Kategoriarkiv: döden

Tröst hos mor

180721 graven

I lätt duggregn satte jag mig på bussen mot stan. Måste till mamma. Hon har varit ifrån mig sedan 3 januari 1981. Saknar henne så oerhört mycket just nu. Ann-Britt Pettersson föddes den 23 oktober 1947 och var min mamma tills jag fyllde 15 år. Tröst hos mor så gott det nu gick.

I samma grav ligger min morfar Isidor Pettersson som lämnade jorden den 11 december 1979. En begravning och jordfästning som min mor var med och arrangerade. Minns så väl mörkret och alla svarta kläder. Honom hade jag ingen relation till eftersom han valde flaskan före människor.

180721 mormor grav

Min mormor Britta Pettersson fick inte ens en egen gravsten, så jag har lite svårt att hitta till den graven. Vet inte ens om detta är hennes sista viloplats? Hon dog i alla fall den 17 maj 1999 vid en ålder av 79 år. Den begravningen minns jag som ljus och fin. På något sätt kändes det som om hon var med.

Henne tyckte jag om även om vi inte träffades ofta. En mild och mjuk människa som tyvärr var ganska styrd av de karlar hon levde tillsammans med. Den ena värre än den andra där också flaskan var det allra viktigaste. Men henne hade jag i alla fall en relation till som var hyfsad så här när jag ser tillbaka. Svårt att förstå att nästa år har hon varit borta i 20 år.

180721 okänd grav

På många ställen finns ingenting kvar. Namn och allt är borta, bara en stor sliten sten står kvar. De är förpassade in i evigheten utan att någon bryr sig om dem mer här på jorden.

För mig en befriande tanke eftersom jag inte vill ha någon gravplats utan min aska måste de strö för vinden någonstans. Någon begravning vill jag inte heller ha. Människor ska inte samlas för min skull genom tvång och för att de måste. Vill inte ha en sådan sista föreställning. Vill försvinna utan falska åthävor från denna värld.

180721 helga tref

Sakta mak genom Uppsala där jag passerade Helga Trefaldighets kyrka. Hörde tyskar som skrattade och tog bilder.

180721 domkyrkan

Uppsala domkyrka går inte att undvika. Har så många bilder på den med tornen.

180721 fonster

Nedre Valvgatan med dess rediga och robusta fönster.

180721 blommor

Vissa blomsterarrangemang är fina i Uppsala. Åt lunch på Burger King och sen blev det bussen hem igen. Klibbigt och ganska kvavt. Lite åska i luften.

Så här ser mina dagar ut numera. Självvalt till viss del, men visst känns det ledsamt emellanåt. Det inre gör ont och jag kan inte bara sitta hemma och fastna i mitt mörker. Måste ut innan kraften tar slut i mig. Det blev 6,6 km och 9 052 steg allt som allt och det får jag vara nöjd med, även om jag vet att det mesta försvinner i kostens virrvarr just nu.

Har också hunnit med att sova en redig eftermiddagslur. Antecknar ni? Resten av dagen är förvaring för att få gå och sova igen. Känns som om jag är på ”hemmet” redan när jag ser vad jag skriver. Håller liksom bara några timmar per dag numera.

Jag är där jag är idag för de val jag har gjort i livet. Det är den hårda men sanna verkligheten. Så är det. Försöker hitta det positiva över att jag fortfarande andas och inte har tappat förståndet. Att jag så att säga fortfarande ”hänger med” hur dumt det än kan låta. För det är absolut ingen självklarhet efter de sista årens händelser.

Annonser

Mörkret ska bara bort

ted gardestad

Ted Gärdestad 18 februari 1956 – 22 juni 1997

Universums framtidsvy
Ger bara huvudbry
Men inatt ska jag somna in
Och sova lugnt
Men när morgondagen gryr
Blir då mitt huvud tungt?
(Universum 1973)

Igår var det 21 år sedan som Ted Gärdestad lämnade detta jordeliv. Tänker mycket på honom just nu. Den smärta och den svarthet han måste ha känt när det enda valet var att lämna allting. Samtidigt kan jag, hur konstigt det än låter, förstå tankarna på något märkligt vis och varför det blev som det blev.

