Kategoriarkiv: inre

Flyktkänslan är väldigt stark

Här övar jag på att vara still. Sitta ner och inte värdera någonting. Bara vara.

Varje vardagsmorgon sitter jag en stund i den vita fåtöljen på jobbet. Tränar mig i att vara still och andas med hela kroppen. Den kan låta som ”peace of cake” för många, men för mig är det svårt. Mycket svårt till och med.

I morse ville jag inte alls, men ändå har jag bestämt mig för att sätta mig, även om det bara handlar om en liten stund. För att bryta mönster och för att träna mig i att låta tankarna sväva fritt.

Idag har flyktkänslan i mig varit väldigt stark. Flykt från det som pågår och flykt från Gamla Stan. Återgå till det jag känner igen, även om det inte är så bra för mig. Så stark känsla av att strunta i alltihopa. Svårt att ta hela grejen på allvar och att jag bara är en falsk jävel. Mina inre dialoger skiftar åt alla håll just nu och gamla invanda mönster försöker överleva.

Det enda jag vet, det är att jag ska hålla fast i det jag påbörjat. Även om jag bara sitter av tiden på onsdag. Jag behöver A, det vet jag någonstans långt därinne de stunder då tankarna på flykt förgiftar mig och vill göra allt annat än att fortsätta det jag påbörjat.

Annonser

Vidgade vyer på flera sätt

För fjärde gången tog jag mig till Stockholm och Gamla Stan.

En blandning av tillförsikt och flyktkänslor fanns inom mig när jag återigen gick på Prästgatan i Gamla Stan.

Dessa 75 minuter med A bara svischar förbi. Egentligen vet jag inte riktigt vad det är som händer, mer än att svaren finns inom oss själva. Idag pratade vi en del om skuld.

Hon är otrolig på att få mig att slappna av och kunna ”öppna upp”. Det är jag som har svaren och hon förstärker mig i det jag säger. Hon vägleder mig och finns med i min inre resa på ett sätt jag inte trodde var möjlig för mig.

Det häftiga i det hela är att vi själva har svaren. Jag har svaren själv och med A:s hjälp hittar jag dem inom mig. Känner mig välsignad över att ha fått den här möjligheten tillsammans med A.

Efteråt kände jag mig nästan som ett litet barn som hade hittat någonting nytt och det liksom bubblade inom mig. Jag som innan hade helt andra tankar kring dagens sejour. Tänk så annorlunda det kan bli, men det visar väl också hur viktigt det är att jag tillåter mig att känna det som jag vet finns inom mig. Det som vill mig väl. Inte vara rädd och orolig som alltid tidigare över att tappa kontrollen. I det har jag fått en helt underbar livslärare i A.

Glad och lätt i sinnet vågade jag även vidga mina vyer en aning utanför mig själv. Gick över Helgeandsholmen och förbi kaos.. riksdagshuset.

När jag stod på Riksbron såg jag ut mot bland annat Kungliga Operan.

Kungliga Slottet är ju svårt att undvika oavsett vilken sida man går på så att säga.

Norrbro och långt därborta Grand Hotel.

Gick en bit på Drottninggatan och såg flera souvenirbutiker och en bar till och med namnet Swedish Souvenirs.

Har inte gått förbi Sergels Torg på flera år. Som vanligt massa byggen på gång runtom torget. Byggkranar i parti och minut. Den 25 juni 2018 återinvigdes det renoverade torget.

Klarabergsgatan står Nils Ferlin (1898-1961) på sitt egna torg.

Grunden av Stockholm Centralstation byggdes redan 1871. Den stora centralhallen byggdes mellan 1925-1928. Sedan 2008 har stationen renoverats och byggts om i flera etapper.

Mitt tåg tillbaka var inställt. Sen blev det spårfel på det tåg som jag istället skulle ta. Lugn och fin så gick även detta. Inga oro utan lugnt väntande och då fick jag tid att spatsera runt lite på centralstationen för att ordentligt studera allt som bara flimrar förbi annars.

