Kategoriarkiv: skilsmässa

Detta med att flytta

Flyttarna i mitt liv har varit många. Brukar ibland säga att det inte finns en stadsdel i Uppsala som jag inte bott i. Allt började med Eriksberg och Marmorvägen i ett av höghusen. Vi bodde på första våningen och det starkaste minnet är att jag höll på att elda upp hela lägenheten. Efter Eriksberg flyttade vi till Gränby och Almqvistgatan. Där är tyvärr minnena väldigt svarta med mycket alkohol och våld.

Valsätra och Bandstolsvägen var nog det ställe jag bodde längst på med familjen. Min ursprungliga familj alltså. Därifrån finns många minnen och precis som i Gränby är de allra flesta plågsamma att tänka tillbaka på. När min mor inte ville vara kvar längre på jorden hade jag och min syster redan bott hos Sven och Marja en tid för allt kaos. Med dem bodde vi på följande ställen: Fjärdhundragatan i Tunabackar, Videvägen i Sunnersta och Fänkålsgatan i Årsta.

Jag flyttade ett tag till pappa i Gottsunda trots att jag förstod att det inte skulle fungera, men det fanns inga andra alternativ just då och sen till min första egna lägenhet som var på Spinnrocksvägen i Valsätra. Egna lyor hade jag sedan på Johannesbäcksgatan i Salabackar, Sturegatan i Luthagen samt Rönnbacken utanför Alunda hos vänner där jag fick bo en tid när det var väldigt rörigt i mitt liv.

Efter det kom Anna in i bilden och vi bodde i Tunabackar, Gränby och på Månskensvägen i Storvreta. Vårt sista boende tillsammans blev Vretalundsvägen i eget hus.

För nästan 10 år sedan flyttade jag från huset. Det hus som skulle vara det som ”läkte” allt och som skulle göra att det blev bra igen. Lovligt naiv redan då. En blogg startades när vi flyttade dit 25 september 2004 med namnet Projekt 47:73. Den dog samma dag som Anna flyttade ut, vilket var den 12 november 2007.

0605_husetvretalund

26 maj 2006 fixade vi på framsidan.

Hittar också ett Flickr-konto med massor av bilder från hustiden. När vi gjorde i ordning allt. Får lite ångest av att titta på alla bilder idag. Det gamla vanliga som jag inte tänker rabbla igen, men ångestens fula tryne tittar fram helt klart över de misslyckanden jag stod för under den här tiden.

20080503_04

Den 3 maj 2008 hjälpte Clabbe och Rafael mig med att flytta de stora pjäserna. (Mobilkamerakvalitén samt handhavandet var inte på topp för 10 år sedan, som synes).

Hade stora delar av maj på mig att flytta och tog det pö om pö, och sista dagen i huset var 23 maj. Dagen efter sov jag på Morgonvägen för första gången. Ett år i egen lya skrev jag ytterligare ett år senare och läser man den posten kan man tro att allt stått stilla i 9 år:

Jag väntar fortfarande på den där vändningen som alla pratar om. Visst, jag är otålig och jag vet att det tagit lång tid för många andra, men jag mår inte så bra av det rådande läget och det känns som om jag fastnat. Som om spiralen är nedåtgående och inte tvärtom.

Minns så väl den dagen Clabbe och Rafael kom och hjälpte mig med att flytta grovsopor och de stora pjäserna. Svetten lackade och de ställde upp på ett otroligt sätt! Men jag minns också hur jag vid den här tiden gick omkring med en ständig lågintensiv ångest som tärde skiten ur mig.

