Kategoriarkiv: inre

”Inte jag inte, hur kan de tycka så?”

Tidig lördag morgon. Snorig och ont i halsen. Kom inte undan den här gången, men blir det inte värre än så här, är det ok.

Snackade om att äntligen komma iväg på Mamma mia! Here we go again med Frida, men nu vete fåglarna, vi får se om det känns bättre senare under dagen. Har ju velat se den filmen ett tag nu, mycket för att Cher är med…

Veckan som varit utmanar mig när det handlar om att våga komma nära människor. Med nära menar jag då känslor och djup utan någon som helt sexuell innebörd. Att öppna upp och prata om det som jag numera inte pratar med någon så mycket om. En lite märklig situation eftersom jag inte var beredd på detta och då speciellt inte på jobbet.

Hur nära ska man komma en arbetskamrat? Oftast har jag inga problem med gränserna och det brukar lösa sig själv. Men ni som följer mig vet att jag en gång i tiden inte riktigt klarade av detta och för mig personligen påverkade det mig mest negativt, även om jag då vissa dagar var tacksam och längtade till jobbet. Men i det stora hela blev det jobbigt och sen löste sig detta av sig själv eftersom personen slutade på jobbet.

Men då kom jag nära med hela mitt känsloregister utan att vara beredd på det och därför är jag försiktig. Kanske mer än nödvändigt och kanske för att det denna gång inte är inblandat något mer än vänskap, visserligen med djupa ord och tankar som ibland är tunga och som jag har svårt att dela med mig av numera. Blir också orolig över att jag ska ”ta över” för mycket och liksom uppfattas som en stor egoist.

jobbet84.png

En ung kille 1984 på Stiftsbyrån. Lokalerna låg högst upp på Fjellstedtska skolan i Uppsala. Det var tider det, eller? (;-)

Det var stor skillnad i början på ”Hedenhöstiden” (då talar jag om 80-tal). Då var jag totalt gränslös och fick två fina vänner som jag fortfarande i perioder umgås med, fast det var ändå på ett annat sätt då. Jag tyckte mig då kunna ”styra” saker och ting på ett annat sätt. Tala om att ha lärt sig den ”hårda vägen” genom livets realiteter, vilket nog banat iväg till det läge där jag befinner mig idag.

Känner mig mer omtyckt och respekterad än tidigare. Kanske för att jag nu mer kan ta emot människors välvilja och att de faktiskt på riktigt bryr sig om mig. Kanske för att jag har en chef och nära arbetskamrater som är helt otroliga emot mig? Fast även det är lite läskigt och obehagligt med de mönster som jag känner ligger där och lurar.

”Inte jag inte, hur kan någon tycka om mig?” ”De överdriver och säger så bara för att vara till lags och att de vill någonting arbetsmässigt”. ”Inte jag inte, hur kan de tycka så?”

Det finns många gamla tankemönster som jag har cementerat in i mig under många år. Tänker oftast, och då speciellt före min utbrändhet 2016, att det är bäst att inte öppna upp garden, utan hålla sig på sin kant. Hålla sig undan och liksom prata förbi eventuella betygelser i positiv riktning. Det skrämmer mig faktiskt att någon kan tycka att jag är ok och ibland till och med lite till. Men de är så fina emot mig att det liksom inte längre går att ”värja” sig fullt ut med gamla sätt att vara. Tacksamheten är stark.

Det är inget koketterande över detta, jag lovar. Det är ren och skär överlevnad som det handlat om. Åtminstone tidigare. Nu försöker jag verkligen att ändra mitt tänkande och se att det faktiskt kan vara så som de säger. Men nog fan är det svårt vissa dagar och nog sjuttsingen är det svårt att få en gammal inventarie att tänka om. Men de dagar med annat tänkande blir alltfler och sakta men säkert blir den där negativa själen alltmer positiv.

Projekt ”Tankeförändring” pågår… ….sedan 1965… (;-)

Annonser

Tröst hos mor

180721 graven

I lätt duggregn satte jag mig på bussen mot stan. Måste till mamma. Hon har varit ifrån mig sedan 3 januari 1981. Saknar henne så oerhört mycket just nu. Ann-Britt Pettersson föddes den 23 oktober 1947 och var min mamma tills jag fyllde 15 år. Tröst hos mor så gott det nu gick.

