Kategoriarkiv: funderingar

Till TippToppens topp

180723 Tipptoppen

Nu har jag ingen aning om hur hög TippToppen är, men för en 50+ och numera ganska fetlagd gubbe var det inga problem att ta sig upp. Visst, lite mer fart på andningscirkulaturen noterades en liten stund efter uppstigandet, men annars gick det finfint.

Kring 25 grader är perfekt väder för en sådan som mig och när det även blåste lite gjorde det dagens promenad behaglig. 5,4 km och 7369 steg stannade siffrorna på och då tog jag det väldigt lugnt och försökte njuta av att vara ute denna fina högsommardag.

180723 Tipptoppen2

Här finns många minnen från de tidiga åren i Storvreta, då med barnen framförallt. Noterade den fina lekplatsen i vänster som jag inte sett tidigare samt flera uppställda bord och en iordningställd grillplats.

Märker att jag fastnar i det gamla en del. Tänker tillbaka och minns. Det är väl ifrån detta en stor del av min ångest och oro får sitt bränsle. Det som en gång var och det som försvann och att jag liksom inte lyckats att ersätta detta i nutid med ny partner, vänner, socialt liv och att se mig själv som ”värdig” att få leva ett hyfsat liv i några år till.

180723 Tipptoppen4

Tog mig vidare och hittade fler vägar upp mot TippToppen. Torrt och gult i terrängen.

180723 Tipptoppen3

Trädets rötter växer till stora delar ovan jord.

Om jag bara ska göra sånt som jag verkligen vill, då gör jag ingenting. Leva ett liv som enbart utgår från mina egna önskemål. Så känns det idag och egentligen är det jävligt tragiskt att jag hamnat där. Känner mig så trött hela tiden.

180723 Blå huset

Det finns faktiskt en skjutbana i Storvreta bakom Skogsvallen. Där står denna blåa lilla bod. Ser ut som en liten kiosk. Gillar det gamla, övergivna och det som bara står där.

180723 Smutsvatten

Mitt emot skjutbanan finns det en ganska avlång vattenpöl som såg smutsig och död ut. Undrar jag vad det är för slags vatten som hamnar här?

Måste ut och det är väl en styrka fortfarande. Att jag har så mycket ångest och oro i mig att jag måste ut och vandra.

Börjar att jobba igen på fredag. Om inte annat så ger det mig rutiner igen och av det mår jag bättre. Det vet jag idag.

Annonser

En styrka att agera

ball shaped blur close up focus

Photo by Porapak Apichodilok on Pexels.com

Ingenting är för evigt och tur är väl det. Samtidigt är allt evigt och på ett plan förändras ingenting av kärnan. Men när du lever här på jorden, gäller inte sådant.

För mig är det mod att förändra stora saker i sitt liv. Det är en styrka att våga förändra någonting som inte är bra för en. Det är inre styrka för att man själv vill må bättre.

Livet på jorden är att lära sig att hantera känslor och det som under livet möter en. Varför finns inte som anledning till den insikten, utan vi har själva valt ”stolparna” mot de mål vi satt innan vi valde att gå ner på jorden. Det är en viktig insikt när livet gungar och man inte förstår någonting och ens jordiska Ego har alltför mycket att säga till om.

Jag om någon har haft väldigt svårt att komma vidare. Det gäller de mesta sakerna i mitt liv och när jag då ser att andra tar de steg som jag haft oerhört svårt med, då fylls jag av hopp och positiva tankar. Även om det för stunden är smärtsamt och jobbigt och att valet är tufft som sjuttsingen, så visar det på en styrka att vilja göra det bästa för en själv. Att ha fått den insikten, det är stort. Väldigt stort.

Det är någonting som jag beundrar och i min värld är det en styrka och en insikt om att bry sig om sig själv. De människorna försöker jag lära mig av. De som inte bara pratar, utan också agerar.

 

Drar ur pluggen

white and black moon with black skies and body of water photography during night time

Photo by GEORGE DESIPRIS on Pexels.com

En arbetsdag kvar och sen har jag semester igen. I hela fyra veckor. Försöker vara lugn och inte stressa upp mig. Jag vet, när man har semester ska man stressa av och inte tvärtom, men jag känner inte så. Först en hel vecka då jag är helt själv. Har bil, men ändå vet jag inte vad jag ska göra. Vilket jävla i-landsproblem!

