Ann-Britt Margareta Pettersson skulle idag ha fyllt 79 år. Hon var 33 år gammal när hon den 3 januari 1981 lämnade jordelivet. Hon var min mamma i 15 år.
Mammas symboliska gravplats finns på Uppsala gamla kyrkogård som hon delar med sin pappa Isidor.
Hon bodde då på Bandstolsvägen i Uppsala tillsammans med Åke Pettersson. De gifte sig men det fungerade inte länge. Vad som hände riktigt mellan dem två vet jag inte idag, men att det inte var positivt för min mamma är helt klart eftersom hon valde den väg hon gjorde.
Det känns som ett annat liv att tänka tillbaka. Tiden går så fort. Har accepterat detta sedan länge. Vill dock hålla minnet av henne levande, så länge jag finns kvar. Vad som sen händer, det vet jag inte. Det är (vad jag vet) inga andra som besöker henne och så har det varit sedan hennes syster Inger avled 2020.
Alla systrar är förenade sedan det året. Det är fint att tänka på.
Den svarta lyktan är dock en spännande detalj som tillkommit på graven och som inte kommer från mig. Kanske finns det ändå någon som går dit ibland för att minnas mamma? Frågan är dock vem det är eftersom hon inte har några släktingar kvar i livet, åtminstone av de som kände henne.
Visst kan man tänka ”om” och ”varför” kring mammas självmord. Tänk om hon valt en annan väg, hur hade vi firat henne idag? För chansen att hon hade varit i livet hade funnits där. 79 år gammal är ingen ålder idag och många blir mycket äldre. Tänk om… vet att det är helt meningslöst att tänka på det viset. Men det tröstar ändå ibland och vissa stunder känns det som om hon är runt mig. Inte så starkt, inte så tydligt, men ändå…
Inbillade jag mig allt den där sommardagen 1981? Var mamma där, trots att hon då hade varit död i flera månader? Ibland tvivlar jag, men det kanske beror på att det var så länge sedan. Att minnet bleknar så pass att det blir overkligt om det hänt eller inte. Det var också många år sedan som Aftonbladet skrev om detta. Så här bloggade jag den 13 oktober 2010:
Allt bleknar, men att det var någonting annorlunda som hände, det vet jag. Det kändes som om mamma var där.
Känner idag ett mer lugn kring många saker, även om jag inte riktigt trivs alla dagar med mig själv och de val jag själv gjort genom åren. Svårt att förklara utan att det kan misstolkas av någon, med det står kanske för att jag kommer att få träffa mamma snart. En dag kommer jag att få göra det. Det vet jag. Den tanken är fin oavsett.
Grattis älskade mamma på din dag!
