Kategoriarkiv: inre

Medvetenheten är garanten

blue bubble calamity clean

Photo by Daniel Frank on Pexels.com

Har ställt in hotellvistelsen i Sala nästa vecka. Orkar inte med allt det praktiska kring det hela. När jag hade lämnat över bilen till syrran i fredags efter att ha hämtat dem på Arlanda och grillningen var klar, gick luften ur mig. Tom, orkeslös och helt nollad.

Fick senare höra att de haft inbrott i huset. Någon eller några hade varit inne i huset och snott dator, mobiltelefon och sprit. Ingenting är heligt och fredat nuförtiden.

Igår fanns inget kvar i tanken. Tänker på barnen, men kanske är det jag som förstorar upp och tror att de vill göra en massa saker hela tiden? Mina få förslag intresserar dem föga. Men det spelar ingen roll nu eftersom jag inte orkar. Planera det dagliga, hålla ihop och ta ansvar för det basala måste klaras av just nu.

Ur djupet rör sig det opratbara fram och tillbaka. Får en obehaglig känsla av att ”proppen” är lös och stor del av energin finns liksom inte där för att hålla emot. Svårt att fylla på någonstans. Glömmer bort mig själv och klarar liksom inte av att balansera detta. Fortfarande är medvetenheten garanten för det minimala, att någonting finns kvar.

Överdriver jag? Tycker jag bara synd om mig själv och återigen drar på mig det stora offertältet? Rakt över förmågan att tänka klart?

engswe2-0

England-Sverige 2-0 i kvartsfinalen, fotbolls-VM 2018.

Syrran ringde mig igår morse och jag fick ur mig något av det jag kände långt därnere. Bara det en seger. Vet inte om hon blev orolig, men hon och hennes M kom och tittade på fotbollen. De hade med sig hämtmat och det var riktigt trevligt. Tyvärr var matchen inte lika rolig, det var liksom inget snack, England var bättre än Sverige. Sverige var aldrig riktigt nära så att säga. Men att vinna sin grupp, slå ut flera topplag och ta sig till kvartsfinal är stort. Mycket bra gjort av Sverige!

Just nu måste jag bita ihop. Så gott det går där konsekvenserna är okända om bettet går för djupt. Lyssnar på de förtröstansfullaste låtarna, försöker andas djupt och nollställa och gosa med katterna. Pratar med de som vill prata, fördröjer, skjuter upp och bloggar om ynkligheten. Det känns som om allt går mig ur händerna, även denna sommar.

Annonser

Rebeccas ord om psykisk ohälsa så på pricken

Rebecca Amiri twittrar så på pricken om psykisk ohälsa och när det inte går längre. Sådan igenkänning.

Jag har fått hennes tillåtelse att återge hennes kloka ord om hennes resa och de tankar de givit henne:

********************
Precis innan jul förra året bröt jag ihop. Totalt. Det var resultatet av flera års överbelastning och att jag vägrade lyssna på kroppens signaler.

Något eller några saker triggade det. Men ffa handlade det om att jag hade kört på helt aningslöst i flera år. Jobb och politik i ett. Heltidsjobb kombinerat med uppåt tio politiska uppdrag samtidigt som jag saknade balans i mitt privatliv. Även privat hände saker som bidrog.

Det slutade med att jag gick i väggen. Ett totalt mörker. Som den duktiga flicka jag alltid varit med tron på att man fixar allt bara man skärper till sig, tar sig i kragen, slutar tycka synd om sig själv och kör på. Avfärdade alla kroppens signaler gång på gång i flera år.

Resultatet blev total handlingsförlamning. Mörker. Livet saknade plötsligt all mening. Ingen visste. Ville inte prata med någon om det. Ville inte ens erkänna det för mig själv tills den dagen då kroppen bara lade av. Det var förenat med stor skam. Att inte kunna prestera längre.

