You are currently browsing the category archive for the ‘inre’ category.

LadyGaga_TheCure 2017Många filmer har det blivit. Mycket musik också, som vanligt. Inte såg jag den komma att jag fullkomligt skulle älska Lady Gagas nya låt “The Cure” och då speciellt texten. [Spotify]

Det är en intressant upplevelse att vara ensam. Leva med sig själv och sina egna tankar utan input utifrån. Någonstans vet jag att det är nyttigt för mig. Att våga vara med mig själv efter alla års flykt och distraktion för att slippa lyssna inåt.

Målet att vara med andra bara för att inte vara ensam, är egentligen ingenting att sträva efter. Vi är många som jagar sällskap bara för sällskapets skull. Inte för någonting djupare, egentligen. Så känner jag i alla fall nu efter några dagar i ensamhet.

Visst har jag velat fly ifrån det och ringa någon bara för att. Samtidigt har jag varit ganska hängig och slut i både kropp och själ under några dagar där rethostan sänkt mig än mer. Har helt enkelt inte orkat vara social, även om jag hade velat det.

Att vara ensam med sig själv är mycket mer komplext än det låter. Tankarna och då speciellt när jag ska försöka sova utmanar mig en hel del. Det så kallade verkliga blandas med mina tankar på ett sätt som ibland gränsar till en annan värld som jag är fullständigt livrädd inför. Försöker hålla mig lugn och intala mig att det är en del av mig, även om jag får vara med om saker som ibland kan vara väldigt obehagliga och utmanande för mig.

Min tro är inte stark idag. Ber inte och är ganska trött på försöken genom åren som jag i min egoistiska version inte tycker givit mig någonting. Men det finns en högre mening med allt jag går igenom. Som vi alla går igenom. Ibland förstår vi ingenting under lång tid, för att en dag ha allting klart för oss och varför vi behövde gå igenom just den saken. Den tron är stark hos mig och egentligen handlar det om att alternativet för mig är lika med att lägga sig ner och ge upp.

Så jag bidar min tid och hänger med. Smärtan och det som gör ont får vara där. Mantrat att inte göra något överilat överröstar allt annat. Reinkarnationsådran i mig säger att man inte ska göra samma sak i två liv efter varandra. I det är jag bergfast vilket gör att jag ska hänga kvar tills jag slår i de stora stolparna som jag bestämde mig för innan jag gick ner i det här livet.

Har ni varit med om att drömma så verkligt att ni vaknar upp ledsen och uppriven? Så var det för mig igår och inte ens Majas buserier fick mig på bättre humör.

Det var symboliskt men med personer som är med mig i detta liv. Relationer och känslor som gjorde mig ledsen. Fortfarande någon timme senare var jag märkt av drömmen genom eländighet i kombination med uppgivna känslor.

Drömmar är ofta vägledande, även om man inte kan se det direkt. Ibland förstår man ingenting, men så var det inte för mig i denna dröm. Jag begriper exakt vad drömmen vill säga mig.

Det är svårt att släppa vissa saker. När jag väl känner närheten av någonting som jag saknat länge blir det än värre. Det gör mig både arg men mest ledsen att jag inte kan hantera detta. Tror dessutom att mitt agerande tidigare är en del av att jag sitter där jag gör idag. Längtan tog över och jag tyckte så jävla synd om mig själv och mitt så kallade förnuft fick stryka på foten. Mest inom mig, men även genom mitt agerande under en tid. Det blockerade allt och sen gick det som det gick…

Drömmen vill hjälpa mig när jag inte i det verkliga livet kan komma vidare. Jag vet ju det. Men när budskapet inte är som mitt jordiska ego vill att det ska vara då blir det konfrontation inom mig. Om och om igen eftersom jag är så jävla envis. Det vet jag ju också. Drömmen var märklig eftersom jag mötte mig själv som inte låter sig förklaras mer än så.

Det borde ju handla om att försöka ta vara på att jag kan känna vissa känslor som jag trodde var begravda och vara glad för det. Detta är budskapet till mig. Att jag kan känna, även positiva känslor. Det vet jag ju… detta snusförnuftiga “intellekt”… som finns där i botten. Fan, vad jag hatar det ibland. Att någonstans ändå veta, men ändå inte klara av att leva upp till det.

