You are currently browsing the category archive for the ‘inre’ category.

25 juni 2017 Moln

Solskenshistorien har stora mörka moln på himlen just nu. Ljuset försöker tränga igenom men det går inget vidare. Sjukdomen missbruk är väldigt svårt att hålla i schack. Det spelar liksom ingen roll vad det handlar om, det är själva missbruket, att inte kunna nöja sig som jag nog alltid kommer att få slåss emot. Går från en sak till en annan.

Missbruket står ju för någonting, men att reda ut detta så att det blir hanterbart är otroligt svårt. Har för fan hållit på sedan 1997… Stoppa saker i munnen som är kaloririka renderar i en kropp som jag kämpade så med i över ett år att bli av med. Men jag klarar inte av att stå emot och då kommer ett stort svart moln till in över himlen. Misslyckandena slår så mycket hårdare än det jag faktiskt lyckas med.

Har väldigt svårt att acceptera detta men även min trötthet. Att jag inte pallar mer utan att tvingas vila. Att gå upp till 75% på jobbet har märkt mig, tyvärr på ett negativt sätt hittills. Har väldigt svårt att tillåta mig själv återhämtningar på jobbet. Det känns som jag fuskar och inte gör mitt bästa då. Som om jag smiter undan. Mina egna tankar kring detta speglar mig väldigt och nu är det jag själv som ska försöka ta det lugnt…

170625_moln

Min självvalda ensamhet denna helg handlar helt enkelt om att jag inte orkar med att socialisera och riskera att berätta om hur jag mår. Vill liksom inte sprida negativitet och då är jag hellre ensam, även om det på ett sätt spär på mitt mående. För mår jag bra och är pigg, då vill jag umgås och vara med människor. Den kraft och ork jag hade inom mig tidigare finns inte där idag. Det blir som ett moment 22 det här, som ett hamsterhjul där allt bara går runt runt hela tiden.

Drömmar av att diskutera ett skifte i dimension. Med negativt resultat. Drömmar som just nu bearbetar det jag vid “vaket” tillstånd är med om. Eller upplever mig inte vara med om. Det jag innerligt längtar efter. Här tvistas symbolik tillsammans med stora feta frågetecken och uppvaknanden av oro och noll förståelse. Men är man så rädd som jag är måste det kanske forceras på annat sätt? Abstraktion i sin renaste form.

Begreppen utgör grunden för hela vår verklighetsuppfattning, och de ger oss också möjlighet att utveckla egna tankar om verkligheten. Ibland kallas begreppen i sig för abstraktioner eftersom de är resultat av en abstraktionsprocess.

Tankekampen går vidare. Måste gå vidare och det mest jobbiga är att det finns inga alternativ. Det tar liksom aldrig slut och oavsett måste jag igenom vissa saker, vare sig jag vill det eller inte med mitt stora feta jordiska EGO. Självmord hjälper inte ett skit, det är ingen utväg någonstans utan det bara fördröjer saker och ting. Ett varv till…

I morgon ska jag till Akademiska för att undersöka mina visdomständer. Jag har 3 stycken kvar och min förhoppning är att de tar alla tre samtidigt. Anledningen att jag besöker ingång 79 och käkkirurgin beror på att rötterna i mina tänder är så djupa och stora att vanlig utdragning inte fungerar. Måste sövas och då vore det väl bra om de tog alla tre samtidigt kan jag tycka.

Ni ser jag jobbar för framtiden ändå på något konstigt jävla vis… fin i käften är alltid något.

Orange is the new black är bra att ta till när tankarna bara snurrar. Nu inne på säsong 2…

15 juni 2017 Blommor från jobbet
Fina blomsterarrangemang på jobbet.

Perspektiven ändras när måendet är bättre. Då går det att ta in andras kamper på ett helt annat sätt. Oftast känns min egen “kamp” då futtig och liten när jag får höra talas om andras vedermödor.