I samma grav ligger min morfar Isidor Pettersson som lämnade jorden den 11 december 1979. En begravning och jordfästning som min mor var med och arrangerade. Minns så väl mörkret och alla svarta kläder. Honom hade jag ingen relation till eftersom han valde flaskan före människor.

180721 mormor grav

Min mormor Britta Pettersson fick inte ens en egen gravsten, så jag har lite svårt att hitta till den graven. Vet inte ens om detta är hennes sista viloplats? Hon dog i alla fall den 17 maj 1999 vid en ålder av 79 år. Den begravningen minns jag som ljus och fin. På något sätt kändes det som om hon var med.

Henne tyckte jag om även om vi inte träffades ofta. En mild och mjuk människa som tyvärr var ganska styrd av de karlar hon levde tillsammans med. Den ena värre än den andra där också flaskan var det allra viktigaste. Men henne hade jag i alla fall en relation till som var hyfsad så här när jag ser tillbaka. Svårt att förstå att nästa år har hon varit borta i 20 år.

180721 okänd grav

På många ställen finns ingenting kvar. Namn och allt är borta, bara en stor sliten sten står kvar. De är förpassade in i evigheten utan att någon bryr sig om dem mer här på jorden.

För mig en befriande tanke eftersom jag inte vill ha någon gravplats utan min aska måste de strö för vinden någonstans. Någon begravning vill jag inte heller ha. Människor ska inte samlas för min skull genom tvång och för att de måste. Vill inte ha en sådan sista föreställning. Vill försvinna utan falska åthävor från denna värld.

180721 helga tref

Sakta mak genom Uppsala där jag passerade Helga Trefaldighets kyrka. Hörde tyskar som skrattade och tog bilder.

180721 domkyrkan

Uppsala domkyrka går inte att undvika. Har så många bilder på den med tornen.

180721 fonster

Nedre Valvgatan med dess rediga och robusta fönster.

180721 blommor

Vissa blomsterarrangemang är fina i Uppsala. Åt lunch på Burger King och sen blev det bussen hem igen. Klibbigt och ganska kvavt. Lite åska i luften.

Så här ser mina dagar ut numera. Självvalt till viss del, men visst känns det ledsamt emellanåt. Det inre gör ont och jag kan inte bara sitta hemma och fastna i mitt mörker. Måste ut innan kraften tar slut i mig. Det blev 6,6 km och 9 052 steg allt som allt och det får jag vara nöjd med, även om jag vet att det mesta försvinner i kostens virrvarr just nu.

Har också hunnit med att sova en redig eftermiddagslur. Antecknar ni? Resten av dagen är förvaring för att få gå och sova igen. Känns som om jag är på ”hemmet” redan när jag ser vad jag skriver. Håller liksom bara några timmar per dag numera.

Jag är där jag är idag för de val jag har gjort i livet. Det är den hårda men sanna verkligheten. Så är det. Försöker hitta det positiva över att jag fortfarande andas och inte har tappat förståndet. Att jag så att säga fortfarande ”hänger med” hur dumt det än kan låta. För det är absolut ingen självklarhet efter de sista årens händelser.

Medvetenheten är garanten

blue bubble calamity clean

Photo by Daniel Frank on Pexels.com

Har ställt in hotellvistelsen i Sala nästa vecka. Orkar inte med allt det praktiska kring det hela. När jag hade lämnat över bilen till syrran i fredags efter att ha hämtat dem på Arlanda och grillningen var klar, gick luften ur mig. Tom, orkeslös och helt nollad.

Fick senare höra att de haft inbrott i huset. Någon eller några hade varit inne i huset och snott dator, mobiltelefon och sprit. Ingenting är heligt och fredat nuförtiden.

Igår fanns inget kvar i tanken. Tänker på barnen, men kanske är det jag som förstorar upp och tror att de vill göra en massa saker hela tiden? Mina få förslag intresserar dem föga. Men det spelar ingen roll nu eftersom jag inte orkar. Planera det dagliga, hålla ihop och ta ansvar för det basala måste klaras av just nu.

