I år är det åtta år sedan jag skilde mig från Anna. I början var det tufft och väldigt jobbigt för mig. För en skilsmässa är i min värld ett misslyckande. Folk får säga vad de vill, men man går in i ett sådant förbund för att leva tillsammans livet ut. Det lovar man varandra och när det inte lyckas, då är det för mig ett misslyckande och någonting som alltid, mer eller mindre, finns inom mig, fast numera på ett intellektuellt och inte känslomässigt plan. För idag gör det inte längre ont att leva. Idag så är jag vidare och kanske jag åter en dag kan hitta någon att dela mitt liv med?

Familjen är viktig för mig och visst sjuttsingen är det ett misslyckande, men alternativen fanns inte för oss. Vi skulle gå isär förr eller senare, just för att vi både skulle komma vidare i livet. Hade vi hållit ihop så hade ingen av oss blivit lyckliga. Den vetskapen har faktiskt gjort saker och ting lättare för mig, även om jag har haft perioder av självömkan och en rädsla att bära själv.

2015-03-30

Åtta år har snart gått och faktiskt så har såren läkts med tiden. Såren över att inte lyckas och såren att jag betedde mig som jag gjorde. Därför är det idag underbart att vi samarbetar så fint gällande våra barn och hjälper varandra när det behövs. För mig är det en stor tillfredsställelse att vi har kommit dithän.

Vi ska ju till och med i november gå på Madonna tillsammans och det hade, åtminstone för mig, varit otänkbart för några år sedan.

Tiden läker saker och ting. Åtminstone när det gäller min skilsmässa. Anna har för mig blivit en väldigt viktig person på ett annat sätt än när vi var gifta. Hon finns genuint och djupt i mitt hjärta och hon är väldigt viktig för mig fortfarande och kommer så alltid att vara. Fast nu på ett helt annat sätt, som mor till våra barn och som en god vän.

Denna påskvecka så ska jag jobba två dagar. Då går Elias till sin mor och bor hos henne. Det är så skönt att vi kan göra på det viset. Sen så kommer han tillbaka till mig igen för ett par dagar, innan det är dags för det sedvanliga skiftet i umgängesfabriken. Både jag och Anna har jobbat för att vi ska ha det här förhållandet som vi har idag. Det har inte varit lätt alla gånger, men idag så känner jag att det fungerar bra.

2015-03-30

Det finns en anledning till allt. Det är min övertygelse att saker och ting inte bara händer av en slump. Tanken på slumpen är för mig än värre och mer grym, att allt bara händer, utan urskiljning. Den tanken gör mig rädd och orolig.

Saker och ting måste ha en mening och ingår i det som är livets skola. För tror jag inte på det, då är det lika bra att lägga ner. Påverka mitt liv, det kan jag också inom vissa ramar. De stora stolparna, de finns där och mot de målen går vi alla, men vi kan få en svårare eller lättare väg dit, det är min tro och övertygelse. För att överleva.

Vi har våra val och just när det gäller min familj och barnen, så har jag försökt att se till deras bästa och lägga bort mitt eget ego. Har inte lyckats alla gånger, men intentionen har alltid varit att lägga mina egna behov åt sidan och fokusera på mina barn. Vissa saker har tagit år för mig att klara av, men jag har aldrig givit upp. I detta så har jag straffat mig i många år, kanske för att just slippa ta ansvar, men jag känner nu att jag äntligen har kommit förbi vissa saker som var väldigt svåra för mig att inse. En del tycker väl att det är förmätet att uttrycka att man är stolt över sig själv? Men så känner jag nu när jag försöker titta på mig själv utan att döma, som jag alltid gjort tidigare.

Familjen är för mig det absolut viktigaste. Min historia förstärker den känslan och vetskapen inom mig att aldrig ge upp. Synen av barnen har hjälpt mig många gånger att orka. Hade jag inte dem, då hade jag tappat taget för länge sedan. De håller mig kvar och de får mig att kämpa och vilja lite till.

Åtta år av förändring i det eviga livet.

Annonser