Kategoriarkiv: döden

Så starkt, så intensivt…

Tack för att jag hade inspelningen från A att ta till i natt. Tack A! Fördämningarna släppte och tårarna bara rann. Tankarna på avslut och att strunta i allt var väldigt starkt inom mig. Vissa stunder känns det verkligen som om jag inte har någonting kvar att ge. Att jag är klar och det är över och förbi.

Så var det i natt. Jag var väldigt ledsen och då satte jag på inspelningen med A. Bara att höra hennes röst fick mig att komma till sans, även om gråten kom tillbaka ett par svängar. Men hon lugnade mig med sina ord om att allt handlar om tankar. Mörka och ljusa och att de kommer och går.

Försökte lite senare att få ur mig även ilska och aggression, men det går bara inte. Efter en stund med nävarna i ett par kuddar kände jag mig bara dum och löjlig. Ilskan och aggressionen får jag liksom inte ur mig, utan det blir ledsenhet och uppgivenhet över varat. Tårarna som jag hatar och då speciellt tillsammans med andra.

Det finns tankar i mig som nu kommer upp och som jag tidigare gjort allt för att trycka tillbaka. Detta med att lämna in och ge upp har varit svårt inom mig och förnuftet begriper att det bara är genvägar. Men ibland och i natt slogs det ut totalt och jag såg mycket mörka moln i mitt inre. Försökte stanna kvar med resultat av att tårarna inte gick att stoppa. Det är väl bra så och meningen, men när jag är mitt i det så vill jag bara fly från hela skiten. Så starkt, så intensivt på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.

En del tycker att man inte ska skriva om död och tankar kring detta, men jag vill bara vara ärlig nu med det som finns inom mig. Det har alltid funnits där, men jag har liksom gjort allt för att inte känna det fullt ut. Nu går det inte att hindra och då måste jag få ur mig det någonstans och så länge jag inte klarar av att ringa någon, då bloggar jag om det.

Mitt liv är för värdefullt för att avsluta i förtid. Mina barn och alla de runtomkring mig såsom min syster och flera vänner är mina ankare i livet och inte döden som bara gör saker och ting i en förlängning allt värre. Även om döden, som i natt, känns befriande och lockande, men jag vet som sagt, att det är flyktkänslor från det som nu kommer upp. Ledsenheten över flera saker och att det blev som det blev. Mamma och alla orden om min homosexualitet och känslor för män och det självhat som det odlat inom mig i så många år. Min starka längtan efter närhet som jag inte klarar av att hantera genom aktivt sökande. Tacka sjuttsingen för att det tar tid att vända skutan och jag kan liksom inte sluta tjata om allt detta på min blogg. Det är mitt andningshål…

Det är så svårt att ta hjälp när det gör som ondast. Att ringa någon med tårarna rinnande är så obehagligt och läskigt för mig. Jag klarar inte av det, men samtidigt har jag inga problem att blogga om det. Märkligt kanske, men så fungerar jag.

Du som orkat hit, tack för att du läser och oavsett vad du tycker om mig, så lovar jag dig att jag kommer aldrig att ge upp i detta livet. Sen kanske jag tjatar och upprepar saker och ting, år ut och år in och dessutom är paradoxal i mina tankar och så får det vara. Alternativet är värre så att säga. Tack!

Tankar kring mammas död

Den sista bilden på min mamma, i december 1980.

Mamma kom och hälsade på mig och syrran på Videvägen i Uppsala i mellandagarna 1980. Har väldigt fragmentariska minnen av detta, men minns att vi fikade i källaren. Mamma mådde inte bra, men jag hade då ingen förmåga att se sådana signaler. Vid 15 års ålder var i alla fall inte jag så pass mogen, att jag förstod vad som komma skulle.

Du kanske undrar varför jag ska gräva i detta efter snart 40 år? För att jag aldrig riktigt kommit ner i det djupt smärtsamma i det hela. Själva självmordet för 38 år sedan sörjer jag inte idag på det sätt jag gjorde i början. Det är på ett annat djupare plan nu. Visst, det är en sorg, men en helt annan slags sorg att hon aldrig fick följa med mig på vägen i detta livet.

