Kategoriarkiv: inre

Socialisera med alkohol

Det är samma sak varje år. Den här årstiden får all energi att försvinna. Att fylla på är stört omöjligt och jag blir både låg och ångestriden.

160920 Undersvik Jerry

20 september 2016: Utsikt över Ljusnan från altanen på stiftsgården i Undersvik

Drömmer mig bort från allt. Nätterna blandas med det verkliga och det drömlika, som ibland nästan känns lika verkligt som det verkliga. Som om det bara är en förlängning av det där andra.

111118 Personalfest Jerry

18 november 2011: Personalfest på kansliet.

Att socialisera med alkohol var lätt. För stunden. Ibland blev jag för gränslös och ångrade mig senare. När jag ser på bilden från 2011 ovan kan jag sakna själva modet att våga, även om det var med alkoholens hjälp. Att visa mig och inte backa en stund i ruset av vinet som gjorde mig öppnare.

Idag har jag svårt med för stora grupper av människor. Drar mig istället undan och struntar i försöken till förändring, är nästan folkskygg i perioder. Klarar liksom inte av livet med andra på ett bra sätt. Nykterheten är bra på alla sätt och vis och är absolut att föredra för en sådan som mig, men ändå får bilden mig att minnas de korta men okomplicerade stunderna av lugn och ro och utan ångest alkoholen gav mig.

Det tog mig många år att i djupet komma till slutsatsen att livet är bättre utan alkohol, att jag inte ”missar någonting” en helg om jag inte dricker, och idag vet jag att priset inte är värt det. Inte på långa vägar.

Jag ljög för mig själv länge och ville inte se hur illa alkoholen gjorde både mig själv, min familj och de relationer jag då hade. Tyvärr har jag inte sedan jag slutat dricka, för 4 år och 7 månader sedan, klarat av att reparera eller odla nya privata kontakter eller relationer, utan jag har istället dragit mig tillbaka av olika anledningar och då främst efter den där dagen i december 2016 då allt rämnade.

160512 Israel Jerry

12 maj 2016: Fantastisk målning i Beit Sahour ”Shepherds Field” kyrkan i Israel.

Det drömska och att längta efter det oidentifierbara präglar mig. Det fantastiska i någonting jag inte förstår, men anar finns där. När ska jag våga lita på min intuition och det som finns i det outtryckbara. Våga stanna kvar även i vilan och låta mig mötas av tankarna, fantasin eller vad det nu är.

Kanske är det årstiden som förstärker det hela, men just modet sviker mig just nu på flera plan. Har stora problem med att stå kvar och inte gömma mig.  Livet är just nu och inte i morgon. Även en mörk dag i november.

Annonser

Det dubbla i mig

181027 första snön

Första snön kom den 27 oktober.

Så var vi där igen. Första snön och temperaturer nedåt nollan. Ingenting att ens bli upprörd över eftersom det inte går att förhindra. Vore jag rik hade några månader i södra Spanien nu varit att föredra, men det är en dröm och kommer så att förbli.

1504 felix maxi

Felix och Maxi en dag i april 2015.

Den här bilden krossar mitt hjärta. Felix och Maxi, tre år innan Maxi dog. Tiden går så fort och det är väldigt svårt att fortfarande begripa att Maxi inte finns med mig längre. Hans bortgång har tagit hårt. Pratar med honom mycket och inbillar mig att han är hos mig. Ett par gånger har jag fysiskt fått känslan, men jag vet inte. Kanske är det så att jag vill så mycket att jag känner någonting som bara finns i min fantasi.

Han är så saknad.

Det finns en sådan dubbelhet i mig. Den blir tydligare när jag är på väg mot någonting nytt. Å ena sidan å andra sidan, hela tiden och ibland in i minsta detalj så det nästan blir löjligt.

Känner å ena sidan en mera grundlighet och trygghet inom mig inför allt som kommer, å andra sidan en sådan trötthet över att ens försöka. Drömmer om själen som fick mig i sådan gungning var och varannan natt. Förstår inte vad det ska vara bra för eftersom jag bara blir ledsen när jag vaknar.

