Detta är historien om en gosse som inte ens hade fyllt tre år när allt började. Då hamnade gossen under vattnet vid en semesterresa. Efter det ville gossen aldrig närma sig vatten igen om det nu inte handlade om att hans mor och far ville duscha honom. Men det var aldrig roligt och många blev åren då det var tandagnisslan och gråt.

Att åka och bada var det aldrig tal om. Gossen vägrade och stod mest vid sidan om. Föräldrarna gjorde sina försök att doppa fötterna tillsammans med gossen, men det gick inte. Så han fick stå där vid sidan om när alla andra badade. 

Åren gick och gossen blev större. Den otålige och nervige fadern ville att den älskade gossen skulle börja på simskola. Året var 2010. Men fadern förstod då inte vidden av den oro gossen kände för att ens vara i närheten av en simbassäng. Att börja i fel ände och direkt gå på simning när det handlade om att överhuvudtaget vara i närheten av vatten, det förstod inte fadern då och det var ett stort misstag som fördröjde allting under ännu fler år.

Fadern ångrade sig djupt när han såg skräcken i sin gosses ögon och förstod att detta låg på ett helt annat plan än vad han trott. Gråten och ångesten fick fadern att backa. Det blev ingen simskola det året och skulden för den negativa upplevelsen gjorde att alla försök lades på is under lång tid. 

Skolan kräver att alla barn ska kunna simma. Kan de inte detta får de inget betyg i idrott. Med den vetskapen försökte både modern och fadern under flera år att få stöd från skolan i detta, men det sköts bara på framtiden. Åren gick och löftena bröts gång efter annan. När gossen gick i åttonde klass fick fadern nog och satte gossen i privat simskola hos Linnéas simskola. Cia blev hans lärare under två terminer och i början handlade det om att ens närma sig en simbassäng. 

När man tar egna initiativ och hjälpen från skolan uteblev får man ingen stöd på något plan, men valet fanns inte där eftersom tiden gick och simprovet måste klaras av innan högstadiet tog slut. Ett tag kändes vägen så lång och krokig, men sakta men säkert blev allt bättre och tillslut var gossen i vattnet. Han kämpade och han gav sig inte. Rädslan förbyttes mot mod och med Cias tålmodighet och pedagogiska sätt gick utvecklingen sakta men säkert framåt.

Första gången fadern såg sin gosse i bassängen kom tårarna. Det var väldigt känslosamt att se detta och få följa stegen framåt. Tillslut ville gossen klara sig själv och fadern följde inte med på vattenträningen. Vilken utveckling det blev under den första terminen, Gossen simtränade nu i en bassäng ensam med Cia efter att under så många år inte ens velat bada och vara i närheten av vatten. Vid det sista tillfället den första terminen var både modern och fadern på plats och tittade på sin otroliga gosse. Inte ett öga var torrt.

Tårar och starka känslor var det också den dagen gossen simmade. Efter lång kamp och många stunder i bassängen satt simningen där i början på 2018. Det som fattades var att få upp konditionen så att gossen skulle klara 150+50 meter (bröstläge samt ryggläge) och få det där godkända simprovet. Men det tog ytterligare några månader innan det blev dags för simprov.

Döm om min förvåning när skolan i höstas helt plötsligt erbjöd sonen en plats för att lära sig att simma. Bättre sent än aldrig kan tyckas men det möjliggjorde att sonen nu kunde träna upp konditionen för att orka med simprovet. Varje fredag åkte två gossar till Fyrishov och tränade. Idogt och vecka efter vecka.

När jag idag satt på bussen på vägen hem fick jag ett SMS från gossen. Han skickade en skärmdump med texten: 

Simkunnighet 150+50 meter (bröstläge samt ryggläge). Grattis till att du klarade simtestet, väldigt kul och bra jobbat! Eleven kan även simma 200 meter varav 50 meter i ryggläge.

Världens största sten släppte från bröstet. Fadern blev otroligt känslosam och efter alla dessa år, är gossen nu framme vid sitt mål.  Ett lyckligt slut på en lång krokig väg. Faderns stolthet vet inga gränser över gossen som aldrig gav upp, trots de svåra förutsättningar han hade från början när han den där olycksaliga dagen i juli sommaren 2005 hamnade under vatten.

När jag tänker på hela den här resan blir jag gråtmild och så tacksam över att det fått ett lyckligt slut. Detta är verkligen någonting att fira!