vi hade arbetsmöte hemma hos EW. Tyvärr så ”håller” jag inte riktigt för en hel arbetsdag och på slutet var jag redigt mosig i huvudet och ganska trött. Men jag kämpar på och försöker, även om det idag slutade med en tupplur på över en timme när jag kom hem.

Fick ett otroligt fint SMS av A som fick mig gråtmild. Så otroligt svårt att ta till mig när människor vill mig väl och säger vänliga saker. Kämpar med att ta mig själv på allvar. För det är allvar nu.

Överlämnande & ommöblering

Nu är jag inte ansvarig för datorer, telefoni, surfplattor eller något som har med system att göra på jobbet på ett tekniskt plan. Allt är överlämnat till min efterträdare och det är kluvet, men ju längre dagen har gått, ju bättre har det känts. För det var ju dags.

Så här såg det ut innan…

För att få en riktig nystart i och med överlämnandet så passade jag på att även möblera om i mitt kontorsrum.

…så här ser det ut efteråt.

I och med att jag lämnar över allt som har med IT att göra så behöver jag inte alls så många bokhyllor som tidigare. Det är nu mer luftigt och de två vita fåtöljerna passar perfekt in i det nya.

Ett stort bord försvann, men en hurts blev kvar. Skrivbordet med datorn flyttade jag till andra sidan av rummet.

En stor härlig whiteboard finns nu i mitt rum. Den kan jag använda till mycket och även som en extra anslagstavla. Till höger en av fåtöljerna.

För mig kommer det att bli en lugnare miljö med det luftigare rummet. Kan sitta och ”läsa in mig” på material på ett helt annat sätt än tidigare. Tända ett ljus eller en lampa i vintermörkret.

Eller så jobbar jag framför datorn, vilket är en stor del av det jag gör. Nu blir det nog än mer sittande framför skärmen än tidigare, med arbetsuppgifterna inom webb och administration.

Det blir bra det här. Mina tankar är framåt och måste så vara. Men jag kommer nog att komma på mig själv när jag inte kommer in i systemen som administratör något mer, när jag inte kan avsluta abonnemang eller beställa konton osv osv. Det tar säkert sin lilla tid att förstå att jag nu är som alla andra på kansliet gällande detta. Jag måste gå samma väg som alla andra anställda om det gäller datorer, telefoner eller behörigheter av något slag. 

Det blir bra det här.

Utmana, våga och gå emot

I morgon lämnar jag över allt som har med data och telefoni att göra till min efterträdare på jobbet. Det sista har jag samlat ihop på mitt skrivbord, så får hon ta det hon vill ha. Det är mycket som jag tror kan kastas. Lite vemodigt känns det eftersom jag sysslat med data sedan 1996. Men jag försöker se det som kommer och det nya som jag ska få lära mig på ett positivt sätt och någonting som kommer att utveckla mig i arbetet.

Hade medarbetarsamtal med min chef idag. Det kändes väldigt bra och det går att prata med henne om det mesta. Hon är väldigt transparent och vill alltid hitta lösningar som är det bästa för mig. Kan säga att hon är väldigt viktig för mig just för att hon tror på mig och genom detta får mig att kämpa än mer. Mitt jobb är, som jag sagt tidigare, väldigt viktigt för mig och utan det vete fåglarna hur det skulle gå. Att då också ha en chef som pushar och hela tiden ger mig energi, det är en oerhörd förmån.

Idag åt jag lunch med Tofflan. Hon bjöd mig eftersom jag ändrade siffror förra veckan. De hade världens godaste buffé med sallader och sådant man ska ha till maten. Det hade räckt bara det, men sen var det en god pastarätt till huvudrätt. Det var en fin gest av henne.

Det kändes väldigt bra att få sitta och prata direkt med henne. Ibland blir tolkningar om skeendet skeva och konstiga om det inte kommer direkt från den det berör. Tänk att jag alltid har så svårt att lära mig det, men jag är glad att jag fick denna inbjudan från henne. Tycker det visar på att hon är en ”lärare” för mig i livet om känslor som både är positiva och negativa.

Promenaden till henne på Segerstedthuset tog exakt 17 minuter från mitt jobb. För en tjockis som mig var uppförsbacken vid slottet mördande, men jag kämpade på. Tog en del bilder som du kan se i bildspelet nedan:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att prata, samtala utan att döma i tanken och ha svaren klara innan, det är någonting jag får återerövra inom mig om och om igen. Men jag backar inte längre och gömmer mig. Sitter inte och muttrar i ett hörn och har ”sanningen” klar för mig.

Jag försöker och i det finns ett visst mått av tillfredsställelse även om oron och det som bromsar mig inte vill sluta att tjata om att låta bli och isolera mig. Men det minskar så fort jag utmanar mig socialt och går emot det invanda och den rädsla jag har.

Överkörd av en ångvält

En start där jag verkligen fick kämpa med tankarna. Men jag kom iväg med hjälp av en ipren och ett jävlar-anamma. Tog en tidig buss och försökte tänka positivt, men det är svårt just nu. Har nästan helt slut på livsgnista och framåtanda. Sliter på fälgarna just nu.

