Kategoriarkiv: relationer

Sexprat är tabu

Många tror att jag är väldigt öppen och skriver om det mesta på min blogg. Ingenting kunde vara mer fel. Visst, jag berättar mycket om mitt mående, alkoholen och min skilsmässa för över 10 år sedan. Vissa saker har jag inga problem att skriva om och då är det konstigt egentligen att ämnet sex är så svårt för mig.

Det lite roliga är att jag en gång gjorde ett undantag och det intresserade folk så till den milda grad att den posten är en av de mest lästa hos mig. Sexiga frågor – jag vågar skrev jag den 31 oktober 2008 och fortfarande kan jag ha svårt att själv gå in och läsa det jag skrev. Sex är tabu allt som oftast på min blogg och ju mer detaljerat det blir, ju mer sällan finns det här hos mig.

För många år sedan umgicks jag med en person som är min totala motsats. Kanske drogs jag till henne just för detta och att hon var så befriande gällande ämnet sex. Suzann Larsdotter har en blogg med namnet Suzann Sexeducator och den läser jag ibland och då med en skräckblandad förtjusning över orden. En del av mig tycker det hon tar upp är väldigt viktigt och befriande samtidigt som en annan del av mig värjer sig och till och med ibland har svårt med vissa formuleringar.

Egentligen ser jag mig inte som pryd, men kanske är jag det ändå? Har väldigt svårt att med vänner och även familj ta upp ämnet om det liksom inte faller sig in naturligt i samtalet. Men att säga vissa ord, det klarar jag bara inte av. Pryd på ett sätt som är helt onödigt egentligen. För vem skulle bry sig om jag var lite mer vågad och öppen även med formuleringarna?

Återigen ser jag spåren tillbaka i mitt liv. Ingen pratade om sex och då speciellt inte homosexualitet som var aktuellt i mitt fall. Det var locket på och kanske fick jag också nog av farsans raljerande på fyllan och det sätt han hade gentemot mig så fort detta kom upp. Har nog blivit präglad mycket av att inte ha pratat om sex överhuvudtaget under min uppväxt och sen har jag varit lättpåverkad över att så här ska det vara och detta är fult och fel. Då gick jag nog inåt och var tyst om det jag kände inom mig. Inget fick veta och det tog många många år innan jag kunde vara ens i närheten av att vara mig själv, om jag någonsin helt har kunnat det…

Här på bloggen har jag fortfarande väldigt svårt att skriva om min längtan efter en man. Det har blivit bättre med åren, men att direkt uttrycka den längtan jag bär på, är så mycket svårare än att skriva om ämnet i mer generella termer. Då handlar det liksom inte direkt om mig, utan mer om min åsikt kring homosexualiteten. Att till exempel nämna vilka kända män som jag tycker är sexiga är oerhört svårt för mig.

colton-haynes

Roy Fares, Sakis Rouvas, Ricky Martin, Colton Haynes (bilden ovan) och Jared Padalecki är fem exempel på sexiga män. Så, nu är det gjort.. sen har vi ju de som både ser bra ut och som jag gillar för det de gör… Peter Jöback, Kim Amb och som avslutning en kvinna som jag beundrar och som även tilltalar mig fysiskt Sofia Helin.

Får man prata på det här viset? Spontant känner jag hur prydheten i mig vill radera och ta bort. Fy och ve… egenhatet och föraktet jobbar hårt medan fingrarna dansar fram på tangentbordet eftersom den andra delen av mig kämpar på lika mycket med öppenheten och att jag får väl skriva vad jag vill på min blogg! Ja, jag jag gillar snygga killar, so what?

Förstår ni nu bättre varför jag är som jag är eller? (;-)

Har inte ens nämnt den största i min värld. Själen som har allt och som är så nära idol för mig som man kan komma. Den själen har betytt oerhört mycket för mig och skulle jag träffa henne skulle jag tappa allt och inte få fram ett ord. Jag skulle vilja tacka henne för ALLT!

Madonna 201805

Madonna på MET-galan 9 maj 2018.

MadonnaThe Queen of Pop eller i min värld The Queen of Everything. Älskar, älskar och återigen älskar henne för att hon är den hon är. Om henne har jag skrivit så många gånger och uttryckt min beundran och kärlek till. Det finns bara en som henne!