Känner mig omhuldad och trygg. I mig själv på något vis. Har fått en visshet. En mer tro på mig själv och min egen förmåga att läka. Ständig påminnelse och ständigt jobb med tankarna kring detta.

Ernst & Goldsmith

Kajsa Ernst – vilken vacker själ hon är! Gårdagens ”Stjärnorna på slottet” var det bästa avsnittet på år och dar. Att lyssna till hennes livsresa fick mina tårar att komma och då speciellt när hon pratade om sitt livs kärlek Göran Stangertz. När hon också pratade om att man själv anser sig vara värd att ”älskas” reagerade någonting inom mig.

Hon berättade också om sin alkoholiserade mamma och hur hon inte kunde sova förrän hon var hemma efter sina utekvällar. Då fick jag helt plötsligt själv fragmentariska minnen av liknande upplevelser som jag inte varit medveten om tidigare. Att man låg och väntade för att kunna sova och allt vad det gjorde med en.

Någonting pågår i mitt inre, helt klart. Försöker älska den där lilla killen som gjorde allt för att överleva. Programmet med Kajsa Ernst väckte upp vissa saker som jag tidigare inte varit medveten om. Tack för att du delar med dig Kajsa Ernst! Så vist och klokt.

Bluff eller inte? Charlie Goldsmiths ”förmåga” testas.

Charlie Goldsmith är en kille som jag också ”ramlade på” igår. Han kan hela vissa människor med sin tankekraft. Man får tro vad man vill om hans gåva, men människor mår bättre och jag fick själv inspiration av honom genom en text han lagt ut på sitt Instagram:

Being happy is not something that just happens one day and stays that way. You need to wake up every day and do things to get you there. Then the same things that got you there need to be repeated to stay there. Eat healthy food. Run. Do yoga. Be kind. Be a best friend to many people. Keep people in your life that want the best for you. Be honest. Take responsibility for your life. Help people. Accept help. Listen to advice. Learn lessons. Give. Conquer fears. Love without expectation. Keep an open mind. Everything starts with a thought, so deciding to be happy is a very good idea. I’m not saying that all these things will fix everything, but I believe if you don’t feel good and you do nothing, things aren’t likely to change.

Ett inlägg delat av Charlie Goldsmith (@charliegoldsmith) 3 Aug 2018 kl. 9:39 PDT

Visst är det bra? Men väldigt svårt att till fullo leva efter. Men bara att sträva dithän gör att man mår bättre. Det är min övertygelse. Att försöka och inte ge upp. Försöka strunta i alla måsten och varför. Varför finns inte.

Men jag faller själv dit fort i måsten och funderingar kring varför över saker jag inte begriper. Jag vet det. För idag ”måste” jag ta ner julpynten och packa ihop stakarna. Idag ”måste” jag dammsuga, tömma den ena kattlådan och aktivera mig mer överlag. Måste jag verkligen det eller är det återigen för att jag vill ha ett schema över mitt liv och ha kvar kontrollen fullt ut?

Magen fortsätter att krångla, drömmarna förvirrar mig och rädslan för att tappa kontrollen dominerar. Samma som igår alltså. Ingen skillnad förutom att jag är medveten om vissa saker som jag tidigare inte alls var mogen för att ens vara medveten över. Det är min tro i alla fall och efter det måste jag fortsätta att sträva för att må bättre.

Fokusera på det positiva, det som gör gott och andas. Se på sig själv med kärlek och vara värd att älskas.

Omtumlande vecka i det inre

Nio dagar kvar…

Ett omtumlande inre under veckan med mest förhoppningsfulla känslor. Tankarna är ljusare och det är jag förundrad över efter det som varit under en lång tid nu. Har upplevt mig som fast i känslorna och hopplösheten hade ett redigt grepp om mig.

Men medvetenheten om att att det kan förändras snabbt har jag nu på ett praktiskt plan fått vara med om. I det lever jag nu med ett ljusare sinne sedan ett par veckor tillbaka efter endast två besök i Stockholm hos Humanova och terapiformen psykosyntes.

