Drömmer om svek och svartsjuka. Flyttas tillbaka i tiden. Vet inte riktigt vad det vill säga mig faktiskt. Släppa taget helt eller närma mig någonting som jag lämnat?

De pratar om bitterhet på radion. Det var intressant och gränsen mellan besvikelse och bitterhet, den tror jag är lätt att skrida över. När blir besvikelsen ett upprepande och något som fastnar.

Vet att jag varit negativ ofta i tankarna. Ser ofta hindren före möjligheterna. Så har jag varit i stora delar av mitt liv. Numera tycker jag att jag är medveten om detta och försöker ”vända” men ibland är det svårt. Kommer på mig själv ibland. Men det är ett steg framåt.

Kanske är jag bitter och negativ när det kommer till att höra av sig till människor. Tycker att jag försöker, men från andras håll är det tyst. Det handlar inte bara om en människa utan flera. Gör jag något fel? Eller är det så det är med bekanta? Hur mycket ska man ”trycka på” utan att bli för närgången? Detta är svårt för mig detta.

Medvetandet sträcker sig utanför hjärnan. Rädslan för döden försvinner. Hjärnan är en mottagare av medvetande, inte en generator. Vi är ett universum som observerar sig själv. Maria Strömmes ord när hon var med i podden ”Framgångspodden” är så intressanta. Nanoteknologin och medvetandet och den teori hon för fram är en ”breakdealer” för mig. För går man djupare in i det tänket så förändras allt.

Många tror att medvetande uppstår när man sätter ihop tillräckligt många atomer och att det inte sträcker sig utanför hjärnan. Så har många trott men egentligen finns det inga bevis för att det är så.

Medvetandet är fundamentalt, allt uppstår från medvetandet och är inte lokaliserat till hjärnan. Hjärnan är en mottagare och inte en generator som sagt. Strömme tycker det finns många bevis på detta.

Var i hjärnan uppstår medvetandet? Personer som är nära släkt har gjort experiment där de suttit i olika rum och satt elektroder på skallen och hjärnvågorna ändras på personerna samtidigt vid olika övningar. Hur är det möjligt?

Ett enkelt men ändå träffade exempel är mannen som sattes i koma vid en operation. De plockade ut hans löständer som stoppades i en låda i ett annat rum. När mannen vaknar ur koman vet han vart tänderna finns, vilket stämmer. Hur är det möjligt? Sträcker sig medvetandet utanför hjärnan så är det inget märkligt att han kunde göra det. Det finns många exempel på att medvetandet når längre än hjärnan.

Vi alla är ett och är en del av något större. Vi är inte vår kropp. Är du dina tankar? Vi kan observera att vi tänker. Vi erfar säger Strömme. Vi kan inte vara känslorna och tankarna. Du är den som erfar, den som observerar och är medveten.

Det enda logiska är att vi är en del av ett större medvetande. Vi upplever att vi är lokala och separata. Genom historien har det funnits människor som har andra ”filterfunktioner” och de har t ex skrivit de religiösa skrifterna. De vill förmedla en insikt och är präglande av kulturer och historien i deras tid.

Det kommer hela tiden fram att det bara finns ett. Vi är en del av det hela och det framkommer i skrifterna hela tiden. Vi har tolkat de religiösa bildligt vilket har skapat konflikter och vems ”Gud” som är den riktiga.

Det finns ingen klyfta mellan vetenskap och religion och det är kontroversiellt.

När man inser detta då kan man försöka meditera och se vad som händer. Då blir tanken på döden annorlunda. Medvetandet är inte lokaliserat till hjärnan utan är en del av något större. Alla återgår till någonting som de redan är en del av. Det stora medvetandet som vi aldrig kan separeras ifrån. Erfarenhet får vi av tid och rum genom den kropp vi har genom alla liven. Medvetandet är inte beroende av tid. Icketid är de allena rådande och våra hjärnor kan inte i den sfär vi är i nu förstå detta. Tiden är någonting för oss att dela in, hänga upp och förstå det som alltid ligger där. Medvetandet täcker allt hela tiden och alltid, utan tid.

Varför ser ingen detta idag? Vad har hänt?

Köpenhamnstolkningen var allena rådande i början på 1900-talet. Generationer av fysiker utbildades i denna tolkning och grubblerierna om medvetandet upphörde till stor del efter andra världskriget eftersom världen var så sugen på att bygga upp, växa och uppfinna inom tekniken, att grubblerierna fick en alltmer undanskymd plats bland forskarna.