Har roat mig med att göra en googling på bloggens namn samt ordet sex och resultatet är ganska talande. Sju inlägg handlar om homosexualitet mer generellt, ett inlägg om sexuella trakasserier på kyrkokansliet 2010 samt det jag pratade om tidigare om att svara på sexiga frågor från 2008.

Pryd eller inte, men ämnet är svårt för mig. Åtminstone när det handlar om mig själv och hur jag ser på mig själv som en sexuell varelse. Vet att många är som jag och inte alls tycker att man ska prata högt om vad man gör i sängkammaren. Det är liksom en privatsak. Så är det och mina sexuella fantasier tar mig emot att ens antyda eftersom det känns väldigt nära och privat.

Har dock funderat på vad jag kan berätta mer om hur jag ser på mig själv idag. Min längtan, min sexualitet och vad jag funderar på. Om man skulle gradera sin sexualitet på en 100% skala så fastnar jag för att jag är 65% homosexuell och 35% heterosexuell. De känns bra de siffrorna för mig. Nästa steg i tanken blir då, kan man gradera sig själv på det viset? Vad är jag då egentligen? Ser mig själv som en ”blandras” men med en klar dragning åt killar. Att som vissa känna 100% åt något håll, så har jag aldrig känt även om jag försökt. Det går bara inte och det visar väl hur mitt liv sett ut hittills.

Finns det överhuvudtaget människor som är 100% säkra om de är uppriktigt ärliga emot sig själva?

Tänker också på den kvinna som ”förvred” huvudet på mig för ett par år sedan. Blev själv paff över mina sexuella känslor för henne. Den dörren trodde jag faktiskt inte existerade på det viset, men så fel jag hade. Ska dock erkänna att de sexuella tankarna främst varit hos killar i mitt liv. (Bara att skriva det tar emot och det är inget koketterande från min sida, jag lovar). Fantiserat och drömt i alla år, men aldrig klarat av att ta steget med hela mig med. Med det menar jag att de upplevelser jag har haft, men när det väl har blivit skarpt läge så att säga har jag backat och inte klarat av att fortsätta relationen.

I ett fall ångrar jag det väldigt mycket fortfarande eftersom den killen var fin på alla sätt och vis. Det sumpade jag bort för att jag var rädd och inte vågade vara den jag egentligen är. F är saknad. Sen har jag faktiskt träffat fyra killar ytterligare under åren, där jag i två fall försökte även sexuellt men där det återigen var den självpåtagna skammen och känslan av äckel som fanns i mig, trots att en annan del längtade efter det. Det blev fullständig katastrof och jag slog hårt på mig i år efteråt.

Couple

Så här öppet har jag aldrig berättat om mina relationer med killar genom åren och det har berott på att jag inte riktigt kan stå för den jag är hela vägen, även om jag idag på ett plan struntar i hur folk ser på mig. Sex har varit tabu för mig att skriva om. Klarar inte av det. Skulle du som läser detta ställa en direkt fråga till mig, då är det en annan sak. Men att själv ta upp vissa saker kring detta grejar jag inte så bra.

Efter erfarenheten med F och den här kvinnan häromåret har jag slutit mig helt gällande relationer med människor oavsett kön. Har genom min terapi försökt igen via match.com men inte lyckats. Vet ni vad jag faller på? Jo, att beskriva mig själv och den jag är idag. Vad jag vill och vad jag gör i mitt liv. Då tar det stopp och jag bara känner, vad fan sysslar jag med och vem fan bryr sig…!

Tala om att stå och stampa! Så är känslan i alla fall. Flyaren vill dra ifrån allt… fast nu är han alltmer lik en Michelingubbe och skulle nog rulla fram istället.

Sexprat är tabu och denna bloggpost är nog ett undantag eftersom den varit väldigt jobbig för mig att skriva. Har sparat den länge och inte tänkt publicera, men jag vet att det bara är mina egna inre förvridna tankar om mig själv som spökar. Den största homofoben är nog jag själv…

Annonser

Bröderna Felix & Maxi

Detta bildspel kräver JavaScript.

