Kategoriarkiv: barndom

Årsringar & dokumentärfavorit

180510_gulblomman

Baksidan är härlig just nu. Det är nog en av anledningarna till att jag gillar maj så mycket. Många fina blommor som visar sin bästa sida just nu. Den gula gillar jag.

180510_gulblommor

Under en kort tid får man njuta av färgerna och prakten. Har idag sugit in så mycket det bara går av detta.

180510_vitbusken

Den här busken lever verkligen upp en vecka om året. Så otroligt fin med sina vita intensiva blommor.

180510_vitbuskarna

Det är nästan så att jag glömmer bort hur otroligt fin den är just i maj, just för att blommandet är så kort. Resten av året får den ingen uppmärksamhet alls utan står där bara taggig och yvig.

185010_arsringarna

Gick ut och vandrade i förmiddags. Standard-”slingan” och utan musik. Fåglarna kvittrade och tankarna for och flög överallt. Den lilla Jerry hälsade på. Han som saknade erfarenhet av livet och inte riktigt förstod vad han gjorde här på jorden.

Trots ”årsingarna” så begriper han fortfarande inte det. Håller honom kvar så länge det går och försöker acceptera hans agerande genom åren.

rhys beynon

Rhys Beynon har jobbat som läkare på akutmottagningen på S:t Georges i London sedan februari 2012.

På SVT-play finns en underbar programserie som heter ”Akuten”. Den är brittisk och det är från akutavdelningenS:t Georges sjukhus i London och jag bara älskar denna dokumentära serie. Man får följa människor som av olika anledningar hamnar på akuten. Deras berättelser hanteras så varsamt och fint. Blir så varm i hjärtat av att titta på den och har snart plöjt igenom alla 14 avsnitt. Så fin ton i det programmet, rekommenderas. Sen har jag personligen ett gott öga till en av läkarna Rhys Beynon som verkar vara en härlig själ.

I morgon är det skifte i umgängesfabriken. Tiden rusar och nu har han varit hos sin mamma i 14 dagar. Jag har bäddat rent, dammat av hans rum och kört lite med dammsugaren för att det ska vara så fint som det bara kan när han kommer till mig. Har också fixat en fin bild på han och Maxi i ram som nu hänger i hans rum.

Det är vanlig arbetsdag i morgon igen. För mig en välsignelse just för rutinen och att jag har någonting annat att tänka på än det som inte för mig framåt när jag är på andra platser i både sinne och kropp.

Annonser

Värnplikten tillbaka

Inte sedan 2010 har vi haft allmän värnplikt i Sverige. Nu ska den återinföras och anledningen är att det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde har försämrats, vilket i klarspråk beror på Rysslands agerande under de senaste åren.

En annan anledning är också att det inte är tillräckligt många frivilliga som idag gör “lumpen”.

De som är födda 1999 och 2000 kommer att få information om vad detta innebär för dem och numera gäller detta alla oavsett kön. I detta visar äntligen den så kallade “feministiska” regeringen en praktisk konsekvens av den etikett de satt på sig själva.

Även om alla får information om detta kommer det endast vara cirka 4 000 personer som kommer att göra militärtjänst under 2018 0ch 2019. Det kan jämföras med det dubbla när jag själv gjorde min tjänstgöring 1985-1986.

I grunden tycker jag det är bra med allmän värnplikt och att den gäller för alla medborgare, oavsett kön, i vårt land.

Militärtjänsten
Den 8 maj 1983 mönstrade jag i Solna.

Även om jag själv hade mycket tandagnisslan och ångest inför min tjänstgöring är jag idag väldigt glad (och lite stolt) över att jag gjorde detta och även pallade med en repövning några år senare.

Det fick mig att inse ett och annat och jag tror att militärtjänstgöring för de allra flesta är ett bra tillfälle att lära sig ansvar och att man inte är ensam. För även om det är mycket tuppande bland vissa, så handlar det även om kamratskap och en gemensam som är svår att hitta i det så kallade vanliga livet.

Militärtjänstgöringen
14 oktober 1985 – 30 maj 1986 gjorde jag min militärtjänstgöring som pansarvärnssoldat på P10 i Strängnäs. 14-25 maj 1990 gjorde jag min enda repövning på samma ställe.