Hamnade alltså på Morgonvägen och här trivs jag hyfsat. Det positiva är närheten till skolan och att det funkat hyfsat med barnen under åren. Tjejerna flyttade ut för några år sedan och den enda som finns kvar hos mig idag är lillgrabben Elias. Han bor hos mig 14 dagar åt gången och sen hos sin mamma 14 dagar och så har vi hållit på nu i några år. Är glad för varje år som han vill ha det på detta viset och fortfarande vill bo hos sin pappa. Han fyller 16 år i juli och kan snart välja själv vart han vill bo. När skolan är över så misstänker jag att Uppsala och StorHemmet kommer att locka mer…

Nu har det alltså passerat 10 år sedan jag blev ensam igen. Tänker tillbaka, och tyvärr är den dominerande känslan uppgivenhet idag. Som om jag aldrig hittat hem och i det ligger nog mer än alla flyttar som jag tidigare rabblade upp. Det är en universal känsla som alltid varit med mig, för jag vet ju att är jag ärlig emot mig själv, så var det ju inte bra även under de sista åren i äktenskapet med Anna. Det var mycket frustration och ångest även då.

Det är som om jag aldrig får ro. Som om det aldrig varit bra i mitt sinne och inre. I korta perioder kanske, men det är aldrig något ihållande. Min bästa period var kring 1993. Det kan jag säga utan tvekan idag. Men varför jag liksom inte kunde vara kvar i det, var väl säkert självbedrägeriet redan då. Jag ville så mycket och att det skulle vara bra så jag slog knut på hela mig själv. För att jag ville så gärna att det skulle vara rätt för mig. Ett familjeliv med allt vad det innebar. Egoistiskt på ett plan, samtidigt som det faktiskt gav liv åt tre själar på den här jorden.

Ändå kan jag lite låta bli att tänka tillbaka, älta och fundera. För det finns en del i mig som sitter fast och inte tillåter mig själv att bli fri. Som tänker tillbaka på de fina stunderna som faktiskt fanns där och att jag ska straffas för att jag förstörde allt.

Familjen, semestrarna och de små fina stunderna. I det hänger jag mig kvar och då speciellt när jag knappt har styrfart där jag är idag. I tanken känner jag mig ibland så oerhört gammal och trött. Som om allt är så nära att bara lägga av, mina kroppsliga funktioner och ett medvetande som inte vill mer. Men ändå går jag vidare, gör det jag ska så att säga och ändrar siffror fortfarande en gång varje år. Vad är det som driver på? Ibland känns det som om det inte är jag, utan någonting helt annat. Som det är ett annat jag av mig själv som följer den uppgjorda planen mellan de stolpar som man aldrig kommer undan.

Kanske är det dags att sälja av denna stora bostadsrätt redan nu? Finns flera skäl som skulle vara bra för mig. En tvåa skulle räcka gott. Barnen är nu så stora att de inte behöver ha ett extra rum hos mig när modern nu har fått det så stort. Kanske är det den sortens gallring som måste till nu? För att komma vidare på något vis… det enda som håller mig kvar i dagsläget är orden från Elias. Han vill bo kvar här ett år till tills han gått ut grundskolan och i det ligger det starkaste argumentet att inget göra förrän om ett år.

10 år är en lång tid trots allt. Det har hänt mycket på dessa år. Många tuffa lärdomar men även stunder av glädje. Annars hade jag inte kommit vidare överhuvudtaget om inte de stunderna hade funnits. Acceptans, nuet och tålmodighet för mig sakta framåt. Skulle jag vetat hur dessa 10 år skulle ha blivit innan är jag inte riktigt säker på hur jag skulle ha reagerat. Att läsa tillbaka i bloggen gör mig uppgiven och trött. Där jag befinner mig idag känns det tungt helt enkelt.

Annonser

Åtta år av förändring

I år är det åtta år sedan jag skilde mig från Anna. I början var det tufft och väldigt jobbigt för mig. För en skilsmässa är i min värld ett misslyckande. Folk får säga vad de vill, men man går in i ett sådant förbund för att leva tillsammans livet ut. Det lovar man varandra och när det inte lyckas, då är det för mig ett misslyckande och någonting som alltid, mer eller mindre, finns inom mig, fast numera på ett intellektuellt och inte känslomässigt plan. För idag gör det inte längre ont att leva. Idag så är jag vidare och kanske jag åter en dag kan hitta någon att dela mitt liv med?

