Kategoriarkiv: familjen

Femetta & nojigheter

En riktig femetta firades idag!

15 april 2018 Anna firades

Den riktiga födelsedagen var den 11 april, men då jobbades det och var vardag. Svårt att få ihop timmarna för ett firande, så det fick bli idag. Vi bjöds på en härligt blöt och färsk tårta med vit marsipan, chokladpudding och körsbärssylt. Till det kaffe, runda smarriga wienerbröd samt kakor.

Elias och jag hade med oss ett litet fyrkantigt paket till födelsedagsbarnet. Fyra små men ack så tjusiga elefanter i guldigt utförande. Anna älskar elefanter och nu fick hon fyra tillskott till samlingen. Det är svårt med presenter numera, men en elefant kan aldrig slå fel till barnets moder som nu samlat på de stora djuren under många år.

15 april 2018 Tulpaner

Tidigare på dagen hade Annas pappa varit och firat sitt barn med bland annat tulpaner och en chokladask.

Vi uppdaterade oss alla om nuläget och besöket varade i drygt två timmar. Tack för gästfriheten Tofflan och Anna! Ni är guld värda på många sätt och vis!

15 april 2018 Gos med Maxi

Maxi fyller 14 år om några månader. Kanske är det jag som nojar på för hårt när han förändras och åldras? Jag kanske överdriver och är återigen en Drama Queen? Jag vet faktiskt inte, men jag får en sådan jobbig känsla just nu gällande Maxi.

Blev ledsen och var nära till gråten när jag googlade om åldrande katter, även om jag vet att det är helt naturligt och att vi alla den vägen ska gå. Men min Maxi, som funnits där under stora delar av den jobbiga resa jag gjort de sista 10 åren… … ska han nu liksom börja bli dålig och inte orka så mycket mer?

Han har smalnat av, dricker mycket vatten och sover mer än tidigare. Det är det negativa. Men samtidigt äter han och gosar som vanligt. Men allt går sävligare och han har blivit tröttare. Det började redan i höstas då jag tyckte mig upptäcka att han inte var sig lik i perioder. Sen försvann det och nu detta som gått ganska fort med avmagring och trötthet. Vet inte vad jag ska tro, och kanske nojar jag mer än jag behöver för det som ändå är oundvikligt. Jag vet inte riktigt. Hade han varit sjuk hade det visat sig på lite andra sätt om jag ska tolka det jag läst på rätt sätt. Dragit sig undan, slutat äta och bete sig konstigt rent allmänt.

Idag köpte jag räkor åt honom för att jag ville att han skulle få någonting som han verkligen tycker om, samtidigt som jag skulle få ett test på om han börjat tappa aptiten också. Han fick halva burken och åt nästan upp alla räkorna. Det ser jag ändå som ett gott tecken.

Sen hände följande när jag släppte ut honom:

Kanske är det så att jag nojar för hårt, för tidigt så att säga? Nu har han kommit in och sover. Han är ju ändå snart 14 år och precis som oss människor åldras vi olika snabbt. En del blir väldigt gamla och en del dör tidigare. Vi är alla unika själar med olika vägar att vandra.

Felix som var nära döden 2011 märks det då ingenting på, trots att de är lika gamla. Han är precis som vanligt. Det trodde jag inte för några år sedan, men Felix är verkligen en överlevare av stora mått. Men som sagt, Maxi kanske kommer igen, inte som förr men ändå ett tag till. Kanske är det bara det naturliga ”åldrandet” som jag nojar över?

Annonser

Vattenpölar, hjärnspöken & sifferbyte

Nu är äntligen snön på väg bort. Stora vattenpölar när det smälter.

Blötan

Det smälter…

Idag var jag på kurs. Det var länge sedan och jag måste säga att innan var jag väldigt ångestriden och nervös. Vet egentligen inte varför, men så var det. Någonting inom mig drar igång och jag vill liksom bara strunta i alltihopa.

Gick emot den känslan även om det var svårt idag. När jag sedan kom till jobbet fick jag stöd av chefen, vilket gjorde att det kändes bättre. Sen är det som vanligt att det var inga problem, allt gick hur bra som helst. Dessa hjärnspöken spelar mig ofta spratt och ändå är jag medveten om dem och vet att det just bara är hjärnspöken. Men ändå kommer de och ändå är jag ibland på vippen att lyssna på dem.

Idag gjorde jag inte det och det känns väldigt bra nu efteråt. Det är som att börja om på ett sätt detta att utmana sig själv och då främst med okända människor. Tyckte att jag var en bra bit på väg, men sen föll jag ner djupast i källaren och nu är det som att börja om igen med dessa utmaningar.

Kursen var ok, men sorlet emellanåt var tröttande. En del av dem som var på kursen kändes som om de var på kurs för att vara sociala med andra än att ägna sig åt det som kursen handlade om. Blev helt slut i huvudet av allt surr och flamsandet.