När jag till slut blev tvungen att be om hjälp hade det gått för långt. Vägen tillbaka var väldigt lång och kantad av ännu mer skam, skuld och dåligt samvete. Hur kunde jag låta det gå så långt? Varför orkade jag inte mer? Svaghet. Misslyckande. Totalt mörker.

Nu har det gått ett halvår snart och jag har kommit en bra bit på vägen. Har lärt mig att hantera den dagliga ångesten. Panikångestattackerna är färre nu. Har påbörjat en resa mot försoning med mig själv. Det är okej att jag inte klarar av att vara så stark som jag alltid varit.

På en bra dag kan jag till och med se att det är en styrka i sig att jag äntligen vågar erkänna problemet och finna mig i att det här är läget just nu. Det kommer bli bättre. Det går framåt varje dag även om det inte alltid syns. Ibland blir det även bakslag. Jobbiga bakslag.

Men det viktiga är att det fortsätter gå framåt. Acceptans och tålamod är extremt viktigt. Likaså att vara snäll mot sig själv. Den inre monologen gör stor skillnad. Vad säger du till dig själv dagligen? Och att faktiskt kunna se framåt även om det inte är så långt framåt.

Varför man inte vågar prata om det här med andra när det är så många som lider i tysthet, beror nog på att allt som rör känslolivet fortfarande är stigmatiserat. Men faktum är att det är vi själva som bidrar till den bilden. Förståelsen från omgivningen är mycket större än man kan tro.

Och det är faktiskt så att det hjälper att prata om det öppet. Att våga ta steget. Så fort man belyser problemet tappar den en hel del av sin makt över en. Så länge man döljer det växer den sig starkare inom en.

Fysiska sjukdomar och skador pratar vi om dagligen. Men det känslomässiga och psykiska är problematiskt. Jobbigt. Skamligt. Privat. Varför är det så? Jag har slutat att känna skam. Det tog lång tid att komma hit men insikten har gjort mig starkare. Det är tillåtet att inte alltid vara på topp. Det är tillåtet att känna sig svag. Det är tillåtet att inte alltid ha koll på läget. Det är bara vi själva som ställer de kraven. Man kan vara stark och samtidigt må dåligt. Man är inte en sämre människa för att man befinner sig i en tillfällig svacka.

Nu vet ni. Och jag haft förmodligen aldrig skrivit om det här om jag inte hade kommit så långt i min tillfriskning. För några månader sedan hade det varit en omöjlighet. Men nu tar jag varje dag som den kommer. Och det börjar kännas riktigt bra faktiskt. Är stolt över mig själv.

Och en sista sak: många människor har svårt att hantera människor som mår dåligt. Det är jobbigt att bli påmind om den egna sårbarheten eller så vet de helt enkelt inte vad de ska säga. Det räcker att bara finnas där och visa förståelse. Behövs inte så mycket mer.

********************
Tack Rebecca för dina ord, de är en sådan bra beskrivning på psykisk ohälsa och att drabbas av utmattningssyndrom som man själv inte klarar av att hantera. Det är många som drabbas av detta och att prata öppet om det tar udden av skammen och att man känner sig misslyckad.

kandelaber ljus

Acceptans, tålamod och att vara snäll emot sig själv. Kan låta så lätt, men är så svårt. Hon skriver också om hur viktig den ”inre monologen” med sig själv är. Det förstår jag idag mycket bättre än tidigare. Matar jag mig själv med att alltid ha taggarna utåt, se saker och ting negativt först, så tacka sjuttsingen för att det positiva verkligen får kämpa i motvind. Varför inte vända på det? Börja med det positiva och möjligheterna och sedan om det inte håller, ifrågasätta och påtala det där andra som alltid, för mig i alla fall, alltid kom först. Hindren istället för möjligheterna.