Mitt ego är oerhört starkt i vissa avseenden. Helt klart har jag mycket kvar att jobba med. Detta ältande alltså, ni kan ju tänka er hur det var i höstas kring vissa tankar. Tänkte så mycket att det tog stopp och jag gick sönder. Sakta men säkert blir jag bättre och att jag återigen får energi av att blogga, är ett steg framåt.

Ändå är likgiltigheten värre. Försöker ta in det när jag är förlamad av både minnesproblem och det ledsna försöker ta över. Det är skarpt läge nu. Vägskälet har aldrig varit tydligare för mig.

24 november Breidagård

När är det dags att vika av från den trygga men ack så invanda vägen? Stanna upp och andas lite?

24 november 2016 Breidagård

Är jag verkligen på rätt spår i livet? Måste jag bromsa upp eller ta en helt annan väg nu? Vad händer om jag inte gör det? Om jag inte har förmågan?

26 november Vallsgärde

Ljuset finns ju alltid där! Det är hur vi fokuserar och har förmåga att göra det som ändrar styrkan i det ljusa.

26 november 2016 Gamla Uppsala kyrka

Kände ett starkt behov av att åka till min favoritkyrka idag på förmiddagen. Gamla Uppsala kyrka är historia för mig på fler plan. Älskar dess energier och välkomnande känsla som den alltid givit mig.

26 november 2016 Gamla Uppsala kyrka

Sådan längtan efter vägledning. Att förstå.

161126_02 Gamla Uppsala kyrka

Altaret i Gamla Uppsala kyrka. Ett ljus var tänt och två julgranar var på plats. Kyrkan är öppen från kl 09.00 för oss som behöver vila oss i tanken och få vägledning.

26 november 2016 Gamla Uppsala kyrka

Tänk att få egentid i Gamla Uppsala kyrka! Vilken fin känsla det var att sitta där en stund med sina egna tankar. Filmade en liten snutt för att bevara det fina. [YouTube]

161126_04 Gamla Uppsala kyrka

Kyrkfönstret blev mäktigt när solen lyste in.

26 november 2016 Gamla Uppsala kyrka

Gamla Uppsala församling har verkligen gjort det fint inne i kyrkan. Jag kände mig så välkommen trots att jag var helt ensam.

Kunde inte låta bli. Tog ett kort ur kruset:

26 november 2016 Gamla Uppsala kyrka

Ni har inte utvalt mig, utan jag
har utvalt er och bestäm er
till att gå ut i världen och bära frukt,
frukt som består, och då skall Fadern ge
er vad ni än ber honom om i mitt namn.
Johannes 15:16

Det var först när jag kom hem som jag riktigt förstod det starka budskapet i det kort som jag fick till mig. Kanske är det så att jag inte gått utdet sätt som förväntas av mig i det här livet och därför har jag fastnat där jag nu är och inga böner i världen hjälper förrän jag tar mitt ansvar?

Kursivt för att tolkningen är personlig och jag inte ser det som ett straff eller en skuld jag har, utan en möjlighet att få leva ett mer harmoniskt liv om jag vågar kasta mig ut och i mina tankebanor chansa lite mer.

Riktigt vad jag ska göra vet jag inte på ett konkret plan. Det är bara en känsla jag har av att jag behöver ta mig vidare nu. Kaoset i fredags gjorde mig så liten och rädd och idag kändes kyrkan som den enda plats där jag kunde och vågade vara mig själv.

26 november 2016 Gamla Uppsala kyrka

Brukar alltid tända ett ljus för andra. Den här gången tände jag ett ljus för mig själv. För att jag måste och för att jag nu behöver vägledning.

161126_08 Gamla Uppsala kyrka

Tänk vilken generös gest det är av församlingen att ha kyrkan öppen för allmänheten på det sätt som det nu är. Jag är väldigt tacksam gentemot Svenska kyrkan och Gamla Uppsala församling att detta andningshål fanns där för mig. När jag verkligen behövde ett stilla rum att gå till fanns Svenska kyrkan där.

