Kategoriarkiv: funderingar

Det ”guldiga” i livet

Känner mig ur kurs på något vis. Allt är trögare och jobbigare än vanligt och egentligen har jag ingen anledning till det. Öppnade upp mig en aning idag, men klarade inte riktigt av det fullt ut. Vet inte riktigt varför.

10 april 2018 Gathörn i Uppsala

Satt och fikade ute för första gången i år på lunchen. Kyligt men i solen gick det riktigt bra. På väg hem, tittade upp och för första gången såg jag det ”guldiga” på byggnaden. Tala om att gå i månader och missa det ”guldiga”. Vad missar jag mer? Det ”guldiga” i livet?

Kommer på mig själv att säga saker till andra som att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och det ordnar sig. Exakt samma saker som jag själv så väl behöver ta till mig. Det är hela tiden lättare att säga till andra hur man ska komma vidare, men sen när orden når mig själv studsar de bara iväg. Märkligt är det.

I natt var jag vaken länge och kunde inte somna om. Den existentiella ensamheten slog till och tanken på att dö ensam. Att aldrig få vara nära någon igen. Jag vet, samma gamla känslor som jag aldrig kommer att kunna göra upp med. Min lott. Mitt öde känns det som.

Har nu testas idealmodellen i tre versioner. Den för jobbet, den för arbetet och den för vännerna. Lika ångestriden av dem alla tre. Klarar liksom inte av att vara kvar i mig själv och känna allting. Flyktkänslorna som hela tiden kommer tillbaka. Så att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och ha visshet i att det alltid ordnar sig, det är någonting jag själv måste få in i mitt egna system. Om det så sker på min dödsdag.

Annonser

Sömnen påverkar allt

ÖgatVaknade halv sex idag. Kände mig helt väck, men kunde ändå inte somna om så det var lika bra att gå upp och göra morgonrutinerna. Halv sex en lördag!?

Detta med sömnen är ett kapitel för sig. Det är inte så att jag känner mig trött kroppsligen. Det skulle vara märkligt eftersom jag inte längre promenerar eller lufsar. Utan det är skallen, hjärnan som bråkar med mig.

Hjärntröttheten skrämmer mig väldigt mycket. Detta har jag aldrig känt före december 2016. Denna hjärntrötthet är svår att tygla. Den lever sitt eget liv om jag inte vilar. Jag vet ibland när jag har gått över gränsen. Vet också att vissa handlingar gör att det blir värre. Som ett brev på posten, åtminstone som den fungerade förr.

Av olika anledningar blev det ingen middagslur igår. Trots att jag var helt slut kunde jag inte komma till ro och vila. Har mina aningar vad detta beror på och det är när jag har någonting planerat i kalendern. Då maler jag på och grubblar kring det på ett sätt som inte alls är bra. Trots att jag försöker att inte göra det. Trots att jag försöker tänka låt det vara, det blir som det blir. Mina verktyg, affirmationer och alla sätt jag tagit till förr biter inte om den planerade aktiviteten på något sätt är “obehaglig” för mig där det kräver mitt aktiva engagemang.

Trots att jag känner kompisarna och trots att jag ska få skjuts både dit och hem så går kvällens evenemang på högvarv i skallen på mig. Vet inte egentligen vad jag är orolig för. Detta gör mig än mer trött i skallen när jag inte kan släppa saker och ting och bara låta det vara. Orden jag knappat in här på min blogg under åren så kan det låta hur bra som helst med “leva i stunden”,en dag i taget” och alla floskler som jag sprutar ur mig, men när det blir skarpt läge då blir jag grubblare och liksom orolig. Egentligen vet jag inte varför längre.

På tisdag ska jag operera bort visdomständer. 90 minuter är bokade för detta och jag vet inte hur många de kan och tänker ta vid samma tillfälle. Detta försöker jag inte att tänka på, men det misslyckas hela tiden. Försöker köra med detta att vad är det värsta som kan hända, men det funkar inget bra när det handlar om att dra ut tänder. För det värsta som kan hända är verkligen obehagligt med smärta och blod i massor.

Ju närmare jag kommer tisdagen, ju mer hjärntrött blir jag. Mitt förnuft vet att efteråt och sen när det läkt ihop så är detta bra för mig. Det är en nödvändighet att göra det mer kontrollerat som jag gör nu, än när det blir akut. För då har man även ett helvete innan med värk och smärta.