Det är en lång resa det här. Som aldrig tar slut med det bagage jag nu fått. En del blir alltid kvar och i det måste jag lära mig att leva. Hjärntröttheten, att orken är sämre och att jag duger som jag är. Det är svårt vissa dagar att leva upp till sina mål, men motsatsen är än värre, att lägga sig ner och dö. Ge upp och inte kämpa mera. Det får jag bara inte göra oavsett hur jag mår och hur djupa bakslagen än blir. Måste, måste fokusera på det som gått framåt. Måste är ett ord som kan ge ångest, likaså ordet varför. Men de finns där lik förbannat och förgiftar hjärnan på mig.

Min resa till England tillsammans med yngsta dottern är ett bra exempel på att det gått framåt. Den hade varit helt omöjlig för ett år sedan. Att jag skulle vara ansvarig för allt och liksom driva en resa, det såg jag inte vara möjligt. Visst, jag känner en del ångest och oro, men då försöker jag numera vända på tankarna. Det positiva och möjligheterna före det negativa och hindren. Och idag fungerar det oftast. Resan till England i en vecka, med start på måndag, kommer bli ett stort test för mig om jag ”håller”. Skulle ångesten och minnet få sig en blackout, då vet jag att det handlar om att andas och ta det lugnt. En sak i taget och att det går bra. Det går över.

Tacka fan för det svarta stora täcket

180512_alternativslinga

Tjugofyra grader varmt i skuggan. Alternativ slinga på låga 3,1 km men jag orkade inte mer. Gick förbi den lokala butiken och handlade ”all in” inför kvällens final i Eurovision Song Contest.

Egentligen bryr jag mig inte om hur det går. Det känns bara så futtigt detta engagemang som jag tidigare haft. Vad spelar det för roll vem som vinner? Nej, jag har inte orken att engagera mig i sådant när annat i mig river och sliter.

Tillåter mig inte att tappa greppet och låta gråten komma fram. Saknar Maxi väldigt mycket och tänker så på varför, även om jag vet att just ordet varför bara tar energi ifrån en. Varför går aldrig att få svar på. Utan det jag ska fokusera på är lärdomen och vad jag kan lära mig av det som hänt. Det klarar jag inte av just nu, utan det enda jag känner är ilska och en jädra bitterhet över att den jag älskade togs ifrån mig.

Blir så ilsken över att även han försvann. Visst, jag har Felix och Maja men de kan aldrig ersätta Maxi. Klarar liksom inte av att tänka för mycket på honom eftersom jag då känner att gråten är på väg. Min älskade katt som jag aldrig mer kommer att få träffa och gosa med. Som var mitt enda vardagliga stöd under långa perioder och som på något märkligt sätt alltid tröstade mig när det var som värst. Lojal, kärleksfull och de där ögonen. Nej, en del av mig försvann tillsammans med Maxi. Det känner jag.

730625_jerry.jpg

Sommaren 1972 i Bergvik

Det där svarta stora täcket som finns över mig i perioder kommer från mig själv, Inte från någon eller några utifrån som vill mig illa oavsett dimension och verklighet. Jag är inte utsatt för negativa energier eller existenser. Det där svarta stora täcket har alltid varit med mig, så länge jag kan minnas. Åtminstone efter sex års ålder och händelsen i Bergvik sommaren 1972.

7206_Bergvik

Ibland kan jag tänka att det var i den där jävla kojan som mitt liv förändrades för alltid. Bilden är dålig men den är från juni 1972, alltså snart 46 år gammal.

Visst kan jag skylla allt på det som där hände i den där jävla kojan, men mycket i mig kommer hela tiden tillbaka till hur jag behandlades då. Mycket av svaren blev kvar där och kanske var det detta att det tog så många år innan jag förstod kopplingen som gjort att jag fastnat i detta lite längre än vad som hade behövt vara fallet.

Värst har varit skulden och skammen och att jag fick gå med den i säkert 10 år till. Ingen sa till mig någonsin att de hade agerat fel och de förstod det inte heller. Jag tog åt mig allt och trodde att deras förmanande var rätt och att det jag kände var så jävla fel. Det gick jag med alldeles för länge och en del får jag nog fan aldrig bort i mig.