26 november 2016 Gamla Uppsala kyrka

De litar på sina besökare. Att de betalar för sig. En fin tanke och någonting som jag hoppas att de inte går alltför mycket back på. För att visa förtroende i dessa tider kan vara svårt och då speciellt när det handlar om pengar.

Klarade inte ens av att läsa busstidtabellen när jag skulle hem så det blev en längre promenad i det fina vädret men med en blåst som var väldigt hård. Det gjorde att jag tillslut stannade vid en busshållplats ute på Upplandsslätten för att ta mig hem.

Fredagens härdsmälta har skakat om mig rejält. Jag är inte samma person som jag var innan. Besöket i kyrkan har lindrat men också fått mig att inse att jag inte mår bra av att leva som jag gör idag. Det går inte längre att bara köra på och stoppa huvudet i sanden och tro att saker och ting ska gå över.

Jag måste ta tag i vissa saker. Är livrädd, men vad har jag för val när saker och ting slutar att fungera inom mig? Är jag bara totalt ärlig i mina känslor så kan det inte gå fel.

Eller hur, Gud?

Fullerö Hage

Att våga stå kvar och berätta det innersta för en själ. Att känna vissa saker men ändå berätta och stå kvar. Inte fega ur utan ta ner garden och vara den man är fullt ut. Stå där rak i ryggen och berätta sådant som berör en i djupet.

Så många känslor kring detta, där stolthet och mod faktiskt är de främsta, även om det finns stänk av ledsenhet. Men den känslan dominerar inte längre efter en inre bearbetning under en tid, utan det är lärdomen i att kunna våga känna vissa saker och även säga dem, även om man vet om reaktionen efteråt. Det finns en tacksamhet i det att kunna känna någonting nytt när man nått min ålder. Det är en gåva jag har fått av en annan själ. Det känner jag då också att det ska den själen få veta. Tidigare så sprang jag när saker och ting påverkade mig i djupet. Nu gjorde jag precis tvärtom.

51:an Olsson

Sifferbyte i måndags. Det blev precis på den nivå som jag ville ha det. Egen födelsedag är svårt för mig, men jag jobbar med att acceptera den här dagen. Finns liksom inget annat val, men det är lik förbannat jobbigt. Nu blev det fint och bra på alla sätt och vis. TACK till alla ni som hörde av er och till min fina familj som kom på en liten fika på kvällen. [Instagram]

Dagarna passerar i ett rasande tempo. Det gäller att hänga med och ta tillvara på det man har kvar. Det är därför jag vänder på det självklara numera och jag klarar även av det. Tror det handlar om livsmognad till stor del. Faktiskt.

Breidagård

Precis avslutat två teamdagar med jobbet som vi hade på stiftsgården Breidagård.

Marielund

Ett litet annorlunda upplägg på förmiddagen var att vi tog en ganska lång promenad i en grupp på tre till Marielund och samtidigt diskuterade dagens ämne “Utmaningar inför framtiden”.

Tar tillvara känslan av att känna mig levande och se tacksamt på det. Ingenting är förgäves även om otåligheten många gånger är ett hinder i mitt liv som försenar saker för mig. Som jag skrev tidigare, att kunna och i det våga känna vissa känslor fullt ut för första gången är på många sätt fantastiskt och jag väljer att se det som en gåva jag fått och ingenting annat.

Livet kan vara fantastiskt samtidigt som det i perioder kan sänka en helt. Men att stå kvar i känslorna är en styrka. Oavsett vad det handlar om.

Vägen 2016?

Det är jobbigt att leva. På något vis känner jag mig ändå så oerhört ensam. Det går inte att reparera. När jag är lycklig tror jag att det kommer att försvinna. Det har det ju alltid gjort. Har svårt att tro på något. Jag har en sådan smärta inom mig som inte går att förklara. Det gör ont.

