Kategoriarkiv: funderingar

Ensam med tankarna

Det är så bra mycket bättre med barn i huset. I fredags kom grabben och jag fungerar på ett helt annat sätt än förra helgen. Ensam med tankarna är just nu jobbigt. Behöver bli ”störd” och få tänka på annat när jag fastnar.

Jon Henrik Fjällgren sjöng! Foto: http://politik.in2pic.com/

Igår firade vi Johan och dagen var fylld med annat än mina egna tankar. Så skönt på många vis och sen kollade vi melodifestivalen, jag och grabben på kvällen. Att höra Jon Henrik Fjällgren sjunga gjorde ju bara det att hans låt hittills är den bästa. Plagiat eller inte för ”Norrsken”, det spelar ingen roll för jag tycker i så fall att många låtar låter väldigt lika och som sagt, sången… sången!

Ensam med tankarna och försöken att köra mindfulness går sådär. Men jag försöker och någon meditation a 30 minuter två gånger om dagen är det inte tal om. Det tar mig nog 8 veckor att komma dithän om jag överhuvudtaget klarar av det.

Sportlovsvecka för grabben. Som vanligt har jag ingenting att erbjuda av resor till fjällen eller aktiviteter varje dag. Känner mig dålig som varken orkar eller kan ekonomiskt. Men så är det.

Det tunga, det svårstyrda och orken som inte finns där. Ändå är det bra mycket bättre än förra helgen. Men nog tär det med tanke på tidens snabba ritt mot ättestupan. Hur var det nu igen… tillit, tålamod och kärlek! Då klarar man allt sägs det.

Annonser

Gott Nytt 2019!

Har sammanställt mitt 2018 i en egen bloggpost, men kan ändå inte låta bli att nämna en sak. Jag har inte varit ensam sedan i slutet på februari och i det har jag blivit bönhörd. Ju mer jag tänker på det, ju mer kommer jag fram till den slutsatsen.

Gott nytt 2019!

Frivillig ensamhet är fint medan ofrivillig tär hårt. Först var det en utmaning att leva tillsammans med Johan (sonen), men det vände till någonting bra och vi kom närmare varandra. När han sedan flyttade och Frida (dottern) efter sin separation kom till mig kanske det hade varit skönt med en liten period av egentid. Men situationen gjorde att så inte blev fallet. Men det har gått bra och idag när jag tänker tillbaka på 2018 är det en välsignelse för mig att under nästan hela året alltid ha haft minst ett barn hemma.

Har inte kunnat hemfalla åt ältande på heltid, utan tankarna har varit i vardagen och de rutiner som krävs när man inte är själv. Det har varit bra för mig och det kan jag se idag när jag som sagt tänker tillbaka. Att aldrig fått ha varit helt själv är en välsignelse även om det ibland under året varit andra tankar inom mig. Jag har inte kunnat dra mig tillbaka och tyckt synd om mig själv helt enkelt. Det har inte funnits tid för det.

Vinsten är att jag kommit närmare mina barn och det är värt allt.

Hur jag ser på 2019?
Fortsatt terapi med A som ska förlösa mig i det inre. Det är mitt mål och det är med skräckblandat förtjusning som jag ser på detta. Jag vet, ett stort mål men jag måste tro så för att orka vidare. Att jag ska våga möta mig själv på ett helt annat sätt än tidigare. Är jag äntligen mogen för detta steg?

Ett helt köttfritt år. Måste tackla mina viktproblem på ett annat sätt eftersom jag inte klarar av att sluta med sötsaker bara så där. Under två år i början på 2000-talet levde jag ett helt vegetariskt liv och var dessutom helnykterist. Målet är att komma dit igen, eftersom jag mådde bra i kroppen av detta. Jag kände mig ”lättare” och hade mer energi. Miljöaspekten är icke heller att förglömma!

Den största anledningen är dock hur vi behandlar våra djur. Köttfabriker med dagligt dödande plågar mig och kan jag dra ett litet strå till stacken att inte vara en del av detta, genom att skippa kött fullt ut, så är nu tiden mogen för mig att göra det. När fan blir gammal eller vad man säger…

Så ikväll blir det sista gången på minst ett år som jag äter kött. Vi brukar på nyårsmiddagsbordet nämligen ha oxfilé och hasselbackspotatis. Väldigt dyrt, men blir det rätt stekt så smakar det väldigt gott, det måste jag erkänna. En gång om året, denna lyxiga middag.