När jag tittar i mina gömmor hittar jag allt från mina år i det militära. 228 dagar som pansarvärnssoldat på P10 i Strängnäs samt en repövning på 10 dagar fyra år senare. Idag är jag förundrad över att jag grejade allt detta på ett sätt samtidigt som jag då var så murad och stängd från den jag egentligen var. Spelade ett spel där ingenting utifrån normen fick en chans att komma fram.

En mycket osäker och foglig 19-åring som var förvirrad över livet och gjorde vad andra sa till honom, förutom vid ett par tillfällen då han spelade över när det fanns alkoholhaltiga drycker inblandat.

Min 20-årsdag firades på en pub i Strängnäs. Lumparkompisarna sjöng för mig. Finns andra lite tråkiga minnen i samband med alkoholen som jag idag inte förstår. Väldigt omogen och sen var jag livrädd att det skulle komma fram vem jag egentligen var, vilket gjorde att jag spelade över ibland.

Det är sorgligt och ont gör det i mig när jag tittar tillbaka och känner in vad jag gjorde och gick igenom mellan 14 oktober 1985 – 30 maj 1986. Samtidigt är jag idag på något konstigt sätt glad över att jag gjorde detta och slutförde någonting i mitt liv.

Den vita rökdoftande Volvo Duetten

21 februari 2017 Vänskap

Tre äldre själar går alltid bredvid varandra med sina rullatorer och har gjort så under lång tid nu. Ibland när jag är ute och promenerar ser jag dem och blir varm om hjärtat.

Synen fick mig att tänka tillbaka på mitt liv och vänskaper som kommit och gått genom åren. Tilliten och förmågan att se bortom det svarta eller vita har varit svårt för mig och då speciellt under åren då alkoholen fanns i mitt liv. Alkoholen förstärkte de sämre sidorna hos mig och fick det svart-vita än starkare. Det har resulterat i flera förluster av vänner som jag idag kan sakna under vissa perioder.

Sommaren 1972 i Bergvik

Den där 6-åringen som kastades in i den rökdoftande vita Volvo Duetten förföljer mig fortfarande.

Att gråtandes titta framåt mot framsätena och inte få någon förståelse, inte ens från mor, utan bara tystnad, har nog vingklippt pojken mer än han först trodde.

Detta på flera olika plan eftersom han fortfarande känner sig illa till mods när han tänker tillbaka på den där sommaren 1972. Tror relationer oavsett karaktär tagit stryk av detta svek pojken då tvingades utstå.

Det tog många år som sagt innan pojken ens kunde koppla ihop detta med de relationsproblem som kom senare i livet. Vänskap, rädslan att inte duga och förgå istället för att förgås genom att straffa ut sig från någonting som kom för nära eller blev för allvarligt har skett flera gånger under pojkens år i det här livet. Det är som om pojken stannat känslomässigt och aldrig kunnat komma vidare.

21 februari 2017 Soldis

Idag finns mycket ledsenhet över hur mycket detta har påverkat. Tror att det är en stor orsak till problemen även med relationer där fröet till kärlek gentemot någon person och då helst av sitt eget kön funnits. Skam och känslor av äckel.

Det var ju detta som pojken inte förstod när han var 6 år att det var fel enligt hans föräldrar att “leka” med en annan pojke och oskyldigt utforska varandras kroppar. När man är 6 år styr nyfikenheten och någonting rätt eller fel finns inte i den åldern. Det visste inte pojken och hur skulle han kunna ha veta det?

Tankarna kring detta pratas det inte om inför någon… varje avvisning, varje bakslag och oförmåga att behålla en vän eller få ett positivt gensvar vid de få tillfällena känslor fanns med i bilden, de sätter sig som stora feta taggar i hjärtat.

Det finns någonting i pojken som hatar och säger att han förtjänar detta öde där han idag sitter ensam sedan flera år. Intellektuellt förnuft har inte en chans i detta.

