Kategoriarkiv: barndom

Juletid med många tankar

Solen visade upp en fin sida när jag var ute och vandrade mitt på dagen.

Nu är Linn och Jordan i Sverige! De kommer till mig i morgon och jag längtar så. Nu har det gått alldeles för lång tid, det känner jag.

Juletid är mycket tankar inom mig. Tyvärr mest mörka. Det där sammanhanget som var så olika för varje år när jag var barn. Några jular försökte de, det kommer jag ihåg. Mamma gjorde det bästa av situationen, det vet jag också men när nyår kom brakade helvetet löst. Flaskorna med skeppet togs fram och flockades i klasar och farsan tog över helt med gap, bråk och fylla.

En mycket mörk tid i mitt inre. Hur vi flydde och var överallt, förutom hemma. Hur mamma skrek och skyddade sig. Skylde sig mot övergreppen och all jävla elakhet. Flykten till farmor när det var som värst. Det är just det här jag måste känna och tänka på ”fullt ut” och inte fly ifrån det som jag alltid gjort. Stanna kvar, titta på och se att det inte kommer åt mig idag.

Juletid är så mycket tankar. Har alltid haft svårt för julen även om jag försökte mitt bästa när barnen var små. Det jag kunde och klarade av då. Tomterollen var visserligen knepig, men jag minns barnens glädje så därför åkte den röda trånga dräkten på under deras uppväxt. Juletid är många tankar som sagt. De jag gillade mest var när de fick sina paket och sen när allt öppnades. Orden, ögonen och förhoppningarna. Tror vi lyckades de allra flesta gångerna.

Denna trasighet i tankarna. Längtan till någonting som jag egentligen inte vet vad det är idag. Till någonting långt borta som jag vet finns där, men som jag fortfarande inte är mogen eller värd. Vet inte vilket.

Juletid är fortfarande barnens högtid, trots att de nu är stora. För mig är de alltid barnen och det viktigaste i mitt liv. Det är fint att samla familjen och jag hoppas att det blir en lugn och harmonisk jul även det här året. För man vet aldrig när det är sista gången som det fungerar på det sätt som de gjort länge nu att vi alla ”samlar ihop oss” och är tillsammans på julafton. Saker och ting förändras, balanser rubbas, spänningar och tankar som hålls tillbaka kommer till och ingenting är för evigt.

Annonser

Orden om mamma

Syrran kom på en fika igår. Av någon anledning tittade vi på ett sju år gammalt klipp med min mammas bästa väninna. Där jag befinner mig idag i tankemönster och mående var det ingen bra idé alls…

Skulden, saknaden och ångesten drog givetvis igång inom mig, även om jag med intellektet vet att jag ingenting kunde göra. Fick återigen ett kvitto på hur pappas agerande påverkade mamma på ett mycket negativt sätt, även flera år efter deras skilsmässa. Hur elak och jävlig han var emot henne tills sista dagen.

Den 3 januari har det gått 38 år.

Det är som ett öppet sår som aldrig helt kan läka. Sorgen förändras och minskar, men jag kan vissa kvällar känna en sorg över hela varat och i det ingår min mamma.

Saknaden över det som aldrig blev försöker jag inte att tänka så mycket på eftersom det inte går att förändra, men de tankarna kommer även det när jag är på väg ner i den mörka källaren.

Mamma finns alltid där. På ett eller annat vis. Ibland längre bort, men aldrig helt borta. Att se och lyssna till väninnan och de frågor jag då ställde 2011, fick tankarna att komma närmare. Igen.

Det var och är det värsta som hänt i mitt liv. Så sa jag innan det hände och så säger jag än idag. Älskade mamma, vad jag längtar efter dig.

Att ta avsked

Det är nästan tvångsmässigt detta som nu pågår. Känner ett sådant behov av att rensa ur och kasta. Lyckas sådär.

Bara en bråkdel av allt jag sparat genom åren…

Går igenom allt och det tar tid. Vem har sparat gratulations- och julkort från barndomen? Jag har sparat det mesta, men rensar sakta men säkert ut det mesta. Fjorton julkort från samma person fast olika år är liksom inte mycket att spara på. Försöker ändå inte kasta allt, fast det kanske vore det bästa? För vad ger det mesta av min barndom för minnen?

Mammas fåtaliga brev och ord sparar jag, likaså pappas. En del går bara inte att kasta även om det kanske på ett plan vore bra för mig. Nystart och liksom mer symboliskt att jag lever här och nu. Något inom mig vill kasta en massa.