Detta med semester och planer fungerar än sämre för mig i år än tidigare. Har inte orkat planera några aktiviteter överhuvudtaget i år. Då får jag ångest av helt andra anledningar. Ni ser, det är aldrig bra med gubben Olsson. Alltid är det något. Men att inte planera min semester handlar enbart om att jag inte orkat att ta idag i detta. Sen har både ekonomin och intresset från grabben varit dåligt och då liksom cementeras inaktiviteten fast. För just nu, mer än någonsin, behöver jag få en “spark i arslet” för att komma vidare med det mesta i mitt liv. Uteblir den och ingen input kommer någonstans ifrån då blir det ingenting längre. Försöker verkligen när de bra dagarna kommer, men jag har oftast helt enkelt ingen egen kraft till att också planera och tänka på detta med semesteraktiviteter.

Att inte få sova regelbundet sätter sina spår. De vet alla ni som har problem med sömnen. Det är liksom A och O att det fungerar. Åtminstone något sånär. Tänker också att ska det vara så här nu i resten av mitt liv? En hjärntrötthet som jag bara läst om tidigare och faktiskt ibland undrat om det kan stämma när andra berättat om sina upplevelser. Nu har jag fått så att jag tiger! I resten av mitt liv.

Hemmet förfaller och jag klarar bara av det mest basala. Så fort jag kommer hem från jobbet är tanken oftast tom. Ingen kraft till att leva ett övrigt liv. Men vad är alternativet? Det är ju att försöka lite hela tiden. Jobba på och hoppas på att energin därifrån fylls på allt mer, så att jag orkar någonting hemma längre fram.

En bra dag sover jag tills klockan ringer 05:35. Många gånger vaknar jag före utan att behöva lyssna till larmet. När det är vardag jobbar jag då fram till 13:50 (nu när jag jobbat 75%). Åker hem och vanligtvis är jag då så trött i skallen att jag hamnar framför soffan. Ibland försöker jag ta mig för något, men det brukar oftast sluta med en middagslur på minst en timme. Går sen och lägger mig vid 22-22.30 och brukar vanligtvis somna inom en halvtimme.

Att sova bra och ändå vara trött i hjärnan, paradoxalt eller? Det är ju så att är det en “bra dag” då orkar jag betydligt mer än när det är en “dålig dag”. Det säger sig ju självt… men det jag vill få fram är att hjärntröttheten alltid finns där, mer eller mindre oavsett hur bra jag sover. Det är liksom som en extra parameter lagts till i måendet på mig. En som inte fanns tidigare och då är en grundförutsättning för att ens orka någonting vettigt att sömnen fungerar, åtminstone hyfsat.

En mindre bra dag vaknar jag mitt i natten och kan inte somna om. Det är oftast vid 2.30-3 tiden. Ibland sätter jag mig upp och fipplar med mobilen en stund eller går runt lite i kåken. Har jag tur somnar jag om efter ett tag. Ibland tar det upp till en timme. När jag är med om detta blir dagen än jobbigare och middagsluren än längre.

En dålig dag orkar jag inte mycket alls. I söndags sov jag middag 2 ggr och varken ork eller lust till någonting fanns där. En dålig dag är också att vakna tidigt trots att man är ledig. Det påverkar hela dagen och enkla saker som tidigare gjordes nästan per automatik, tar då en väldig tid. De riktigt dåliga dagarna blir dock allt sällsyntare, även om de fortfarande förekommer då och då.

Självklart påverkas minnet negativt av detta. Allt tar längre tid att få fram i skallen och ibland går det inte alls. Nu ska jag dock säga att det ändå inte är så illa som det var för några månader sedan. Då var jag väldigt rädd för att jag aldrig skulle minnas någonting igen. Så det är bättre men inte alls som förr. Att inte sova regelbundet och känna sig utvilad i skallen påverkar minnet påtagligt och gör att även detta går sakta och ibland känns det som om ingenting går framåt.

Att inte orka aktivera kroppen gör att jag känner mig misslyckad. Ja, jag vet att det inte är ett dugg bra med den känslan, men den finns där oavsett vad jag försöker med ibland för att påtala att allt har sin tid. Detta har inneburit att det triggat igång mitt missbruk som idag inte är alkohol, utan att äta. Har försökt med alla medel att hålla detta i schack, men har misslyckats fatalt vilket har inneburit att jag har gått upp allt som jag gick ner under två år. Detta plågar mig och spär på ångesten att jag inte klarat av att hålla mig smal. I detta finns också en gräns som jag passerat och går jag inte under den “vet jag” att jag kommer att bli kroniskt sjuk. Detta sätter en oerhörd press på mig som jag just nu inte grejar. Som då också gör att jag inte kan rensa skallen, vilket då också påverkar sömnen. Allt hänger ihop.