Ibland önskas ett trollspö som bara kan svingas mot de som kämpar och sitter fast. Tanken på att inte kunna göra någonting mer än att lyssna blir för mig övermäktig. Oron över att gå över gränsen och oåterkalleligt och permanent förändra livsbetingelsen finns där mer än tidigare.

15 juni 2017 Blommor på jobbet

Mekanismerna är välbekanta men lösningarna eller fördröjandet av lösningarna smärtar mig väldigt mycket. Men det kanske är just så att livsviljan är svagare än det destruktiva och då spelar det ingen roll. Man måste vilja förändring själv i djupet.

Självinsikt är en dyrbar gåva. Ibland räcker inte ens det.

Mina tankar och böner blir i sammanhanget fjuttigt, men vad gör man?

10 juni 2017 Så här mår trädet idag?

Mellan juni 2014 och juni 2015 fotade jag detta träd en gång i månaden. Varför? Ja, inte vet jag… en kul grej bara. Så här ser det i alla fall ut idag.

Så här såg det ut då:

Bekräftelsetorsk, självförakt, uppgivenhet och hela tiden trött på att inte komma undan dessa tankar. Hela tiden slut och ju mer jag spänner bågen för att orka minskar marginalerna i tillfrisknandet. Får liksom aldrig ro i det som går framåt eftersom jag knappt känner det längre, även om jag vet någonstans att det är skillnad. Orkar inte med mig själv. Mitt karma är min bödel.

Ja, jag känner mig pressad att orka alltmer nu.

Det är väldigt svårt att förklara detta med ord så att det blir begripligt eftersom jag själv knappt förstår vad som händer med mig ibland. Vill inte beklaga mig, vill inte ha bakslag, vill inte känna känslan av att det inte går framåt. Orkar liksom inte vara i detta längre. Känslan av att tappa, att inte vara pigg och positiv… hur jag än försöker forma tankarna blir det så jävla paradoxalt det hela. Å ena sidan och å andra sidan. Hela tiden denna djupa dubbelhet som jag inte riktigt fixar. Sen säger jag till mig själv att ge fan i att grubbla! Men ibland går det bara inte. Grubblandet är en del av mig.

Paradoxal dubbelhet i framåtskridandet. Kraften att klara av jobbet gör att det inte finns så mycket kvar till resten samtidigt som den där sjukliga tröttheten inte är där, men ändå orkar jag ingenting när jag gjort en arbetsdag. Och nu är det “bara” 50%! På måndag ska jag upp till 75% vilket gör att all kraft går till detta än mer i fortsättningen. Har inte planerat ett dugg i sommar, inga resor, ingenting… orkar inte och vågar inte. Mitt mål är att orka jobba 100% och sen finns det inte plats för mer.

Paradoxal dubbelhet i trötthet, sociala kontakter och synen på hela livet. Tacka fan för att man blir slut när det inte går att bara vara i längre perioder.

170610_01

Låt mig få sitta ner en stund? Är jag välkommen? Inga krav på att föra sig och spela ett spel? Kan jag någonstans få vara Jerry till 100%?

 

Wonder if you wonderWitt Lowry

19 maj 2017 Självbilden

Oerhört snabbt tecknat. Knappt utan att tänka ett dugg. Självbilden.

Har alltid haft problem med min egen självbild. Som vanligt tror jag det bottnar i hur jag blev bemött som barn. Tryggheten och orden jag fick till mig under de åren.

Många tycker jag tragglar och borde släppa sargen nu. Kom in i nuet och strunta att se tillbaka. För din egen skull!

Till dem kan jag bara säga att JAG FÖRSÖKER och har så gjort med olika metoder länge nu. Svälja, ignorera och motsatsen prata, skriva och vädra men lik förbannat återkommer vissa saker till mig.

En del annat flyter då samtidigt upp och ibland känns det som om det är som att skala en lök detta. Det är nya lager som vill fram! Varför tror ni att jag har denna blogg?