Idag städade jag syrrans lägenhet för andra gången. Hjälper henne en del så att hon kan hyra ut. I denna värme var det ganska jobbigt att dammsuga, bädda ur och torka rent. Men jag tog det lugnt och hetsade inte upp mig, trots att förra gästen inte hade lämnat tillbaka nyckeln före utsatt tid. De ordnade sig tillslut, men för mig behövs det inte mycket för att ångesten går igång.

I morgon ska jag ge de nya gästerna nyckel innan jag får åka hem. Var tvungen att tanka idag och tala om att ha ångest innan. Egentligen vet jag inte varför, men det är någonting med mig och bilar som skapar dessa negativa känslor. Fast det är enklare idag än förr att tanka så funkar inte det resonemanget i skallen på mig. Sen när jag väl tankade var det inga problem alls.

Funderar på att koppla ner all social media samt blogg under en tid igen. Som jag gjorde förra året när jag skrev min livsbok. Då var tanken att inte blogga mer, men så långt vill jag inte gå den här gången eftersom jag tycker mig har hittat en ok balans i bloggandet.

Men jag måste bryta mönster och försöka leva på ett annat sätt. Promenader, försöka läsa böcker, lyssna på radio och total avhållsamhet från allt vad internet heter. Komma mig själv närmare, våga komma mig själv närmare och lyssna inåt. Sluta fly i glass, mat och ännu mera glass. Drar nog ur pluggen 1 juli för att just koppla bort alla impulser och bara vara med mig själv och mina två katter.

Mörkret ska bara bort

ted gardestad

Ted Gärdestad 18 februari 1956 – 22 juni 1997

Universums framtidsvy
Ger bara huvudbry
Men inatt ska jag somna in
Och sova lugnt
Men när morgondagen gryr
Blir då mitt huvud tungt?
(Universum 1973)

Igår var det 21 år sedan som Ted Gärdestad lämnade detta jordeliv. Tänker mycket på honom just nu. Den smärta och den svarthet han måste ha känt när det enda valet var att lämna allting. Samtidigt kan jag, hur konstigt det än låter, förstå tankarna på något märkligt vis och varför det blev som det blev.

Den här inre konflikten tär på många. Den går inte att leva med hur länge som helst för en del. Smärta och mörker går att dämpa, men inte att få bort helt. Man söker hela liv efter en mening och förståelse över varför. När varför egentligen är det enda man aldrig får svar på. För en del tar det tillslut stopp. Det går inte mer. Man orkar inte. Den enda tanken är att få frid och få bort alla tankarna. Till vilket pris som helst.

Att en människa mår så dåligt att den väljer att hoppa framför tåget är oerhört tragiskt. Samtidigt,  är man så förgiftad av tankar på att inte vara behövd, att ingen bryr sig eller till och med att människor skulle må bättre om man försvann, de blir så att säga normala om det inte bryts. Man tror verkligen på att det ligger till på det viset.

Blanda sedan ihop det med någon form av drog eller sjukdom (som i Teds fall schizofreni) som förstärker känslan, så kan det bli så hemskt att man avslutar sitt liv på pendelstationen i Häggvik.

Filmen om honom är mestadels ljus och där får man till stor del bara den ena sidan av hans liv. Det som jag grubblar över, det närmar man sig inte överhuvudtaget. Vart kommer schizofreni ifrån? Latent från födseln eller något som helt plötsligt finns där? Vad gjorde att han sökte sig till sekten i USA? Tyvärr är det ofta så i vårt samhälle, att mörkret ska bara bort, utan ens några försökt till förståelse varifrån det kommer.

Min tro inbegriper en evighet där allt handlar om erfarenheter och att känna. Vi på jorden värderar dem i svart eller vitt, när det mesta är grått och handlar om att utvecklas som själ och acceptera och känna de känslor man just nu behöver. Så förbannat lätt i teorin, men stört omöjligt känns det som ibland i praktiken om du frågar mig.

Detta med att flytta

Flyttarna i mitt liv har varit många. Brukar ibland säga att det inte finns en stadsdel i Uppsala som jag inte bott i. Allt började med Eriksberg och Marmorvägen i ett av höghusen. Vi bodde på första våningen och det starkaste minnet är att jag höll på att elda upp hela lägenheten. Efter Eriksberg flyttade vi till Gränby och Almqvistgatan. Där är tyvärr minnena väldigt svarta med mycket alkohol och våld.