Maxi var bror med Felix. De föddes 15 augusti 2004 i Skogs-Tibble, Uppland. De hängde ihop i alla år fram till Maxis död 20 april 2018. Har hittat ett gäng bilder med dem tillsammans som du kan se i ett bildspel ovan. De är så fina tillsammans.

Saknar Maxi så det gör ont i mig. Har svårt att släppa fram det jag känner. Sväljer och håller tillbaka fast det inte är medvetet. Har märkt att Felix är närmare mig nu. Vill alltid gosa och sätter sig där Maxi satt på soffan. Maja har också tagit mer plats på ett positivt sätt sedan Maxi tvingades att lämna detta jordeliv.

Det är positivt, men att inte ha Maxi här är sorgsamt och veckan som gått har varit jobbig. Vaknar på nätterna och kan inte somna om på ett bra tag. I natt drömde jag dessutom om kvinnan som förgiftade mitt hjärta under en tid. Ja, jag kan inte säga på annat sätt idag eftersom hela den historien har fått mig ur balans under lång tid. Trodde jag var på väg vidare, men nattens dröm var så stark och samtidigt ledsam när jag vaknade. För i drömmen blev utfallet ett helt annat än i det verkliga livet. Omedvetet blir då kärlek ”farligt” för mig och känslan av oduglighet får sig ytterligare en spik inhamrad i den del jag försöker komma ifrån.

Är glad att Felix och Maja är kvar hos mig. De tröstar mig och jag försöker verkligen att komma vidare. En vecka senare ser jag Maxi överallt och då speciellt på natten. En gång var jag övertygad om att han satt i kontorsstolen i mitt rum och tittade på mig. Men jag vet inte, ibland har jag svårt att skilja på verklighet och fantasi. Allt och alla som jag älskar försvinner för mig. Så känns det i de stunder då de svarta molnen vägrar att flytta på sig. Men jag vet ju att många är kvar och just de måste jag fokusera på.

Terapin igår var väldigt tuff. Kom in på varför jag flyr hela tiden och hon satte ord på det jag inte kan/orkar se just nu. Blev berörd men som vanligt, och som jag gjort i stora delar av mitt liv,  svalde jag. Min längtan efter närhet och att någon kramar om mig, säger någonting snällt till mig (som jag kan ta till mig) gör att jag istället flyr in i glass, choklad och ätandet. För att slippa känna någonting överhuvudtaget. Funderar mycket på varför promenader och motion inte fungerar längre.

Har också tappat i ork en del. Hjärnan ”stänger av” eller hur jag ska uttrycka det, tidigare på dagen än för ett tag sedan. Orkar liksom inte mer. Det enda som hjälper då är vila och att få så tyst omkring sig som det bara går. Det blir som Moment 22 eftersom detta gör saker med mig som inte gagnar det liv jag försöker leva idag. Är heller aldrig helt själv längre av olika orsaker.

Maxi och Felix tillsammans är bilder jag kan titta på länge. Älskar speciellt bilden med deras tassar tillsammans. Min Maxi har förhoppningsvis, nu när det gått en vecka, hittat hem och mår bättre än han gjorde den sista tiden.

Regnbågen på vardagsrumsbordet

Regnbåge i bordet

Fick mig att fundera en del, när denna regnbåge dök upp på vardagsrumsbordet.

Hur mycket jag än försöker frigöra mig fastnade orden från tonåren i mig. Agerandet och handlandet när jag var liten frös fast. Folk får säga vad det vill om mitt livslånga ältande gällande vem jag är och kanske är en del av processen i just detta att släppa alla hjärnspöken på vad jag TROR att andra tycker om mig.

Denna regnbåge som fanns på vardagsrumsbordet och boken ”Välkommen in i min garderob” har fått tankarna återigen att bli djupa gällande min egen sexualitet, eller om jag ska vara ärlig idag avsaknad av sexualitet och den längtan jag har efter ömhet från en man. I natt vaknade jag och kunde inte somna om. Hade en ångest som inte ville släppa. Har svårt att skriva om detta.

När jag växte upp väjde jag och lyssnade bara på allt det negativa om att vara bög. Tog till mig det minsta lilla förflugna ord av skolkamrater och tog det som en bekräftelse på att det var något fel på mig. Gömde mig och var livrädd för att bli ”avslöjad”. Det var nästan en daglig kamp att vara så ”normal” som möjligt.