Ur djupet rör sig det opratbara fram och tillbaka. Får en obehaglig känsla av att ”proppen” är lös och stor del av energin finns liksom inte där för att hålla emot. Svårt att fylla på någonstans. Glömmer bort mig själv och klarar liksom inte av att balansera detta. Fortfarande är medvetenheten garanten för det minimala, att någonting finns kvar.

Överdriver jag? Tycker jag bara synd om mig själv och återigen drar på mig det stora offertältet? Rakt över förmågan att tänka klart?

engswe2-0

England-Sverige 2-0 i kvartsfinalen, fotbolls-VM 2018.

Syrran ringde mig igår morse och jag fick ur mig något av det jag kände långt därnere. Bara det en seger. Vet inte om hon blev orolig, men hon och hennes M kom och tittade på fotbollen. De hade med sig hämtmat och det var riktigt trevligt. Tyvärr var matchen inte lika rolig, det var liksom inget snack, England var bättre än Sverige. Sverige var aldrig riktigt nära så att säga. Men att vinna sin grupp, slå ut flera topplag och ta sig till kvartsfinal är stort. Mycket bra gjort av Sverige!

Just nu måste jag bita ihop. Så gott det går där konsekvenserna är okända om bettet går för djupt. Lyssnar på de förtröstansfullaste låtarna, försöker andas djupt och nollställa och gosa med katterna. Pratar med de som vill prata, fördröjer, skjuter upp och bloggar om ynkligheten. Det känns som om allt går mig ur händerna, även denna sommar.

Rebeccas ord om psykisk ohälsa så på pricken

Rebecca Amiri twittrar så på pricken om psykisk ohälsa och när det inte går längre. Sådan igenkänning.

Jag har fått hennes tillåtelse att återge hennes kloka ord om hennes resa och de tankar de givit henne:

********************
Precis innan jul förra året bröt jag ihop. Totalt. Det var resultatet av flera års överbelastning och att jag vägrade lyssna på kroppens signaler.

Något eller några saker triggade det. Men ffa handlade det om att jag hade kört på helt aningslöst i flera år. Jobb och politik i ett. Heltidsjobb kombinerat med uppåt tio politiska uppdrag samtidigt som jag saknade balans i mitt privatliv. Även privat hände saker som bidrog.

Det slutade med att jag gick i väggen. Ett totalt mörker. Som den duktiga flicka jag alltid varit med tron på att man fixar allt bara man skärper till sig, tar sig i kragen, slutar tycka synd om sig själv och kör på. Avfärdade alla kroppens signaler gång på gång i flera år.

Resultatet blev total handlingsförlamning. Mörker. Livet saknade plötsligt all mening. Ingen visste. Ville inte prata med någon om det. Ville inte ens erkänna det för mig själv tills den dagen då kroppen bara lade av. Det var förenat med stor skam. Att inte kunna prestera längre.

När jag till slut blev tvungen att be om hjälp hade det gått för långt. Vägen tillbaka var väldigt lång och kantad av ännu mer skam, skuld och dåligt samvete. Hur kunde jag låta det gå så långt? Varför orkade jag inte mer? Svaghet. Misslyckande. Totalt mörker.

Nu har det gått ett halvår snart och jag har kommit en bra bit på vägen. Har lärt mig att hantera den dagliga ångesten. Panikångestattackerna är färre nu. Har påbörjat en resa mot försoning med mig själv. Det är okej att jag inte klarar av att vara så stark som jag alltid varit.

På en bra dag kan jag till och med se att det är en styrka i sig att jag äntligen vågar erkänna problemet och finna mig i att det här är läget just nu. Det kommer bli bättre. Det går framåt varje dag även om det inte alltid syns. Ibland blir det även bakslag. Jobbiga bakslag.

Men det viktiga är att det fortsätter gå framåt. Acceptans och tålamod är extremt viktigt. Likaså att vara snäll mot sig själv. Den inre monologen gör stor skillnad. Vad säger du till dig själv dagligen? Och att faktiskt kunna se framåt även om det inte är så långt framåt.

Varför man inte vågar prata om det här med andra när det är så många som lider i tysthet, beror nog på att allt som rör känslolivet fortfarande är stigmatiserat. Men faktum är att det är vi själva som bidrar till den bilden. Förståelsen från omgivningen är mycket större än man kan tro.