Jag vet att jag ältar och dravlar om detta hela tiden. Men jag måste för att förstå mig själv och kanske en dag inte tycka att jag är smutsig och äcklig. Förra posten om snygga killar och min längtan är ett sätt att stå för den jag är. Men ändå hör jag ekot av mammas och pappas skrikande på mig, hur jävla dum och fel allting var. Hur jag skulle skämmas och att jag minsann INTE skulle få vara kvar på sommarhemmet eftersom jag betett mig så illa… arma mamma och pappa, ni visste fanimej inte vad ni gjorde då! Och ni begrep ingenting senare heller. Tacka fan för att jag gick längst husväggarna och gömde mig själv under alla år, tacka fan för att jag gick från fikabordet så fort ämnet homosexualitet kom upp och tacka fan för att jag trodde att alla homofoba killkompisar hade rätt under hela mitt uppväxt, även om jag idag vet att en och annan var lika nyfiken som jag var.

Tacka fan för allt. Tacka fan för det där svarta stora täcket som nästan kvävde mig och som idag på något konstigt sätt är den enda ”tryggheten” jag vet om, även om den gör mig illa. Den falska tryggheten är den svåraste att komma förbi.

Många är trygga av det dom känner igen, även om det är negativt för dem och förstör livet. Man dras till det man tagit till och som fick det jobbiga att försvinna en stund. Idag funkar det inte för mig längre, men jag tar ändå till det eftersom det är det enda jag har. Det stora svarta täcket som gör att jag gömmer mig och får vara ifred en liten stund.

Sen är det en sak jag måste få skriva till de nära och kära som eventuellt läser här. Det är tack vare er som jag är kvar och har orkat så här långt. Det är ni som betyder någonting för mig och som fått mig att orka fortsätta kämpa och se ljus och möjligheter. Utan er hade jag inte blivit kvar så länge som jag nu har blivit. Ingen nämnd, ingen glömd.

Drömmarnas värld

pexels-photo-279467.jpeg

I drömmarnas värld kan allting hända. Ofta vill jag inte vakna till, utan somna om och var kvar i den världen.

I natt var alla där. Vi gjorde en gemensam resa med ett fordon som jag bara kan beskriva som ett mellanting mellan en buss och ett tåg. Har nog aldrig i vaket tillstånd sett något liknande. Vi svävade och farten var hög.

Det var som en stor yta där vi alla satt och pratade, men samtidigt gick det framåt på något märkligt vis. Fast i drömmarnas värld är ingenting märkligt. Det häftiga i natt var att många nära och kära som gått över till Andra sidan var där med mig i drömmen.

Mormor Britta, morfar Isidor, farmor Inger och farfar Nils såg jag främst och de pratade mest. Det konstiga var att i denna värld var de vänner på ett sätt som jag aldrig såg i detta livet där jag befinner mig nu. Allt var bekvämt och de umgicks med varandra på ett sätt som om de känt varandra i all evighet.

De var oroliga för mig. Vi svischade framåt i detta märkliga fordon medan orden kom till mig och oron de uttryckte för att jag var så envis och höll kvar vid det gamla och inte vågade mer minns jag väl. Samtidigt var känslan positiv trots allt. De fanns där och skulle så alltid göra. Nu när jag är vaken är den bestående känslan just tryggheten och att ingenting är försent. Tiden existerar inte på samma sätt som i denna verklighet och det är liksom aldrig kört eller över. Den känslan fick jag med mig.

Det konstiga var att när jag tittade upp och försökte se längre bort utanför där jag satt, så fanns där själar som jag bara anade vilka de var. De tog liksom inte samma plats, men fanns ändå där. Jag anade min kompis Micke och faktiskt även min pappa Nils-Åke. Även min mamma Ann-Britt höll sig en bit bort. Hon var inte så tydlig för mig i den här drömmen. Sen var det ytterligare själar där som jag inte kunde komma på vilka de var, men jag kände att de fanns där lite på avstånd.

