Kategoriarkiv: familjen

Besök i det nya StorHemmet

16 februari 2018 Kärleken

Att bli sambos efter mer än 10 år tillsammans. Vilken känsla det måste vara. Det kändes spännande att se Tofflan och Annas nya hem idag. Kärleken dem emellan får äntligen förenas i ett helt liv tillsammans. Inte delvis och i småskärvor utan på heltid. Det var fint att se dem tillsammans i det nya StorHemmet.

16 februari 2018 Burkar

I köket har de fått upp lite saker. Fina burkar.

18 februari 2018 Toffelmammans telefon

Toffelmammans telefon som fått följa med andas nostalgi.

18 februari 2018 James

James hälsade också oss välkomna.

16 februari 2018 Biblioteket

Det fantastiska biblioteket!

16 februari 2018 Färskt kardemummalängd

Frida och jag bjöds på färsk kardemummalängd. De har ett bageri runt knuten.

18 februari 2018 Kaffe!

Vi fick kaffe och de berättade om flytten och de som komma skall. Det var en trevlig stund i deras nya hem, StorHemmet.

Annonser

Hälsingebesök & febertider

En tidig morgon i februari 2018

Två steg framåt, ett steg tillbaka. Det ger ju tillslut en positiv utveckling.

Börjar med det jobbiga och det är ju detta med orken och med det resultatet av Herr Michelin. Det går liksom inte att blunda längre och tänka att det tar jag hand om senare när jag får mer ork. För det är så att mer ork än det jag har nu kanske jag aldrig får och då måste viljan fram. Den där jobbiga viljan. För det här går inte längre. Jag måste göra någonting innan de fysiska sjukdomarna kommer på allvar.

Det påverkar ju så mycket annat också att inte må bra i kroppen. Det vet jag ju, men ändå har jag haft så otroligt svårt att göra någonting åt kroppen. Har ju också tagit till tröstätande när jag liksom inte har pallat att få ur mig vissa känslor. Helt annan väg än jag vet att jag måste gå. Men vem har sagt att det ska vara lätt? Detta att leva….

Det är det som bekymrar mig mest nu, att jag väger för mycket. Orken är och kommer heller aldrig att bli som förr, men där finns det ändå dagar då jag mår bättre och så har det varit ibland nu på slutet. Det ger mig ändå hopp om att kunna leva ett hyfsat liv i framtiden.

Det positiva är jobbet. Där växer jag väldigt mycket och det är tack vare min chef som tror på mig. Hon vill mitt bästa och tänker på att jag ska orka och det gör faktiskt att jag orkar mer! Hon ger mig positiv energi och motivation att försöka lite till. För mig en positiv spiral som jag är väldigt tacksam att den finns där just nu. Det är för mig väldigt viktigt hur chefen är emot mig och nu ser jag ju en otrolig skillnad mot hur det har varit med tidigare chefer.

Frånvaron, gungflyet och faktiskt ibland även sticken av att inte tro på mig. Sådant finns inte idag och det hjälper mig väldigt mycket att må bättre. Ger man mig förtroende och ser man mig, då lyfter jag än mer. Det har den senaste veckan visat. Sen vet jag att det inte går att lägga på hur mycket som helst på min ena halva av tjänsten, men saker som är lika och är ungefär samma som idag, där ser jag inga problem att jag blir ansvarig. Trivs ju med att administrera och se till att saker och ting är i ordning.

Chefen gav mig semester i två dagar trots att vi hade en introduktion där jag var involverad en del. Är ganska säker på att utfallet hade blivit annorlunda med en tidigare chef, Nu mår jag ju inte som förr, men jag tror ändå att det hade varit svårt för mig att få semester i två dagar för att få vara hemma och umgås med Frida som kommit på besök från hälsingeskogarna.

Mötte upp Frida igår och sen har vi pratat och umgås. Det är alltid roligt att ha henne i huset. Det blir många härliga och livliga diskussioner med henne. Hon är öppen, intensiv och gubben får sina argument vässade…

Elias är tyvärr sjuk i en förkylning som påminner om en slags influensa. Varm och snorig och ganska slut är han. Nu på morgonen ligger han bara och det är inte likt honom. Tur att det finns ipren som tillfälligt får febern att sjunka. Vi får väl se om smittan går familjen runt?

Födelsedag & andra tankar

Grattis på födelsedagen, Johan!