Har en del brev från tjejer. Lukten av parfym har för länge sedan försvunnit, men jag var förtjust både i Birgitta, Lena och Karin. På mitt sätt. Trodde ju att jag skulle föra mig på ett visst sätt för att verka så normal som det bara gick.

Kan inte sitta still heller. Idag har jag gjort rent på ena sidans skåp i köket och det kan jag säga, det var inte gjort igår. Som om jag inte klarar av att vara med mig själv och mina tankar. Vill fly från livet.

181111 hösten

Hittat en del som rör mig till tårar. Som gör mig helt slut känslomässigt och kanske är det bara dumt att rota i det. Det enda jag inte hittar är mammas avskedsbrev. Undrar jag vart det har tagit vägen?

Har under helgen kastat alla mina kassettband. Vad ska jag med dem till idag? Kastat gamla ungdomsböcker som jag ändå aldrig tittar i. Kastat hockeyalbum där man samlade på hockeybilder. Kastat en del som bara ligger där. Kastat, gråtit och kastat lite till…

Från mitt bröllop hittar jag en del gratulationskort, men jag förmår mig inte att kasta allt. Processen är lång och jag har fortfarande kvar ringen. En del bilder får mig att slungas tillbaka 25 år i tiden. Om jag bara hade förstått bättre då det begav sig kan komma till mig. Så är det, även om det är snabbt övergående och jag någonstans begriper att chansen var då.

Längtar efter att få vila. Känner mig färdig. Orkar inte kämpa mer för någonting som ändå aldrig kommer. Äter så fort jag har lite motstånd. Hur många steg ner i källaren måste jag gå den här gången för att begripa mer än med intellektet? Det räcker inte för mig och jag gör allt för att slippa tänka på det jag känner i djupet just nu. Precis såsom jag inte skulle agera. År av terapi var till stor del bara läpparnas bekännelse eftersom jag inte klarade av mer. Den där jävla löken i mitt liv är enorm. Detta eviga skalande…

Att ta avsked av vissa som funnits i mitt liv är ändå en del av allt kastande och det jag kollar igenom. De som var där en kort period och gjorde mycket gott. Som lärde mig ett och annat, fast jag då inte såg det. Men det är dags att kasta och gå vidare. Ta avsked. Kanske finns det någonstans någonting gott av det jag nu går igenom? Så måste det vara, eller hur?

Mamma 71

Idag hade en födelsedag firats om allt hade varit som det var före 1981. Min mamma skulle idag ha fyllt 71 år.

Ann-Britt Margareta Pettersson 1977

Mamma har inte varit med på min resa i det här livet. Inte fått se mina barn växa upp, inte fått dela mina glädjeämnen och sorger. Har aldrig fått veta vad hon tycker om de val jag gjort och aldrig kunnat prata på djupet med henne. Min mamma födde mig och idag vet jag att utan hennes kärlek de första åren hade jag varit någon annanstans idag.

Grunden gav hon mig att stå på. Hon var min mamma och de första åren fick jag tillsammans med henne i alla fall. Det försöker jag ta fram och tänka på de dagar jag saknar henne som mest.

Den 23 oktober 1947 föddes min mamma. Den 3 januari 1981 lämnade hon jordelivet. Hon blev 33 år gammal. Idag har jag levt nästan 20 år längre än vad hon gjorde och det känns mycket märkligt.

Idag minns jag inte hennes röst eller skratt. Det finns inga rörliga bilder på min mamma. Det lite läskiga är också att åren försvagar mitt minne av henne och sådant som hände. Hennes avskedsbrev försvann för många år sedan. Det jag har kvar från min mamma får plats i en gammal Oboy-burk.

Sorgen kommer alltid att finnas där. Det såret kommer aldrig att läka helt. Det går att leva med det och acceptera, men att glömma går inte. Tiden läker inte alla sår. De kan lindras, men de försvinner inte helt.

Visst har förlusten av min mamma påverkat mig negativt. Det är inte tu tal om annat. Men jag lever fortfarande och för det får jag vara tacksam. Hon finns inte med mig hela tiden nu, även om jag ofta tänker på henne. Hon känns längre bort eller hur jag ska säga det, men visst kommer dagarna då jag är så jävla arg och ledsen över det som blev och hur det blev. Det går nog aldrig över helt.

Idag skulle min mamma ha fyllt 71 år. Jag tänder ett ljus för henne och tillåter mig att tänka lite mer på henne och på vad som skulle kunna ha varit, även om jag vet att det är meningslöst. Men jag tillåter mig att få fantisera om ett liv med en mamma och hur jag tror att det skulle ha varit.