Skrivet 1987 av min syster. Ett utdrag från en text när hon skrev ner sina innersta tankar om livet och när det gjorde ont och var jobbigare än vanligt. Orden träffade rakt in. Det är precis så det är. Det där hålet finns där jämnt. Det handlar hela tiden om att hålla balansen och inte ramla i. Ibland är det mindre och man ser det knappt. Man bryr sig inte och livet fungerar ok. Men ibland är det så stort att det tar all fokus av en och man ser rakt ner i avgrunden.

Att inte heller låtsas om hålet, det funkar inte heller i längden. Det går ett tag, men tillslut så ser man det igen. Det handlar om att lära sig att leva bredvid hålet. Det försvinner aldrig helt och just den känslan är i perioden så tung och då speciellt när den existentiella ensamheten dominerar i sinnet. Det är som om det inte går att reparera helt. Precis som syrran skrev för snart 30 år sedan.

Ber inte att någon ska förstå. Kan förstå om många tycker att jag tjatat nog om detta, men det handlar inte om det egentligen. För det är som jag skriver, det försvinner aldrig i mig och hålet går inte att reparera helt. Att tystna helt om smärtan har jag också försökt. Det fungerar inte heller.

Vännen som sa att jag stod vid ett vägskäl tänker jag mycket på. Kanske är det hålet som är lite för nära mig just nu? Kanske är det personen jag ser på andra sidan? Det gör ont. Det ger smärta. Oavsett vilken väg vi kommer att ta tillsammans eller vad nu som är menat. Har nog aldrig varit så förvirrad i hela mitt liv som jag är nu. Ibland känns det som om jag står och balanserar på kanten.

Hösten 2016

Satte mig bland foton, brev och minnen från förr. Det tog stopp fort. Det var där jag hittade syrrans text och en massa annat som bara fick tungsinnet att ta över. Uppgivenhetskänslan tvingade ut mig på en långpromenad. Var tvungen att göra någonting annat.

Vägskäl? Bestämma sig för vad? Samma tankar som alltid funnits där har kanske blivit mer akuta denna höst. Syster skriver om ensamheten och den tär sannerligen på mig alltmer. Då menar jag inte den fysiska, den klarar jag nu efter att ha varit skild i flera år, utan nu menar jag den existentiella, den ensamheten som vissa dagar känns så djupt i mig.

Stora bombastiska och ödesmättade musikstycken funkar bra för att hålla det värsta borta. Se de små positiva fördelarna med att vara kvar i det jag känner till. Inte längta till någonting som bara förnimms och som jag ändå kommer till, förr eller senare. Andas in och avvakta. För det är inte jag som aktivt ska påverka detta, utan det ska ske om det är menat och det är det inte om jag frivilligt hoppar ner i hålet.

Tröstäter, plötsliga gråtattacker och ständig oro.

Nu har jag tagit en kontakt som jag varit rädd för, men som jag vet innerst inne att jag måste göra, och det är INTE med någon psykolog eller psykiatriker eller sådant. De vändorna är gjord i mitt liv och i det har jag kommit till vägs ände.

Nej, det är en annan kontakt och den är hemlig! Som kvinnan i reklamen sa… (;-)

Som jag sagt tidigare, det är som jag går parallellt med mig själv just nu, där den ena trygga och säkra delen kollar in vad den där tröstätande, gråtmilda och oroliga delen egentligen sysslar med. Den delen som behöver känna vissa känslor på riktigt och i djupet. Märklig känsla är det.

Tänker på Tofflan och hennes mor ikväll. Hoppas verkligen att hon kommer på benen igen och att hon får den hjälp hon behöver.

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

En Calla Lilly fick följa med hem från den lokala butiken. Häftig på något vis. #callalilly #blomma Ungefär så, som en torktumlare...runt runt. Konsten är att stå kvar, le och försöka. Varje dag och hela tiden. Vila i torktumlaren är övningen. Ok? Kom igen nu Brynäs! #smguld #ishockey #brynäs Behålla känslan... På väg hem efter firande av födelsedagsbarn. Vädret härligt! Vi firar ett födslobarn! Grattis på den stora dagen @tofflisen 🙏💚🎉🎂

Twitter

Tweets jag gillar