Familjen är viktig för mig och visst sjuttsingen är det ett misslyckande, men alternativen fanns inte för oss. Vi skulle gå isär förr eller senare, just för att vi både skulle komma vidare i livet. Hade vi hållit ihop så hade ingen av oss blivit lyckliga. Den vetskapen har faktiskt gjort saker och ting lättare för mig, även om jag har haft perioder av självömkan och en rädsla att bära själv.

2015-03-30

Åtta år har snart gått och faktiskt så har såren läkts med tiden. Såren över att inte lyckas och såren att jag betedde mig som jag gjorde. Därför är det idag underbart att vi samarbetar så fint gällande våra barn och hjälper varandra när det behövs. För mig är det en stor tillfredsställelse att vi har kommit dithän.

Vi ska ju till och med i november gå på Madonna tillsammans och det hade, åtminstone för mig, varit otänkbart för några år sedan.

Tiden läker saker och ting. Åtminstone när det gäller min skilsmässa. Anna har för mig blivit en väldigt viktig person på ett annat sätt än när vi var gifta. Hon finns genuint och djupt i mitt hjärta och hon är väldigt viktig för mig fortfarande och kommer så alltid att vara. Fast nu på ett helt annat sätt, som mor till våra barn och som en god vän.

Denna påskvecka så ska jag jobba två dagar. Då går Elias till sin mor och bor hos henne. Det är så skönt att vi kan göra på det viset. Sen så kommer han tillbaka till mig igen för ett par dagar, innan det är dags för det sedvanliga skiftet i umgängesfabriken. Både jag och Anna har jobbat för att vi ska ha det här förhållandet som vi har idag. Det har inte varit lätt alla gånger, men idag så känner jag att det fungerar bra.

2015-03-30

Det finns en anledning till allt. Det är min övertygelse att saker och ting inte bara händer av en slump. Tanken på slumpen är för mig än värre och mer grym, att allt bara händer, utan urskiljning. Den tanken gör mig rädd och orolig.

Saker och ting måste ha en mening och ingår i det som är livets skola. För tror jag inte på det, då är det lika bra att lägga ner. Påverka mitt liv, det kan jag också inom vissa ramar. De stora stolparna, de finns där och mot de målen går vi alla, men vi kan få en svårare eller lättare väg dit, det är min tro och övertygelse. För att överleva.

Vi har våra val och just när det gäller min familj och barnen, så har jag försökt att se till deras bästa och lägga bort mitt eget ego. Har inte lyckats alla gånger, men intentionen har alltid varit att lägga mina egna behov åt sidan och fokusera på mina barn. Vissa saker har tagit år för mig att klara av, men jag har aldrig givit upp. I detta så har jag straffat mig i många år, kanske för att just slippa ta ansvar, men jag känner nu att jag äntligen har kommit förbi vissa saker som var väldigt svåra för mig att inse. En del tycker väl att det är förmätet att uttrycka att man är stolt över sig själv? Men så känner jag nu när jag försöker titta på mig själv utan att döma, som jag alltid gjort tidigare.

Familjen är för mig det absolut viktigaste. Min historia förstärker den känslan och vetskapen inom mig att aldrig ge upp. Synen av barnen har hjälpt mig många gånger att orka. Hade jag inte dem, då hade jag tappat taget för länge sedan. De håller mig kvar och de får mig att kämpa och vilja lite till.

Åtta år av förändring i det eviga livet.

Mera från veckan

Det här blev en riktig blandpost. Skriver bara och det blev väldigt blandat som sagt.

2014-04-04

En fin bild på Claes när vi firade huset den 4 april. Han tar först av 20-års tårtan.

2014-04-04

Från själva minglet. Jag och mina äldsta vänner/arbetskamrater.

Också en bild från veckan. Tala om att kapa björkarna där jag gick förbi. Men det förunderliga är ju att den ändå så småningom blir stora och vackra. Hur mycket man än försöker kapa dem så att säga. Inga liknelser i övrigt med något annat, men visst är det häftigt?

2014-04-11

Vår första touchskärm (pekskärm) på jobbet faktiskt. Den hamnade i köket för deras kaffebokningar. Så roligt att den verkar uppskattas och funka bra.

