Rädd att bli bedömd. Fortfarande finns känslan av att ”vad ska andra tycka” om att jag skriver det tuffa om mitt inre arbete. År efter år.

Samtidigt och det är i det jag måste hitta en trygghet i och det är att det är min vandring och mina ord. Det är så här jag upplever saker och ting. Alla kan inte hålla med mig eller förstå mig. Det går bara inte.

Sen är det ju en annan sak att varför jag skriver öppet igen? Jag vet faktiskt inte idag. Kanske är ni som läser här en slags trygghet för mig, trots att jag inte vet vilka ni är. Det är dubbelbottnat detta för mig, för oron finns där att bli dömd. Men ofta är det jag som dömer mig själv. Ändå fortsätter jag att skriva öppet…

En annan sak:

Veterinären var här i veckan och tittade på Maja. Hon har fått en infektion i högra örat beroende på skabb/kvalster. Otäckt och jag förstår inte hur det är möjligt. Enda möjligheten är väl när Maja ”åmar” sig på plattorna på baksidan. Orolig och ångest skapar detta. Lägger mycket av min egna oro och ångest i Majas mående.

Så nu är det två olika sorters mediciner hon behöver ta och det jobbigaste är örondropparna. Hon verkligen avskyr det, men jag måste ju. Både morgon och kväll är en pärs att greja detta. Fick tips om att linda in henne i en handduk och då gick det lite bättre.

Rann runt halva Uppsala för att få tag i medicinerna. Tre ställen hade inget av medicinerna, medan den fjärde hade den ena saken och det femte den andra. Vad gör man inte för Maja?

Relationer som avslutas eller kanske förändras skapar mycket ångest och oro hos många. Att vara bredvid och lyssna är ibland hjärtskärande och man vill bara ”fixa” allting. Men det är livet, att känna och att lära sig saker och ibland hatar jag bara att säga det, men ändå vet jag att det ligger till på det viset. Alla känslorna oavsett.

Är på gränsen ibland. Gråter åt ingenting och vill bara slippa känna för egen del. Försvinna bort. Men jag vet, fan vad jag vet, att det är inget alternativ. Den vägen är stängd och då spelar det ingen roll vad som händer och hur mycket kraft man tappar.

Som om jag inget lärt. Men det är ändå på ett annat sätt än tidigare. Vågar stanna kvar mer och ibland till och med tvingas stanna kvar i det som jag alltid tidigare flytt ifrån. Lagren är oändliga som det verkar och sen påverkas jag starkt av andra. Energierna runtomkring påverkar mig alltmer känns det som. Faran är att fastna och stanna kvar för länge. Måste kunna ”släppa” och gå vidare i det tuffa. Inte fastna som tidigare.

Tacksam för att jag kommit igång och tränat. Det är en räddning. Häromdagen tog jag i så mycket att jag var helt slut efteråt. Orkade knappt ta mig till jobbet. Helt slut. Men fan vad skönt det är att känna i kroppen istället för i knoppen. Att jag gör bra saker för mig själv. Trots att tankarna ibland bara vill slippa allt. Det är en kamp detta att hålla i och samtidigt som sagt, finns det inget annat alternativ.

Vi lär oss av varandra och det vi är med om. Om vi tillåter det! Om vi inte bara slår undan, utan stannar kvar i smärtan och gråter tillsammans. Då och när man är i det, är det väldigt smärtsamt, men sen, sen när man kommit ut på andra sidan så att säga, fan vad läkande och helande det är. Men att komma dit, det kräver mod och att våga stanna kvar i det som gör ont och inte fly. Inte fly in i massa andra beteenden som inte är bra för en. Ta matchen och våga känna skiten helt enkelt.

Ibland går det och ibland inte. Det är ok oavsett. Det går inte att forcera sådant här och försöker man med det är det ofta intellektet som styr och inte hjärtat.