Har skrivit tidigare om vart jag tror detta kommer ifrån. Då när jag var 6 år fick jag veta hur fel det var att vara nyfiken på andra killar. De vuxnas frånvaro av ansvar gentemot en värnlös pojke satte spår i ett helt liv. Också det att min annars kärleksfulla mamma inte försvarade mig utan gapade med min pappa.

Sen förstärktes det av min pappas hållning under uppväxten och jag hatade mig själv för de känslor jag hade gentemot andra killar. Tankarna på hur jag tänkte då finns kvar inom mig, även om jag idag på ett plan accepterat mig själv fullt ut. Har fortfarande svårt att formulera orden på det jag känner. Är mest orolig för vad andra ska tycka i perioder, även om jag vet att ingen bryr sig.

Att tycka om mig själv så pass mycket och stå för den jag är sitter hårt åt. Passager av att spela intresserad av kvinnor har många gånger funnits i mig. Att spela och inte vara ärlig, ens mot mig själv. För att jag har velat slippa blickarna och de tankar jag tror att andra har om homosexuella.

Jag har accepterat den jag är, men ändå inte.

Hela mitt medvetande med alla dess känslor har under lång tid förändrats, till allt mer av självacceptans, men det har tagit mycket lång tid. Det svart-vita har följt mig länge och då handlar det inte bara om mina egna innersta känslor gällande sexualiteten. Det har varit så lätt att inte behöva problematisera utan bara följa med strömmen, trots att det gjort mig illa. Så många taggar fick fäste i mig och efter nattens ångest kring min längtan undrar jag om inte några fortfarande sitter där.

ryssland_gay.jpg

Det var jobbigt för mig att läsa om Anton Lundholms problematiserande om att vara gay och kristen och hans kamp för att acceptera sig själv fullt ut. Skammen, smärtan och kampen känner jag så väl igen.

För mig är det jättesvårt att göra mig tillgänglig eller ens visa att jag är intresserad av en kille. Egentligen vet jag inte varför jag fortfarande är så rädd. Det finns ingenting att försvara eller frukta. Den enda jag fruktar är mig själv och mina tankar.

Varför bryr jag mig så mycket om vad andra ska tro och tycka om att jag är homosexuell? Det har alltid varit så, att jag inte klarat av att stå för den jag är. För rädslan att bli avvisad igen. Inte vara någonting värd för någon. Tittad på och att människor ska äcklas av mig. Mina egna projiceringar dominerar i detta.

Kanske har det inte med min sexuella läggning att göra utan är mer ett existentiell känsla som fastnat i mig, men där läggningen blivit en fix låsning för mig.

De minor som smällt på vägen gör att jag är passiv idag. Vågar inte utmana och söka kontakt med någon kille. Gömmer mig även om jag på en direkt fråga skulle säga som det är. Men inte känner jag stolthet och ”pride” som många homosexuella pratar om. Inte alls. Det hade varit så mycket lättare om denna längtan och dessa känslor inte hade funnits inom mig.

gaylove

Försöker tänka tillbaka på om jag någonsin någonstans känt mig helt tillfreds med den jag är. Hittar inget sådant tillfälle. För mig har det handlat om att nöta och försöka acceptera. Har hukat många gånger och varit rädd. Backat och straffat mig själv.

Tänk att det ska vara så svårt att acceptera den jag är. Med hela mitt hjärta. Regnbågen på vardagsrumsbordet fick mig att tänka på mig själv och den jag är idag. På min längtan efter en relation med en man. På hur jag själv förvägrar mig det finaste i livet och inte riktigt vet varför.

Jag har accepterat den jag är, men ändå inte.

Den vita rökdoftande Volvo Duetten

21 februari 2017 Vänskap

Tre äldre själar går alltid bredvid varandra med sina rullatorer och har gjort så under lång tid nu. Ibland när jag är ute och promenerar ser jag dem och blir varm om hjärtat.

Synen fick mig att tänka tillbaka på mitt liv och vänskaper som kommit och gått genom åren. Tilliten och förmågan att se bortom det svarta eller vita har varit svårt för mig och då speciellt under åren då alkoholen fanns i mitt liv. Alkoholen förstärkte de sämre sidorna hos mig och fick det svart-vita än starkare. Det har resulterat i flera förluster av vänner som jag idag kan sakna under vissa perioder.