I perioder under min skoltid kallades jag för badbollen för att några i klassen tyckte att jag hade för stort huvud. Det kan man skratta åt idag, men vad det satte sig i mig! Vad jag avskydde det öknamnet! Sen när jag hade ett stort födelsemärke på hakan (som togs bort när jag var 15 år, tack Sven!) som ett snille i klassen kallade för pyshålet i badbollen. Man tror kanske inte att sådana ord fastnar, de må vara oskyldigt och så, men hos mig fastnade detta.

Bögjävel, överkänslig, fjant och till och med psykopat är också ord som fastnat hos mig. Pappa hånade under perioder och då främst när han var berusad. Jag var ju inte den som var ihop med tjejer utan för mig var de kompisar. Det fick jag nog höra att det var bögigt och inte alls någonting att förvänta sig av en pojke. Om man nu då inte var bög…

Det fastnar. Så till den milda grad att det psykiska var helt övertygad om att huvudet växte. Endast en datortomografi kunde övertyga om motsatsen och då brast det för att inte kunna “skylla på” detta mer. Alltid en katastrof för att ens överleva. Sjukligt och paradoxalt, men så var det.

Mycket av den negativa känslan kring orden sitter kvar, även om åren gör att det bleknar och tunnas ut. Men nog finns synen på mig själv kvar och hur människor såg på mig. Hur jag trodde att de såg på mig.

Det är nog främst pappas ord som varit svårast att “komma förbi” eftersom jag själv under åren och då speciellt tidigt trott att det varit på det viset. Fel att känna som jag gjorde. Att som 6-åring bli helt osynliggjord med bara negativa ord och i princip ett samstämmigt kvitto från båda mina föräldrar över hur fel det var. Det fastnar och formade min självbild under många år.

Har skämts och gjort allt för att inte känna vissa känslor. Tillintetgjort mig så till den milda grad att jag tappat bort mig helt över vem jag egentligen är. En stark bild som funnits där i alla år är bilden jag har inom mig där jag som pojke står rak i ryggen som en liten tennsoldat i en trappuppgång som vi bodde i. Folk slår mig och jag gungar fram och tillbaka, men jag står kvar. Minns inte ens tårar utan bara en stenhård mur inom mig. Ingen jävel ska få komma nära och ingen jävel ska få veta någonting! Det är en bild som förföljt mig under åren.

Pojken som står där stenhård och inte låter sig beröras av någon. På sista tiden har jag blivit väldigt känslosam när jag ser pojkar i den åldern och det hänt dem någonting hemskt. Påminner de dessutom om hur jag såg ut…

Såg en film där en pojke farit illa och då bara flödade mina tårar. Tyckte så synd om honom och ville bara skydda. Såg en grabb på bussen häromdagen som påminde om den självbild jag har. Tankarna for i mig och jag kände sympati för honom samtidigt som jag ville honom väl. Log för mig själv. Så någonting har hänt med självbilden. Kanske var det mig själv jag såg och ville väl?

Men det har tagit många år och fortfarande gör jag mig själv illa. Det är som om jag alltid måste ha någonting att “skylla på” eller hur jag ska förklara det. Att må bra till 100%, det går ju inte för sig, eller?

Mitt intag av onyttigheter är just nu och idag ett kvitto på att min självbild fortfarande inte är helt positiv. En del av smärtan som finns kvar sitter i varje sked glass jag trycker i mig. För mig står min tjockhet för det jag inte kan prata om. Svagheten jag inte har kontroll över. Döljer smärtan i det tjocka. Istället för att släppa ut allt. Det sitter hårt åt och det finns fortfarande saker som är väldigt svåra att dela med andra. Vissa saker (som en del anser djupa och att jag är väldigt öppen med) har jag inte haft problem med.

Som sagt, varför tror ni jag bloggar?

Självbilden gjuts fast hårt till stora delar under uppväxten och är väldigt svår att ändra. Det tar tid och ibland stora delar av ett liv! Men det går att få en positivare bild av sig själv. För mig har det dock suttit väldigt hårt åt och jag är fortfarande kritisk till mig själv och fortfarande destruktiv även om de allra värsta metoderna numera inte används såsom alkohol och droger. Överkonsumtion och missbruk av sådant har i alla fall hos mig berott på att jag på något undermedveten plan velat göra mig själv illa.