Och det är faktiskt så att det hjälper att prata om det öppet. Att våga ta steget. Så fort man belyser problemet tappar den en hel del av sin makt över en. Så länge man döljer det växer den sig starkare inom en.

Fysiska sjukdomar och skador pratar vi om dagligen. Men det känslomässiga och psykiska är problematiskt. Jobbigt. Skamligt. Privat. Varför är det så? Jag har slutat att känna skam. Det tog lång tid att komma hit men insikten har gjort mig starkare. Det är tillåtet att inte alltid vara på topp. Det är tillåtet att känna sig svag. Det är tillåtet att inte alltid ha koll på läget. Det är bara vi själva som ställer de kraven. Man kan vara stark och samtidigt må dåligt. Man är inte en sämre människa för att man befinner sig i en tillfällig svacka.

Nu vet ni. Och jag haft förmodligen aldrig skrivit om det här om jag inte hade kommit så långt i min tillfriskning. För några månader sedan hade det varit en omöjlighet. Men nu tar jag varje dag som den kommer. Och det börjar kännas riktigt bra faktiskt. Är stolt över mig själv.

Och en sista sak: många människor har svårt att hantera människor som mår dåligt. Det är jobbigt att bli påmind om den egna sårbarheten eller så vet de helt enkelt inte vad de ska säga. Det räcker att bara finnas där och visa förståelse. Behövs inte så mycket mer.

********************
Tack Rebecca för dina ord, de är en sådan bra beskrivning på psykisk ohälsa och att drabbas av utmattningssyndrom som man själv inte klarar av att hantera. Det är många som drabbas av detta och att prata öppet om det tar udden av skammen och att man känner sig misslyckad.

kandelaber ljus

Acceptans, tålamod och att vara snäll emot sig själv. Kan låta så lätt, men är så svårt. Hon skriver också om hur viktig den ”inre monologen” med sig själv är. Det förstår jag idag mycket bättre än tidigare. Matar jag mig själv med att alltid ha taggarna utåt, se saker och ting negativt först, så tacka sjuttsingen för att det positiva verkligen får kämpa i motvind. Varför inte vända på det? Börja med det positiva och möjligheterna och sedan om det inte håller, ifrågasätta och påtala det där andra som alltid, för mig i alla fall, alltid kom först. Hindren istället för möjligheterna.

Det är en lång resa det här. Som aldrig tar slut med det bagage jag nu fått. En del blir alltid kvar och i det måste jag lära mig att leva. Hjärntröttheten, att orken är sämre och att jag duger som jag är. Det är svårt vissa dagar att leva upp till sina mål, men motsatsen är än värre, att lägga sig ner och dö. Ge upp och inte kämpa mera. Det får jag bara inte göra oavsett hur jag mår och hur djupa bakslagen än blir. Måste, måste fokusera på det som gått framåt. Måste är ett ord som kan ge ångest, likaså ordet varför. Men de finns där lik förbannat och förgiftar hjärnan på mig.

Min resa till England tillsammans med yngsta dottern är ett bra exempel på att det gått framåt. Den hade varit helt omöjlig för ett år sedan. Att jag skulle vara ansvarig för allt och liksom driva en resa, det såg jag inte vara möjligt. Visst, jag känner en del ångest och oro, men då försöker jag numera vända på tankarna. Det positiva och möjligheterna före det negativa och hindren. Och idag fungerar det oftast. Resan till England i en vecka, med start på måndag, kommer bli ett stort test för mig om jag ”håller”. Skulle ångesten och minnet få sig en blackout, då vet jag att det handlar om att andas och ta det lugnt. En sak i taget och att det går bra. Det går över.

Tacka fan för det svarta stora täcket

180512_alternativslinga

Tjugofyra grader varmt i skuggan. Alternativ slinga på låga 3,1 km men jag orkade inte mer. Gick förbi den lokala butiken och handlade ”all in” inför kvällens final i Eurovision Song Contest.

Egentligen bryr jag mig inte om hur det går. Det känns bara så futtigt detta engagemang som jag tidigare haft. Vad spelar det för roll vem som vinner? Nej, jag har inte orken att engagera mig i sådant när annat i mig river och sliter.

