Tänker att det handlar om att överleva. Direkt kommer en ny tanke, överleva vad? Ett annat tillstånd känns, oavsett mående, som än mer utmanande. Överleva för att? Det går att grotta ner sig en del i detta och bli djup. Gillar djupa samtal och flyr kallpratet.

När man inte riktigt har kontroll på vad som händer när sista andetaget tas, då lever man med sådana här tankar. Vet någon egentligen? För oavsett, hur mycket jag än tror på flera liv och hur mycket jag än vill, kommer det även tankar som då handlar om att överleva och till vad?

Tanken på att proppen dras ur och sen existerar man inte mer, den finns där. Oavsett alla ”bevis” och tankar jag har haft under åren om motsatsen. Vill så mycket att det ska vara en fortsättning samtidigt som jag fasar för det. Tycker mig fått ord från mamma och även från ”andra” men ändå tvivlar jag ibland och då speciellt när ångesten har ett grepp om mig.

Dödsskräck i kombination med dödslängtan är en cocktail som är väldigt giftig.

Lyssnar mycket på Dolly Parton nu och som jag önskar att jag hade en uns av hennes förmåga att se SÅ positivt på livet. I grunden saknar jag det. Återkommer fortfarande lite för ofta till hindren istället för möjligheterna. Tror att jag känner mig trygg i det. Det jag känner igen.

Det ”nya” (som jag sannerligen försökt införliva) skrämmer mest faktiskt. Kanske många tycker det är märkligt, men det man känner igen oavsett, det kan faktiskt vara en slags trygghet även om det inte är bra för en. Man vet vad man har så att säga. Detta är något som jag tror många känner igen sig i.

Går ofta omkring med en oro och lite ångest. Kan inte sätta fingret på vad det är, men försöker bara låta det vara. Tror på det och att de tillslut ska ”klinga av”, men när de ständigt återkommer i alla fall?

Hur många lager kan man ha? Inte alltid och inte varje dag, men tillräckligt ofta för att ”orken” att ”försöka lite till” påverkas negativt. Det blir en trötthet i att bara existera när det är som tuffast. Tror också här att många känner igen sig i att ”livsmotorn” ibland inte vill gå igång som tidigare.

Det är många som kämpar med detta. Många funderar över varför och detta med att överleva och till vad. Man kan visst ta stöd i varandra och prata om det men det är inte så lätt att göra det alla gånger. För oavsett hur det är vill människor inte vara sårbara och hjälplösa eller hur jag ska uttrycka det. Det är svårt att be om hjälp alla gånger med det psykiska. Så mycket lättare med det fysiska.

Dolly Parton inspirerar och tyvärr än mer nu när hon lämnat jordelivet. Ofta söker vi oss till de som inte finns kvar. Tror hon ofta fick höra hur älskad hon var, men många får inte det. Det är först när de lämnar jorden som allt det positiva kommer.

Som jag skrev häromdagen, hennes musik lugnar mig och jag känner mig trygg med hennes röst just nu. Märkligt att det kommer först efter hennes frånfälle, men jag har lyssnat en del på henne förut också, så är det. Men nu är det mycket mer.

Så var det med min mamma också. Hon har alltid älskat Elvis Presley. När han dog blev hon helt besatt av att köpa vinyler med honom och hon lyssnade så mycket på honom. Tyvärr ”försvann” alla dom vinylerna efter hennes död. Hon lyssnade så mycket mer på honom efter hans död. Tror inte det är ovanligt att det blir på det sättet.

Det är märkligt det hela, men det går att överleva och fungera ”normalt” i flera år. Vad det nu är för något? För 19 år sedan skilde jag mig och av en ”slump” kom bilder nu upp i mobilen från när jag och mitt ex var och handlade en sista gång samt när familjen grillade i huset för allra sista gången.

Tankarna kring detta är förändrade och konstigt är väl annars. Det finns en slags ”sorg” över att det blev som det blev samtidigt som jag idag kan se en tacksamhet över det som hände och då främst innan uppbrottet.

På ett sätt läker tiden alla sår eftersom jag inte tänker på det så ofta idag, men när det väl kommer är känslan av misslyckande fortfarande det som dominerar. Kommer nog aldrig över det helt. Kan man det? Det går att överleva och då blir frågan som i början av inlägget, för vad och varför?

Mitt ex och mitt äktenskap betydde mycket för mig. Mina barn betyder allt. För det finns minnen som jag bär med mig idag och som jag inte vill vara utan.

Är en annan människa idag, det vet jag. Så här skrev jag för ett år sedan:

Har ingen livslust och har svårt att ens laga mat åt mig själv. Slutar oftast med mackor och ibland snacks och sådant som jag absolut inte ska äta. Som inte är bra för mig, men ibland orkar jag liksom inte mer, orkar inte försöka längre. Då går ångesten igång, eftersom jag vet vad jag bör göra, men inte klarar av…

När jag läser detta ser jag att mycket bra har hänt i mitt liv. Har gått ner en hel del i vikt och har börjat styrketräna regelbundet. Tog hjälp av viktminskningssprutor och det var min räddning. Ångesten hänger visserligen kvar. Kanske lite förändrad och inte lika ofta, men den finns där. Träningen och viktnedgången motverkar detta, helt klart. När jag gör bra saker för mig själv mår jag bättre.

En dag vet jag att sprutorna inte kan hjälpa mig mer. Då handlar det om att ha byggt upp sin ”vilja” så pass mycket att det håller även utan sprutorna. Att nu hitta rutiner som håller oavsett vilken hjälp man än tar.

Vevar detta om och om igen i mitt liv. Samma saker återkommer. Fast det förändras. Ofta till det bättre. Sakta, sakta. När tankarna kring varför kommer, måste jag påminna mig om detta. Som ni märker, vill jag överleva trots att jag inte riktigt vet varför och till vad alla gånger.