Överkörd av en ångvält.

GDPR, GDPR och GDPR… det ska in i allt vi gör och jag har så svårt att ta till mig vissa bitar av det. Tolkningarna förvirrar mig och på mötet vi hade på förmiddagen hängde jag med hyfsat och ifrågasatte till och med en tolkning som under sittande möte förklarades på två helt olika satt enligt min trötta hjärna. På slutet kändes det som om jag hade blivit överkörd av en ångvält och det var nog för att jag ansträngde mig så för att hänga med. GDPR är verkligen komplext och inte lätt att förstå sig på alla gånger.

På lunchen tände jag ett ljus, tog tre djupa andetag och ringde till en person som jag ber om hjälp hos nu. Har nojat som sjuttsingen för detta och det beror på de dubbla känslor det ger mig att ta det här steget. Nästa tisdag ska vi träffas i Stockholm och jag känner ett måste att försöka igen. Även om jag är livrädd och får sådan ångest över tanken på att återigen berätta om det onda och det jag ännu inte är befriad ifrån.

Enkät och utskick gånger två som jag tror stoppades i kyrkans spamfilter ägnade jag eftermiddagen åt. För många utskick på för kort tid. Det är min teori i alla fall och vi får se om det släpper på i morgon. Tror det beror på det i alla fall eftersom ingenting som jag skickade ut nådde sin mottagare. Då pratar vi hundratals utskick.

Tråkigt besked hemmavid och en tilltagande huvudvärk med ledvärk och tendens till feber som jag absolut inte vill veta av just nu. Ytterligare en ipren och nu sitter jag och väntar på att må bättre. Min kropp signalerar tydligt åt mig att bromsa upp i tankarna och försöka vila, men jag klarar inte av det. Klarar inte av att möte mitt inre just nu. Är livrädd och kör bara på. Vågar knappt gå och sova med vetskapen om hur det var i morse. 

Berg- och dalbanan var idag väldigt svår. Djupa svängar och ett tilltagande illamående. Det var länge sedan banan var så brant och svår att ta sig igenom. Fick vissa stunder hålla mig hårt i sidorna för att inte ramla ur. Kommer just nu inte ur vagnen, utan åker varv efter varv.

Stiftsbyrån 1983

stiftsbyrån 1983

Foto: Claes Göthberg

En diabild som legat i en låda i närmare 35 år. Fixad med appen LightTable och en systemkamera. Sen öppnad i programmet PhotoFiltre för lite färgjusteringar. Inte mycket faktiskt, men så att en del av det blåa överslaget försvann.

Bilden är tagen i slutet på 1983, gissningsvis i november eller december. Jag hade precis börjat på Stiftsbyrån som ungdomslagsplats anställd. För mig är det helt fantastiskt att ha hittat den här bilden för den skapar så mycket minnen. Det är den första bild som är tagen på mig på jobbet. Bredvid mig står Rafael (Leif) som sen skulle komma att bli en vän för livet.

Vi står vid Claes skrivbord och han tar bilden. Fem år innan första datorn och skrivmaskinen stod för sig på ett litet bord. En skrivmaskin som jag undrar ens om den var elektrisk. Det är så roligt att lyckas få till bilden så pass att man kan se det man ser så att säga.

stiftsbyrån 1983 webben2

Foto: Claes Göthberg

Den här bilden får mig att minnas så mycket från början av min så kallade jobbkarriär. Piltavlan, där vi stod med en cigg i mun och kastade pil när det var lugnt på jobbfronten. Den stora tavlan med alla namn, där vi hade telefonmeddelanden till vänster och en lista med namn på alla anställda (15 st) där de fick markera med en knapp om de var på plats, på lunch eller sammanträde, om de inte ville ha telefon eller om de var lediga. Förutom de femton var vi tre stycken som jobbade på expeditionen, jag, Leif och Claes.

Stiftsbyrån, Jerry Olsson… och nej, jag bara skoja var uttryck som ploppade upp i skallen på mig när jag nu tittar på bilderna. Att se alla namnen på tavlan får mig att minnas ett och annat och komma ihåg lite till från den tiden. Detaljerna är roliga att studera på båda bilderna.

Till vänster ytterligare en anslagstavla med interna meddelanden för hela huset. Minns också den där blomman ovanför tavlan som bara växte och växte… slås också över hur stökigt det var. Man kan också se in i det så kallade reprorummet där det fanns stencilapparat, plåtmaskin (dåtidens adressregister) och vikmaskin. Det var tider det, när det varken fanns mobiltelefoner eller datorer som distraherade. Allt gick i lugn och maka takt.

Vem hon på bilden är? En medarbetare som heter Ewa och som gick i pension i våras. Det finns faktiskt ingen kvar från den här tiden, förutom jag, och bara det är lite ledsamt samtidigt som det är naturens gång, ingenting varar för evigt. Men det var otroligt kul att få tillgång till dessa bilder. Fler finns, men dem ska jag försöka ”förbättra” lite till och sen får vi se om jag lägger ut dem här. Kanske finns det någon mer som tycker det är kul med gamla bilder från 1983? (;-)