Vi har sedan ett par år slutat med fyrverkerier också det för att jag vet hur många djur som lider. Vill inte vara en del av det helt enkelt. Förra året köpte vi lyktor som vi skulle ersätta raketerna med, men det regnade så det blev inget av med det. I år har jag inte hittat några lyktor, så det skippar vi också detta år.

Ett helt nytt nyårsfirande blir det med Bingolotto ända fram till 00.15. Vi skålar i Pommac och önskar varandra ett Gott Nytt 2019! Två av mina guldklimpar är hemma med mig, så det går ingen nöd på gubben över tolvslaget.

Ett Gott Nytt 2019 till alla er som följer mig på bloggen!

Juletid med många tankar

Solen visade upp en fin sida när jag var ute och vandrade mitt på dagen.

Nu är Linn och Jordan i Sverige! De kommer till mig i morgon och jag längtar så. Nu har det gått alldeles för lång tid, det känner jag.

Juletid är mycket tankar inom mig. Tyvärr mest mörka. Det där sammanhanget som var så olika för varje år när jag var barn. Några jular försökte de, det kommer jag ihåg. Mamma gjorde det bästa av situationen, det vet jag också men när nyår kom brakade helvetet löst. Flaskorna med skeppet togs fram och flockades i klasar och farsan tog över helt med gap, bråk och fylla.

En mycket mörk tid i mitt inre. Hur vi flydde och var överallt, förutom hemma. Hur mamma skrek och skyddade sig. Skylde sig mot övergreppen och all jävla elakhet. Flykten till farmor när det var som värst. Det är just det här jag måste känna och tänka på ”fullt ut” och inte fly ifrån det som jag alltid gjort. Stanna kvar, titta på och se att det inte kommer åt mig idag.

Juletid är så mycket tankar. Har alltid haft svårt för julen även om jag försökte mitt bästa när barnen var små. Det jag kunde och klarade av då. Tomterollen var visserligen knepig, men jag minns barnens glädje så därför åkte den röda trånga dräkten på under deras uppväxt. Juletid är många tankar som sagt. De jag gillade mest var när de fick sina paket och sen när allt öppnades. Orden, ögonen och förhoppningarna. Tror vi lyckades de allra flesta gångerna.

Denna trasighet i tankarna. Längtan till någonting som jag egentligen inte vet vad det är idag. Till någonting långt borta som jag vet finns där, men som jag fortfarande inte är mogen eller värd. Vet inte vilket.

Juletid är fortfarande barnens högtid, trots att de nu är stora. För mig är de alltid barnen och det viktigaste i mitt liv. Det är fint att samla familjen och jag hoppas att det blir en lugn och harmonisk jul även det här året. För man vet aldrig när det är sista gången som det fungerar på det sätt som de gjort länge nu att vi alla ”samlar ihop oss” och är tillsammans på julafton. Saker och ting förändras, balanser rubbas, spänningar och tankar som hålls tillbaka kommer till och ingenting är för evigt.

Släpp medvetandet fritt

Ett gammalt ägg, dålig musli eller var det vaniljyoughurten? Illamåendet har legat på som ett lock över dagen. Trots det kände jag ett inre tvång att ta mig ut och promenera. Slingan i dess mest traditionella mening gav mig 3,8 km i benen.

Kanske är det en vändning på gång, när ätandet idag ersattes av motionen? Första gången på mycket länge…

Hur kan de veta? (;-)

Grått och ett par plusgrader. Men vädret spelade liksom ingen roll idag, ut skulle jag. Kände mer som ett inre tvång. Illamåendet ligger där på lur och tankarna på det som komma skall skapar en del ångest i mig. Försöker verkligen att se det som om det är bra saker för mig, men det är av någon outgrundlig anledning svårt.

Det kanske är så enkelt att jag behöver en samtalspartner. Någon att dela mitt inre med. Få ut det som finns därinne och liksom få respons på det jag går och bär på. Men hur lätt är det att hitta någon som orkar att lyssna utan att ta betalt? Orkar ju inte ens med mig själv utan trycker tillbaka så gått det går.

Släppa medvetandet fritt. Ge tankarna en chans. Inte värdera och trycka tillbaka. En medvetande med alla dess olika tankar och riktningar ska vara fritt och inte inlåst. De som kommer till en oavsett från vart ska inte tryckas tillbaka på det sätt som gjorts i alla år.

Illustration av att fastna

Ett annat liv. Ändå tänker jag tillbaka på det ibland. Hur vi försökte och verkligen ville, men hur saker och ting förstörde det hela. Livet lär, så är det verkligen. 