IMG_8949.jpg

I drömmarnas värld är mycket subtilt och när jag vaknade saknades många detaljer. Men jag vet att det var en kraftsamling för min skull och det känns nu när jag tänker på det väldigt märkligt samtidigt som jag är oerhört tacksam över att de bryr sig om mig. För de når mig inte i den här verkligheten just nu eftersom jag är ganska avstängd och i en bubbla stor del av dagen. Vågar inte riktigt släppa ut den lilla Jerry som just nu är väldigt orolig och rädd för framtiden. Fast ändå inte hur konstigt det än kan låta.

pexels-photo-533864.jpeg

Samtalade med äldsta dottern igår. Reseplaneringen till England fortskrider och nu hjälpte hon mig att boka upp tåget från London till Bradford. Allt faller sakta men säkert på plats och jag längtar efter att få ta med mig lilltjejen och flyga iväg en vecka på äventyr i slutet på maj/början på juni. Att äntligen få besöka andra delar av England ser jag väldigt mycket framemot, även om jag också älskar London av hela mitt hjärta. Tre dagar i huvudstaden samt fyra inåt landet där basen blir hemmet hos stortjejen. Hon och hennes kille Jordan har lovat att ta med oss ut på äventyr…

Orden att jag är ”en del av framtiden” på lunchen igår försöker jag ta till mig. Denna dröms tydliga budskap likaså. Kanske är jag inte förbrukad och för gammal, även om de negativa känslorna tyvärr tagit över sinnet på mig väldigt ofta den senaste tiden. Det som chefen då berättade för mig förbluffade mig väldigt mycket. Världen är liten och en del saker sammanflätas på ett sätt som är väldigt häftigt. Tacksamhet och hopp.

healthy-man-bike-bicycle-5991.jpg

Kanske är ett steg på gång idag när jag om en liten stund ska åka iväg och hämta en cykel som jag ska få av kära vännen Tofflan. Cykeln står hos exsvärmor Ing-Marie och hennes Lasse och de är lika morgonpigga som mig, därav den tidiga timmen.

Vädret ser ut att arta sig riktigt fint idag och jag tänker försöka mig på att cykla hem den dryga milen i lugn takt och känna hur det känns att cykla efter alla dessa år utan cykel. Någonting måste göras och med den färska drömmen i minnet känns det bra mycket bättre än vad det gjorde igår.

Tacket i mig är stort till de som finns runtomkring mig.

Drömmen, snön & förunderligheten

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är mycket snö nu för att vara på dessa breddgrader. Det är säkert mellan 30-40 cm och jag har precis varit ute och skottat för katterna. Ni som känner mig vet att jag längtar till våren och att kunna sitta ute på baksidan med en kopp kaffe…

Fokus ligger på att vila i nuet. Det är min stora utmaning och nu känns det äntligen som om jag också kan göra det på allvar. Inte bara med läpparnas bekännelse då jag lurade mig själv under väldigt lång tid av mitt liv.

Var i en dröm som är väldigt märklig. Låg som i ett vatten där jag under mig kunde se evigheten och djupet där slutet inte fanns. Kände hur det pulserade under mig av liv och jag skymtade så mycket rörelser och aktivitet. Väldigt svårt att förklara på det sätt jag vill men det var en märklig känsla, när jag väl vågade ”lägga mig” i detta. Jag tvekade länge och tittade upp på min ”lärare” eller vad det var.

När jag låg där flimrade händelser i mitt liv förbi och ingenting var liksom farligt eller hemskt, utan jag bara tittade på dem utan värdering. Det kändes tryggt och helt ok. Saker och ting förpackades liksom i lådor och jag var med och ”upplevde” dem igen. Väldigt märkligt var det i alla fall.

I det vakna tillståndet, i den här verkligheten läggs också saker på plats. Det kan låta som jag skyller ifrån mig när jag skriver att mitt ”Ego” försöker lägga hinder för den utvecklingen och så har det nog varit i stora delar av mitt liv. Den del som är rädd och inte vågar nytt, den minskar inom mig. Inte stanna kvar i det som är, inte leva i det förgångna och klassikerna att se möjligheterna istället för hindren integreras på allvar, även om det går väldigt sakta. Det tar år och ibland hela liv att komma till den punkten.