Har för första gången vågat tänka tanken ”tänk om” kring om hon hade varit med och upplevt mina barn och mig själv. Hur det skulle ha varit att ringa mamma och fråga om råd, om hur hon skulle ha anammat den nya tekniken som formligen bara exploderat de senast 25 åren. Hur hade kontakten varit? Vågat mig ner lite i tankarna kring mamma och om hon hade varit här. Tidigare har jag direkt slagit bort sådant. Vissa kallar det ältande, jag kallar det bearbetning (även om det tar ett helt liv för ”vissa”) nu på ”rätt” sätt och inte via vinflaskan.

Visst, det gjorde att jag blev aningen gråtmild på jobbet i morse när jag försökte köra min andningsövning. Det liksom går inte att hejda och bra är väl det efter alla år. Känna känslan fullt ut och inte backa när det gör för ont. Då kommer tårarna. Nu gör jag detta ensam, men kanske vågar jag så småningom även att släppa upp ”kranarna” tillsammans med A? Det skrämmer skiten ur mig, samtidigt som jag vet att det är dithän jag måste för att bli ”fri”.

Det är eoner av tid, den där dagen för 38 år sedan som jag aldrig kommer att glömma. Hur min styvfar stängde dörren till vardagsrummet och jag då begrep direkt. Hur min kompis Ralf skickades hem och hur jag låg helt apatisk i sängen. Vi spelade pingis i källaren och hade skitkul. Sen rasade bara allt… …det som hände efteråt och dagarna efter minns jag ingenting av.

Tände ett ljus idag på mammas dödsdag.

Ett minne har jag i alla fall och det är hur vi sitter i kapellet den dagen urnan ska ner i jorden och hur jag ser mammas namn på urnan med vit remsa, skriven med en sådan där märkmaskin (dymo?) som man har på ett kontor. Det minns jag, men så mycket mer minns jag inte från den tiden. Begravningen var ett töcken, minns farmors min och hur jag snyftade och inte kunde hålla ihop utan grät som ett litet barn. Bara då aldrig mer.

Dagarna och veckorna efter är blanka. Vet dock att jag åkte till moster i Stockholm för att liksom få vara nära den lilla släkt jag hade. Kommer inte ens ihåg om syrran var med. En mycket märklig tid i början på 1981.

Tog mig till graven idag för att tända ett ljus för mamma. Bad om stöd och hjälp där jag är i mitt liv idag. Det ger mig tröst att gå till graven och prata med mamma. Den plats som jag tidigare bara tyckte var ”symbolisk” har nu fått en djupare innebörd för mig. Det känner jag varje gång jag tar mig dit, även om det inte är så ofta.

Min mamma var 33 år när hon dog den 3 januari 1981. Det har jag lite svårt att få in när jag idag är 20 år äldre. Hon ville inte mer och kunde inte se klart tror jag. Mycket märklig känsla att hon fick vara med om så kort tid på jorden i livet som Ann-Britt Pettersson. Mammas dödsdag är en dag för mig att minnas tillbaka och tänka på mamma. Så kommer det alltid att vara i någon form.

Orden om mamma

Syrran kom på en fika igår. Av någon anledning tittade vi på ett sju år gammalt klipp med min mammas bästa väninna. Där jag befinner mig idag i tankemönster och mående var det ingen bra idé alls…

En gång på 60-talet.


Skulden, saknaden och ångesten drog givetvis igång inom mig, även om jag med intellektet vet att jag ingenting kunde göra. Fick återigen ett kvitto på hur pappas agerande påverkade mamma på ett mycket negativt sätt, även flera år efter deras skilsmässa. Hur elak och jävlig han var emot henne tills sista dagen.

Den 3 januari har det gått 38 år.

Det är som ett öppet sår som aldrig helt kan läka. Sorgen förändras och minskar, men jag kan vissa kvällar känna en sorg över hela varat och i det ingår min mamma.

Saknaden över det som aldrig blev försöker jag inte att tänka så mycket på eftersom det inte går att förändra, men de tankarna kommer även det när jag är på väg ner i den mörka källaren.

Mamma finns alltid där. På ett eller annat vis. Ibland längre bort, men aldrig helt borta. Att se och lyssna till väninnan och de frågor jag då ställde 2011, fick tankarna att komma närmare. Igen. 

