Drömmar eller verklighet? Vad är vad och i begreppet verklighet, vad lägger man där? För den som drömmer kan det vara så oerhört verkligt, att det är svårt att hantera när man vaknar. Drömmar eller verklighet? Vad är vad i det stora hela?
Vet inte till vem eller vilka jag ska adressera följande? Har ingen jag vill ”besvära” med mina saker. När jag växte upp var det en ”svaghet” att visa känslor och vara ledsen. Det var en ”svaghet” och riktigt varifrån detta kommer vet jag inte. Men jag var ”svag” om jag grät och visade sådant. Jag pratade aldrig med någon om det jag hade inom mig. Aldrig.
När jag satt i Gamla Uppsala kyrka igår bad jag om vägledning och hjälp. Vet efter många år av öppenhet mot andligheten att den hjälpen ibland inte alls blir det man tror. De ger en det som är bäst för en, det som för en vidare utifrån där man är idag, även om man ser det som ett straff när man får den så kallade hjälpen. För det blir bättre i förlängningen, om ni förstår vad jag menar? De på ”Andra sidan” vet alltid vad de gör. Men jag ska vara ärlig, för allt oftare förstår jag ingenting av det som kommer emot mig. Tycker mig ha fastnat och ser ingen ljusning i det här livet för egen del. Det handlar om dessa jävla rädslor och proppar som bara kan förändras med radikala metoder som den här jävla drömmen jag hade i natt.
Har nu som en klump i magen och gråten ligger nära hela tiden. För i natt var det som om jag slungades tillbaka till när jag var 7-8 år. Kände mig så oerhört utsatt och jag kunde ingenting göra. Jag till och med hörde pappa hur han hotade och skrek. Mamma hade inte en chans och jag kunde inte göra ett skit.
Fy fan vad verkligt det kändes när jag ändå försökte hindra det hemska som pappa gjorde. Tog knivar och tillhyggen och gömde dem. Men pappa hittade andra saker att hota mamma med. Han rispade, slog med knytnävarna och skrek. Hon var ett luder, hora och jag vet inte allt. Jag kunde inte göra någonting.
Jag ser henne sitta i soffan med pappa över sig. Han slår och hon blöder. Jag skriker och försöker distrahera. Slår på pappas ben, men han sparkar bara bort mig. Fy fan vad verkligt allting var och när jag tillslut vaknar och någonstans begriper att det inte händer nu kan jag inte sluta gråta.
Tiden verkar inte spela någon roll i detta. Det var som om jag var där igen och skillnaden mot förr var alla detaljer jag såg. Matrester, glas, tallrikar och sen dessa tavlor på väggarna. Det fula och skitiga. Förnimmer dofterna av gamla matrester, alkohol och cigarettrök nu när jag skriver.
Efter ett tag var mamma och syrran helt plötsligt borta och jag var själv kvar i lägenheten med pappa. Så rädd och vilsen. Denna elaka jävel skickade ut mig för att han skulle sova ruset av sig. Ungjävel, vad fan gör du här! Allt var som vanligt i hans värld och vad morsan fanns fick jag aldrig reda på.
Det värsta var utsattheten och att jag liksom inte kunde göra någonting. Då hade jag inga verktyg alls. Lagrade allt inom mig. När jag igår bad om hjälp så kanske det var just detta, att få återuppleva misshandeln och det jag inte klarat av att prata med någon terapeut om, åtminstone inte i det smärtsamma djup som jag nu känner. Att i förlängningen förstå att jag inte är fast i detta längre. Jag är fri och jag formar själv min fortsättning utan pappa!
Min blogg är min räddning. Min egen terapeut med er som läsare och varför jag väljer att berätta för er vet jag inte riktigt. Kanske för att visa att det inte är en ”svaghet” att berätta och dessutom gråta. Det är fanimej inte en ”svaghet” att vara ärlig och berätta precis som det var! Det kan det inte vara!
Drömmen var så verklig. Jag känner alla känslorna i hela min kropp, som om jag varit där igen i den där lilla Jerrys kropp. Då hatade jag mig själv så mycket för att jag inte kunde stoppa allt och hjälpa mamma. Jag kunde bara inte få stopp på misshandeln. Inte någon gång, för det skedde många gånger under de år vi bodde hemma. Stackars mamma som träffade en sådan djävul till så kallad man. Ja, så såg jag på honom under många år och ända till slutet hatade han mig.
Vårt sista telefonsamtal var ett av de värsta faktiskt. Han var så elak och dum emot mig. Jag sa ingenting utan lyssnade bara. Blev som förstelnad och slängde inte på luren utan det var han som gjorde det när han hade orerat klart. Det var ungefär ett år sedan. Tacka fan för att jag inte vill ha någonting med honom att göra någonsin! Han svek mig gång på gång under hela mitt liv. Det enda han lärde mig var vad riktigt hat är. Det finns inget försonande i hans gärningar och kanske förstår jag senare varför det var på det viset. Nu klarar jag inte riktigt av att försonas med de tankarna.
Det är lager på lager på lager. Verkar aldrig ta slut. Min enda riktiga terapeut är min blogg. Här kan jag skriva det jag vill och här kan jag visa mig ”svag”. Här kan jag stångas med tankarna om och om igen. Det är så mycket svårare i verkliga livet och öga mot öga. Jag erkänner utan omsvep att jag känner mig så liten och orolig, trots att det bara var en dröm. Men det var så jävla verklig. Kan inte påminna mig om intensiteten och detaljerna på många år och dar.
Längtar så oerhört mycket efter min mamma. Den här drömmen gjorde inte längtan mindre, utan tvärtom. Jag stod där och kunde inte skydda henne. Inte en enda jävla gång. Saknar henne så mycket och har så svårt att förstå varför det blev så här i mitt liv. Får inte ihop pusselbitarna. Samtidigt har jag accepterat mitt öde genom att jag kämpar vidare och inte bara ger upp, men för den skull kan jag längta efter en förändring så förbannat mycket. En förändring som bara jag själv kan ordna.
Drömmar eller verklighet? Ibland känns hela skiten som en enda stor dröm.