Nu har jag fått skriva av mig och berätta. Kanske ingen läser och bryr sig, men orden finns på plats i alla fall över hur min vandring varit de senaste månaderna, om inte annat för det egna arkivet den dagen då jag är i toppform igen!?!.

Fortsätter att “ursäkta mig” som jag gjort i större delen av mitt liv över min existens och den jag är. Att lära en gammal hund att sitta, det är i vissa fall väldigt svårt. Kanske om jag hade varit en gammal katt, hade det gått bättre då? (;-)

Allt förändras – utom en sak

10 december 2016

Träden var nedsågade. Visst, jag hade irriterat mig på dem ibland för att det stack ut för långt mot vägen, men att såga ner dem helt? Det gjorde mig ledsen och nu är det helt kalt vid uppfarten där jag bor.

Allt förändras – utom en sak. Ditt medvetande, den du är, din själ om du så vill. Den finns för alltid men utvecklas hela tiden. Skalet, vår kropp byter vi ut många gånger, men det inre och vårt medvetande det är faktisk det enda som för alltid finns kvar. Allt annat förändras – hela tiden och om och om igen i en evighet som vi idag inte kan överblicka. Inte jag i alla fall.

Det är kanske en tröst ibland, men många gånger inte för mig. För jag kan bli ledsen för det som tar slut, försvinner och förändras, som träden som nu är borta för alltid. Att mitt medvetande, min själ aldrig dör är faktiskt ibland ingen tröst alls, utan precis tvärtom. Med den kunskapen jag har idag känner jag i alla fall så i perioder. Men vet ju inte vad som händer den dagen denna kropp inte vill eller orkar mer. Det kanske blir helt underbart… eller skitjobbigt för att jag inte är klar och måste gå ner igen…

Fastnar mycket mer i det man kan se och uppleva i det här livet. De relationer och saker som försvinner och tar slut. Det som utvecklas och förändras till någonting annat. Det som upphör och inte finns där mer. I det fastnar jag och trösten av att min själ, mitt medvetande för alltid finns kan ibland vara tungt att tänka på. De kamper och saker som kallas för utveckling är ibland tufft att ta sig igenom på djupet. På riktigt och i positiv och god utveckling.

Då är det lättare att bry sig om två nedsågade träd vid uppfarten där jag bor.

Vinterljus

12 november 2016 Vinterljus

Mycket snö. Bekant område under promenaden idag.

12 november 2016 Vinterljus

Vinterljus i några minusgrader.

12 november 2016 Vinterljus

Kämpar med att omdefiniera tankarna för att överleva. Ingenting står still, allt är under förändring och att fastna för länge är förödande.

12 november 2016 Vinterljus

Känslorna vandrar och far och det absolut svårast är att vara i dem utan att blanda in intellektet hela tiden. Kontrollbehovet och att hela tiden försöka ligga före snor just nu all energi.

Om jag är sann emot mig själv, vad är det värsta som kan hända?

Aktiv deltagare i det sociala spelet

Den här veckan har varit intensiv ur ett jobbhänseende. Faktiskt mest roligt och stimulerande. Tänker på om det är “bubblan” som räddat mig eller om jag faktiskt blivit mer “öppen” till sinnet? Jag vill ju tro på det senare…

Saker som ett litet enminutssnack, en handskakning eller en positiv blick betyder kanske inte mycket för andra vana minglare, men för mig är det stora segrar att bli sedd och att jag liksom själv kan ta emot det utan att titta ner i backen och verka sur och grinig.

Grubblar och funderar på varför jag alltid fungerat på det sättet, att jag liksom satt upp en mur som uppfattas som arrogant och avståndstagande?

Men som sagt, lite framåt har jag nog gått och det handlar mer om att jag är tryggare i mig själv i agerande och tron på mig själv. Vill tro att jag vågar öppna upp mer för samtal och sådant. Det sociala spelet fascinerar mig utifrån många olika utgångspunkter. Att vara en del i det har alltid varit svårt för mig, men kanske är det så att jag har blivit modigare med åren?

Tror faktiskt också att det är en av få saker som är positivt med att åldras. Att markörerna för att duga, visa upp hur “bra” man är och sådant, det klingar av och folk får ta en för den man är. Inre föreställningar och tankar om hur andra ser på en minskar också och faktiskt vågar jag tro på att en del accepterar mig för den jag är. Det finns liksom ingenting att försvara ju äldre man blir och jag ser sådant som positivt. Revirpinkandet minskar.