Tillåter mig inte att tappa greppet och låta gråten komma fram. Saknar Maxi väldigt mycket och tänker så på varför, även om jag vet att just ordet varför bara tar energi ifrån en. Varför går aldrig att få svar på. Utan det jag ska fokusera på är lärdomen och vad jag kan lära mig av det som hänt. Det klarar jag inte av just nu, utan det enda jag känner är ilska och en jädra bitterhet över att den jag älskade togs ifrån mig.

Blir så ilsken över att även han försvann. Visst, jag har Felix och Maja men de kan aldrig ersätta Maxi. Klarar liksom inte av att tänka för mycket på honom eftersom jag då känner att gråten är på väg. Min älskade katt som jag aldrig mer kommer att få träffa och gosa med. Som var mitt enda vardagliga stöd under långa perioder och som på något märkligt sätt alltid tröstade mig när det var som värst. Lojal, kärleksfull och de där ögonen. Nej, en del av mig försvann tillsammans med Maxi. Det känner jag.

730625_jerry.jpg

Sommaren 1972 i Bergvik

Det där svarta stora täcket som finns över mig i perioder kommer från mig själv, Inte från någon eller några utifrån som vill mig illa oavsett dimension och verklighet. Jag är inte utsatt för negativa energier eller existenser. Det där svarta stora täcket har alltid varit med mig, så länge jag kan minnas. Åtminstone efter sex års ålder och händelsen i Bergvik sommaren 1972.

7206_Bergvik

Ibland kan jag tänka att det var i den där jävla kojan som mitt liv förändrades för alltid. Bilden är dålig men den är från juni 1972, alltså snart 46 år gammal.

Visst kan jag skylla allt på det som där hände i den där jävla kojan, men mycket i mig kommer hela tiden tillbaka till hur jag behandlades då. Mycket av svaren blev kvar där och kanske var det detta att det tog så många år innan jag förstod kopplingen som gjort att jag fastnat i detta lite längre än vad som hade behövt vara fallet.

Värst har varit skulden och skammen och att jag fick gå med den i säkert 10 år till. Ingen sa till mig någonsin att de hade agerat fel och de förstod det inte heller. Jag tog åt mig allt och trodde att deras förmanande var rätt och att det jag kände var så jävla fel. Det gick jag med alldeles för länge och en del får jag nog fan aldrig bort i mig.

Jag vet att jag ältar och dravlar om detta hela tiden. Men jag måste för att förstå mig själv och kanske en dag inte tycka att jag är smutsig och äcklig. Förra posten om snygga killar och min längtan är ett sätt att stå för den jag är. Men ändå hör jag ekot av mammas och pappas skrikande på mig, hur jävla dum och fel allting var. Hur jag skulle skämmas och att jag minsann INTE skulle få vara kvar på sommarhemmet eftersom jag betett mig så illa… arma mamma och pappa, ni visste fanimej inte vad ni gjorde då! Och ni begrep ingenting senare heller. Tacka fan för att jag gick längst husväggarna och gömde mig själv under alla år, tacka fan för att jag gick från fikabordet så fort ämnet homosexualitet kom upp och tacka fan för att jag trodde att alla homofoba killkompisar hade rätt under hela mitt uppväxt, även om jag idag vet att en och annan var lika nyfiken som jag var.

Tacka fan för allt. Tacka fan för det där svarta stora täcket som nästan kvävde mig och som idag på något konstigt sätt är den enda ”tryggheten” jag vet om, även om den gör mig illa. Den falska tryggheten är den svåraste att komma förbi.

Många är trygga av det dom känner igen, även om det är negativt för dem och förstör livet. Man dras till det man tagit till och som fick det jobbiga att försvinna en stund. Idag funkar det inte för mig längre, men jag tar ändå till det eftersom det är det enda jag har. Det stora svarta täcket som gör att jag gömmer mig och får vara ifred en liten stund.

Sen är det en sak jag måste få skriva till de nära och kära som eventuellt läser här. Det är tack vare er som jag är kvar och har orkat så här långt. Det är ni som betyder någonting för mig och som fått mig att orka fortsätta kämpa och se ljus och möjligheter. Utan er hade jag inte blivit kvar så länge som jag nu har blivit. Ingen nämnd, ingen glömd.

Drömmarnas värld

pexels-photo-279467.jpeg

I drömmarnas värld kan allting hända. Ofta vill jag inte vakna till, utan somna om och var kvar i den världen.

