Kategoriarkiv: familjen

Firande av födelsedag

Paket öppnas i närvaro av mormor.

En kökstång och stekspade i samma stil var mitt och barnens bidrag till födelsedagsbarnet när vi firade sifferbytet igår. Det blir mest nyttoprylar när man ganska nyligen har flyttat till eget och behöver påfyllning av saker.

Delar av familjen samt hans mormor var på plats. Vi fikade och blev uppdaterade om läget hos födelsedagsbarnet.

Nu kan jag bara tala för mig själv och det känns som om vår relation har blivit allt bättre de senaste åren. Jag är glad att jag får vara en del i hans liv, på hans villkor. Jag finns här och det vet han idag. Han har kämpat det sista åren med en massa saker och det kändes härligt att få ta del av allt det positiva som hänt.

Stort grattis Johan på din 28 års-dag!

Annonser

Tankar kring mammas död

Den sista bilden på min mamma, i december 1980.

Mamma kom och hälsade på mig och syrran på Videvägen i Uppsala i mellandagarna 1980. Har väldigt fragmentariska minnen av detta, men minns att vi fikade i källaren. Mamma mådde inte bra, men jag hade då ingen förmåga att se sådana signaler. Vid 15 års ålder var i alla fall inte jag så pass mogen, att jag förstod vad som komma skulle.

Du kanske undrar varför jag ska gräva i detta efter snart 40 år? För att jag aldrig riktigt kommit ner i det djupt smärtsamma i det hela. Själva självmordet för 38 år sedan sörjer jag inte idag på det sätt jag gjorde i början. Det är på ett annat djupare plan nu. Visst, det är en sorg, men en helt annan slags sorg att hon aldrig fick följa med mig på vägen i detta livet.

Har för första gången vågat tänka tanken ”tänk om” kring om hon hade varit med och upplevt mina barn och mig själv. Hur det skulle ha varit att ringa mamma och fråga om råd, om hur hon skulle ha anammat den nya tekniken som formligen bara exploderat de senast 25 åren. Hur hade kontakten varit? Vågat mig ner lite i tankarna kring mamma och om hon hade varit här. Tidigare har jag direkt slagit bort sådant. Vissa kallar det ältande, jag kallar det bearbetning (även om det tar ett helt liv för ”vissa”) nu på ”rätt” sätt och inte via vinflaskan.

Visst, det gjorde att jag blev aningen gråtmild på jobbet i morse när jag försökte köra min andningsövning. Det liksom går inte att hejda och bra är väl det efter alla år. Känna känslan fullt ut och inte backa när det gör för ont. Då kommer tårarna. Nu gör jag detta ensam, men kanske vågar jag så småningom även att släppa upp ”kranarna” tillsammans med A? Det skrämmer skiten ur mig, samtidigt som jag vet att det är dithän jag måste för att bli ”fri”.

Det är eoner av tid, den där dagen för 38 år sedan som jag aldrig kommer att glömma. Hur min styvfar stängde dörren till vardagsrummet och jag då begrep direkt. Hur min kompis Ralf skickades hem och hur jag låg helt apatisk i sängen. Vi spelade pingis i källaren och hade skitkul. Sen rasade bara allt… …det som hände efteråt och dagarna efter minns jag ingenting av.

Tände ett ljus idag på mammas dödsdag.

Ett minne har jag i alla fall och det är hur vi sitter i kapellet den dagen urnan ska ner i jorden och hur jag ser mammas namn på urnan med vit remsa, skriven med en sådan där märkmaskin (dymo?) som man har på ett kontor. Det minns jag, men så mycket mer minns jag inte från den tiden. Begravningen var ett töcken, minns farmors min och hur jag snyftade och inte kunde hålla ihop utan grät som ett litet barn. Bara då aldrig mer.

Dagarna och veckorna efter är blanka. Vet dock att jag åkte till moster i Stockholm för att liksom få vara nära den lilla släkt jag hade. Kommer inte ens ihåg om syrran var med. En mycket märklig tid i början på 1981.

Tog mig till graven idag för att tända ett ljus för mamma. Bad om stöd och hjälp där jag är i mitt liv idag. Det ger mig tröst att gå till graven och prata med mamma. Den plats som jag tidigare bara tyckte var ”symbolisk” har nu fått en djupare innebörd för mig. Det känner jag varje gång jag tar mig dit, även om det inte är så ofta.

Min mamma var 33 år när hon dog den 3 januari 1981. Det har jag lite svårt att få in när jag idag är 20 år äldre. Hon ville inte mer och kunde inte se klart tror jag. Mycket märklig känsla att hon fick vara med om så kort tid på jorden i livet som Ann-Britt Pettersson. Mammas dödsdag är en dag för mig att minnas tillbaka och tänka på mamma. Så kommer det alltid att vara i någon form.

Nyårsafton 2018

Raketer under tolvslaget.