Hur fan kunde det bli på det här viset?!! Älskade fina mamma…

Relaterat
Mammas födelsedag (161023)

Vad är det finaste någon sa till dig när du var liten?

Det behövs inte mycket nu för att mina tankar ska fastna i saker och ting. Läser Frida Boisens senaste krönika ”Tack till mannen jag aldrig träffade” där hon skriver så fint om sin egen pappa och Arvid, morfar till mannen hon lever tillsammans med och hans fina ord till honom:

Det var nog när morfar Arvid låg och dog, och när han sa: ”Det enda jag tycker känns riktigt tråkigt är att jag inte kommer att se vad som händer med dig. För du kan så mycket.”

Orden som bara funnits inombords i årtionden klingar över frukostbordet. Ord en ung pojke aldrig glömde.

Det klart att detta sätter igång tankar hos mig själv. Vet inte om jag numera bara är uppfylld av det negativa och sådant som gjort mig illa genom åren, men hur jag än försöker hittar jag inga positiva ord om mig i mitt inre.

Var jag så hemsk som barn och tonåring? Eller är det så att jag blivit så inkapslad i ömklighet, offertält och liksom inte kan ta fram det positiva från min uppväxt? Jag vet inte längre…

Sommaren 1972 i Bergvik

För det enda jag minns är taggarna och det som fastnade. Det negativa och hur äcklig jag var som gillade killar och inte förstod bättre. Kanske självsuggestion till viss del, men det måste ju ha kommit någonstans ifrån?

Att få läsa om motsatser och hur Frida Boisens pappa var emot henne värmer i mig. Ett sådant stärkande minne att ha med sig i livet när pappan på hennes 35-årsdag höll ett fantastiskt tal till henne måste vara underbart att ha med sig på livets krokiga väg.

Vad är det finaste någon sa till dig när du var liten? Något som betydde något på riktigt?

Jag tänker och tänker lite till. Helt tomt. Hittar ingenting. Så illa kan det väl ändå inte vara? Kanske har starten i detta liv fått mig att slå bort det positiva genom åren? Ser bara tennsoldaten i trappen som kämpar med att stå upp oavsett vad som händer runtomkring honom. Han stängde av allt för att överleva.

Minns tyvärr bara det människor sa till mig om att jag var svart i sinnet och detta som förföljt mig sen 6-års ålder av gap och skrik att jag skulle skämmas. Orden minns jag inte exakt idag, men blickarna på mamma och pappa glömmer jag aldrig den där sommardagen i Bergvik 1972. Deras hårdhet gentemot mig och kanske var det så att efter den upplevelsen stängde jag mig helt för att kunna ta emot någonting positivt?

Känner bara ledsenhet när jag tänker tillbaka på min barndom. Är inte ens arg idag. Bara ledsen och uppgiven.

Nej, jag minns inte några ord som jag haft med mig på vägen och som lyft mig. Har skrivit om det i min livsbok, som jag idag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Den får ligga där den ligger.

Frida Boisens krönika är fin. Jag är glad att läsa om hennes pappa och morfar Arvid och vilka fina män de var.

Drömmar eller verklighet?

Drömmar eller verklighet? Vad är vad och i begreppet verklighet, vad lägger man där? För den som drömmer kan det vara så oerhört verkligt, att det är svårt att hantera när man vaknar. Drömmar eller verklighet? Vad är vad i det stora hela?

Vet inte till vem eller vilka jag ska adressera följande? Har ingen jag vill ”besvära” med mina saker. När jag växte upp var det en ”svaghet” att visa känslor och vara ledsen. Det var en ”svaghet” och riktigt varifrån detta kommer vet jag inte. Men jag var ”svag” om jag grät och visade sådant. Jag pratade aldrig med någon om det jag hade inom mig. Aldrig.

När jag satt i Gamla Uppsala kyrka igår bad jag om vägledning och hjälp. Vet efter många år av öppenhet mot andligheten att den hjälpen ibland inte alls blir det man tror. De ger en det som är bäst för en, det som för en vidare utifrån där man är idag, även om man ser det som ett straff när man får den så kallade hjälpen. För det blir bättre i förlängningen, om ni förstår vad jag menar? De på ”Andra sidan” vet alltid vad de gör. Men jag ska vara ärlig, för allt oftare förstår jag ingenting av det som kommer emot mig. Tycker mig ha fastnat och ser ingen ljusning i det här livet för egen del. Det handlar om dessa jävla rädslor och proppar som bara kan förändras med radikala metoder som den här jävla drömmen jag hade i natt.

