Dagarna från i onsdags då jag var hos A i Gamla Stan har känts så hoppfulla och bra. Har försökt lova mig själv att inte fastna i föreställningen att det varar för evigt, men att jag ändå är på rätt väg enligt principen två steg fram och ett steg tillbaka.
Men ändå känns det så förbannat jobbigt med skifte i sinne och känsla.
För tyvärr vaknade jag idag lördag av en jävla ångest och oro. Tror det har med ensamheten att göra och att jag inte har någon att prata med om det jag är med om. Det går knappt att förklara för mig själv ens och samtidigt vill jag inget annat likt ett barn som nyfiket hittat en ny väg bara berätta. Men för vem? Vem är med mig utan att döma ut mina upplevelser som nippriga och tokiga? En gång i veckan räcker inte.
Så i morse är jag tillbakadragen i mig själv likt en rädd sköldpadda som ligger under sitt skal och bara hoppas att det ska gå över av sig själv. Det rädda har tagit tag igen och att vara kvar för länge i det smärtsamma grejar jag inte ensam. Oron och förmågan att själv praktisera det som jag så underbart klarade av med vägledning i onsdags av A, är som bortblåst. Det går bara inte… försöker tänka två steg fram och ett steg tillbaka.
Det ska inte vara lätt inte. Aldrig i längre perioder. Men vad tror jag egentligen? Naiv så det förslår, men kanske är det också min räddning ibland, att jag liksom bara fortsätter och fortsätter… idag sitter det i halsen på mig, som ett lock men ändå andas jag.
Två namn för dagen, Annie Lööf och Per Gessle. Den ena beklagar jag djupt och den andra gratulerar jag. Tack för musiken under alla år!