En del av mig vill berätta och prata. Inspirera i bästa fall och vara så rak och ärlig som det bara går, en annan vill strunta i allt och stänga ner. Det har blivit så tydliga tankar kring detta, som om något mellanläge inte finns. Antingen eller. Ibland känner jag för att försöka ett tag till och förbättra de bitar där jag sitter fast. För det gör jag eftersom mitt missbruksbeteende fortfarande styr mig till stor del. Ibland är tröttheten total och jag får känslan av att det är kört, oavsett vad jag gör. Det gör ju inte mitt ätande bättre så att säga.

Hur kommer jag in på banan igen där jag var sommaren 2014? Två år var visserligen missbruket att motionera, men hellre det än mat. Före 2014 var det alkoholen som ”tröstade” mig, men den vägen är för alltid stängd. Det törs jag säga idag. Vet i hela mitt väsen att passerar jag den gränsen igen och ens dricker en öl, då är det kört för mig. Då kommer jag aldrig att kunna komma tillbaka igen.

Fastnar i sorg och omöjlig längtan. Något som aldrig blev. En ledsenhet som förlamar mig. Ensamhet i tankarna och när någon försöker prata med mig blir jag tyst och säger ok eller att jag inte vill prata om det. För att inte belasta och verka ömklig och patetisk. Ja, det är så jag ser på mig själv om jag blir ”svag” igen och pratar om det som jag idag istället äter mig till ett bedrägligt lugn som aldrig får nog. Drar mig undan för att undvika risken att blotta det som gör ont.

Det dubbla regerar i många. Det vet jag. Det bedrar och gör illa. Det skvallrar om att inte ta sig själv på allvar. Det är rädsla att inte duga till. Det är att göra mig liten och rädd. För ibland känner jag motsatsen på ett sätt som ger mig hopp idag. Det dubbla är starkare än tidigare, helt klart.

Att stå för den jag är fullt ut är ett livsprojekt. Den dagen jag inte behöver äta eller använda mig av ”missbruk” i någon form kanske jag dör av förvåning? Kanske är det därför jag helt enkelt inte vågar att må bättre? För att jag är rädd att det då är slut och att jag då måste gå vidare till nya utmaningar.

Jag vet att jag är oförbätterlig i vissas ögon, att jag ältar år ut och år in. Men kanske är det min enda chans att överleva? Att få göra det här på min blogg? I de små penseldragen ser man tillslut förändringarna, även om det kan uppfattas som så otroligt träligt för vissa att läsa samma saker (i olika formuleringar) år ut och år in. Men jag kan inget bättre, så är det… och ändå tar det negativa så mycket hårdare än det positiva. Är det 9 positiva och 1 negativ kan ni ju tänka er vart mina tankar fastnar. Det är också en träning i att hitta proportionerna i detta.

Ena stunden tillförsikt och kraft, andra stunden ångest och olust inför framtiden.

På nätterna kommer det

silhouette of man during nighttime

Photo by brenoanp on Pexels.com

På nätterna bearbetas det. Då kommer tankarna och ”framtiden” till mig. Sömnen blir lidande när tankarna kommer. Försöker slå bort, men det går inte. På nätterna kommer det jag slår bort på dagarna.

Måste till något drastiskt i mitt liv. Mår inte så bra av den situation som råder. Dränerad, trött men ändå en kraft som gör att det fungerar. Kanske är jag på väg in i gamla hjulspår igen och ljuger för mig själv?

Byta jobb skulle säkert vara nyttigt för mig efter snart 35 år med samma arbetsgivare. Men jobbet är idag min livlina. Utan mina närmaste arbetskamrater skulle jag inte ha något socialt liv alls och vem vore jag då? Rutiner och att vara behövd i någon mån är en grundbult.

181020 stuga boende

Flytta från Storvreta kommer till mig ofta. Idag bor jag för stort, samtidigt som det är bra för den situation som min yngsta dotter nu befinner sig i. Min son går i skolan som ligger ett stenkast från min bostad och i det finns en stor fördel. Han bor hos mig på halvtid sedan lång tid tillbaka. Men jag mår inte bra i boendet längre. Energierna uppifrån påverkar mig mycket negativt. Situationen har blivit mycket sämre sista månaderna och jag har svårt att vistas hemma.