21 februari 2017 Soldis

Det går inte att skylla situationen på andra. Ansvaret för sina relationer och att det gått som det har gjort med en del saker ligger inte på någon annan. En annan insikt finns idag om varför närmandet till andra människor varit svårt under livet och varför det i många fall slutat med konflikter och tråkigheter.

Det är väldigt få som varit med under många år. Kärlek och modet att våga har varit nästan obefintlig. Vågar inte och då vinner ensamheten. Så fungerar det ju.

Stor sorg kring tankarna om detta. Social och öppen i grunden, men många gånger finns inte förmågan att visa detta på grund av dålig självkänsla. Duger inte, värd mindre på något sätt. Tankar på hypnos för att “gå tillbaka” finns där och kanske är det en väg framåt?

För pojken i baksätet i den rökdoftande vita Volvo Duetten och hans vingklippta känslor är ständigt närvarande.

Gravcheck & lufsande

Idag hade jag bestämt mig för att göra fint på gravarna. Ni hör att jag säger gravarna och inte graven och nej det är ingen mer som har dött som jag värnar om.

För en tid sedan hittade jag äntligen min skolkompis grav och idag ville jag dit igen och sätta en ljung och tända ett ljus.

Drog på mig träningskläderna för jag tänkte att mellan gravbestyren lufsa mig fram. Det är ju en bit emellan de två gravplatserna. Tog bussen ner till Skolgatan och körde första lufsarvändan upp till morsan och morfars grav på ca 1,5 km. Det var en lagom uppvärmning.

 Morfars och mammas grav

Köpte tre ljung och ett ljus. Gjorde så fint som jag bara kunde.

Sen drog jag vidare lufsandes mot Hammarby kyrkogård och Mickes grav. Det var väl en 4,5 km dit och den sträckan blev lite tuffare, men det gick.

Mickes gravplats

Han ligger på Hammarby kyrkogård. Tror ingen idag går dit överhuvudtaget för det såg exakt likadant ut som när jag var där senast. Det är lite sorgligt tycker jag och därför kommer jag att i fortsättningen “titta till” även hans plats, därav mitt snack om gravplatser i början av denna bloggpost.

Idag tänker jag tillbaka när vi var mellan 10-14 år och att han då var min bästa kompis. Tänk vilken tur det var att jag hade honom då som vän. Undrar jag hur jag skulle ha orkat annars? Tänker mycket på honom numera och nu när jag äntligen har hittat honom så vill jag åtminstone se till att det ser ok ut. Mickes gravplats ska inte vara så misskött som den har varit. Så länge jag kan ta mig fram för egen maskin, så ska jag hålla ett öga på hans viloplats och fixa till den då och då, precis som jag gör med mamma och morfars gravplats.

Filmade en liten snutt som minne.

Sommaren är kvar!

Vädret idag var helt underbart. 23-24 grader och sol. Som om sommaren inte vill försvinna. Det är tacksamt och fortsätt att stanna, du kära sol och värme!

Den okända kvinnan

Jag lufsade inte tillbaka utan gick. På några lyktstolpar mot stan huserade denna okända kvinna. Ingen text, ingenting. Vad är syftet? Att folk ska reagera såsom jag gör och blogga om det? (;-)

160910_05

Tillbaka gick jag längst Kungsängsleden en bit och över Kungsängsbron för att efter den svänga ner till höger och gå under bron in mot Uppsala.

Under Kungsängsbron

Under Kungsängsbron hittade jag detta elskåp. Ibland kan man med enkla medel få någonting tråkigt att bli lite gladare.

Vad för tävling?

Vet ju att det är en sådan däringa kulturtjosan både natt och dag  i Uppsala idag och kanske ingår den här “tävlingen” i detta. Frågan är bara vad det är för tävling?

Bodar vid Fyrisån

Gamla bodar vid Fyrisån där jag misstänker att det finns båtar och tillbehör till detsamma.

Fisketävling?

Den enda tävling jag kan tänka mig som pågick var en fisketävling. För på andra sidan ån satt det gubbar på rad och fiskade i det fina vädret.

Kungsängen

Har nog inte varit i Kungsängen på säkert ett halvår, om inte mer. Tala om att jag blev överraskad när jag såg flera huskroppar som inte fanns där senast. De växer så det knakar i Kungsängen!