Det totala nederlaget. Människor får säga vad de vill till mig av god vilja, men visst var det så, det totala misslyckandet. Familjeliv med eget hus blev för mycket för mig. Ansvaret klarade jag inte av och det finns liksom inga förmildrande omständigheter i den förlusten. Inte heller efterkonstruktioner av att det berodde på det och det. Jag var inte människa nog att tänka främst på familjen då. Så var det bara.

Det är ett sår jag får bära med mig resten av livet. Att jag inte kunde hålla ihop min familj längre.

Vi försökte, vi gjorde fint och ett tag trodde vi på en framtid i huset. Varför skulle vi annars försöka göra allt så fint? Vet inte riktigt när känslan och oron kom att detta går inte… men vi försökte i alla fall. Ibland saknar jag sammanhanget och att försöka vara pappa i en familj med barn. Livet hade en annan mening då för mig, när jag var behövd på ett annat sätt.

Att försöka och inte ge upp. Hela tiden. De stunder som var fina var verkligen fina. I det har jag fastnat, men jag försöker se det som goda minnen tillbaka i mitt liv. Att det var bra några år och att misslyckandet inte regerade under hela tiden. Hur ska jag annars överleva och komma vidare med mig själv? Om jag inte fokuserar på det som var och blev bra?

Barnen finns fortfarande där, men det är på ett annat sätt nu. Det går inte att hålla kvar dem för länge i det gamla, det vet jag ju, men samtidigt är det en process i detta av acceptans, att livet går vidare och barnen behöver leva sina egna liv utan en nyfiken pappa som frågar om allt. Det är tufft vissa dagar.

Sotis och Maxi är borta idag. Felix hänger i och fyller nästa gång 15. En bild från 2005 som jag gillar av flera olika skäl. De låg nära och alla tre katterna var samlade på samma bild. Harmoni och mys.

Att fastna i saker som passerat är min specialitet. Det har blivit allt värre ju äldre jag blivit. Minns tillbaka och tenderar till att bara komma ihåg det som var positivt. Men det är väl så, att de fina minnena vill jag spara inom mig och det som var jobbigt, det skjuter jag ifrån mig, även om jag är medveten om mitt ansvar till att det gick som det gick, absolut.

Min familj har jag idag bra kontakt med. Men övrig släkt är det lite så och så med. Vill de ha kontakt, så kan faktiskt de också höra av sig och inte bara uttrycka de få gånger vi träffas att jag ska höra av mig. Det är liksom lite typiskt min släkt, men de kanske tänker likadant om mig?

Men då blir man mer ensam, om man inte hör av sig hela tiden. Det är mig övermäktigt att vara ”motorn” till släktmöten med de få som finns kvar. Då får det hellre vara. Syrran och jag ringer till varandra ofta och träffas mer sällan. Det är gott så.

Känner mig färdig med mycket. Har tendenser till bitterhet. En farlig känsla. Alternativet till att kämpa finns inte. Det är ju det livet går ut på, eller hur? Att försöka och kämpa vidare oavsett!

Det är som det är

180928 hösten

Igår kändes det att hösten var på intåg. Kalla vindar och en extra tröja måste till för att inte frysa. Hemma har elementen slagits på för att höja temperaturen till hyggliga nivåer.

Livets skiftningar slog emot mig nu på morgonen. Läser om en avlägsen ”släktings” död och som vanligt i min släkt, förutom syrran och en moster som jag pratar med ibland, är kontakten lika med noll med de andra få som fortfarande är i livet. Hade hört om eländet, men visste inte att det gick så fort. Hade inte sett personen på år och dar. Det är som det är. Min pappa gjorde allt under min uppväxt för att bränna alla broar som fanns till släkten, vilket idag gör att jag i många fall inte vet vilka släktingar som fortfarande vandrar på jorden. Har heller inget intresse av att forska kring detta. Det är som det är.

Så synd att självinsikt är en bristvara.

Tisdag till torsdag hade jag kraft och det är dagar som jag inte varit med om på flera år. Vet att jag måste vara försiktig, så att jag inte bränner ut mig igen, men det är svårt när jag då mådde så bra. Det är svårt att hålla tillbaka, men jag tror mig ha lyckats lite att landa emellanåt och inte bara köra på. Oerhört tacksam att jag kunde känna glädje, nyfikenhet och en lust på ett sätt som inte funnits där under flera år.

Utan människorna omkring mig, min familj, mina arbetskamrater hade jag inte kommit dit jag är idag. Är dålig på att säga hur glad jag är i dem och hur viktiga de är för mig. Visst hemfaller jag åt ömklighet och grubblerier, men jag fastnar inte lika länge idag. Det mörka och jobbiga fångar mig inte så att det tar över, utan lusten att leva tar alltmer plats.