Min arbetsgivare har varit Svenska kyrkan i Uppsala stift under hela mitt yrkesverksamma arbetsliv. Det är inte klokt egentligen, men så är det.

Idag är det 43 år sedan jag klev in på Fjellstedtska skolan i Uppsala och började på stiftet. Då hette det Stiftsbyrån. Tanken var att jag skulle vara där en begränsad tid, men jag är fortfarande kvar. Allt tyder nu på att jag blir kvar här tills de kastar ut mig, förhoppningsvis först när jag faller för pensionsbilan.

Har fått prova på flera olika arbetsuppgifter under åren. Mest administrativa saker, men även en ganska lång period som datasamordnare, vilket blev lite för mycket tillslut. Då blev det administration igen, vilket jag trivs bra med. Mycket system är jag med och administrerar idag. Det är stimulerande.

Har också arbetat med kommunikation sedan i slutet på 1990-talet. Det är lite roligt att jag hamnade där (och fortfarande finns kvar med en liten del av min tjänst) eftersom jag alltid gillat att omvärldsbevaka och sen sammanställa detta. Bevakningen numera handlar om att leta upp goda exempel från Uppsala stifts församlingar och sen dela det på vår Facebooksida. Det är en stimulerande arbetsuppgift jag har idag. Sociala medier var roligt i början men idag är det inte riktigt på samma sätt. Att jobba med vår externa webbplats är roligt och ger mig mycket inspiration.

Det har hänt så mycket genom åren och är du nyfiken på vad finns det fler poster om min ”karriär” inom kyrkans värld längst ner i denna bloggpost.

Vi omorganiserades 2024 och faktum är om jag tittar enbart i min lilla bubbla och hur det har påverkat mig är det idag helt ok. Det fungerar. Det var väldigt rörigt ett tag och jag var på gränsen att bara säga upp mig, men jag avvaktade och idag är jag tacksam för det. Att jobba utan ett fast kontorsrum funkar bättre än vad jag trodde innan. Allt känns bättre än för ett år sedan. Visst, ibland dippar jag, men vilka gör inte det i det här livet?

Har lite svårt att ta in alla år jag varit på kansliet. Alla som slutat och alla som varit mina arbetskamrater genom åren. Det är så många. Idag är jag bland de äldsta. Under många år var jag yngst, men nu kan jag se pensionen där borta i horisonten. Det känns märkligt. Tiden är obarmhärtig och det är bara att hänga med.

Positiv och tacksam för dessa år hos Svenska kyrkan. Det har betytt väldigt mycket för mig. En grundtrygghet att ha ett jobb att gå till. Det kommer att bli mycket märkligt att en dag, inte alltför långt borta nu, sluta hos Uppsala stift och Svenska kyrkan. Mycket märkligt.

Sedan en tid är jag i en accepterande fas gällande detta, som också inkluderar åldrandets tuffa process och vetskapen om att en dag åker kistlocket igen. Det känns mer vissa dagar, men att se dagen och ta vara på det jag har, det tränas jag intensivt på just nu.

Utgångspunkten att inte strida i det inre kring detta eftersom det bara tar en massa onödig energi försöker jag utgå ifrån. Många går igenom det jag nu är i inledningen av. Sen får vi se hur gammal man blir, det vet man ju aldrig. Tur är väl det. Min tro vacklar ibland, men i grunden känner jag starkt att vi vandrar vidare, liv efter liv. Det är kontrollförlusten som för mig är den svåraste förlusten i det hela.

Under tiden fortsätter jag min tjänstgöring för Svenska kyrkan i Uppsala stift ett litet tag till.

Relaterat
Så hamnade jag i kyrkan (20091007)
Trettio år på stiftet (20131026)
26 oktober 1983 (20160524)
Utrensningar på jobbet (20170515)
Trettiofem år på stiftet (20181026)
Stiftsbyrån 1983 (20181113)
Fyrtio år senare med stor överraskning (20231026)
41 år senare (20241026)