Hade igår ett lönesamtal med chefen. Gick bra och jag vet att uppskattningen finns där. Samtidigt kände jag mig gammal och sliten. Trött och när frågorna kom kändes som om jag inte riktigt hade geisten inför framtiden. Försöker verkligen att frambringa positivitet och att jag vill lite till, men ibland är det tungt.

Två stora projekt som avslutades under 2025 gick riktigt bra för egen del. Diakon- och prästmötet samt kyrkovalet. Där kunde jag medge under samtalet att jag kände mig lite stolt över min insats. Just nu har vi inga stora projekt på gång och jag kan nästan sakna att inte få vara med i något sådant. Det var så bra gemenskap och fina arbetskamrater i projekten och jag kan sakna det.

Chefen har en förmåga att frambringa mer positivitet i mig. För när jag sitter på kammaren har jag mina stunder ibland då jag knappt kan se på mig själv i spegeln. Fortfarande och så kommer det nog alltid att vara. Som om jag är värd att vara där jag är idag med ensamheten och att vara socialt handikappad. Jag försöker verkligen att tänka annorlunda och ibland lyckas jag, ibland inte.

Trivs ok på jobbet. Känner mig behövd och att jag gör skillnad. Det har inte alltid varit självklart att jag känt så och återigen tror jag att chefen (och fler före denna) varit till stor hjälp för mig att tycka om mig lite mer.

Fick ett samtal från äldsta dottern igår och hon bad mig om en tjänst. Jag pallade inte det och sa som det var att jag kände mig trött och inte orkade. Kämpade sen med dåligt samvete att jag inte ställde upp och ändå hjälpte henne. Det gnagde i mig en del, men jag har också sista åren lärt mig att tänka på mig själv också alltmer. Här blev det praktisk träning i de tankarna och tillslut kunde jag bara ”släppa” detta och tänka för mig själv att bara för att det handlar om barnen kan man inte alltid ställa upp. Ibland orkar jag inte och då får det vara bra med det.

På eftermiddagen igår var jag så trött och orkade helt enkelt inte mer än att ta mig hem. Har kommit in i en dålig sömncirkel som jag skrivit om tidigare. Vaknar vid 03.30-4.00 tiden och har så svårt att somna om. Ofta slutar det med att jag kliver upp lite senare och sen blir dagen som den blir. Trött som sjuttsingen på eftermiddagen och när jag sen kommer hem från jobbet slutar det med att jag somnar till i soffan. Så fort jag sätter mig ner är det kört och jag har inte längre orken att stå emot. Sover och vaknar om vartannat ett bra tag. Går sen och lägger mig ändå vid 21.45-22.15 och ofta somnar jag ganska omgående. Det är bra så, men sen… vaknar som sagt några timmar senare och så har det pågått ett tag nu detta.

Tror detta påverkar mitt allmänna mående också. Inte bara detta med ensamheten och längtan efter någon att älska. Det finns i botten just nu och sen att jag liksom känner mig ”färdig” här på jorden. Samtidigt är jag livrädd för döden och allt kring detta. Låg i natt och tänkte på att det kommer en tid då jag kommer att ligga i en kista och ha en begravning för de som vill. Den tiden kommer vare sig jag vill det eller inte. Den tiden är reserverad i framtiden och så är det ju för många människor, men bara tanken att en dag är det begravning för mig, den tanken skrämmer mig väldigt mycket. Allt är ändligt och dagen kommer då jag ska ha en begravning med mig själv i kistan.

Fastnade just kring detta i natt och då är det väl inte så konstigt att jag inte kan sova. Vet ju att ”spelreglerna” på jorden är sådana, men ändå, det är tuffa tankar. Inte bara för mig utan för många tror jag, detta med död och avslut och att man ska ta avsked. Avsked i den köttkropp jag är i nu och med de relationer jag har just nu. Det är illa nog det även om jag tror på eviga kretslopp av köttkroppar och relationer i olika slags liv och att vi vandrar tillsammans med flera andra själar. Ändå tunga och ibland outhärdliga tankar att just den här kombinationen har ett slut en dag.