Livet är förunderligt om jag vågar ”hänga med” och inte hålla fast vid gamla föreställningar. Helt plötsligt har förflyttningen i medvetandet skett och jag överlevde! Det är inte farligt och det känns ju riktigt ok. Både vad det gäller jobb och familj.

Egot inom mig kämpar för sitt liv och försöker tränga tillbaka de visa vinster jag gjort, men i vissa saker är matchen förlorad och jag uppskattar det som är, utan denna del av mig. Förunderligt som sagt och ibland går det inte ens att formulera och det är nog precis som det ska vara. Kanske är det detta som är utveckling, att acceptera det som inte går att förklara och låta det komma?

Det är gott i alla fall oavsett vart det kommer ifrån. Just här och nu.

Det finns en mening…

Fika

Sätt dig ner en stund, lyssna på vad jag har att säga dig! Ta koppen med kaffe. Jag vet, den saknar ”öron” och det är ett jädra otyg. Men vänta en stund dårå tills det svalnat lite. Hoppas kakorna är ok, enkla havrekakor men ack så goda.

Det finns en mening med att inte ha allt planerat. Det finns en mening med att bara vara i nuet och inte ha så stora åthävor just nu av aktiviteter och göranden. Det är en tid av att sluta sig för att förstå.

Ibland ska man stanna upp. Förstå ett och annat och vad man gör här på jorden. Inte rusa iväg och aktivera sig hela tiden för att slippa lära känna sig själv på djupet. Jag vet, det är läskigt och obehagligt men tiden är inne nu att ta sig själv på allvar. Inte fly genom att döva eller hela tiden distrahera sig med annat.

Sitt ner. Nollställ tankarna. Bara andas. Följ det som kommer även om det tar timmar.

Det finns en mening med allt. Att uppleva motsatsen gör vi alla. Ibland kanske meningen bara är att sitta ner och inte göra någonting. Hetsa iväg och inte vara sig själv, lyssna på andra och komma så långt ifrån den man egentligen är. Är det meningen med livet?

Trösten är att det aldrig är försent. Det kan fördröjas och känslan av att ha förlorat är chimärt och något som går över. Vi kan aldrig förlora för alltid. Vi får alltid nya chanser. Både en tröst och skräck i min värld. Visst, saker och ting kan ta så mycket längre tid, vi kan uppleva smärta och glädje på vägen. Men tillslut kommer vi rätt och vägen är den stora lärdomen. Det finns inget mål, inget slut. Vi fortsätter för alltid och för evigt.

Det finns inget helvete. Helvetet är här på jorden i så fall eftersom vi känner så mycket blandade känslor. Jorden med dess svängningar och låga vibrationer är tungt att leva i. Tänker inte mer knäppa någon på näsan och säga att så här är det. Detta är min bild och min känsla över hur allt är.

Vad är det värsta som kan hända? Att vi får leva några år till i en värld som vi tror är den enda som existerar? Att begränsa sig så mycket att tro på ett enda medvetande som dör. Vår kropp, vårt skal dör, men medvetandet tar sig vidare. Detta med medvetandet finns ständigt i mina tankar. Ibland är jag tillfreds med det jag känner men ibland skrämmer det mig väldeliga. Att vi alla är ett, ett enda stort medvetande kan få det att svindla rejält inom mig. Det är nog mitt Ego som kämpar för sin ensamrätt och överlevnad till den lilla bit som just nu är mitt egna medvetande.

Vad är det värsta som kan hända? Det finns en mening… …långt större och mer otrolig än vi ens kan föreställa oss med de redskap vi fått här på jorden. Be mig inte att förklara mig, för det kan jag inte utan det är bara min känsla och det jag känner.

När jag får tänka fritt och låter tankarna fara iväg, då blir orden på det här viset.