Har nu som en klump i magen och gråten ligger nära hela tiden. För i natt var det som om jag slungades tillbaka till när jag var 7-8 år. Kände mig så oerhört utsatt och jag kunde ingenting göra. Jag till och med hörde pappa hur han hotade och skrek. Mamma hade inte en chans och jag kunde inte göra ett skit.

Fy fan vad verkligt det kändes när jag ändå försökte hindra det hemska som pappa gjorde. Tog knivar och tillhyggen och gömde dem. Men pappa hittade andra saker att hota mamma med. Han rispade, slog med knytnävarna och skrek. Hon var ett luder, hora och jag vet inte allt. Jag kunde inte göra någonting.

Jag ser henne sitta i soffan med pappa över sig. Han slår och hon blöder. Jag skriker och försöker distrahera. Slår på pappas ben, men han sparkar bara bort mig. Fy fan vad verkligt allting var och när jag tillslut vaknar och någonstans begriper att det inte händer nu kan jag inte sluta gråta.

Tiden verkar inte spela någon roll i detta. Det var som om jag var där igen och skillnaden mot förr var alla detaljer jag såg. Matrester, glas, tallrikar och sen dessa tavlor på väggarna. Det fula och skitiga. Förnimmer dofterna av gamla matrester, alkohol och cigarettrök nu när jag skriver.

Efter ett tag var mamma och syrran helt plötsligt borta och jag var själv kvar i lägenheten med pappa. Så rädd och vilsen. Denna elaka jävel skickade ut mig för att han skulle sova ruset av sig. Ungjävel, vad fan gör du här! Allt var som vanligt i hans värld och vad morsan fanns fick jag aldrig reda på.

Det värsta var utsattheten och att jag liksom inte kunde göra någonting. Då hade jag inga verktyg alls. Lagrade allt inom mig. När jag igår bad om hjälp så kanske det var just detta, att få återuppleva misshandeln och det jag inte klarat av att prata med någon terapeut om, åtminstone inte i det smärtsamma djup som jag nu känner. Att i förlängningen förstå att jag inte är fast i detta längre. Jag är fri och jag formar själv min fortsättning utan pappa!

Min blogg är min räddning. Min egen terapeut med er som läsare och varför jag väljer att berätta för er vet jag inte riktigt. Kanske för att visa att det inte är en ”svaghet” att berätta och dessutom gråta. Det är fanimej inte en ”svaghet” att vara ärlig och berätta precis som det var! Det kan det inte vara!

Drömmen var så verklig. Jag känner alla känslorna i hela min kropp, som om jag varit där igen i den där lilla Jerrys kropp. Då hatade jag mig själv så mycket för att jag inte kunde stoppa allt och hjälpa mamma. Jag kunde bara inte få stopp på misshandeln. Inte någon gång, för det skedde många gånger under de år vi bodde hemma. Stackars mamma som träffade en sådan djävul till så kallad man. Ja, så såg jag på honom under många år och ända till slutet hatade han mig.

Vårt sista telefonsamtal var ett av de värsta faktiskt. Han var så elak och dum emot mig. Jag sa ingenting utan lyssnade bara. Blev som förstelnad och slängde inte på luren utan det var han som gjorde det när han hade orerat klart. Det var ungefär ett år sedan. Tacka fan för att jag inte vill ha någonting med honom att göra någonsin! Han svek mig gång på gång under hela mitt liv. Det enda han lärde mig var vad riktigt hat är. Det finns inget försonande i hans gärningar och kanske förstår jag senare varför det var på det viset. Nu klarar jag inte riktigt av att försonas med de tankarna.

Det är lager på lager på lager. Verkar aldrig ta slut. Min enda riktiga terapeut är min blogg. Här kan jag skriva det jag vill och här kan jag visa mig ”svag”. Här kan jag stångas med tankarna om och om igen. Det är så mycket svårare i verkliga livet och öga mot öga. Jag erkänner utan omsvep att jag känner mig så liten och orolig, trots att det bara var en dröm. Men det var så jävla verklig. Kan inte påminna mig om intensiteten och detaljerna på många år och dar.

Längtar så oerhört mycket efter min mamma. Den här drömmen gjorde inte längtan mindre, utan tvärtom. Jag stod där och kunde inte skydda henne. Inte en enda jävla gång. Saknar henne så mycket och har så svårt att förstå varför det blev så här i mitt liv. Får inte ihop pusselbitarna. Samtidigt har jag accepterat mitt öde genom att jag kämpar vidare och inte bara ger upp, men för den skull kan jag längta efter en förändring så förbannat mycket. En förändring som bara jag själv kan ordna.

Drömmar eller verklighet? Ibland känns hela skiten som en enda stor dröm.