I natt var alla där. Vi gjorde en gemensam resa med ett fordon som jag bara kan beskriva som ett mellanting mellan en buss och ett tåg. Har nog aldrig i vaket tillstånd sett något liknande. Vi svävade och farten var hög.

Det var som en stor yta där vi alla satt och pratade, men samtidigt gick det framåt på något märkligt vis. Fast i drömmarnas värld är ingenting märkligt. Det häftiga i natt var att många nära och kära som gått över till Andra sidan var där med mig i drömmen.

Mormor Britta, morfar Isidor, farmor Inger och farfar Nils såg jag främst och de pratade mest. Det konstiga var att i denna värld var de vänner på ett sätt som jag aldrig såg i detta livet där jag befinner mig nu. Allt var bekvämt och de umgicks med varandra på ett sätt som om de känt varandra i all evighet.

De var oroliga för mig. Vi svischade framåt i detta märkliga fordon medan orden kom till mig och oron de uttryckte för att jag var så envis och höll kvar vid det gamla och inte vågade mer minns jag väl. Samtidigt var känslan positiv trots allt. De fanns där och skulle så alltid göra. Nu när jag är vaken är den bestående känslan just tryggheten och att ingenting är försent. Tiden existerar inte på samma sätt som i denna verklighet och det är liksom aldrig kört eller över. Den känslan fick jag med mig.

Det konstiga var att när jag tittade upp och försökte se längre bort utanför där jag satt, så fanns där själar som jag bara anade vilka de var. De tog liksom inte samma plats, men fanns ändå där. Jag anade min kompis Micke och faktiskt även min pappa Nils-Åke. Även min mamma Ann-Britt höll sig en bit bort. Hon var inte så tydlig för mig i den här drömmen. Sen var det ytterligare själar där som jag inte kunde komma på vilka de var, men jag kände att de fanns där lite på avstånd.

IMG_8949.jpg

I drömmarnas värld är mycket subtilt och när jag vaknade saknades många detaljer. Men jag vet att det var en kraftsamling för min skull och det känns nu när jag tänker på det väldigt märkligt samtidigt som jag är oerhört tacksam över att de bryr sig om mig. För de når mig inte i den här verkligheten just nu eftersom jag är ganska avstängd och i en bubbla stor del av dagen. Vågar inte riktigt släppa ut den lilla Jerry som just nu är väldigt orolig och rädd för framtiden. Fast ändå inte hur konstigt det än kan låta.

pexels-photo-533864.jpeg

Samtalade med äldsta dottern igår. Reseplaneringen till England fortskrider och nu hjälpte hon mig att boka upp tåget från London till Bradford. Allt faller sakta men säkert på plats och jag längtar efter att få ta med mig lilltjejen och flyga iväg en vecka på äventyr i slutet på maj/början på juni. Att äntligen få besöka andra delar av England ser jag väldigt mycket framemot, även om jag också älskar London av hela mitt hjärta. Tre dagar i huvudstaden samt fyra inåt landet där basen blir hemmet hos stortjejen. Hon och hennes kille Jordan har lovat att ta med oss ut på äventyr…

Orden att jag är ”en del av framtiden” på lunchen igår försöker jag ta till mig. Denna dröms tydliga budskap likaså. Kanske är jag inte förbrukad och för gammal, även om de negativa känslorna tyvärr tagit över sinnet på mig väldigt ofta den senaste tiden. Det som chefen då berättade för mig förbluffade mig väldigt mycket. Världen är liten och en del saker sammanflätas på ett sätt som är väldigt häftigt. Tacksamhet och hopp.

healthy-man-bike-bicycle-5991.jpg

Kanske är ett steg på gång idag när jag om en liten stund ska åka iväg och hämta en cykel som jag ska få av kära vännen Tofflan. Cykeln står hos exsvärmor Ing-Marie och hennes Lasse och de är lika morgonpigga som mig, därav den tidiga timmen.

Vädret ser ut att arta sig riktigt fint idag och jag tänker försöka mig på att cykla hem den dryga milen i lugn takt och känna hur det känns att cykla efter alla dessa år utan cykel. Någonting måste göras och med den färska drömmen i minnet känns det bra mycket bättre än vad det gjorde igår.

Tacket i mig är stort till de som finns runtomkring mig.