Tyvärr så har både kost och motion de sista två veckorna inte fungerat på ett bra sätt (eller på det sätt som JAG vill att det alltid ska fungera (;-)), men där försöker jag inte att döma mig själv. Det är inte så att jag har spårat ut totalt, men jag känner mig inte nöjd med mig själv helt enkelt. Det är också en bra träning för mig att inte vara stenhård mot mig själv, utan acceptera att det ibland inte fungerar att träna 3 gånger i veckan och springa en mil eller att vara hård och bara äta mat utan kolhydrater. Det kan faktiskt vara ok med en gång i veckan och att det slinker ner lite för många chokladöverdragna nötter i påsen då och då…

Ibland är det svårt att vara den människa som jag vill vara. Och det är bra eftersom livet handlar om acceptans och att man inte är perfekt. Det är främst inför mig själv jag tänker så, men jag vet också att jag speglar mig i andra för att kunna reta upp mig och tycka att va fan sysslar den där personen med, när det egentligen är mig själv som jag är arg på.

Men det händer saker inom mig, det känner jag. Både i det jordiska men främst i mitt medvetande och hur jag ser på varat. Det är nästan lite övermäktigt vissa dagar, men jag försöker vara cool och bara fokusera på det jordiska då när jag är på väg att tappa fotfästet.

Jobb med nya webben 160422

Samarbetet med C på jobbet är väldigt bra. Vi förstår varandra på ett sätt, utan att behöva säga det. Det flyter på och vi ger varandra utrymme att tycka saker och ting, utan att döma varandra. Nyanserna och blicken kan ibland räcka för att en stämning ska förändras, men det upplever jag inte negativt med C när vi nu suttit intensivt i två dagar med den nya webben.

Viss irritation blir det ibland när man ska enas, men det har vi liksom kryssat förbi utan att vi fastnat och sen kör vi vidare. Det har känts lika bra efteråt tycker jag. Vi förstår varandra utan att behöva säga det och den känslan är fin och det är inte med många jag känner så faktiskt.

Hon har min respekt. När man ger mig utrymme utan baktankar och sen är rak och ärlig emot mig, då blir jag likadan. Visst, jag försöker alltid att möta människor på samma sätt även om jag inte direkt känner ett förtroende, men om det finns dolda agendor så känner jag det ganska tidigt i en relation och då backar jag direkt. Tyvärr så har jag många gånger svårt att “spela spelet” och det tror jag en del märker på mig. Men är man sig själv gentemot mig, då blir jag faktiskt likadan tillbaka.

Det går att reparera relationer bara man är raka emot varandra. Jag har inga baktankar medvetet gentemot människor för att genera eller göra dem illa. Det jobbar jag stenhårt med inom mig att komma bort ifrån. Vad vinner jag på att ha det? Vad vinner jag på att utgå från det negativa och inte se det positiva?

Jag har lärt mig så pass mycket av livet idag att jag nu börjat att upptäcka de som är negativa och som jag tidigare inte ens tänkte om i de banorna. Det är utveckling anser jag att kunna se det positiva FÖRE det negativa. Försöka utgå från det positiva FÖRST innan man blir negativ. Om man nu ens måste bli det? Det handlar inte om att gömma undan de som är jobbigt och gör ont. För mig handlar det om att försöka vända något negativt till positivt. Ibland så går det inte, men man måste åtminstone försöka först.

Jag vet hur jag har varit och jag vet hur jag vill bli.

Den vita tisdagen

Nu är det stilla veckan. Varje dag har i denna vecka har ett egen namn och veckan är dessutom den sista i fastan.

Vit tisdag
Nog är det en vit tisdag idag…

Visste ni att tisdagen i denna vecka kallas för vita tisdagen. Detta beror enligt de kristna traditionerna att det är sista dagen man får förtära vitt mjöl och äggen före påskhögtiden. Hur man får ihop detta med fastan, det vet jag däremot inte… Pannkaketisdagen är det dessutom i Skåne.

Namnet har egentligen ingen religiös betydelse utan kommer från tisdagen i fastlagen. Enligt gamla seder kallas den som går upp sist idag för ”fetgrisen”. Riktigt varifrån denna utmärkelse kommer ifrån vet man inte riktigt, men det kan inte ha varit roligt att få det epitetet.

Så tidigt som jag numera är uppe, så är risken liten att jag skulle bli kallad för någonting dylikt. Jag hade andra namn från elaka skolkamrater under ett par år. Sådant sitter kvar…

För mycket arbetstid gör att jag idag är ledig. Ikväll blir det föräldramöte i Elias klass. Min vita tisdag ser helt ok ut.