Sommaren 1972 i Bergvik

Den där 6-åringen som kastades in i den rökdoftande vita Volvo Duetten förföljer mig fortfarande.

Att gråtandes titta framåt mot framsätena och inte få någon förståelse, inte ens från mor, utan bara tystnad, har nog vingklippt pojken mer än han först trodde.

Detta på flera olika plan eftersom han fortfarande känner sig illa till mods när han tänker tillbaka på den där sommaren 1972. Tror relationer oavsett karaktär tagit stryk av detta svek pojken då tvingades utstå.

Det tog många år som sagt innan pojken ens kunde koppla ihop detta med de relationsproblem som kom senare i livet. Vänskap, rädslan att inte duga och förgå istället för att förgås genom att straffa ut sig från någonting som kom för nära eller blev för allvarligt har skett flera gånger under pojkens år i det här livet. Det är som om pojken stannat känslomässigt och aldrig kunnat komma vidare.

21 februari 2017 Soldis

Idag finns mycket ledsenhet över hur mycket detta har påverkat. Tror att det är en stor orsak till problemen även med relationer där fröet till kärlek gentemot någon person och då helst av sitt eget kön funnits. Skam och känslor av äckel.

Det var ju detta som pojken inte förstod när han var 6 år att det var fel enligt hans föräldrar att “leka” med en annan pojke och oskyldigt utforska varandras kroppar. När man är 6 år styr nyfikenheten och någonting rätt eller fel finns inte i den åldern. Det visste inte pojken och hur skulle han kunna ha veta det?

Tankarna kring detta pratas det inte om inför någon… varje avvisning, varje bakslag och oförmåga att behålla en vän eller få ett positivt gensvar vid de få tillfällena känslor fanns med i bilden, de sätter sig som stora feta taggar i hjärtat.

Det finns någonting i pojken som hatar och säger att han förtjänar detta öde där han idag sitter ensam sedan flera år. Intellektuellt förnuft har inte en chans i detta.

21 februari 2017 Soldis

Det går inte att skylla situationen på andra. Ansvaret för sina relationer och att det gått som det har gjort med en del saker ligger inte på någon annan. En annan insikt finns idag om varför närmandet till andra människor varit svårt under livet och varför det i många fall slutat med konflikter och tråkigheter.

Det är väldigt få som varit med under många år. Kärlek och modet att våga har varit nästan obefintlig. Vågar inte och då vinner ensamheten. Så fungerar det ju.

Stor sorg kring tankarna om detta. Social och öppen i grunden, men många gånger finns inte förmågan att visa detta på grund av dålig självkänsla. Duger inte, värd mindre på något sätt. Tankar på hypnos för att “gå tillbaka” finns där och kanske är det en väg framåt?

För pojken i baksätet i den rökdoftande vita Volvo Duetten och hans vingklippta känslor är ständigt närvarande.

Sorg och ångest

Nu ska jag vara allvarlig. Det illustrerar jag med blommor från Israel.

Blommor från Israel 2016

Sorg och ångest.

Blommor från Israel 2016

Den här vintern/våren har lärt mig en massa saker som jag hade glömt bort eller som jag inte trodde gällde mig.

Blommor från Israel 2016

De människor jag dras till, de dras inte till mig. De människor som dras till mig, de dras inte jag till.

Så har det nästan alltid varit i mitt liv. Har det inte varit så, då har jag fegat ur och inte tyckt mig vara värd någonting. Straffat mig ur och liksom tappat det helt.

Blommor från Israel 2016

Självklart så försöker jag rannsaka mig själv om varför det är på detta viset. Hamnar hela tiden i en skuld jag behöver betala tillbaka. En gammal sådan som spänner över tidigare liv.

Blommor från Israel 2016

Det är så mycket som har gått åt rätt håll för mig det senaste åren. Men den största längtan består.

Blommor från Israel 2016

Idag vet jag också att jag dras till människor och inte kön. Ett tag trodde jag att jag var homosexuell till 100%, men så är det inte. Det vet jag idag.