Valsätra och Bandstolsvägen var nog det ställe jag bodde längst på med familjen. Min ursprungliga familj alltså. Därifrån finns många minnen och precis som i Gränby är de allra flesta plågsamma att tänka tillbaka på. När min mor inte ville vara kvar längre på jorden hade jag och min syster redan bott hos Sven och Marja en tid för allt kaos. Med dem bodde vi på följande ställen: Fjärdhundragatan i Tunabackar, Videvägen i Sunnersta och Fänkålsgatan i Årsta.

Jag flyttade ett tag till pappa i Gottsunda trots att jag förstod att det inte skulle fungera, men det fanns inga andra alternativ just då och sen till min första egna lägenhet som var på Spinnrocksvägen i Valsätra. Egna lyor hade jag sedan på Johannesbäcksgatan i Salabackar, Sturegatan i Luthagen samt Rönnbacken utanför Alunda hos vänner där jag fick bo en tid när det var väldigt rörigt i mitt liv.

Efter det kom Anna in i bilden och vi bodde i Tunabackar, Gränby och på Månskensvägen i Storvreta. Vårt sista boende tillsammans blev Vretalundsvägen i eget hus.

För nästan 10 år sedan flyttade jag från huset. Det hus som skulle vara det som ”läkte” allt och som skulle göra att det blev bra igen. Lovligt naiv redan då. En blogg startades när vi flyttade dit 25 september 2004 med namnet Projekt 47:73. Den dog samma dag som Anna flyttade ut, vilket var den 12 november 2007.

0605_husetvretalund

26 maj 2006 fixade vi på framsidan.

Hittar också ett Flickr-konto med massor av bilder från hustiden. När vi gjorde i ordning allt. Får lite ångest av att titta på alla bilder idag. Det gamla vanliga som jag inte tänker rabbla igen, men ångestens fula tryne tittar fram helt klart över de misslyckanden jag stod för under den här tiden.

20080503_04

Den 3 maj 2008 hjälpte Clabbe och Rafael mig med att flytta de stora pjäserna. (Mobilkamerakvalitén samt handhavandet var inte på topp för 10 år sedan, som synes).

Hade stora delar av maj på mig att flytta och tog det pö om pö, och sista dagen i huset var 23 maj. Dagen efter sov jag på Morgonvägen för första gången. Ett år i egen lya skrev jag ytterligare ett år senare och läser man den posten kan man tro att allt stått stilla i 9 år:

Jag väntar fortfarande på den där vändningen som alla pratar om. Visst, jag är otålig och jag vet att det tagit lång tid för många andra, men jag mår inte så bra av det rådande läget och det känns som om jag fastnat. Som om spiralen är nedåtgående och inte tvärtom.

Minns så väl den dagen Clabbe och Rafael kom och hjälpte mig med att flytta grovsopor och de stora pjäserna. Svetten lackade och de ställde upp på ett otroligt sätt! Men jag minns också hur jag vid den här tiden gick omkring med en ständig lågintensiv ångest som tärde skiten ur mig.

Hamnade alltså på Morgonvägen och här trivs jag hyfsat. Det positiva är närheten till skolan och att det funkat hyfsat med barnen under åren. Tjejerna flyttade ut för några år sedan och den enda som finns kvar hos mig idag är lillgrabben Elias. Han bor hos mig 14 dagar åt gången och sen hos sin mamma 14 dagar och så har vi hållit på nu i några år. Är glad för varje år som han vill ha det på detta viset och fortfarande vill bo hos sin pappa. Han fyller 16 år i juli och kan snart välja själv vart han vill bo. När skolan är över så misstänker jag att Uppsala och StorHemmet kommer att locka mer…

Nu har det alltså passerat 10 år sedan jag blev ensam igen. Tänker tillbaka, och tyvärr är den dominerande känslan uppgivenhet idag. Som om jag aldrig hittat hem och i det ligger nog mer än alla flyttar som jag tidigare rabblade upp. Det är en universal känsla som alltid varit med mig, för jag vet ju att är jag ärlig emot mig själv, så var det ju inte bra även under de sista åren i äktenskapet med Anna. Det var mycket frustration och ångest även då.

