Kategoriarkiv: familjen

Beslut inför nyår i en svår tid

Igår sov jag flera gånger. Precis som om kroppen måste ta igen sig efter veckan som gått. Var så trött och orkade inte mycket. Jag skulle gärna åka iväg på julmarknaden i Gamla Uppsala, men vet inte om jag orkar. 

Det basala, det jag har rutin på och kan, det görs. Min trygghetsbox är liten och ganska intakt. Går jag utanför den blir jag så trött efteråt. Egentligen har jag inga problem att gå utanför den i det jag har kontroll på (kanske är jag då fortfarande kvar i boxen?), men jag vet vad det kostar på i trötthet.

Usch vad jag ”dravlar” om mig själv och min ”svåra tid” men återigen, vart ska jag göra det om inte här på min egna blogg? Tänker inte få dåligt samvete för en massa saker längre. Det här är jag och min blogg är mitt vattenhål. Och ändå säger jag inte allt här, även om man kan tro det ibland.

En röd amaryllis i köksfönstret får idag ”bryta av” tuggandet i texten.

Min familj skyddar jag och pratar inte så mycket om. Det positiva och det som gör gott vill jag givetvis berätta om, men varför ska jag utsätta dem för ord om det är jobbiga tider när de själva inte får styra? Är rädd om min familj och vill dem väl, det är självklart för mig. Önskar att jag tänkt så mera förr i mitt bloggande. Men även en gammal Michelingubbe som jag lär mig.

Mentalt håller jag på att bearbeta en sak inför nyår. Man kan se det som ett nyårslöfte där jag ska återta mitt ätande och det jag stoppar i mig. Ett köttfritt 2019 kommer det att bli för mig. Vill inte kalla mig någonting av de vanliga etiketterna, men kött blir det inte i fortsättningen. Det finns så många fina alternativ idag och de kostar inte så mycket mer i pris. Faktiskt. För min egen kropp och min egen skull, men också för att jag hatar den industri av dödade som pågår dag ut och dag in över hela världen, där djur får sätta livet till för att vi ska ha mat. Det värsta för mig är hur kycklingar behandlas och efter 35 dagar dödas de. Har sett så mycket skrämmande bilder att hälften vore nog. Jag vill inte vara en del av detta genom mitt ätande av kött längre.

Detta har skavt inom mig under flera år nu, detta med mitt köttätande och det har blivit allt svårare för mig att njuta av en köttbit. Det är dags nu att göra någonting åt det.

En svår tid är det inom mig. Det vet ni som läser här. Vet inte hur jag kommer att må efter nästa besök i Stockholm, men någonting säger mig att det är ”allvar nu”, Ni ser, jag försöker fortfarande ha ”kontroll” på det som komma skall. Detta sjuka kontrollbehov, i det lilla och i det stora, är min största fiende.

Annonser

Ett lyckligt slut på en lång krokig väg

Den sommaren i juli 2005…

Detta är historien om en gosse som inte ens hade fyllt tre år när allt började. Då hamnade gossen under vattnet vid en semesterresa. Efter det ville gossen aldrig närma sig vatten igen om det nu inte handlade om att hans mor och far ville duscha honom. Men det var aldrig roligt och många blev åren då det var tandagnisslan och gråt.

Att åka och bada var det aldrig tal om. Gossen vägrade och stod mest vid sidan om. Föräldrarna gjorde sina försök att doppa fötterna tillsammans med gossen, men det gick inte. Så han fick stå där vid sidan om när alla andra badade. 

Åren gick och gossen blev större. Den otålige och nervige fadern ville att den älskade gossen skulle börja på simskola. Året var 2010. Men fadern förstod då inte vidden av den oro gossen kände för att ens vara i närheten av en simbassäng. Att börja i fel ände och direkt gå på simning när det handlade om att överhuvudtaget vara i närheten av vatten, det förstod inte fadern då och det var ett stort misstag som fördröjde allting under ännu fler år.

Fadern ångrade sig djupt när han såg skräcken i sin gosses ögon och förstod att detta låg på ett helt annat plan än vad han trott. Gråten och ångesten fick fadern att backa. Det blev ingen simskola det året och skulden för den negativa upplevelsen gjorde att alla försök lades på is under lång tid. 

Skolan kräver att alla barn ska kunna simma. Kan de inte detta får de inget betyg i idrott. Med den vetskapen försökte både modern och fadern under flera år att få stöd från skolan i detta, men det sköts bara på framtiden. Åren gick och löftena bröts gång efter annan. När gossen gick i åttonde klass fick fadern nog och satte gossen i privat simskola hos Linnéas simskola. Cia blev hans lärare under två terminer och i början handlade det om att ens närma sig en simbassäng. 

När man tar egna initiativ och hjälpen från skolan uteblev får man ingen stöd på något plan, men valet fanns inte där eftersom tiden gick och simprovet måste klaras av innan högstadiet tog slut. Ett tag kändes vägen så lång och krokig, men sakta men säkert blev allt bättre och tillslut var gossen i vattnet. Han kämpade och han gav sig inte. Rädslan förbyttes mot mod och med Cias tålmodighet och pedagogiska sätt gick utvecklingen sakta men säkert framåt.

