Handlingsförlamning med inre ro. Trots allt. Dagarna går. Vet inte riktigt vart jag befinner mig rent mentalt. På en bra plats? På en orolig plats?

Var med igår på en intervju med mina systrar Stina och Mona. Det är Roslagens norra pastorat som anlitat en journalist för att berätta Stinas historia och när vi hittade varandra via Ancestry och DNA-träff i april 2023.

Det var Stinas berättelse och min roll i det hela var att berätta om vad jag tyckte om att vi träffats efter alla dessa år. Berättade lite om min barndom och slogs av hur totalt olika den är mot Stinas. Det hade jag inte riktigt tänkt på tidigare. Hur olika vi faktiskt växt upp och vad det har gjort med oss på helt olika sätt. Fick en annan förståelse för vissa saker under denna timme.

Mitt hem är mysigt. Gillar att vara där. Även om jag saknar sällskap ibland av mänsklig natur, så funkar det ofta bra med mig om Maja. Har fixat mycket fina tavlor nu och min ABBA-samling är äntligen uppe på egen vägg. Gillar det.

Försöker mysa till det i varje rum. Små detaljer som gör mig glad. Positiva minnen från resor och barnen som gör mig tillfreds att titta på.

Mitt jobb är mitt jobb. Inte så mycket mer numera. Det funkar bra och jag känner att jag grundar där. Vet inte riktigt vart det kommer att ta vägen under våren, men det är ok. Det är ok att inte veta så mycket och i det lägger jag in mina år av terapi och att jag idag har ett inre lugn som inte fanns där tidigare.

106 kg senast på vågen. Tappat 18 kg sedan högsta vikten och 10 kg sedan jag började med Mounjaro i oktober 2025. På drygt tre månader. Känns bra. Märker på mina byxor nu att jag behöver köpa nytt. Hade gamla byxor som säkert skulle passa nu, men jag kastade dem. Just för att jag trodde att det var kört och att jag aldrig skulle gå ner i vikt igen. Tala om feltänk och idag är jag glad för det.

Har ett mörker i mig. Har en sorgsenhet och ett stråk av självömkan. Försöker hålla det för mig själv och på sin höjd skriva om det här. Misslyckas ibland, men idag är jag mer medveten om detta än tidigare. För i grunden mår jag så mycket bättre än för ett år sedan. Så är det.

Handlingsförlamad men med en inre ro för det som är och som komma skall. Vad det nu än må vara. Försöker att vila i det jag har och det som är. Varken OS eller melodifestival engagerar längre. Känns liksom inte viktigt för mig.

Nästa vecka kommer Miso, äldsta dotterns katt på några dagars besök. Hon ska bo tillsammans med mig och Maja. Det blir spännande dagar. Har tagit semester för att vara med dem så mycket jag bara kan.