2014-04-12

Idag så hade jag kraft att ta mig ut en sväng. Naturen har inte riktigt vaknat ännu, men jag vet ju hur det kommer att bli snart. Tala om att längta till det gröna.

2014-04-12

Numera stängt och helt dött. Tidigare fullt av liv. Till de som säger att Storvreta kommer att utarmas och dö om det byggs ut vid Fullerö, de kanske inte varit inne i byn på ett tag? För idag, utan Fullerö och dess framtidsplaner, så är det redan nu stendött en lördag mitt i byn.

2014-04-12

Det kan liksom inte bli lugnare och mer fridfullt. Så det argumentet (främst från miljöpartister och sossar) om att Fullerö Park och Fullerö backe skulle göra Storvreta helt dött om det började byggas där, den profetian är ju redan idag ett faktum! Det kan bara bli bättre så att säga! Bygg för bövelen, just för framtiden! Bygg, för Storvretas skull, bygg!

Som det är idag, så är ju centrum helt öde och tomt. Ni ser ju själva på bilderna.

2014-04-12

Tog mig en redig promenad i bebyggelsen. Vissa hus är ju enorma och så fina. Ja, denna var bara så söt att jag var tvungen att ta en bild på den. Ett litet uthus eller vad det kallas för…

2014-04-12

Mina utemöbler har tagit mycket stryk de senaste åren. Stolarna har gått sönder och bordet är inte längre särskilt fräscht. Det jag har kvar är några sunkna vita plaststolar. Så jag hade Storvreta Möbler som mål, men jag måste säga att fasiken vad dyrt det är med utemöbler!

Ingenting under tusenlappen om man inte vill ha plast och/eller väldigt små bord och stolar. Tråkigt och nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra inför sommaren.

2014-04-12

Passerade förskolan där alla mina barn gått. Tidens hårdhet kan jag inte ducka för utan att det känns ledsamt många gånger. Men tiden är ju obarmhärtig där mot oss alla. Det är ju bara att välja om man vill gå livet ut och tänka negativt eller om man ska se framåt och vända på steken.

2014-04-12

Sörjer nog mest att jag inte kunde hålla ihop det. Vet ju att det liksom inte gick, men när jag ser resultatet efteråt så blir jag ju bara förvirrad. Förhoppningsvis så har jag inte sett den hela fulla meningen ännu och har jag det så måste jag bara acceptera. Men jag kan ju inte låta bli att tänka tillbaka ibland och då blir det mest till det som var positivt. Det är lätt att glömma det jobbiga och det som var orsaken till uppbrottet.

Men jag kommer alltid att bära med mig vissa saker från den tiden. Försöker vårda det positiva och inte fastna i loopar där egot styr mig mot skuld och anklagelser. Tänker ofta i tidsscoop. För 10 år sedan… då gick jag fortfarande till förskolan med minstingen. Börjar jag dock att gå lite djupare in i måendet då, så var det ju helt andra saker som inte var bra. Vill jag tillbaka till sådant? Nej och även om det skulle gå så blir det aldrig som det än gång var. Allt har sin tid, även om det ibland gör jävligt ont att konstatera det.

2014 – här och nu.

På en parkeringsplats i Falun

Vera och Anna bloggar på Lotusblomster

En fin historia är den om Vera och Annika.

En bit in i livet så vågar de… de hoppar… och finner varandra. På en parkeringsplats i Falun och de bara vet.

Att våga, att ta steget och sen strunta i vad omgivningen tycker. Följa sitt hjärta och vara lyckligare än man var tidigare. Fin historia!

Min egen skilsmässa var ur ett egoistiskt perspektiv jobbig och är det faktiskt vissa dagar fortfarande, men att veta att Anna idag är lycklig och har hittat hem, det gör mig faktiskt väldigt glad inombords.

Visst har jag kämpat med detta och speciellt under de första åren, då var det tufft, men att bara se henne i ögonen idag ger mig vetskapen och då vet jag att det inte kunde gå på något annat sätt.