Fyrisån

Det var riktigt trivsamt att gå längst Fyrisån idag. Vädret var perfekt på alla sätt och vis.

Är nöjd med mig själv idag. Tog tag i saker, och rörde en del på fläsket. Det är gott.

Tack vare vännen Clabbe kunde jag handla lite. Elias mötte upp vid ICA. Har fått låna lite av honom efter kortbedrägeriet jag råkade ut för tidigare. Mycket tacksam är jag. Kvällen blir lugn. Vädret är perfekt men inte kan jag öppna altandörren.

Det är nu en månad sedan jag hörde av mig till Upplands Boservice och bad om hjälp. Vilken usel service de står för!! Så genomuselt och detta är andra gången det bara struntar i en!!

När kranen droppade i vintras fick jag ringa (3) tre gånger (!!) innan någon hantverkare ens ringde mig och bokade upp en tid! Uselt är bara förnamnet. Har inte orkat tagit tag i detta med altandörren, men det är samtidigt intressant att se att de faktiskt bara struntar i en även den här gången. Inte tänker jag ringa dem och stöta på utan det får bli ett annat företag. Ett företag som bryr sig om sina kunder.

Mors dag 2015

Ann-Britt Pettersson 24 maj 1969

Har frid kring min mamma nu efter att ett medium givit oss kontakt i vintras. Orden som föll då var fina att få och bara vetskapen… bara vetskapen om ett och annat, det befriande lite av de problem jag har haft att släppa henne och det hon gjorde 1981.

På bilden till vänster är hon 21 år och ska precis gifta sig med min pappa. Det är den 24 maj 1969. Vet inte hur deras relation var just då, men går man till prästen så måste ju ändå hoppet finnas där om en framtid tillsammans…

Har skrivit mycket om mamma Ann-Britt Pettersson tidigare i bloggen.

I år vill jag hylla min mamma på Mors dag genom att tacka henne för den grund som hon lade för mig i detta livet. Den grund av kärlek och trygghet som ändå gör att jag är kvar och tillslut kunde styra undan från destruktiva vägen som tog även mig på kringelikrokar som ibland varit så smärtsamma att uppleva.

Har tittat lite i det blåa albumet och bilderna där talar sitt tydliga språk.

150531_02

Den 5 december 1965 i mammas famn, 14 dagar gammal.

150531_03

April 1966 är jag 4 1/2 månad gammal. I mammas famn. Ni kanske förstår vart jag vill komma? Vi tar några bilder till…

150531_05

December 1966 med mamma. Ser ni den lilla kattungen? Katter redan på den tiden i mitt hem.

150531_06

Gamla bilder som ni ser, men vi pratar snart 50 år sedan! Här sitter jag i mammas knä på julafton 1966. Vi bodde då ute på landet på ett ställe som hette Husby. Fatta att mamma inte ens fyllt 20 på den är bilden!

150531_07

Sommaren 1967. Vi hade varit i Furuvik och här var vi på väg hem… jag och mamma i baksätet.

150531_08

Den här bilden tycker jag mycket om. Mamma har precis kommit hem från sjukhuset efter att syrran har fötts… april 1967. Min fina mamma…

Våren 1968

I badbalja våren 1968. I ett fortfarande tryggt hem.

Sommaren 1971 Furuvik

Sista bilden. Sommaren 1971 och återigen är vi i Furuvik.

Med alla dessa bilder så vill jag minnas min mamma. Omhändertagande och en mamma som gav mig kärlek och trygghet. En grund att stå på och en grund som jag tror räddade mig genom de jobbiga åren. Utan den kärleken och grunden så vete fan… men det kan man ju bara spekulera i… nu när jag sitter här så många år senare, så försöker jag att se varför jag har behövt de erfarenheter jag fått. Följer jag med i den tanken och inte motsträvigt tror att allt bara händer, så går det lättare att leva.

Mamma kämpade på, fram till sin död 1981. Alkoholen, den lömska och jävliga var även här inblandad i de tråkigheter som ledde fram till katastrofen.

Tack mamma för att jag fick förmånen att vara din son! Tack för att du fanns där för mig i början av mitt liv! Tack älskade mor!