Balansen har helt saknats under många år och det enda jag kunde göra var att sluta helt. Beroendet och vetskapen hur illa det gjorde mig och andra har äntligen fastnat i mig. Men det tog tid och satt hårt åt. Att lura sig själv och tro att det beror på andra saker och inte var alkoholen som var problemet, det tog många år för mig att begripa. Det var ju en tröst! Dessa vägar är stängda även om jag inte till 100% vågar säga aldrig mer. Men det ska väldigt mycket till om jag ska gå tillbaka och förstöra mig själv mer med dessa gifter.

Självbilden. Innan jag började skriva detta var det helt andra ord jag ville förmedla, men när jag väl började skriva blev det något helt annat. Ibland känns det som om jag inte är riktigt medveten om vad jag skriver, även om stolparna finns där. Det liksom bara kommer.

18 maj 2017 Gömda påskliljor

Igår när jag var ute och gick en sväng såg jag dessa påskliljor gömda i buskaget. För mig blev det så symboliskt gällande mitt eget liv just nu.

Kom fram, visa dig! Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända?

Det är fantastiskt hur symboliskt vissa saker kan bli. Dessa påskliljor är vackra och varför ska de gömma sig? Nu säger jag inte att vackert är någonting som är en framträdande egenskap hos mig… (;-) Ni ser… självbilden. Den där komplicerade självbilden.

Nu blir det ett sånt där gnälligt och lite mörkare inlägg igen. Pratade om två steg fram och ett steg tillbaka tidigare. Steget tillbaka verkar vara lite djupare den här gången. Men jag vet att det kan ändras om några dagar. Igen.

Egentligen ska jag inte behöva förtydliga vissa saker, men jag gör det främst för den där som sitter på min axel och försöker rubba mitt mående. Detta är min blogg och här skriver jag om det som finns inom mig. Är det mycket mörker och upprepningar får det vara så. Denna blogg är verkligen mitt vattenhål och mitt tjatande är kanske bättre att det kommer här än hos människor som finns i min närhet. Ok?

Tröttheten

Mitt liv är verkligen en berg- och dalbana. Upp och ner hela tiden och bara tanken hur det skulle vara utan de antidepressiva tabletterna jag nu äter, det kan jag inte ens föreställa mig. Vet inte om det hade funkat överhuvudtaget utan dem, så viktiga känns de just nu för mig.

Den här tröttheten som kommer emellanåt är så tung. Försöker stå emot, men någonstans vet jag att det är meningslöst. Det är liksom bara att vila och inte ens försöka. När jag sedan är känslig för människors tankar till och om mig gör det saken både bättre och sämre i de möten jag nu tvingar mig till. Detta givetvis beroende på hur jag mår just då.

Jobbade igår och det var väldigt påfrestande. Orken tog slut, men jag ville inte erkänna det för mig själv. Försökte och försökte, men när även den mest positiva på jobbet säger till mig att jag inte ser ut att må bra, då förstår jag att det även syntes utanpå.

Egentligen har jag ingen anledning till detta mående just nu. Men jag är otroligt känslig för stämningar, förnimmelser och blickar. Det har inte förändrats så mycket sedan kraschen i december. Människors tystnad som kanske är helt befogad påverkar mig också, trots att jag försöker se klart på situationen.

Mina katter känner hur jag mår. I natt sov Maxi hos mig hela natten och Maja låg på en stol bredvid. Det händer sällan, men kanske kände de att jag återigen är låg och orolig. Skyddsänglar i förklädnad av katter.

Börjar fundera på om jag återigen är pollenkänslig och att det också gör mig trött? Har ätit allergimedicin i några dagar och det kanske också sänker mig? Vet inte vad som är vad längre. Kampen och kämpaglöden som vissa dagar är så stark är andra dagar helt borta. Vill liksom bara lägga mig ner och inte göra någonting. Denna berg- och dalbana alltså…

Elias hade kräkts i skolan igår. Magsjuka och idag blir han hemma. Ingen middag och han gick och lade sig före klockan åtta. Datorn avstängd och då är grabben verkligen dålig. Vi får se hur han mår idag.