Första gången fadern såg sin gosse i bassängen kom tårarna. Det var väldigt känslosamt att se detta och få följa stegen framåt. Tillslut ville gossen klara sig själv och fadern följde inte med på vattenträningen. Vilken utveckling det blev under den första terminen, Gossen simtränade nu i en bassäng ensam med Cia efter att under så många år inte ens velat bada och vara i närheten av vatten. Vid det sista tillfället den första terminen var både modern och fadern på plats och tittade på sin otroliga gosse. Inte ett öga var torrt.

Tårar och starka känslor var det också den dagen gossen simmade. Efter lång kamp och många stunder i bassängen satt simningen där i början på 2018. Det som fattades var att få upp konditionen så att gossen skulle klara 150+50 meter (bröstläge samt ryggläge) och få det där godkända simprovet. Men det tog ytterligare några månader innan det blev dags för simprov.

Simträning i september 2018 då fadern var med.

Döm om min förvåning när skolan i höstas helt plötsligt erbjöd sonen en plats för att lära sig att simma. Bättre sent än aldrig kan tyckas men det möjliggjorde att sonen nu kunde träna upp konditionen för att orka med simprovet. Varje fredag åkte två gossar till Fyrishov och tränade. Idogt och vecka efter vecka.

När jag idag satt på bussen på vägen hem fick jag ett SMS från gossen. Han skickade en skärmdump med texten: 

Simkunnighet 150+50 meter (bröstläge samt ryggläge). Grattis till att du klarade simtestet, väldigt kul och bra jobbat! Eleven kan även simma 200 meter varav 50 meter i ryggläge.

Världens största sten släppte från bröstet. Fadern blev otroligt känslosam och efter alla dessa år, är gossen nu framme vid sitt mål.  Ett lyckligt slut på en lång krokig väg. Faderns stolthet vet inga gränser över gossen som aldrig gav upp, trots de svåra förutsättningar han hade från början när han den där olycksaliga dagen i juli sommaren 2005 hamnade under vatten.

När jag tänker på hela den här resan blir jag gråtmild och så tacksam över att det fått ett lyckligt slut. Detta är verkligen någonting att fira!

Gossen och hans pappa 2005 i Örebro.

Firande av födelsedag

Sov som ett litet barn och hörde inte att gästerna hade anlänt. Anna hade redan börjat på den goda hallontårtan och Elias var på plats i sitt rum. Tala om att sova djupt! Men det kanske säger lite om hur konstig min sovrytm är just nu…

”Michelingubben” försöker stå för sig själv oavsett size.

En liten fin bok med namnet ”Mindfulness för alla dagar” av Yvette Jane fanns i ett paket från Tofflan som Anna hade med sig. Den ska jag ta till och leta råd i när måendet dippar.

En fin amaryllis med tomte och juleskum fick jag av Anna och Elias. Nu har jag två amaryllis i köket eftersom syrran också gav mig en i veckan. Roligt!

Hemmagjord hallontårta.

Anna gjorde en hallontårta som var väldigt god. 

Fina familjen kom och firade gubben.

Vi fikade och pratade i den nu mycket nötta soffan. Att bli firad av familjen är något speciellt. Det känns fint nu efteråt och jag kan lägga denna födelsedag bakom mig med positivt sinne.

Först när du accepterar dig själv precis som du är,
kan du finna ro och harmoni.

Utdrag ur
”Mindfulness för alla dagar” av Yvette Jane


Årets sifferbyte

Denna fina blombukett stod i hemmet när jag kom från jobbet idag. Den var från Linn och Jordan och orden och handlingen fick mig att börja gråta. Så fint av dem. Längtar så att träffa dem i december!

Årets sifferbytesdag går mot sitt slut. Några har grattat mig, men jag har inte nämnt dagen för någon eftersom jag inte gillar att fylla år. Blir jag firad på något vis, är det ok, men det är ingenting jag skyltar med och uppmuntrar.

Hade en diskussion med M på jobbet om födelsedagen (hon kom ihåg) och för henne är det att fira livet, att man klarat ett år till så att säga. Så kan man kanske se på det, men jag har en mycket mörkare syn. För jag känner att jag inte gjort någonting speciellt för att födas och då vill jag inte fira det. Tycker det är jobbigt att stå i centrum och uppmärksammas på det sättet och då speciellt av utomstående eftersom jag liksom inte ser någonting stort med att fylla år. 

Jag vill fira sådant jag är stolt över och för mig kommer den 6 april att bli en sådan dag. Den är redan det faktiskt, då unnar jag mig något extra. Det är roligare för mig att fira någonting som jag har klarat av och faktiskt är stolt över. Inte att jag föddes, men som sagt vi har olika uppfattningar om födelsedagar vi som vandrar här på jorden.