Det jag har råd med är ett mindre boende, vilket skulle ge konsekvenser för barnen. Samtidigt kan jag inte bo kvar i något som påverkar mig så negativt och i det får jag ångest och dåligt samvete. Vet inte riktigt vad jag ska göra och längtar dagligen till nästa år när grabben går sista terminen i skolan. Stå ut några månader till och börja spana lite på ställen. En 2:a vore drömmen, så nära jobbet som det bara går. Men då blir det som sagt problem med barnen.

181020 himlen

Det smärtar mig att situationen förändrats sedan en tid och att insikter inte finns där. Vet att man inte kan tvinga fram insikt och ageranden, men som det är nu påverkas saker och ting som inte gagnar någon.

För det är så att själv måste jag måste göra någonting snart. Äter och blir bara större. För att jag inte kan/orkar prata med någon så blir det mat istället. Så förbannat medveten om det, men orkar inte ändra på det. Törs inte kanske är ett bättre ord. Så rädd att falla ner i någonting som jag precis kommit upp ifrån. Har 2016 i starkt minne och kanske är det paradoxalt nog någonting jag omedvetet är på väg tillbaka till, just för min rädsla att i djupet berätta hur jag faktiskt mår. Men jag ljuger för mig själv också och intalar mig att allt är så bra så.

181020 ensamhet

Sen ska vi inte tala om ensamheten och längtan som visar sig i tårar och jobbiga tankar nästan varje natt. Att leva på det viset vet jag någonstans är ohållbart i längden. Jag vet så förbannat mycket tror jag och ändå lever jag inte på det sättet. Det hjärnan tror sig veta går sällan i mitt liv att integrera med hjärtat.

181020 lönnlöv

Men det är bara jag som kan göra någonting. Det är jag som kan förändra mitt eget liv, ingen annan. Det ger mig så mycket ångest att inte ha någon som ”räddar” mig längre. Jag står ensam. Patetiskt är bara förnamnet.

Vart början förlåtelsen?

landscape mountains sky water

Photo by Josh Willink on Pexels.com

Nu ska jag skriva om någonting som jag tycker är svårt och där jag själv inte lyckats särskilt bra. Det handlar om förlåtelse.

Kan man förlåta alla människor?

Jag vet faktiskt inte. Det är väldigt svårt att i djupet av sitt hjärta och att verkligen mena det. Man kan förlåta för att själv komma vidare och kunna kasta gamla negativa känslor, men om man inte känner att man har sådant inom sig, behöver och kan man förlåta då?

För några jular sedan träffade jag min pappa på stan. Då var jag inne i en period då jag såg mer ljust på tillvaron och människorna. Tog mod till mig och gick fram till honom och ”förlät”. Då kändes det bra för mig att göra det, men hans reaktion var den väntade. Han förstod inte vad jag menade och i det gick sedan åren. Känslan höll sig inte eftersom hans sätt fortsatte med hat och ett sätt som fick mig att återigen avsky honom.

Några månader innan min pappa dog ringde han mig. Han var som vanligt berusad och skällde ut mig efter noter. Det ena efter det andra okvädningsorden om mig som person fick han ur sig. Av någon anledning la jag inte på luren, utan lyssnade klart tills han blev tyst. Det sista han sa till mig då var att jag minsann inte skulle få vara med på hans begravning.

Då och där kändes de orden om förlåtelse jag gav honom några år tidigare som helt bortblåsta. Då och där bestämde jag mig att aldrig mer ha med min pappa att göra oavsett vad som hände. Då och där var jag så förbannad på honom och att han fortfarande inte förstod hur illa han hade gjort mig genom åren.

När han dog var det ingen som brydde sig om honom. De ringde mig och min syster och vi ville inte ha med honom att göra. Det innebär att han inte fick någon begravning och inte någon gravplats. Han hade ingen som brydde sig om honom och när det handlar om min pappa är jag inte förvånad. Myndigheterna vet inte ens när han dog. För en som är utomstående kan det låta tragiskt och väldigt märkligt att jag och min syster agerande som vi gjorde. Men till er vill jag bara säga, att ni har inte varit med på vår resa med vår pappa. Ni vet inte hur han faktiskt var genom alla år. Har ingen anledning egentligen att förklara mig för någon om varför det blev som det blev, men han förtjänade inget annat än det han nu fick.

