Här på bloggen får man varje dag upp inlägg som är gjorda samma dag förr om åren. Det är någonting nytt som började för några månader sedan.
Ibland är det roligt att läsa tillbaka, ibland lite sorgligt och ibland, som idag, slår det till som ett knytnävsslag i magen på mig.
Så här skrev jag för exakt 8 år sedan:
När jag läser ovanstående bloggpost blir jag lite uppgiven. Samtidigt förstår jag på ett plan de år som gått sedan dess och varför jag är där jag är idag. Allt tar tid, ingenting händer direkt osv osv.
Men ändå, vissa formuleringar är nästan samma idag. Fortfarande så svårt att stå upp för mig själv. Är det självkänslan som för alltid är skadat?
”Fastnar i sorg och omöjlig längtan. Något som aldrig blev. En ledsenhet som förlamar mig. Ensamhet i tankarna och när någon försöker prata med mig blir jag tyst och säger ok eller att jag inte vill prata om det. För att inte belasta och verka ömklig och patetisk. Ja, det är så jag ser på mig själv om jag blir ”svag” igen och pratar om det som jag idag istället äter mig till ett bedrägligt lugn som aldrig får nog. Drar mig undan för att undvika risken att blotta det som gör ont.”
Kanske har jag accepterat ovanstående något litet mer idag. Eller handlar det om att jag har givit upp helt nu? Ska jag tolka det som bra eller dåligt där jag är idag? Det är ju lite sorgligt att leva ensam på det sätt som jag gör, samtidigt som det är väldigt nyttigt på ett annat sätt.
En erfarenhet, lärdom och ett ifyllande av saknade pusselbitar i känslorna? Vi ska, förr eller senare, känna alla känslorna.
Ändå finns det lite livskraft kvar i gubben. Bara lindra kanterna så att stötarna blir lite mer luddiga och inte ”skadar” lika hårt som förr. Är det ett livslångt nötande för oss alla, på olika sätt? Här sitter jag åtta år senare och känner att ingenting har hänt i de mest mörka tankarna som kommer över mig.
Saknar Maxi och Felix. Lever i det förgångna i den känslan. Igor finns där också. Mina katter, mina jordänglar! Är livrädd att mista Maja samtidigt som jag vet att så kommer det att bli.
Tycker det är grymt att vara människa ibland med alla avslut och allt som hela tiden förändras. Det är ingen nådig existens detta och då har jag det ändå oförskämt bra om man tittar ut över världen. En del kämpar för sin överlevnad, för att klara en dag till. Fast varje utmaning som vi har går inte att jämföra med andras ändå. Det är så olika beroende på vart man är så att säga.
Acceptera det som är och liksom försöka göra det bästa av det. Det borde väl vara bra om det är på det viset, men ändå kan jag vissa dagar har sådana problem att ens orka det minsta lilla. Ändå gör jag det och vad som driver mig framåt, det vet jag inte riktigt.
Är det ”högre jaget” som de andligt bevandrade surrar om?
Strunt samma, trots att jag hatar den här årstiden kan jag njuta vissa stunder. När jag kom hem från jobbet var det 12 plusgrader ute och solen tittade fram. Det var en sådan stund. Då får Maja gå ut och som hon längtat!
Satt en stund på trappen, varvade ner och tittade på Maja. Ser ni henne på bilden? Så fin.
Det är något speciellt med det stora trädet på baksidan. Så mäktigt på något vis och det känns som om det har varit med om mycket. Vet inte om det är så, men jag tror att det har stått där innan all bebyggelse och från början fanns på en helt öppen äng. Min känsla.
Har fixat nya kläder idag. De tältliknande tröjorna har ersatts av mindre modeller. En ny mindre vinterjacka blev det också. Som om någon är intresserad av det, men jag skriver om det ändå så jag kommer ihåg när det var.
Dressman är min butik. Går alltid dit! Idag var det en extra trevlig expedit och hon pratade omkull mig så jag kom hem med massa nya kalsonger och strumpor också (;-) Fast det behövdes också…