Den här inre konflikten tär på många. Den går inte att leva med hur länge som helst för en del. Smärta och mörker går att dämpa, men inte att få bort helt. Man söker hela liv efter en mening och förståelse över varför. När varför egentligen är det enda man aldrig får svar på. För en del tar det tillslut stopp. Det går inte mer. Man orkar inte. Den enda tanken är att få frid och få bort alla tankarna. Till vilket pris som helst.

Att en människa mår så dåligt att den väljer att hoppa framför tåget är oerhört tragiskt. Samtidigt,  är man så förgiftad av tankar på att inte vara behövd, att ingen bryr sig eller till och med att människor skulle må bättre om man försvann, de blir så att säga normala om det inte bryts. Man tror verkligen på att det ligger till på det viset.

Blanda sedan ihop det med någon form av drog eller sjukdom (som i Teds fall schizofreni) som förstärker känslan, så kan det bli så hemskt att man avslutar sitt liv på pendelstationen i Häggvik.

Filmen om honom är mestadels ljus och där får man till stor del bara den ena sidan av hans liv. Det som jag grubblar över, det närmar man sig inte överhuvudtaget. Vart kommer schizofreni ifrån? Latent från födseln eller något som helt plötsligt finns där? Vad gjorde att han sökte sig till sekten i USA? Tyvärr är det ofta så i vårt samhälle, att mörkret ska bara bort, utan ens några försökt till förståelse varifrån det kommer.

Min tro inbegriper en evighet där allt handlar om erfarenheter och att känna. Vi på jorden värderar dem i svart eller vitt, när det mesta är grått och handlar om att utvecklas som själ och acceptera och känna de känslor man just nu behöver. Så förbannat lätt i teorin, men stört omöjligt känns det som ibland i praktiken om du frågar mig.

Avicii orkade inte mer

Så oerhört tragiskt att läsa om Tim Bergling eller Avicii som var hans artistnamn, att han inte orkade mer utan själv avslutade sitt liv. Han var endast 28 år gammal (född 8 september 1989) och hade gjort stor succé med sin musik under några år, men det räckte inte. Det var någonting annat inom honom som han aldrig kom tillrätta med, något djupare och mörkare.

Att se dokumentären om hans liv ”True Stories” (2017) vittnar om en människa som pressas till saker han egentligen inte vill göra. Som får sådan ångest av att uppträda men ändå gör det mer än 800 gånger på några år. Varför gjorde han det? Handlade det bara om pengar eller om lojalitet mot de människor som faktiskt skodde sig på honom?

Avicii_2014

Foto: Wikimedia Commons/Kaiketsu

Fick känslan när jag såg dokumentären att hans högsta önskan var att få sitta ensam med sin dator och skapa musik. Inte vara omsvärmad och pressad av att människor drog i honom åt olika håll. Fanns det ingen där som kunde få bort honom från allt?

Familjens känslosamma brev till media:

”Vår älskade Tim var en sökare, en skör konstnärssjäl som alltid burit på stora existentiella frågor. En överpresterande perfektionist som reste och jobbade hårt i ett tempo som ledde till extremt svår stress.

När han slutat turnera ville han hitta en balans i livet för att må bra och kunna göra det han älskade mest – musik.

Han kämpade verkligen med tankar om Meningen, Livet, Lyckan.

Nu orkade han inte längre.

Han ville få frid.

Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad kille som älskade sina fans men skydde rampljuset.

Tim, du kommer för alltid att vara älskad och saknad.

Den du var och din musik kommer att bära minnet av dig vidare.

Vi älskar dig,
Familjen”

Hoppas han fått ro nu och befinner sig på en plats där han bara får vara som han är.

Vila i frid, Tim Bergling!

Älskade Maxi har lämnat oss

Det är väldigt svårt att tänka sig ett liv utan Maxi. I morse när jag steg upp brast allt. Det är precis som om jag nu får tid att sörja efter den sista svåra tiden för Maxi.

Vill hylla min älskade vän, prata om och minnas denna viktiga kattsjäl och de djupa band han och jag hade de sista 10 åren. Han har varit med mig ända sedan 2007, då jag blev ensam och med familjen ända sedan 2004.