Det var och är det värsta som hänt i mitt liv. Så sa jag innan det hände och så säger jag än idag. Älskade mamma, vad jag längtar efter dig.

Som om jag ingenting lärt

Försöker andas och tänka på det positiva som händer i mitt liv. Men drömmarna tar mig tillbaka till utopin, det som aldrig blir. Vet inte varför jag gång efter annan påminns och blir så ledsen över det som aldrig kommer att bli?

Ta beslut och lyssna på de som bryr sig om mig har jag gjort. Fast egentligen vill jag bara springa och gömma mig. Men jag ska genomföra en sak över sifferbytesdagen, även om det blir en fullständig katastrof. Vet att det är så i mina tankar, men sen när jag genomför sådant jag är livrädd för blir det oftast ok, ibland till och med bra. Men att ta lärdom, det verkar inte gå. Att se att jag duger och att det funkar… …hur svårt kan det va?

181109 Rensa bilder

På jobbet har jag rensat i bildarkiven. Bilder på folk som går att identifiera skänkes till vederbörande. Hur vi ska göra med de oidentifierbara får vänta en aning tills GDPR tolkas av de som bestämmer på jobbet. Mycket har kastas och kommer att kastas. Men jag tycker det är en fin gest att ge personerna på bilden ett minne från stiftet.

Detta har fått min hjärna att gå på högvarv med tankar på saker som tangerar. En text om stiftets historia har påbörjats och till det har jag letat fram bilder och även lämnat in diabilder från mitt första år som ska omvandlas till digitala bilder. Tycker att stiftets historia sedan första stiftsbyrån startade 1951 saknas. Har till detta arbete tagit Claes Göthberg till hjälp eftersom han är ett levande arkiv gällande stiftsbyråhistorien.

Familjebilden är halv. Tappat fokus och ork att ens försöka förändra det som är. Tycker det inte ligger hos mig. Att julen inte kommer att bli som förr, det är ett som är klart om inget radikalt sker de närmaste veckorna. För det är alltid så att barnen kommer först. Alltid!

Döden är nära mig just nu och det är inte nödvändigtvis enbart negativa tankar. Kanske är det en anpassning inom mig att inte vara så rädd. Att se den stora bilden och förstå att detta är en liten del i det stora. Men så svårt är det när egot hela tiden påtalar skitsaker för mig. Som om jag ingenting lärt…

Chimpansen berörde

181101 centralstationen

Vid centralstationen håller de på och bygger ett parkeringshus för cyklar.

Idag kände jag verkligen av min egen dödlighet. För er som är unga kanske det är svårt att förstå någonting sådant här, men när jag gick där på Kungsgatan tidigt i morse mot jobbet kändes det så påtagligt. Att detta jag nu är i faktiskt har ett slut!

Och då har jag ändå min tro på att vårt medvetande lever vidare! Men det är inte riktigt i det jag får dödsångest, utan mer i det jag är i här och i detta livet. Att det en dag tar slut och jag liksom inte får chansen mera. Det kände jag verkligen av i morse när jag klev av min buss mot jobbet.

När jag var på väg hem idag på bussen såg jag ett klipp med en 59-årig gammal chimpans som låg för döden. Ingenting verkade få chimpansens uppmärksamhet, men när en gammal skötare från 70-talet dök upp, ”vaknade” chimpansen till och blev så upplivad trots att slutet var nära. Att se detta fick mitt hjärta att gå i bitar där på bussen och jag blev så gråtmild. Titta själv:

Det sitter fortfarande i efter att ha sett det där klippen. Sorgen och ledsenheten över att relationer och sådant obönhörligen tar slut i de former som vi vet om just nu. Blev så tagen av klippet och återigen börjar min egen dödlighet att mala inom mig. Vet att det bara är att acceptera och göra det bästa av dagen och det man har kvar.

Min egen frustration och egoism där jag fastnat blev för en kort stund något känsligt och gråtmilt. Oftast är jag förbannad och irriterad på mig själv och den jag blivit. Men när jag ser djur som lider slår det an en annan sträng i mig, allt starkare för varje år som går. Den där chimpansen berörde mig djupt.

Åldrandet & uppmärksammad serie

Om en månad fyller jag år! Det är en siffra som jag inte kan ta in i mitt medvetande, en siffra som känns mig helt främmande. Nu säger den kloke att ålder bara är en siffra och det må så vara, men 53!! Det går inte för mig att begripa att jag är så gammal.