Blommor från Israel 2016

Var helt övertygad ett tag om att det är en man som jag ska leva med. Men idag är jag inte alls lika säker efter känslor som kommit till mig och som jag inte trodde fanns där. Känslor som överraskade mig.

Blommor från Israel 2016

Men jag är mer än lovligt förvirrad när det handlar om känslor till andra människor oavsett kön. Men en sak är jag helt säker på idag och det är att jag kan attraheras även av kvinnor i djupet av min själ. Inte bara män…

Blommor från Israel 2016

Ibland känns det som om det är mitt kall att lära mig att avsluta det här livet i ensamhet. Att leva ensam och inte hitta någon partner. Försöker vila i det faktumet, men då kommer känslorna direkt till mig: Sorg och ångest.

Försöker släppa taget om dessa tankar och låta det bli som det blir, men jag blir ständigt påmind om att det finns någonting annat. Då är det svårt att se tiden an och hoppas att någonting händer ju mer social jag blir och som jag faktiskt har blivit sista åren. Jag försöker och jag förlorar.

Blommor från Israel 2016

Det är både fördelar och nackdelar med att lära känna sig själv på djupet. Det jobbigaste för mig är att längtan efter någon att älska har blivit allt starkare. Någon att dela mitt liv med, skratta och prata allvar och beröra. Beröra och krama om. Ett livslångt team i vått och torrt.

Vänner har jag så det räcker och jag är väldigt glad över dem, men det är inte ytterligare en vän jag vill ha…

Blommor från Israel 2016

Det är bara mig själv jag kan vända mig till. Försöka förstå och vila i det som är. Men ibland så förstår jag inte saker och ting och det känns tufft att skaka på sig och försöka igen. Gå vidare och inte känna så jävla mycket. Sorg och ångest.

Bubblan är ju för fan borta!

2016-03-19 Jävlaranamma!

Nej, nu jävlaranamma går jag vidare. Upp på sadeln igen och iväg! Vända detta till någonting positivt, för jag kan ju uppenbarligen KÄNNA och jag kan dessutom göra det på RIKTIGT!

Drog en löprunda tidigt i morse där jag sprang min näst snabbaste mil någonsin och samtidigt så går jag inåt och bearbetar en massa saker. Löpningen är verkligen viktigt för mig numera. Drog ur mig all frustration och all ömkan. Med varje svettdroppe så åkte allt det negativa och tråkiga all världens väg!

Känner en tacksamhet i det faktiskt och att det fungerar för mig att på detta sätt komma vidare. För nu släpper jag detta som funnits inom mig. Det var en omöjlig ekvation helt enkelt.

Det kommer att finnas någon för mig också. Så måste det ju vara. Någon som vill ha mig rakt upp och ner. Visst fan måste det vara så? Jag kommer aldrig sluta drömma och tro på detta! Vad är alternativet? Att krypa ner i den ömkliga grotta jag suttit i under alltför många år och mässa vidare om att jag är ensammast i världen och att ingen vill ha mig!?

Aldrig i livet!

Jag känner och det är positivt! Jag är inte bedövad med någonting och jag känner alla känslorna. Stod kvar och gömde mig inte med de destruktiva metoder som jag känner igen den här gången, även om det var tufft som sjuttsingen emellanåt. Att så medvetet kunna se skillnaderna och dessutom bejaka det som sker oavsett känsloläge är en gåva som jag fått genom hårt arbete med mig själv de sista åren.

Som sagt det var jättejobbigt och jag vet inte allt, men samtidigt så är jag inte stängd och känslorna var äkta och jag vågade uttrycka det jag kände. Wow!

Bubblan är ju för fan borta och det blev så tydligt för mig idag. Det räckte nu med några dagars ömkande. Förr var det månader och dessutom tillsammans med destruktiva handlingar. Gubben har nog fan utvecklats ändå, även om det för ett par dagar kändes kolsvart. Men någonstans långt inom mig så visste jag att det skulle gå över om jag bara hängde i och lät tiden ha sin gång. Man får känna de negativa känslorna också utan att för den skull tro att man går sönder. Det lärde jag mig nu även i praktiken.

Hurra för det. Nu går jag vidare… …spanar lite extra efter den där långa och snygga människan som jag vet finns där! Hallå, vågar du?! (;-)