Maxi mars 2018

Maxi den 4 mars 2018

Maxi föddes i de uppländska skogarna den 15 augusti 2004. Jag åkte dit med Linn och Frida en mörk kväll för att titta på kattungar i ett hus utanför Skogs-Tibble efter att jag sett en annons i UNT.

Vi hade svårt att hitta dit, men lyckades tillslut. Tjejerna skulle få välja en varsin katt eftersom vår tidigare katt Lukas hade råkat ut för en bilolycka och vi tvingades avliva honom den 15 oktober 2004 som tyvärr var på Fridas 10-årsdag.

041028-katterna.jpg

Felix och Maxi 28 oktober 2004.

Har svaga minnen av att vi parkerar i mörkret och sen hänvisas upp på övervåningen där alla kattungarna fanns. Linn fastnade för Maxi och Frida för Felix och då blev det ”deras” katt så att säga. Minns också att jag betalade en symbolisk summa för katterna.

Så kom Maxi till vårt hem och han har alltså följt mig hela vägen, fram till klockan 15.15 den 20 april 2018 då han fick somna in. Maxi drabbats av njursvikt som inte gick att behandla. Linn hann hem precis från England och fick ta farväl av ”sin” katt. Det har varit svåra dagar med Maxi, men samtidigt fick jag tid att säga farväl på det sätt som jag ville.

Maxi sept 2017

Maxi 6 september 2017

Anna som också stod Maxi nära under många år gjorde oss sällskap till Vetopia. Årets varmaste dag och solen sken. Inom mig var det overkligt och jag kunde inte ta in det som hände. Kämpade med att hålla ihop och liksom klara av det hela så gott det nu gick.

Veterinären var väldigt pedagogisk och berättade precis hur allt skulle gå till. Det blev mycket känslosamt. Tankarna inom mig var hela tiden att detta är det bästa för Maxi. Han får frid och slipper lida mer. Att Anna kom och var med var så fint. Det betydde väldigt mycket. Hon var ett stort stöd bara genom att vara på plats. Hon och Linn var med när han fick första sprutan, men sen gick även de ut. Det var verkligen klippan jag kunde luta mig emot.

Efteråt gick jag in och kramade om min älskade katt. Vi kramades och grät om vartannat.
Är helt tom nu. Svårt att sortera tankarna. Vet att livet har sin gång och att ingenting är för evigt, men ändå går det inte att vara förberedd när det väl sker.

Maxi nov 2017

Maxi 27 november 2017

Att Maxi skulle ryckas bort på det här sättet var liksom så oväntat för mig. Han fick ett långt liv och jag har många fina minnen av honom, men som sagt man är aldrig redo. Nu när jag sitter hemma kommer minnena och jag ser honom överallt.

Vi hade en speciell relation. Jag vet att alla kattägare säger så, men det kändes verkligen så. Han fanns alltid där när jag var ledsen och kände mig ensam. Det kändes som om han förstod mig på ett sätt som inga ord kan beskriva. Han var en sådan stor tröst för mig när jag hade det jobbigt och jag har alltid givit honom all den kärlek som jag har kunnat. Han har varit min klippa under många år och nu kommer han aldrig att titta på mig och komma och ”buffa” när jag sitter i soffan. Hans otroliga ögon och blick får jag aldrig mer möta. Det är oerhört svårt för mig att ta in.

170310_02.jpg

När jag fick beskedet i onsdags att han inte kunde behandlas, då brast någonting inom mig. Det gick inte att hejda tårarna och jag bara kramade om honom, länge länge. De två sista dagarna har varit både fina men jobbiga och då inte minst för Maxi. Han har kämpat och han gav oss det sista han kunde. Den näst sista natten i hans liv gosade vi massor och hann spann väldigt mycket. Jag pratade med honom mycket och det kändes så fint, men samtidigt väldigt overkligt att detta liksom skulle ta slut nu. Att jag aldrig mer skulle få lägga mitt huvud mot hans kropp och bara krama om honom. Går knappt att skriva detta. Det gör ont i mig.