Relaterat
Mors dag

Egoist eller?

Tänk om jag litar på att jag duger som jag är. Tänk om jag kommer fram från mitt gömställe och ser att jag inte blir uppäten. Orden kommer från Dr Phil och handlar om en kvinna som känner sig sviken och har väldigt svårt att se varför hon ska leva vidare.

Dr Phil juli 2014

Hon kommer inte ens på fem bra saker med sig själv. Självkänslan är i botten. Man blir inte lika sårad om man är arg än om man just är sårad. Tänk på dig själv för en gång skull säger Dr Phil till kvinnan. [Video]

För mig är gränsen mellan egoism, självupptagenhet och det som Dr Phil pratar svårt ibland att skilja på. Det jag ser hos andra, det ser jag hos mig själv. Då reagerar jag numera på att säga som det är, med resultat som ibland blir besvärliga men även känns befriande. Så kanske är jag på väg trots allt, även om jag ibland känner mig som kvinnan i programmet.

Jag, jag och jag är svårt för mig. Ibland så glömmer jag bort mig och kör på, vilket jag sedan själv inom mig reagerar på. Mår dåligt och då vet jag med tydlighet att samvetet fungerar som det ska. Men det är kanske sådan jag är, en egoist som är så självupptagen att relationer och sådant som jag innerst inne längtar efter blir omöjliga. Det är därför ingen vill eller kan närma sig mig.

För jag ser det ju hos andra, detta mässande om sitt egna och oförmågan att kunna se vad andra faktiskt är med om. Förr så höll jag med, men nu säger jag ifrån. Väljer man att inte ens försöka lyssna på vad jag säger, då orkar jag liksom inte längre spela spelet. För jag tänker inte längre be om ursäkt för vad jag tycker, även om det är kritik och negativt. Jag är för gammal för sådant känner jag.

Den här frågan är viktig för mig. Egoism, självupptagenhet eller bara en naturlig vandring för att kunna vara snäll emot mig själv. Den här dubbelheten har jag upplevt i hela mitt liv. Det viktiga är att lyssna på mig själv (utan att bli ego på det sätt som jag avskyr hos andra) istället för på alla andra som försöker komma med ibland goda men oombedda råd. Gränsen här är hårfin ibland.

Sommaren 1972Idag vet jag när min självkänsla dog. Tänk om jag hade vetat det tidigare eftersom jag är ganska säker på att min svaga självkänsla gått i arv till mina barn. Självklart så har jag inte medvetet agerat negativt gentemot dem, men när jag inte visat upp att jag tycker om mig själv, så har det även påverkat dem. De har sett hur sin far mår, de har inte fått någon positiv energi från mig helt enkelt. Den tanken gör ont i mig. Försöker trösta mig med att jag finns kvar och har försökt, trots att jag under många år inte klarat av att se hur mitt beteende påverkat dem.

Fortfarande så finns det stunder då jag bara vill gömma mig. Inte visa upp mig och stänga dörren. Då jag känner precis som kvinnan i Dr Phils program. Ibland så förstår jag mig inte på mig själv.

Nykterheten har gjort att jag kommer vidare och tvingas möta alla känslorna utan att döva och fly. Då handlar det inte bara om detta, utan om hela mitt liv. Fort går det inte, men jag är inte samma människa som jag var sommaren 2009.

Brukar säga till människor som säger att jag ska vara stolt över den väg jag går nu att det handlar om liv eller död för mig och så är det verkligen. Mina alternativ är slut och jag kan inte fly från mig själv längre om jag vill vara kvar i det här livet. Har varit så rädd för mig själv. Så rädd att känna alla känslorna.

Tänker på detta om fem bra saker. Som kvinnan i programmet skulle säga, men hon kom bara på tre. Med uppriktigt hjärta så kommer jag bara på två själv. Jag är ärlig och lojal, även om dessa egenskaper fått sig några törnar genom åren. Men mot de som ger mig ärlighet och lojalitet, mot de är jag alltid detsamma och det har förstärkts det senaste fem åren.

Om inte jag tänker på mig själv, vem ska annars göra det?