Har beställt en resa till England och ni kan ju tänka er hur hjärnspökena redan har börjat bearbeta mig. Jag slår ifrån och kommer att åka, men vet att kampen blir både lång och jobbig innan jag sitter där på planet och är på väg.

Idag byter min älskade syster siffror. Pukor och trumpeter för henne!
pexels-photo-450301.jpeg

Grattis på din dag, syster!

Påskafton

Påskkycklingar

”Töta” kycklingar hos värdparet.

Bjuden på påskmiddag hos Anna och Tofflan. Tog bussen in till Uppsala och StorHemmet. Sonen har mammaveckor nu så han fanns på plats.

Påskmiddag i StorHemmet

Påskmiddag på G.

De hade gjort så mycket god mat. Påminner mycket om julmaten och efteråt var jag så mätt och kände mig rundare än vanligt.

Påskpyssel

Påskpysslande.

Efter maten påskpysslandes det. Att det fattades en pusselbit frammanade mycket känslor från den pusselbyggande själen.

Påskgodis

Fick ett påskägg.

Som grädde på moset hade värdparet ett påskägg till oss alla. Omtänksamt och gott.

Lucifer

Lucifer

Fick en fin bild på Lucifer, Majas yngre brorsa som nu bor mitt i Uppsala.

Efter maten så vilade vi alla en stund innan det bjöds på kaffe. Vi var alla lite trötta efter maten.

De bor fint i StorHemmet, mitt i Uppsala. Man hörde tåget susa förbi då och då och spetsade man öronen ordentligt kunde man även höra järnvägsbommarnas plingningar. Fast jag tror att detta med tåget är ett ljud man blir van vid och tillslut gillar. Det kommer liksom att höra till bilden.

Men tänk att ha gångavstånd till allt! En gång, en dag ska jag själv komma dithän, även om jag bara bor i ett kyffe.

Påskafton 2018 var väldigt fin. Inbjudande och många skratt. Tack för att jag fick vara med.

Solen

På väg hem.

Solen sken igenom bostadshusen när jag satt och väntade på bussen. Det har varit så mycket sol de sista dagarna och det är bara tacka och ta emot allt ljus.

När jag kom hem somnade jag i soffan och sov i över 2 timmar. Ändå hade jag inga problem att somna när det sedan vid halv elva var dags att knoppa. Tror att hela äventyret tog mer på mig än jag trodde. För innan jag åkte ner hade jag ont i huvudet och det brukar jag inte ha. Kanske har jag ändå sovit för lite den sista tiden?

Det är svårt detta med balansen och det gäller inte bara sömnen utan kosten där jag inte har den kontroll som jag skulle behöva. Vikten plågar mig men ändå gör jag fel val. I detta är min vilja så svag, fortfarande…

Besök i det nya StorHemmet

16 februari 2018 Kärleken

Att bli sambos efter mer än 10 år tillsammans. Vilken känsla det måste vara. Det kändes spännande att se Tofflan och Annas nya hem idag. Kärleken dem emellan får äntligen förenas i ett helt liv tillsammans. Inte delvis och i småskärvor utan på heltid. Det var fint att se dem tillsammans i det nya StorHemmet.

16 februari 2018 Burkar

I köket har de fått upp lite saker. Fina burkar.

18 februari 2018 Toffelmammans telefon

Toffelmammans telefon som fått följa med andas nostalgi.

18 februari 2018 James

James hälsade också oss välkomna.

16 februari 2018 Biblioteket

Det fantastiska biblioteket!

16 februari 2018 Färskt kardemummalängd

Frida och jag bjöds på färsk kardemummalängd. De har ett bageri runt knuten.

18 februari 2018 Kaffe!

Vi fick kaffe och de berättade om flytten och de som komma skall. Det var en trevlig stund i deras nya hem, StorHemmet.

Hälsingebesök & febertider

En tidig morgon i februari 2018

Två steg framåt, ett steg tillbaka. Det ger ju tillslut en positiv utveckling.

Börjar med det jobbiga och det är ju detta med orken och med det resultatet av Herr Michelin. Det går liksom inte att blunda längre och tänka att det tar jag hand om senare när jag får mer ork. För det är så att mer ork än det jag har nu kanske jag aldrig får och då måste viljan fram. Den där jobbiga viljan. För det här går inte längre. Jag måste göra någonting innan de fysiska sjukdomarna kommer på allvar.

Det påverkar ju så mycket annat också att inte må bra i kroppen. Det vet jag ju, men ändå har jag haft så otroligt svårt att göra någonting åt kroppen. Har ju också tagit till tröstätande när jag liksom inte har pallat att få ur mig vissa känslor. Helt annan väg än jag vet att jag måste gå. Men vem har sagt att det ska vara lätt? Detta att leva….

Det är det som bekymrar mig mest nu, att jag väger för mycket. Orken är och kommer heller aldrig att bli som förr, men där finns det ändå dagar då jag mår bättre och så har det varit ibland nu på slutet. Det ger mig ändå hopp om att kunna leva ett hyfsat liv i framtiden.