Som vanligt till mycket i livet är jag dubbel gällande födelsedagar eftersom jag vill fira familjens födelsedagar och då känns det helt ok. Mina fina nära och kära vill jag måna om och att de uppmärksammas, det är liksom någonting annat…

Sen blev jag ju själaglad över blombuketten och de fina ord jag fick från Linn och Jordan idag. Det värmde gott i pumpen. På fredag firas jag lite igen, då av familjen och det känns helt ok.

Orden om mamma

Syrran kom på en fika igår. Av någon anledning tittade vi på ett sju år gammalt klipp med min mammas bästa väninna. Där jag befinner mig idag i tankemönster och mående var det ingen bra idé alls…

En gång på 60-talet.


Skulden, saknaden och ångesten drog givetvis igång inom mig, även om jag med intellektet vet att jag ingenting kunde göra. Fick återigen ett kvitto på hur pappas agerande påverkade mamma på ett mycket negativt sätt, även flera år efter deras skilsmässa. Hur elak och jävlig han var emot henne tills sista dagen.

Den 3 januari har det gått 38 år.

Det är som ett öppet sår som aldrig helt kan läka. Sorgen förändras och minskar, men jag kan vissa kvällar känna en sorg över hela varat och i det ingår min mamma.

Saknaden över det som aldrig blev försöker jag inte att tänka så mycket på eftersom det inte går att förändra, men de tankarna kommer även det när jag är på väg ner i den mörka källaren.

Mamma finns alltid där. På ett eller annat vis. Ibland längre bort, men aldrig helt borta. Att se och lyssna till väninnan och de frågor jag då ställde 2011, fick tankarna att komma närmare. Igen. 

Det var och är det värsta som hänt i mitt liv. Så sa jag innan det hände och så säger jag än idag. Älskade mamma, vad jag längtar efter dig.

De små detaljerna & ångestritt utan dess like

Det är i de små detaljerna jag finner tröst. När jag tänker på vad jag är mest rädd om av de materiella som finns hemma hos mig, fastnar jag i de små sakerna. 

En ny TV är visserligen bra efter 12 år, men det är inte ”halleluja moment” utan mer ett konstaterande att nu ser jag ju bättre de gånger jag kollar på TV. Ser det inköpet som en impulsgrej när ångesten var som starkast i veckan.

Nej, det är i det lilla jag finner glädjen. Minnas tillbaka och konstatera hur det var just då den saken kom till mitt hem.

Men det klart, ingen sak som finns i mitt hem är så värdefullt att jag skulle gråta över om de försvann. Det skulle vara tråkigt, men mer än så känner jag inte. Har ingenting som jag verkligen är rädd om, mer än känslomässigt bundna saker som mammas brev och saker som hon lämnade efter sig. Det är inte mycket, men kanske är det därför jag månar mer om det, än om övriga saker i mitt hem.

Det är väl en fördel att inte vara så fast i det materiella längre. 

En ångestfylld vecka är slut. Så förbannat ångestriden. Det går så fort allting och kanske är det bra nu i november. Har varit vaken en del på nätterna och det beror på flera saker. En resa nästa vecka är inställd för att jag helt enkelt inte får ro i tanken över min roll och vad jag ska göra där. Klarar just nu inte av att utmana mig själv överhuvudtaget. Livshinnan är så tunn och sårbar. Klarar inte av för många människor samtidigt.

Julen närmar sig med stormsteg. Den verkar inte bli som det varit tidigare år och det känns väldigt tråkigt samtidigt som det ger mig en del ångest. Tänker mycket på de låsningar som finns och kan inte begripa att den ”vuxna i rummet” ingenting begriper över sitt eget ansvar i den situation som uppstått. Men som jag skrivit tidigare, jag kan ingenting göra i detta mer än hoppas på att förnuftet ”vaknar till” innan såret är permanent och det är helt kört för all framtid. Men det kanske är detta som önskas?

Ja, jag kan inte tolka situationen på annat vis efter veckor av tystnad gentemot den berörda samt efter en text som jag läst om familjen tidigare, vilket först förvånade men sen gjorde mig mest ledsen. När man exkluderar på det viset, tacka sjuttsingen för att det bli reaktioner bland oss andra i den så kallade familjen. Vet inte vad jag ska tro längre…

Julen är så mycket tradition och i familjen är detta en av få som vi har kvar tillsammans. Ska den nu bara upphöra efter alla dessa år? Ja, inte vet jag men det kanske är dags att vi firar på det sätt som så många andra familjer gör? Det fina vi hade tillsammans som hel familj var att kunna samlas åtminstone på julen. Det verkar nu vara ett minne blott.

Den 30 november har jag tid hos min husläkare igen. Det bävar jag för eftersom jag inte riktigt vet vad som kommer att hända när jag ärligen berättar för henne om hur jag mår just nu.

Det har i perioder varit en ångestritt utan dess like. Efter ett samtal kanske får jag hjälp från ett håll som jag inte räknat med om allt går i lås…