Vet inte om det hade varit lättare för mig om även jag hade hittat någon på en parkeringsplats ganska omgående såsom Anna gjorde? Nu lever jag fortfarande ensam och lider mer av just detta och att det är jag som är fegisen i familjen som står och stampar.

För jag har ställt över det så kallade egot och ser längre än min eget mående när jag tittar på Anna och Tofflan idag. De är lyckliga tillsammans och jag VET att min före detta fru mår så mycket bättre numera än när vi var gifta. Hon är så värd det för det är en fantastiskt själ på många sätt och vis.

Många har retat sig på henne genom åren men hon har stått upp för den hon är och inte backat och lismat. En styrka som en del inte klarar av. Att hitta fel hos andra och glömma bort sig själv, det är erfarenheter jag tyvärr gjort alltför många gånger i livet.

Jag bär ansvar för mitt eget liv och mina val. Jag är där jag är just för de val jag gjort. Min livsläxa är snart klar känner jag. Att för mig själv våga inse att jag själv är homosexuell är inte så enkelt som många tror att det är. Jag har slitits och sliter faktiskt fortfarande med känslor som jag vet härrör från känslor som inte är mitt sanna jag. Det har tagit många år för mig, för en del tar det hela liv och för andra går det inte alls. De stannar kvar i garderoben och lider. Jag vågar ändå skriva om det jag känner, även om jag praktiskt är livrädd många gånger för relationer och närhet.

För mig står regnbågsflaggan för mångfald. Att kärleken inte har några gränser.Vera och Annika påminde mig om att kärleken inte har några gränser. Att våga följa sitt hjärta är faktiskt mod i den tid vi lever i. Dogmer och tolkningar utifrån religiösa böcker tvingar så många att förneka den de verkligen är och tyvärr så känns det som om vi lever i parallella världar just utifrån vilket samhälle vi kommer ifrån. Det känns också som om det blir alltmer polariserat, även i Sverige. Det bekymrar mig väldigt mycket.

Rädd, orolig och inte duga för någon därute. Sluta sig och tro att allt går över. Inte vara värd en kram, beröring eller någon som vill en väl. Tro att kärleken ska komma till MIG, när det är precis tvärtom.

Ska jag behöva åka till parkeringsplatsen i Falun? (;-)

Relaterat
De fann kärleken på dejtingsajten

Lotusblomster (deras blogg)

Växelvis boende helt ok

En stor undersökning säger att växelvis boende hos sina skilda föräldrar är en form som fungerar bra för de flesta barn. Idag bor ca 30% av barnen växelvis hos sin mamma och pappa, vilket är en stor ökning om man ser 20 år tillbaka. Det är idag faktiskt nästan lika vanligt som att bara bo enbart med mamman. 50 000 barn får varje år se sina föräldrar skiljas.

Enkätundersökningen som gjorts bland 172 000 ungdomar i årskurs 6-9 över hela landet säger dock att barn i kärnfamiljer har högre livskvalité, men att de mår bättre än barn som bara bor med ena föräldern. Det låter väl ganska logiskt om man ser rent generellt på detta. Undantag finns säkert åt alla möjliga håll.

Centre for Health Equity Studies (CHESS) vid Karolinska institutet och Stockholms universitet har genomfört undersökningen. Lite positiva saker från undersökningen är att de allra flesta barn, oavsett boendeform, uppgav att de trivdes i plugget, att de inte var utsatta för mobbing och att de hade en bra relation till båda sina föräldrar. Sådant är lätt att glömma när man läser om alla problem som det står om i media. Det skrivs sällan om att en stor majoritet faktiskt mår bra och har ett fint liv.

Det behövs dock mer forskning säger de ansvariga om hur de yngre barnen mår genom växelvis boende. Forskarna vill ha kontakt med föräldrar till barn under 4 år som bor växelvis. Det heter Elvis-projektet och vill du vara med så kan du få mer information här!