Det kommer ta lång tid för mig att faktiskt förstå att Maxi är död. Vill så gärna tro att han kommer tillbaka och ändå finns omkring mig på något vis. Känslorna pendlar mellan intellektuell förståelse och en gråt som inte går att styra över.

Maxi o Maja mars 2018

Maja och Maxi 30 mars 2018.

Min stora tröst är att jag har Felix och Maja kvar. Två fina katter som också ger mig tröst när jag behöver det, bara genom deras personligheter och existens. Men utan Maxi blir det tomt och saknaden kommer att vara enorm.

Huset är fullt och stödet stort. Vi sörjer alla vår Maxi. Resten av familjens minnen av Maxi rör mig till tårar:

Maxi februari 2018

Vila i frid, Maxi!

Ett år senare

För ett år sedan drabbades Drottninggatan i Stockholm av ett terrordåd. Terrordådet i Stockholm som inleddes klockan 14:53 på eftermiddagen tog fem människors liv.

Offer2017_terror

Ebba, Chris, Maïlys, Lena och Marie dog för ett år sedan. Foto: TT/Privat/Trollhättan stad

En galning som jag inte ens vill nämna namnet på körde alltså med vilje ihjäl fem människor i islams namn. Hur är man funtad då? De blir alltfler i vårt land, som kan göra det mest fruktansvärda saker i islams namn och våra politiker gör inte mycket, även om det tillslut, när människor fick sätta livet till, äntligen agerar, även om det är alldeles för sent för offren på Drottninggatan i Stockholm.

Människor släpps in alltför lättvindigt utan bakgrundskontroll och vilka värden de står för. Sverige ska stå för inkludering och alla människors lika värde för dem som ställer upp på just detta. De som i islams namn vill annat, har ingenting här att göra. Islams radikala förespråkare har fått ett allt större fäste i Sverige och de styrande vågar inte sätta ner foten.

Idag finns det minst 2000 radikala islamistiska extremister i vårt land, mot några hundra för ett par år sedan. (Källa: Nyhetsmorgon intervju med Säpo-chefen Klas Friberg 7/4 -18)

Sverige är på helt fel väg. Jämför med hur det såg ut för 10 år sedan. Läs i media vad som händer och dra dina egna slutsatser. Människor vågar inte gå ut sent på kvällen i de stora städerna. De som av rädsla för att bli kallade rasister tiger still och inser inte att någonting nytt behöver komma till för att bryta denna för Sverige vansinniga utveckling. Många politiker anser jag blundar och fortsätter att stoppa huvudet i sanden. Alltfler svenskar vaknar och förhoppningsvis visar det sig tydligt den 9 september 2018. Hur det kommer att se ut om ytterligare 10 år vågar jag inte ens tänka på.

En själ som inte fick fortsätta leva på jorden är Ebba Stefansdotter Åkerlund, en då 11 årig tjej som fick sätta livet till för de snedvridna och sjuka tankarna som gärningsmannen hade. Elva år och hela livet framför sig!

Stiftelsen Svenska hjärtan har startats till Ebbas minne. Stiftelsen vill uppmuntra barn, ungdomar, lärare och ledare att skapa en bättre vardag för många, inte minst de som behandlas illa med mobbing, både fysiskt och psykiskt. Stiftelsen kommer att på årsdagen dela ut stipendier för att sätta ljus på de goda förebilderna.

Hennes pappa skriver så oerhört fint om sin dotter. Ett utdrag:

Jag tänker på dig varje vaken sekund min älskade dotter. Tills vi ses i himlen kommer mina tårar att ha bildat en sjö.

Maïlys Dereymaeker från Belgien blev bara 31 år gammal. Hon var mamma till en 1,5 år gammal pojke. Chris Bevington var brittisk medborgare, men bodde i Stockholm sedan tio år tillbaka. Han blev 41 år.

Lena Wahlberg från Ljungskile miste också livet i terrorattacken Hon var lokal ordförande för Amnesty och fick bli 69 år gammal. Marie Kide, 66 fick också sätta livet till. Hon jobbade politiskt för miljöpartiet  i Trollhättan.

Må de alla vila i frid och må deras minne idag ha betydelse för många själar runtomkring vår land.