Grattis till ett födslobarn idag! Johan blir 27 år, tänk vad tiden går. Tyvärr blir det inget traditionellt firande idag av olika anledningar, åtminstone inte där jag finns med. Oavsett så tänker jag mycket på honom och hoppas att dagen blir så bra som den bara kan bli. Mina tankar är hos Johan.

Bilden ovan gillar jag så pass mycket att den sitter uppe hos mig. Så glad för första mobilen. Ibland önskar jag att man kunde gå tillbaka i tiden och få en chans att reparera ett och annat, men tyvärr fungerar inte “livets skola” på det viset. Åtminstone inte i samma liv.

Stor kram och stort grattis på din dag, Johan!

Marilyn i en av "gluggarna"

Bokhyllan som jag fick av en arbetskamrat för snart 10 år sedan har en massa ”gluggar”. Det finns hela 23 stycken och i en av dem huserar Marilyn Monroe. En filmbox samt en burk som sedan länge är tom. Bokhyllan har som sagt hängt med länge nu och jag börjar bli lite trött på den. Den känns lite för stor och tar över hela rummet och sen börjar den få lite skavanker här och där. Belysningen har lagt av och benen ”äter” sig in i golvet.

Marilyn har följt mig länge nu. Har massor av tavlor av henne och en del har jag fått köpa till bra pris av dagens födslobarn när han en period jobbade på Myrorna i Uppsala. Det är roligt att ha alla dessa tavlor även om alla idag inte sitter uppe på väggen. Har ett gäng böcker om henne också och det är bara så att hon fascinerar mig väldeliga.

En annan som har följt mig länge nu är den delen av mig själv som jag inte förstår mig på. Den delen som hela tiden bromsar min ljusa personliga utveckling. En del som jag inte riktigt får ordning på. Berättade om gruppterapin som jag skulle börja på för en tid sedan. Jag tog mig dit, men jag var snarare mer deprimerad efteråt än innan jag kom dit.

Fem damer och så jag. Den ena med en historia värre än den andra. Det var så tungt att höra all smärta och jag kunde liksom inte värja mig. Det går inte för mig att fortsätta eftersom jag idag känner att jag måste vara bland människor som är positiva och som kommit en bit på vägen i sin personliga utveckling. De som har passerat det allra mörkaste och har några nycklar att dela med sig av. På den här gruppterapin blev jag bara ledsen och så mörk i sinnet. Klarade liksom inte av att sortera och hålla ifrån mig den ena hemskheten efter den andra. Mådde inte alls bra när jag kom hem.

Nu har jag anmält mig till en annan grej. Vill inte säga så mycket ännu eftersom jag inte riktigt vet vart det tar vägen, men så mycket kan jag säga att det har med HumaNova att göra. Måste förtsätta att försöka, måste kämpa för ljuset och att våga stå kvar där en liten stund i alla fall.

Mörkret är tryggt på ett bedrägligt sätt och i förlängningen kommer det att ta kol på mig om jag inte lyckas ta mig därifrån. Jag kommer aldrig att ge upp.

Veckans låt: Albin Lee MeldauThe Weigt Is Gone

Nytt i köket

Det gick bra med att köra en mellanstor lastbil. Ja, förutom detta med att jag först inte kunde starta den.. hehe… jag har aldrig kört automat förut och fattade inte riktigt, men med lite stöd av den serviceinriktade killen på macken, fick jag igång bilen tillslut.

Hos Anna hämtades tvättmaskin, två sängbottnar, ett litet vitt förvaringsbord och en del annat smått och gott som skulle kastas. Allt detta lastades av i Tofflans grovsoprum och sen bar vi ner köksbord, stolar och en kökssoffa som jag fått köpa av Tofflan till ett bra pris. Tyvärr renderade det i ryggvärk hos både Elias och Tofflan.

Elias och jag åkte hem i den hyrda lastbilen och snön yrde åt alla håll. Vi lastade av köksmöblerna. Det gick bra och sista anhalt var återvinningscentralen i Storvreta för att kasta det gamla köksbordet. Jag skjutsade sedan hem Elias och tog mig efter det till syrran.

Hon bjöd på lunch och fina samtal om läget som det är idag. Morris hoppade upp till mig nästan direkt och kanske är det så att han nu känner igen mig? [Instagram]

Efter några timmar fick jag skjuts hem och sen har jag fixat till de nya köksmöblerna och ju mer tiden går, ju mer mysigt känns det att ha lite nytt och fräscht, Att ha en egen kökssoffa är faktiskt första gången i mitt liv och det myser till det lite extra.