Livet, detta livet testar och försöker få mig mer modig och att våga. Men jag är livrädd, ja nästan skräckslagen, inför framtiden. När måendet är bättre kommer tankarna om framtiden och då kommer oron.

Igår började jag att rensa ur i mitt rum på jobbet och kasta gamla saker och tömma pärmar. Det var svårt och jag kände mig som en samlare som inte ens kunde kasta fakturakopior från 1996 utan att fundera både en och två gånger. Kanske någon vill se på detta i framtiden… så tänkte jag men tillslut, med stigande ångestklump i magen, kastade jag. Men det satt hårt åt. Röjde nog ur en 8-10 pärmar i alla fall och det var jobbigt. Vissa nostalgiska saker kunde jag bara inte kasta, utan de fick följa med mig hem i en kasse.

Att inte jobba med IT i framtiden, åtminstone operativt, känns märkligt även om det också är skönt på ett annat plan. Att hela tiden vilja att saker och ting ska vara på topp och fungera hela tiden och jämt, ha koll på listor och inköp, hänga med i det senaste, att människor ska vara nöjda med sin utrustning och ständigt vara i beredskapsläge, det har tärt på mig. Jag har ju ändå hållit på med detta i 20 år och det tar på en. Men är man som jag en trygghetsjunkie så sitter man still i båten, oavsett vad det handlar om och oavsett vartåt mående barkar. För det är kanske sämre på andra sidan s a s. Det är alltid yttre omständigheter som tvingar mig att agera i mitt liv.

Det är sorgligt kan tyckas, men så har och så fungerar jag. Försöker förändras, men jag är en gammal hund som knappt kan sitta och har jag väl fått ner baken då sitter jag kvar. Ni hör, tankarna är inte särskilt ljusa denna dag, även om vi är i min favoritmånad maj. Men var lugna, rätt som det är, så strålar gubben igen. Ibland är det skönt att bara få skriva av sig skiten och visa upp byken för den som bryr sig.

1 maj 2017 Solen

Ett villkorat liv för att vara kvar i ljuset. Det inre fängelset finns där, har alltid funnits där. Bestämt sedan vilan.

1 maj 2017 Solen

Då tar man sig närmare och tittar nogsamt på maskorna. Letar efter luckor och möjligheter om tillfällig frihet. Stolparna färdiga, men inte detaljerna. Alternativet är att stanna kvar och vara nöjd med det man har.

1 maj 2017 Solen

En helg där ingenting gjorts för att uppmärksamma det almanackan säger. Det räcker gott ibland att bara vara. Ibland måste batterier laddas. Om och om igen utan planer och förhävelser.

1 maj 2017 Solen

Det är en ynnest att få uppleva det blåa. De dagarna fladdrar förbi någon gång ibland och ger ljus i sinnet. Ibland villkorat men oftast helt utan skygglappar. Då måste det tas om hand för att inte gå överstyr.

En vecka där 3 av 4 dagar innehåller aktivitet med mer timmar än tidigare. En vecka där allvaret knackar på. Frågan är om det håller hela vägen? Men vågar man inte pröva, får man aldrig några svar. Universellt och gäller inte bara detta lilla liv. Balansen har jagats länge, men villkorandet i ljuset har alltid funnits där.


Wonder if you wonder
Witt Lowry

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Sövd? No no no... utdragning på hederligt vis den 11/7...vojne vojne Majas morgonpose. #katt #catlover Fika och samtal med terapeut @monalagvik En av de sju dödssynderna.... Dricker mitt morgonkaffe i den finaste muggen. 🇬🇧 🙏= @krumelutten och @tofflisen Ny fin bryggare på jobbet. Bryggs från hela bönor. Starkt och gott...

Twitter

Tweets jag gillar