Distribution och kontor under 2 år. Med usla betyg. Det är inte konstigt att jag inte tyckte mig vara värd någon studentmössa. Inget firande, ingen familj när de andra sprang ut på trappen. Jag smög ut, då för mer än 30 år sedan. Det var visserligen självvalt, men idag så kan jag känna en sorg övet att jag såg på mig på ett sådant negativt sätt. Ingenting värd och istället för att fira och ändå vara stolt, gömde jag undan mig själv för att slippa risken att ingen ville fira mig.

Så konstigt jag tänkte på den tiden…

Många studentflak med glada studenter i Uppsala under gårdagen.

Vi har tagit studenten hörde jag många ropa igår på väg hem från jobbet. Lastbilar, traktorer och jag vet inte allt med skrålandes studenter for förbi mig i strålande solsken. Många var glada och skålade. Tyvärr måste många fortsätta att plugga eftersom det idag inte räcker med att klara gymnasiet och ta studenten. För att ha en chans till ett hyfsat jobb måste man i många falla studera än mer. Tackar Gud för att jag inte är ung idag. Det är sådana sjuka krav och jag vet inte alls om jag hade pallat.

Vilsen och utan framtidshopp. 1983 på våren gick jag ut gymnasiet med skitbetyg och hade ingen aning om vad jag ville göra med mitt liv. Inget driv och ingen lust till någonting. Minns att jag gick hos arbetsförmedlingen och blev erbjuden ungdomslagsplats.

Vet inte riktigt hur jag hamnade på det jobb som jag hade under två sommarmånader under 1983. Jag var med och byggde en silo ute i Boländerna?! Kan ni fatta det?! Ett fysiskt jobb och idag begriper jag inte hur jag hamnade i detta. Men jag var som ett mähä, gjorde vad jag blev tillsagd och hade ingen egen vilja alls. Säkert något direktiv från arbetsförmedlingen. Minns jargongen bland grabbarna som jag hatade.

När jag idag tänker tillbaka på 1983 och hur jag då som 17-åring levde mitt liv, så är det ju eoners skillnad mot idag. Trots allt. Fördelen då var att jag inte visste så mycket om saker och ting. Jag bara var. Levde för stunden och lät mig ledas. Idag är jag för gammal och samhället är inte intresserade av gamla gubbar på över 50 år om jag skulle försöka söka mig nytt jobb till exempel. Så är det ju och skulle jag till exempel säga upp mig skulle jag aldrig få den hjälp som jag fick då. Det är jag ganska säker på.

När kommer jag våga att hoppa? Trygghetsjunkien gör bara saker under tvång eller hur är det nu? När tvingas jag?

Mitt mående gjorde att jag inte pallade med att fira en släkting som igår tog studenten. De sociala koderna fungerar inget vidare i mitt liv för närvarande. Mycket är förvirrat på väldigt många plan.

Idag träffade jag denna stiliga kille, Lucifer. Kakleverans och en liten träff med sonen och hans mor var anledningen. Han är så fin!