Blod är inte tjockare än vatten i fallet med vår pappa. Han avsade sig tidigt att vara min pappa genom att se på mig med avsky och alltid enbart ha sina egna intressen i fokus de få gånger han sökte kontakt. Jag gav honom så många chanser genom livet, men han kunde inte eller ville inte ta dem om det inte var på hans villkor. Han var aldrig min pappa, den som fanns där, den som stöttade och uppmuntrade mig och den som älskade mig för den jag var. Han sa aldrig att han älskade mig i nyktert tillstånd. Aldrig!

Ändå sitter jag här med dåligt samvete och det gnager i mig att det blev som det blev. Inte varje dag, men ibland tänker jag på pappa och den usla relation vi hade. Hur jag trodde mig ha förlåtit honom den där julen för många år sedan och hur arg jag blev efter vårt sista samtal några månader innan han dog. Hur envägskommunikationen enbart var ilska och hat gentemot mig. Och ändå sitter jag ibland och tänker på honom. Det är nog mig det är fel på, som inte kan inse att han är värd det öde som nu blev. Att han verkligen hade bäddat för sig på det sätt som detta livet slutade för honom.

Förlåtelse är nog svårt om man inte har förlåtit sig själv. För den man är och att man gjort misstag i livet. Vet att det inget ger att älta och dra upp gammalt negativt tankemönster och jag har nog blivit bättre på att inte göra det, men det finns fortfarande spår av självhat kvar inom mig. Hur fan ska man kunna förlåta andra om man inte kan förlåta sig själv?

Min pappa gjorde inte saken bättre under mitt liv, utan snarare tvärtom. Han spädde på den syn jag hade på mig själv genom sitt agerande under alla år. I det gjorde att jag aldrig mer ville ha med honom att göra. Visst fan är det en sorg och ett ärr i det hela.

Förlåtelse är svårt. Vart börjar förlåtelsen? Har väldigt svårt att kunna förlåta alla människor som gjort mig illa. Men jag strävar efter att se över mitt eget sår jag fått och förstå varför en del agerar som de gör.

Lyckan…

…är att någon annan ska fixa det!

  • Lyckan är att komma till serverat bord och plocka ut godsakerna.
  • Lyckan är att någon annan går före och leder en rätt.
  • Lyckan är stödja sig på andra för att slippa stödja sig på sig själv.
  • Lyckan är att andra gör arbetet!!
silhouette photography of group of people jumping during golden time

Photo by Belle Co on Pexels.com

Lyckan som ord retar mig. Lyckan är ett ord som bedrar, står för det där onåbara och så länge den söks någon annanstans än inom sig själv når man den aldrig. Det är ingen sann lycka.

Missbruk, manier och ett stort ego är nästan jämt ett tecken på avsaknad av inre lycka. Ett stort ego betyder inte att man tycker om sig själv. Ett stort ego är precis tvärtom, man måste bevisa att man duger, genom överdrivna och falska påståenden och ageranden.

Det tomma och olyckliga inom en får absolut inte komma ut. Att prata på djupet om den man är och varför man är som man är, det flyr många ifrån. Mer eller mindre genom olika sätt och ofta genom ett förstorat ego som måste bevisa en massa för andra.

För mig handlar det om att byta sätt. Från alkohol och motion till ett ätande idag som jag inte har kontroll över. Intellektet vet om allt detta, men kraften har inte funnits där att ta itu med detta. Jag vet, tänker man på det viset är man långt ifrån att acceptera sig själv. Att se det som ett måste visar på att jag efter alla år fortfarande inte kan vara trygg i mig själv och göra det som min kropp eller själ mår bra av. Det är precis som om jag måste ha någonting som gör mig illa.

Jag söker inte lyckan på det sättet som många gör. Eller tror sig göra genom att visa upp meritlistor på hur duktig man är, hem med överflöd av saker eller för den delen en munsvada som egentligen inte säger mig någonting. Ändå misslyckas jag att hitta lyckan.

Var möter jag lyckan? Bara inom mig själv, inte hos någon annan! Jag vet ju det, men ändå går det inget bra för mig.