För att vara så åldersfixerad och nojig kanske det kommer som en överraskning för den som följer mig att själva åldrandet i sig egentligen inte skrämmer mig. Att dö känns givetvis inget roligt, men jag har alltmer förlikat mig med den tanken. Att jag ska lämna detta jordeliv vad det lider är mer eller mindre färdigbearbetat inom mig.

Det är själva vägen dit och sättet som kan få mig ur balans. Som kan skapa en del ångest inom mig. Att jag liksom inte kan bestämma själv. Min önskan är att få dö snabbt och utan att knappt veta om att jag är död. Det näst bästa vore att somna in i sängen utan att veta om någonting. Men att få en dödlig sjukdom och liksom räkna ner med en kropp som mår allt sämre, det är en stor skräck för mig. Att liksom veta i veckor eller månader att döden är på väg.

Sen är också vetskapen att allt i kroppen blir allt sämre och marginalerna mindre inte heller roligt att vara medveten om. Samtidigt går det ju inte att tänka på allt detta hela tiden, då är det lika bra att ge upp. Men att se gamla människor med sina rullatorer och problem kan i de djupaste tankarna vara tufft. Det är det för många, jag vet men för mig är en rädsla att inte kunna sköta om mig själv och vara helt beroende av andra inget jag vill vara med om. Kan jag på något sätt styra det framleds så kommer jag att göra det.

Egentligen är förutsättningarna för att leva hemska. Man vet redan från ung ålder att det bara finns en väg framåt. De första 35-40 åren är det oftast inga problem, man känner sig odödlig på något konstigt naivt vis. Det är sen, när kroppen börjar ge signaler om att man måste leva på ett visst sätt för att ha chans att undvika sämre mående både fysiskt och kroppsligt, då kommer känslan av att det faktiskt finns ett slut allt starkare för varje år som går. Det är min upplevelse i alla fall.

Vet att alternativen än att fortsätta leva alla är sämre, även om jag ibland längtar, hur konstigt det än kan låta, efter en inre frid och mötet med min mamma. Den längtan gör att jag ibland glömmer bort döden och att allt en dag tar slut i de relationer som är i detta livet. Att inte veta fortsättningen, mer än att det blir i någon form, skrämmer mig också. Trots att mamma står där och väntar på mig. Är aldrig nöjd med något, jag vet.

Vill varken dö eller leva. Hur märkligt är inte det då? Nu är allt bara en kamp för att nå upp till det ”uthärdliga” under långa perioder. Att liksom ”hänga i” för att alternativet är så mycket svårare oavsett vad det far för tankar i min skalle. Ibland känner jag mig förprogrammerad för att klara vissa saker. Som om jag bara gör.

Bildresultat för making a murderer 2

Har precis tittat färdigt på andra omgången av Making a Murderer och i det skenet och den kamp som där pågår för så många människor tänker jag att det finns alltid de som har det bra mycket värre i sin kamp.

Tror att det perspektivet är viktigt, men bara till en viss gräns för vad hjälper det mig när det gör som ondast? Inte ett skit och då går det inte att ta in detta med att andra har det värre.

Bildresultat för making a murderer season 2

Kathleen Zellner

Steven Avery kommer att få kämpa många år till för upprättelse och kanske får han det aldrig. Kanske är det så att han är där han ska vara? Men hans advokat Kathleen Zellner verkar vara en oerhört tuff och noggrann advokat och det skulle inte förvåna mig om hon lyckas fixa en ny rättegång. Frågan är bara hur långt det räcker? För åklagaren från säsong 1 Ken Kratz är helt övertygad om att Avery är mördaren medan Zellner är lika övertygad om motsatsen.

Före säsong 2 var jag övertygad om att de hade rätt man. Nu är jag mer tveksam, men vet faktiskt inte längre. Känns som om det kommer att finnas material för en tredje säsong

Ett stickspår i mina tankar kring åldrandet. Någonstans är ändå alternativet att inte få leva bra mycket värre, även om mörkret ibland inte vill se ljuset. Men hoppet och ljuset finns där. Det är för det stunderna som allt är värt att kämpa vidare.