En blomma med röda rosor köptes in eftersom det är Fridas favorit. En ganska fin nyårsaftonsdag, där jag verkligen kämpade med att bara vara. Fan vad svårt det är alltså och då speciellt när jag är medveten om det och kommer på mig själv med att hela tiden rusa in i något, även om det är litet, måste liksom ha något för tanken eller händerna. Hela tiden…

Oxfilé, hasselbackspotatis och bearnaisesås. Till det lite blader och ett glas Pepsi Max. Lyckades igen med käket enligt kidsen, så det är bara att pusta ut. Sista köttet för mig… …känner mig taggad att förändra mina kostvanor.

Två marschaller och ett par lyktor för att mysa till det på nyårskvällen.
Vi kollade Grevinnan & betjänten och sen körde vi en lite annorlunda nyårskväll genom att spela bingolotto. Ingen vinst, men det var ganska trevligt ändå att skippa det sedvanliga med nyårsklockor och allt vad det heter från SVT.

Frida och jag gick ut en sväng under tolvslaget och sen skålade vi i Pommac.

Marilyn och tre vita ljus får avsluta bild och ord från nyårsafton 2018.

God fortsättning!

Gott Nytt 2019!

Har sammanställt mitt 2018 i en egen bloggpost, men kan ändå inte låta bli att nämna en sak. Jag har inte varit ensam sedan i slutet på februari och i det har jag blivit bönhörd. Ju mer jag tänker på det, ju mer kommer jag fram till den slutsatsen.

Gott nytt 2019!

Frivillig ensamhet är fint medan ofrivillig tär hårt. Först var det en utmaning att leva tillsammans med Johan (sonen), men det vände till någonting bra och vi kom närmare varandra. När han sedan flyttade och Frida (dottern) efter sin separation kom till mig kanske det hade varit skönt med en liten period av egentid. Men situationen gjorde att så inte blev fallet. Men det har gått bra och idag när jag tänker tillbaka på 2018 är det en välsignelse för mig att under nästan hela året alltid ha haft minst ett barn hemma.

Har inte kunnat hemfalla åt ältande på heltid, utan tankarna har varit i vardagen och de rutiner som krävs när man inte är själv. Det har varit bra för mig och det kan jag se idag när jag som sagt tänker tillbaka. Att aldrig fått ha varit helt själv är en välsignelse även om det ibland under året varit andra tankar inom mig. Jag har inte kunnat dra mig tillbaka och tyckt synd om mig själv helt enkelt. Det har inte funnits tid för det.

Vinsten är att jag kommit närmare mina barn och det är värt allt.

Hur jag ser på 2019?
Fortsatt terapi med A som ska förlösa mig i det inre. Det är mitt mål och det är med skräckblandat förtjusning som jag ser på detta. Jag vet, ett stort mål men jag måste tro så för att orka vidare. Att jag ska våga möta mig själv på ett helt annat sätt än tidigare. Är jag äntligen mogen för detta steg?

Ett helt köttfritt år. Måste tackla mina viktproblem på ett annat sätt eftersom jag inte klarar av att sluta med sötsaker bara så där. Under två år i början på 2000-talet levde jag ett helt vegetariskt liv och var dessutom helnykterist. Målet är att komma dit igen, eftersom jag mådde bra i kroppen av detta. Jag kände mig ”lättare” och hade mer energi. Miljöaspekten är icke heller att förglömma!

Den största anledningen är dock hur vi behandlar våra djur. Köttfabriker med dagligt dödande plågar mig och kan jag dra ett litet strå till stacken att inte vara en del av detta, genom att skippa kött fullt ut, så är nu tiden mogen för mig att göra det. När fan blir gammal eller vad man säger…

Så ikväll blir det sista gången på minst ett år som jag äter kött. Vi brukar på nyårsmiddagsbordet nämligen ha oxfilé och hasselbackspotatis. Väldigt dyrt, men blir det rätt stekt så smakar det väldigt gott, det måste jag erkänna. En gång om året, denna lyxiga middag.

Vi har sedan ett par år slutat med fyrverkerier också det för att jag vet hur många djur som lider. Vill inte vara en del av det helt enkelt. Förra året köpte vi lyktor som vi skulle ersätta raketerna med, men det regnade så det blev inget av med det. I år har jag inte hittat några lyktor, så det skippar vi också detta år.

Ett helt nytt nyårsfirande blir det med Bingolotto ända fram till 00.15. Vi skålar i Pommac och önskar varandra ett Gott Nytt 2019! Två av mina guldklimpar är hemma med mig, så det går ingen nöd på gubben över tolvslaget.

Ett Gott Nytt 2019 till alla er som följer mig på bloggen!

Juletid med många tankar

Solen visade upp en fin sida när jag var ute och vandrade mitt på dagen.

Nu är Linn och Jordan i Sverige! De kommer till mig i morgon och jag längtar så. Nu har det gått alldeles för lång tid, det känner jag.