Det är som om jag aldrig får ro. Som om det aldrig varit bra i mitt sinne och inre. I korta perioder kanske, men det är aldrig något ihållande. Min bästa period var kring 1993. Det kan jag säga utan tvekan idag. Men varför jag liksom inte kunde vara kvar i det, var väl säkert självbedrägeriet redan då. Jag ville så mycket och att det skulle vara bra så jag slog knut på hela mig själv. För att jag ville så gärna att det skulle vara rätt för mig. Ett familjeliv med allt vad det innebar. Egoistiskt på ett plan, samtidigt som det faktiskt gav liv åt tre själar på den här jorden.

Ändå kan jag lite låta bli att tänka tillbaka, älta och fundera. För det finns en del i mig som sitter fast och inte tillåter mig själv att bli fri. Som tänker tillbaka på de fina stunderna som faktiskt fanns där och att jag ska straffas för att jag förstörde allt.

Familjen, semestrarna och de små fina stunderna. I det hänger jag mig kvar och då speciellt när jag knappt har styrfart där jag är idag. I tanken känner jag mig ibland så oerhört gammal och trött. Som om allt är så nära att bara lägga av, mina kroppsliga funktioner och ett medvetande som inte vill mer. Men ändå går jag vidare, gör det jag ska så att säga och ändrar siffror fortfarande en gång varje år. Vad är det som driver på? Ibland känns det som om det inte är jag, utan någonting helt annat. Som det är ett annat jag av mig själv som följer den uppgjorda planen mellan de stolpar som man aldrig kommer undan.

Kanske är det dags att sälja av denna stora bostadsrätt redan nu? Finns flera skäl som skulle vara bra för mig. En tvåa skulle räcka gott. Barnen är nu så stora att de inte behöver ha ett extra rum hos mig när modern nu har fått det så stort. Kanske är det den sortens gallring som måste till nu? För att komma vidare på något vis… det enda som håller mig kvar i dagsläget är orden från Elias. Han vill bo kvar här ett år till tills han gått ut grundskolan och i det ligger det starkaste argumentet att inget göra förrän om ett år.

10 år är en lång tid trots allt. Det har hänt mycket på dessa år. Många tuffa lärdomar men även stunder av glädje. Annars hade jag inte kommit vidare överhuvudtaget om inte de stunderna hade funnits. Acceptans, nuet och tålmodighet för mig sakta framåt. Skulle jag vetat hur dessa 10 år skulle ha blivit innan är jag inte riktigt säker på hur jag skulle ha reagerat. Att läsa tillbaka i bloggen gör mig uppgiven och trött. Där jag befinner mig idag känns det tungt helt enkelt.

Det ”guldiga” i livet

Känner mig ur kurs på något vis. Allt är trögare och jobbigare än vanligt och egentligen har jag ingen anledning till det. Öppnade upp mig en aning idag, men klarade inte riktigt av det fullt ut. Vet inte riktigt varför.

10 april 2018 Gathörn i Uppsala

Satt och fikade ute för första gången i år på lunchen. Kyligt men i solen gick det riktigt bra. På väg hem, tittade upp och för första gången såg jag det ”guldiga” på byggnaden. Tala om att gå i månader och missa det ”guldiga”. Vad missar jag mer? Det ”guldiga” i livet?

Kommer på mig själv att säga saker till andra som att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och det ordnar sig. Exakt samma saker som jag själv så väl behöver ta till mig. Det är hela tiden lättare att säga till andra hur man ska komma vidare, men sen när orden når mig själv studsar de bara iväg. Märkligt är det.

I natt var jag vaken länge och kunde inte somna om. Den existentiella ensamheten slog till och tanken på att dö ensam. Att aldrig få vara nära någon igen. Jag vet, samma gamla känslor som jag aldrig kommer att kunna göra upp med. Min lott. Mitt öde känns det som.

Har nu testas idealmodellen i tre versioner. Den för jobbet, den för arbetet och den för vännerna. Lika ångestriden av dem alla tre. Klarar liksom inte av att vara kvar i mig själv och känna allting. Flyktkänslorna som hela tiden kommer tillbaka. Så att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och ha visshet i att det alltid ordnar sig, det är någonting jag själv måste få in i mitt egna system. Om det så sker på min dödsdag.