Den sista sejouren blir på måndag före jul i rummet som tillåter alla tankar och känslor med en själ jag efter så kort tid tagit till mitt hjärta. Då kan tacksamheten bara vara stor och i det vilar jag nu. Vet inte riktigt vad det är som ”stämmer” så bra just nu, men så är det och kanske handlar det om att jag äntligen är i fas och ”mogen” i det jag gör?

”Locket ovanpå” var återigen aktivt med skrik och dunsar. Har nog blivit så van att jag bara vänder på mig och försöker somna om. Men nog är tragiken stor i det hela, men äntligen kanske någonting kommer att hända så att situationen bryts. För att leva i detta oavsett vilka konsekvenserna blir måste vara sämre än att ingenting göra alls. Jag och lilltjejen noterar och skriver ner all aktivitet på uppmaning.

Årets julklappsinköp är avslutat. Har väl aldrig fungerat så bra. Som vanligt blev det något mer än jag tänkt mig, men det är ju bara jul en gång om året. Slutnotan konsekvenser ska jag förhoppningsvis inte behöva uppleva flera månader den här gången, men man vet aldrig (;-).

Vaknade som sagt ett par svängar i natt av skrik och dunsar, men somnade sen om. Sov till 10.15 vilket för mig är helt otroligt. Det positiva är att jag säkert behövde all den sömnen, men tyvärr blir ljuset mindre eftersom det börjar att skymma redan vid 14.30-tiden, men i det ska inte huvudkänslan ligga utan jag ser positivt på att nu vara hyfsat utvilad. I det lilla lyfter jag bort från de jobbiga tankarna och fokuserar på möjligheterna istället för hindren i mitt liv.

Tänker mer på andra än mig själv i vissa avseenden, även om jag numera försöker närma mig mina tankar på ett annorlunda sätt än tidigare i mitt liv. Det kortsiktiga, egoisten och det som söker det materiella, har aldrig hjälpt mig att utvecklas i det inre. Mitt Ego i den riktningen har varit starkt och gjort mig björntjänster under åren. Det största bedrägeriet är detta mot en själv och hur jag inte vågat att se en liten bit till. Kortsiktigt kan det se bra ut, men i det längre perspektivet är stegen neråt i den mörka källaren där ångest och oro dominerar, den vägen som jag tyvärr gått i alltför många år.

Nu, att ha fått förmånen att möta en själ, som förstår mig och som inte dömer på något plan, det är ingenting annat en stor gåva från Universum eller vad man ska kalla det.

Rädslan är första känslan – fortfarande…

Gamla Stan rörde om. Är jävligt orolig inför tisdagen även om jag vet att det gör mig väl på sikt. Men att gammalt skit bubblar upp och helt plötsliga stunder av sorg bara tar över, det är jävligt jobbigt. Har sådan plågsam ångest som förlamar mig i perioder sedan jag var i Stockholm.

Varför skriver jag om mitt mående här istället för att prata med någon? Är det en del av mitt mönster sen gammalt? Att ha en blogg och blotta sig är så mycket enklare än att möta två ögon. För ändå någonstans vill jag berätta om mig själv och mitt liv. Mitt Ego är stort. För stort för mitt eget bästa.

Fundera kring riktning och syfte med samtalsterapin. Fundera kring vad du önskar uppnå och vad du vill utforska.

Får man inte ”komma undan” även den här gången? Får jag inte ta till de ”ofarliga” lagren som jag har kontroll på? Får jag ta ”genvägar” igen?? Snälla, kan jag inte få ”komma undan”…..??

Amaryllis polkavarianten – bara för att bryta av det tunga tugget.

Ungefär så går mitt snack med mig själv. En del och den ”friska” delen i mig säger absolut inte, det är dags nu. Smärtan och sorgen som du gömt i alla år MÅSTE upp nu oavsett hur du kommer att må efteråt. Detta självbedrägeri måste få ett slut!!