Juletid är mycket tankar inom mig. Tyvärr mest mörka. Det där sammanhanget som var så olika för varje år när jag var barn. Några jular försökte de, det kommer jag ihåg. Mamma gjorde det bästa av situationen, det vet jag också men när nyår kom brakade helvetet löst. Flaskorna med skeppet togs fram och flockades i klasar och farsan tog över helt med gap, bråk och fylla.

En mycket mörk tid i mitt inre. Hur vi flydde och var överallt, förutom hemma. Hur mamma skrek och skyddade sig. Skylde sig mot övergreppen och all jävla elakhet. Flykten till farmor när det var som värst. Det är just det här jag måste känna och tänka på ”fullt ut” och inte fly ifrån det som jag alltid gjort. Stanna kvar, titta på och se att det inte kommer åt mig idag.

Juletid är så mycket tankar. Har alltid haft svårt för julen även om jag försökte mitt bästa när barnen var små. Det jag kunde och klarade av då. Tomterollen var visserligen knepig, men jag minns barnens glädje så därför åkte den röda trånga dräkten på under deras uppväxt. Juletid är många tankar som sagt. De jag gillade mest var när de fick sina paket och sen när allt öppnades. Orden, ögonen och förhoppningarna. Tror vi lyckades de allra flesta gångerna.

Denna trasighet i tankarna. Längtan till någonting som jag egentligen inte vet vad det är idag. Till någonting långt borta som jag vet finns där, men som jag fortfarande inte är mogen eller värd. Vet inte vilket.

Juletid är fortfarande barnens högtid, trots att de nu är stora. För mig är de alltid barnen och det viktigaste i mitt liv. Det är fint att samla familjen och jag hoppas att det blir en lugn och harmonisk jul även det här året. För man vet aldrig när det är sista gången som det fungerar på det sätt som de gjort länge nu att vi alla ”samlar ihop oss” och är tillsammans på julafton. Saker och ting förändras, balanser rubbas, spänningar och tankar som hålls tillbaka kommer till och ingenting är för evigt.

Beslut inför nyår i en svår tid

Igår sov jag flera gånger. Precis som om kroppen måste ta igen sig efter veckan som gått. Var så trött och orkade inte mycket. Jag skulle gärna åka iväg på julmarknaden i Gamla Uppsala, men vet inte om jag orkar. 

Det basala, det jag har rutin på och kan, det görs. Min trygghetsbox är liten och ganska intakt. Går jag utanför den blir jag så trött efteråt. Egentligen har jag inga problem att gå utanför den i det jag har kontroll på (kanske är jag då fortfarande kvar i boxen?), men jag vet vad det kostar på i trötthet.

Usch vad jag ”dravlar” om mig själv och min ”svåra tid” men återigen, vart ska jag göra det om inte här på min egna blogg? Tänker inte få dåligt samvete för en massa saker längre. Det här är jag och min blogg är mitt vattenhål. Och ändå säger jag inte allt här, även om man kan tro det ibland.

En röd amaryllis i köksfönstret får idag ”bryta av” tuggandet i texten.

Min familj skyddar jag och pratar inte så mycket om. Det positiva och det som gör gott vill jag givetvis berätta om, men varför ska jag utsätta dem för ord om det är jobbiga tider när de själva inte får styra? Är rädd om min familj och vill dem väl, det är självklart för mig. Önskar att jag tänkt så mera förr i mitt bloggande. Men även en gammal Michelingubbe som jag lär mig.

Mentalt håller jag på att bearbeta en sak inför nyår. Man kan se det som ett nyårslöfte där jag ska återta mitt ätande och det jag stoppar i mig. Ett köttfritt 2019 kommer det att bli för mig. Vill inte kalla mig någonting av de vanliga etiketterna, men kött blir det inte i fortsättningen. Det finns så många fina alternativ idag och de kostar inte så mycket mer i pris. Faktiskt. För min egen kropp och min egen skull, men också för att jag hatar den industri av dödade som pågår dag ut och dag in över hela världen, där djur får sätta livet till för att vi ska ha mat. Det värsta för mig är hur kycklingar behandlas och efter 35 dagar dödas de. Har sett så mycket skrämmande bilder att hälften vore nog. Jag vill inte vara en del av detta genom mitt ätande av kött längre.

Detta har skavt inom mig under flera år nu, detta med mitt köttätande och det har blivit allt svårare för mig att njuta av en köttbit. Det är dags nu att göra någonting åt det.

En svår tid är det inom mig. Det vet ni som läser här. Vet inte hur jag kommer att må efter nästa besök i Stockholm, men någonting säger mig att det är ”allvar nu”, Ni ser, jag försöker fortfarande ha ”kontroll” på det som komma skall. Detta sjuka kontrollbehov, i det lilla och i det stora, är min största fiende.