Just för att jag med skallen tror mig veta en massa, betyder det inte att jag lever på det sättet. Långt ifrån. Det är som om jag är känslomässigt ”skadad” inom mig själv, och inte riktigt kan få ro, vad jag än gör. Har varit sugen på rosenmetoden, meditation av olika varianter och till och med hypnos, men kommer hela tiden till samma slutsats:

Lyckan ligger inte utanför mig själv. Lyckan hittar jag bara själv, visserligen ibland med inputs och stöd. Men det stora och slutgiltiga arbetet kan jag bara göra själv. Lyckan är bedräglig såsom vi ser den idag. Hur många människor kan i hjärtat säga att de är lyckliga? Att de lever de liv de vill?

love people romance engagement

Photo by Katie Salerno on Pexels.com

Var på vippen att göra en sak igår som jag verkligen vill med hjärtat, men fortfarande hindrar någonting mig för att vara sann och våga utmana livet. För vissa är det självklarheter att följa sitt hjärta och leva ut sitt liv till fullo. Lyckan att vara sig själv utan att sätta på maneér och sätt som bara fördröjer den i djupet inre friden, gör att jag ibland inte ens vågar försöka.

Använder ordet lyckan för att det just är så bedrägligt. Lyckan kan betyda allt från att få ett leende på morgonen eller slippa en ångestattack som tidigare kom som ett brev på posten. Att klara situationer, som tidigare var otänkbara kan vara lycka. Lycka kan också vara att älska sig själv så mycket att alla form av stimulantia inte behövs mer. Det är en stor lycka för många.

Hittar man lyckan, vad händer då? Är det slut då? Dör man? Kan man (jag) vara rädd för att hitta lyckan just av den anledningen?

Regnbågsflaggan påminner

180922 Rainbowflag

Ord som sagt så många gånger förr. Dravel och ömklighet, men jag tar mig rätten att uttrycka dem. Jag är inte ensam i detta och kanske kan mina ord visa att man inte är ensam. 

Vaknar av att min regnbågsflagga har flyttat på sig. Ligger och stirrar på den en lång stund och fylls återigen av längtan. Regnbågsflaggan påminner mig om att jag har vaknat upp ensam länge nu. Frustration och en känsla av att det är mitt öde. För att lära mig att älska mig själv, så ska jag inte få ta stöd av någon i en relation på något plan. Det är min känsla jag har.

Jag vet att känslan förstärker min situation och tänker jag för mycket på den väg jag TROR mig tvingas gå, är risken stor att det blir så. Men jag tror inte på det tänket. Jag tror på att vi har stolpar vi måste följa i ett liv. Stolpar, känslor att gå igenom eller upplevelser vi måste passera för att växa som människor. För att sen se nästa stolpe och uppleva nästa utmaning.

Stolparna kan vi aldrig ändra på. De finns där oavsett vad vi gör. Men man kan göra vägen kortare och undvika genvägar som kanske försvårar vandringen. För mig är det svårt att acceptera ensamheten på det sätt som det är idag. Den upplevelsen under så många år är tuff att gå igenom.

Orden att jag får skylla mig själv och att det är jag som kan förändra detta har jag hört, både inom mig själv men även från andra. Till viss del håller jag med, men inom mig vet jag att ensamheten är mitt kall för att förstå ett och annat. Det går att ömka, tycka synd om och tjata om detta, men det enda som är avsikten är att acceptera och leva i detta. Att göra det bästa av situationen och hitta det bästa i det som är. Inte tänka så mycket på det som inte finns där, utan ta fram det bästa av det som är. Acceptans är nyckeln.

Åren går och jag har inte haft någon längre kärleksrelation sedan jag skilde mig. Det är inte ett frivilligt val, utan det beror på att jag inte förmår att söka aktivt. Det finns inte där och jag klarar inte av stora sociala utmaningar. Då blir man själv och jag är medveten om det. Men för det tillåter jag mig att längta och tänka på en man och att ha någon att älska. Ensamheten är inte ett val, utan det är för mig en utmaning och klarar jag av att acceptera situationen, först då kommer någonting att förändras. Kanske inte på det sätt som jag vill, utan på det sätt som gör att jag närmar mig den stolpen som innehar orden ”ensamhet”, ”relation” och även ”längtan efter en man”.

Bullshit enligt vissa, en realitet enligt mig.

I morse när jag vaknade och såg att min älskade regnbågsflagga hade flyttat på sig påmindes jag om längtan och att livet är förunderligt. Om saknaden, men också meningen med att ännu en morgon vakna upp ensam.