Det positiva är jobbet. Där växer jag väldigt mycket och det är tack vare min chef som tror på mig. Hon vill mitt bästa och tänker på att jag ska orka och det gör faktiskt att jag orkar mer! Hon ger mig positiv energi och motivation att försöka lite till. För mig en positiv spiral som jag är väldigt tacksam att den finns där just nu. Det är för mig väldigt viktigt hur chefen är emot mig och nu ser jag ju en otrolig skillnad mot hur det har varit med tidigare chefer.

Frånvaron, gungflyet och faktiskt ibland även sticken av att inte tro på mig. Sådant finns inte idag och det hjälper mig väldigt mycket att må bättre. Ger man mig förtroende och ser man mig, då lyfter jag än mer. Det har den senaste veckan visat. Sen vet jag att det inte går att lägga på hur mycket som helst på min ena halva av tjänsten, men saker som är lika och är ungefär samma som idag, där ser jag inga problem att jag blir ansvarig. Trivs ju med att administrera och se till att saker och ting är i ordning.

Chefen gav mig semester i två dagar trots att vi hade en introduktion där jag var involverad en del. Är ganska säker på att utfallet hade blivit annorlunda med en tidigare chef, Nu mår jag ju inte som förr, men jag tror ändå att det hade varit svårt för mig att få semester i två dagar för att få vara hemma och umgås med Frida som kommit på besök från hälsingeskogarna.

Mötte upp Frida igår och sen har vi pratat och umgås. Det är alltid roligt att ha henne i huset. Det blir många härliga och livliga diskussioner med henne. Hon är öppen, intensiv och gubben får sina argument vässade…

Elias är tyvärr sjuk i en förkylning som påminner om en slags influensa. Varm och snorig och ganska slut är han. Nu på morgonen ligger han bara och det är inte likt honom. Tur att det finns ipren som tillfälligt får febern att sjunka. Vi får väl se om smittan går familjen runt?

Födelsedag & andra tankar

Grattis på födelsedagen, Johan!

Grattis till ett födslobarn idag! Johan blir 27 år, tänk vad tiden går. Tyvärr blir det inget traditionellt firande idag av olika anledningar, åtminstone inte där jag finns med. Oavsett så tänker jag mycket på honom och hoppas att dagen blir så bra som den bara kan bli. Mina tankar är hos Johan.

Bilden ovan gillar jag så pass mycket att den sitter uppe hos mig. Så glad för första mobilen. Ibland önskar jag att man kunde gå tillbaka i tiden och få en chans att reparera ett och annat, men tyvärr fungerar inte “livets skola” på det viset. Åtminstone inte i samma liv.

Stor kram och stort grattis på din dag, Johan!

Marilyn i en av "gluggarna"

Bokhyllan som jag fick av en arbetskamrat för snart 10 år sedan har en massa ”gluggar”. Det finns hela 23 stycken och i en av dem huserar Marilyn Monroe. En filmbox samt en burk som sedan länge är tom. Bokhyllan har som sagt hängt med länge nu och jag börjar bli lite trött på den. Den känns lite för stor och tar över hela rummet och sen börjar den få lite skavanker här och där. Belysningen har lagt av och benen ”äter” sig in i golvet.

Marilyn har följt mig länge nu. Har massor av tavlor av henne och en del har jag fått köpa till bra pris av dagens födslobarn när han en period jobbade på Myrorna i Uppsala. Det är roligt att ha alla dessa tavlor även om alla idag inte sitter uppe på väggen. Har ett gäng böcker om henne också och det är bara så att hon fascinerar mig väldeliga.

En annan som har följt mig länge nu är den delen av mig själv som jag inte förstår mig på. Den delen som hela tiden bromsar min ljusa personliga utveckling. En del som jag inte riktigt får ordning på. Berättade om gruppterapin som jag skulle börja på för en tid sedan. Jag tog mig dit, men jag var snarare mer deprimerad efteråt än innan jag kom dit.

Fem damer och så jag. Den ena med en historia värre än den andra. Det var så tungt att höra all smärta och jag kunde liksom inte värja mig. Det går inte för mig att fortsätta eftersom jag idag känner att jag måste vara bland människor som är positiva och som kommit en bit på vägen i sin personliga utveckling. De som har passerat det allra mörkaste och har några nycklar att dela med sig av. På den här gruppterapin blev jag bara ledsen och så mörk i sinnet. Klarade liksom inte av att sortera och hålla ifrån mig den ena hemskheten efter den andra. Mådde inte alls bra när jag kom hem.

Nu har jag anmält mig till en annan grej. Vill inte säga så mycket ännu eftersom jag inte riktigt vet vart det tar vägen, men så mycket kan jag säga att det har med HumaNova att göra. Måste förtsätta att försöka, måste kämpa för ljuset och att våga stå kvar där en liten stund i alla fall.

Mörkret är tryggt på ett bedrägligt sätt och i förlängningen kommer det att ta kol på mig om jag inte lyckas ta mig därifrån. Jag kommer aldrig att ge upp.

Veckans låt: Albin Lee MeldauThe Weigt Is Gone