Så här såg det ut innan:

180204_koksbordet_XX

Så här fint blev det efteråt:

180204_koksbordet_01
180204_koksbordet_02

Mer ork

Vågar knappt skriva orden, men jag tror att ett skifte är på gång. Visserligen är jag inte helt “ren” och så men det är en hjälp som jag kommer att ha länge i mitt liv nu. Sista veckan har jag känt tendenser till mer ork och att jag orkar lite lite längre på eftermiddagarna. Det är en så pass skillnad att jag kom på mig idag att ha orkat allt längre under dagarna sista veckan. Så underbart det är att känna lite mer ork!

Jag och tjejerna julafton 2017

Min äldsta dotter har fått jobb i England! Hon far redan på söndag och jag är så glad för hennes skull. Min yngsta dotter fick betyget C i samhällskunskap. Pappastolt som en tupp! Det händer saker med flickorna i familjen!

Anna och Tofflan flyttar snart in till stan! Efter mer än 10 år som sambos tar de steget! En vinst för alla – åtminstone på sikt för en del, det är min övertygelse!

Samtal och förklaring lugnade mina onda aningar. Omorganisation och effektivisering kan man säga vad man vill om, men ibland är det nödvändigt för att saker och ting ska komma framåt.

I nuet och det positiva.

Livsbok, pappa & bloggpost

Nu när jag är klar med min “livsbok” är det svårt detta med att inte skriva någonstans. Det är som om jag har ett behov i mig att skriva. Ibland om djupare saker och ibland om söta grodor och dess utbredning. Att blogga har inte känts frestande när jag höll på min bok under hösten 2017, men nu när det är klart kliar det i fingrarna alltmer. Så den sista bloggposten från sista juli förra året bär en titel som inte riktigt överensstämmer med verkligheten.

Får se om jag kan få det där otvingade och sköna förhållande till bloggen som jag hade i början av mitt skrivande på nätet? Det handlar också om dagsform och mottagande av orden. I perioder har det varit elaka människor kring det jag skrivit, både i kommentarerna och mejlen. Det har gjort att min lust avtagit alltmer till att skriva om mig själv och mitt liv öppet på bloggen. Nu efter några månaders vila känns lusten alltmer och om sanningen ska fram känner jag mig halv om jag inte får skriva på min blogg, åtminstone då och då. Har ju faktiskt hållit på med detta nu sedan 2002 i olika former.

Är alltså klar med min “livsbok”. I mig finns en stolthet att ha allt samlat om min uppväxt och det jag varit med om. Lång tvekan och viss tandagnisslan gjorde att jag ändå tillslut skickade iväg orden till tre förlag.

Nils-Åke Olsson 1938-2018Bara någon timme senare stod det två poliser utanför min dörr och lämnade dödsbudet att min pappa hade avlidit. Detta var den 6 januari och enligt dem hade han somnat in i sin egen säng dagen innan. Min pappa blev 79 år gammal och efter ett hårt liv på många sätt har han nu äntligen fått frid och ro. Det är vad jag tror i alla fall eftersom vår kontakt var obefintlig under de senaste åren och jag inte riktigt vet hur han levde. Sista gången jag såg honom minns jag inte ens. Detta var ett besked som var väntat, men det tog flera år längre än vad jag och min syster trodde just för hans hårda leverne. Det finns mycket sorg i detta. Må själen som gav mig livet få vila i frid nu.

Under hösten har jag förutom att skriva försökt att rehabilitera mig till att klara av jobbet och få en fungerande vardag igen. I det stora hela har det gått bra men några få bakslag. Dock inser jag att det aldrig blir som tidigare. Men jag kämpar på och har fått mycket stöttning från min chef och flera arbetskamrater vilket gjort vägen lite lättare för mig. Familjen, barnen och katterna är ljusbärare som lyft mig, för att inte tala om min kära syster där kontakten blivit allt mer djuplodat och fin de sista året.

2018 är ett år där det för mig handlar om att fortsätta acceptera och inte tänka för mycket på sidovägar och ingångar som är stängda. Vara i nuet som jag kämpat med så länge, se möjligheterna istället för hindren, försöka sända ut positivitet istället för motsatsen och fokusera på ljuset och inte mörkret efter alla år av famlande.