På det personliga planet så vet jag att det inte varit lätt alla gånger för mina barn sedan jag skilde mig 2007. Att flytta fram och tillbaka, vecka ut och vecka in har slitit på i perioder. Det vet jag, men samtidigt så har då barnen en bra kontakt med både Anna och mig idag. Även om det ibland är jobbigt att ränna runt i olika boenden som sagt. Alternativen hade inte varit bättre i vårat fall. Det är något jag är helt säker på.

För jag älskar mina barn över allt och hade aldrig kunnat ha dem mindre än jag har idag. För de har jag kämpat järnet genom åren och de har betytt så mycket för mig. Min jordiska änglar.

Läs även andra bloggares åsikter om barnen, boende, föräldrar, Centre for Health Equity Studies, forskning, växelvis, skilsmässa, intressant?

Skilsmässa med livslång sorg

Sanna Lundell
Sanna Lundell
är krönikör på Aftonbladet. Sällan så håller jag med henne eftersom jag anser att hon oftast ser kvinnor som offer och män som förövare i allt eller inget, men skit samma… idag har jag hittat en krönika av henne som är klockren och som jag känner igen mig i i stora delar.

Den heter Livsglädjen efter en separation landar tillslut i en livslång sorg och jag blir mer än jag vill berörd av det hon skriver. För inom mig gnager det, trots alla försök genom åren och sedan skilsmässan 2007 en massa negativa tankar i sorgen kring mina barn och hur deras liv blivit. Ibland är jag arg, hämndlysten och elak i sinnet för att sedan vara förstående, vänlig och medgörlig i det som skedde. Men att jag är oberörd efter nästan fyra år, det är totalfel och som Lundell säger så kommer sorgen att vara livslång.

Lundell tar upp de två verklighetsfrånvända författarna Katarina Wennstam (från vilket planet kommer hon egentligen?) och Maria Sveland som lever i det blå och hävdar att tar man bara steget och skiljer sig så blir allt bra. Så skriver hon och ger exempel på egen lägenhet att inreda, sovmorgnar, crazy partykvällar, ungdomligt kompishäng och sist men inte minst en återvunnen jämställdhet.

Lundell fortsätter:

Varannanvecka-livet är helt enkelt the shit om man får tro de här två nyseparerade kvinnorna och dess medförfattare.

Kanske är det fler kvinnor som känner sig instängda i ett äktenskap, inte vet jag. Kanske känner många som dessa, inte vet jag. Jag vet bara hur jag känner och för mig är det ett helvete trots flera år av träning. Det kan liksom för mig aldrig bli normalläge detta att leva två helt olika liv, att missa mina barns halva liv. Det smärtar mig så oerhört ibland och gör mig så ledsen att jag bara vill försvinna bort från allt. Men just för den veckan de är hos mig, för den kämpar jag vidare.

Lundell skriver så klokt om detta. Det handlar inte om att man blivit dumpad, är ensam eller känner sig misslyckad. Inte i grunden, det kan man klara av.

Utan hon avslutar precis på det sätt som jag känner inför att leva varannanvecka-livet:

Nej, sorgen över att inte dela sitt lilla barns alla dagar kommer ingen separerad förälder undan. ­Sorgen över att för all framtid ­dela upp veckor, högtidsdagar, semesterveckor och packa den där lilla ryggsäcken med gosedjur, tandborste och favoritleksaker varannan fredag är brutal både för ­föräldrar och barn.

Att alltid ta farväl och inte få vara med. Att missa vissa saker (även om vi försöker att vara med båda på det viktigaste) och att varje fredag få veta att det är en vecka tills man får ha dem i sitt liv igen på ett aktivt sätt. Det är den livslånga sorgen. Det är liksom fler än mig och Anna det handlar om och jag hoppas verkligen att vi kommer igenom nålsögat den dag vi sitter på hemmet och ska summera våra liv inför barnen.

Jag vet, alternativet att leva vidare tillsammans hade nog inneburit att Anna blivit låst för hela sitt liv och jag försöker trösta mig med att hon blev befriad

Läs även andra bloggares åsikter om Sanna Lundell, skilsmässa, sorg, Katarina Wennstam, Maria Sveland, Varannanvecka-livet, Aftonbladet, intressant?