En annan del av mig, som krymper alltmer, vill springa bort från det som gör ont, gömma sig och äta ytterligare ett paket av den vita chokladglassen. 

Springer jag och gömmer mig är det kört. Den vet jag eftersom marginalerna med stigande ålder minskar för varje dag. För det räcker inte såsom det är nu. Nöjer mig inte med att slå igen kistlocket och må som jag gör idag. Måste kämpa vidare, måste framåt än mer med tankarna och det som gömmer sig i den svarta källaren. Måste köra allt i botten, men den här gången på den ljusa vägen. Blotta mig, visa vem jag är! Komma uoo i ljuset istället för att jag går ner och sätter mig igen bland det jag så jävla väl känner igen, men som i det långa loppet gör det så illa för mig. Vad är det här för liv att leva som jag lever idag? Så jävla självdestruktivt och det vet jag ju för sjuttsingen och ändå är fortfarande rädslan för stor för ljuset och att stå där stolt med allt vad jag faktiskt har inom mig.

VARFÖR är det alltid lättare att stå kvar i mörkret än att gå ut i ljuset? Varför, VARFÖR??

Men jag klappar lite på mig. För jag åkte i alla fall till Gamla Stan och ska dit igen. För jag har inget annat val idag. Ska verkligen försöka fundera på vad jag vill med allt detta utan att låta rädslan vara första känslan som så många gånger förr. Flyktvägen är nu stängd!

Utmana, våga och gå emot

I morgon lämnar jag över allt som har med data och telefoni att göra till min efterträdare på jobbet. Det sista har jag samlat ihop på mitt skrivbord, så får hon ta det hon vill ha. Det är mycket som jag tror kan kastas. Lite vemodigt känns det eftersom jag sysslat med data sedan 1996. Men jag försöker se det som kommer och det nya som jag ska få lära mig på ett positivt sätt och någonting som kommer att utveckla mig i arbetet.

Hade medarbetarsamtal med min chef idag. Det kändes väldigt bra och det går att prata med henne om det mesta. Hon är väldigt transparent och vill alltid hitta lösningar som är det bästa för mig. Kan säga att hon är väldigt viktig för mig just för att hon tror på mig och genom detta får mig att kämpa än mer. Mitt jobb är, som jag sagt tidigare, väldigt viktigt för mig och utan det vete fåglarna hur det skulle gå. Att då också ha en chef som pushar och hela tiden ger mig energi, det är en oerhörd förmån.

Idag åt jag lunch med Tofflan. Hon bjöd mig eftersom jag ändrade siffror förra veckan. De hade världens godaste buffé med sallader och sådant man ska ha till maten. Det hade räckt bara det, men sen var det en god pastarätt till huvudrätt. Det var en fin gest av henne.

Det kändes väldigt bra att få sitta och prata direkt med henne. Ibland blir tolkningar om skeendet skeva och konstiga om det inte kommer direkt från den det berör. Tänk att jag alltid har så svårt att lära mig det, men jag är glad att jag fick denna inbjudan från henne. Tycker det visar på att hon är en ”lärare” för mig i livet om känslor som både är positiva och negativa.

Promenaden till henne på Segerstedthuset tog exakt 17 minuter från mitt jobb. För en tjockis som mig var uppförsbacken vid slottet mördande, men jag kämpade på. Tog en del bilder som du kan se i bildspelet nedan:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att prata, samtala utan att döma i tanken och ha svaren klara innan, det är någonting jag får återerövra inom mig om och om igen. Men jag backar inte längre och gömmer mig. Sitter inte och muttrar i ett hörn och har ”sanningen” klar för mig.

Jag försöker och i det finns ett visst mått av tillfredsställelse även om oron och det som bromsar mig inte vill sluta att tjata om att låta bli och isolera mig. Men det minskar så fort jag utmanar mig socialt och går emot det invanda och den rädsla jag har.