Sista tiden försöker jag umgås med mig själv. Tittar på gamla bilder och backar inte. Lever mig in i hur denna unga osäkra kille verkligen mådde.

Fortfarande är det svårt att verkligen gå in i den jag var då. Bilderna talar sitt tydliga språk. Svårt att tycka om grabben med födelsemärket på hakan. Svårt att förlikas med känslorna gällande killar och den självskam som hela tiden fanns inom mig.

Så mycket lade jag utanför mig själv. För att överleva. Kanske verkade jag säker utåt, men det var många gånger precis tvärtom. Fortfarande är det svårt att verkligen tänka på den jag då var.

Jag gillade killar tidigt och visste att det inte var accepterat. Det var liksom också grunden till att det blev som det blev med mig. Självskammen höll i sig under många år. Kunde inte prata med andra om detta under lång tid. Slog bort känslorna länge. Inbillade mig att jag var någon annan.

Den biten har påverkat mig under mitt liv. Inget snack om den saken. Har liksom aldrig riktigt klarat av att vara mig själv fullt ut. Har många gånger spelat ett spel och varit någon annan. Det var enklast så även om detta ”kom ifatt mig” tillslut och då mådde jag under lång tid sämre än någonsin.

Med familj och barn blev det än mer kaos inom mig. Min familj har betytt allt, det är inte det. Men jag var så rädd att bli ”avslöjad” att jag gjorde allt för att verka så normal som möjligt. Det var alkoholen som fick mig att spricka och göra saker som jag aldrig skulle ha gjort i nyktert tillstånd. Dessa inre strider gjorde tillslut att jag blev ensam när jag inte kunde få kontroll på drickandet som jag är säker i grunden berodde på att jag inte var mig själv.

Att låtsas vara någon annan under lång tid, det sätter spår i en. I mig har det varit en lång väg att komma dit jag är idag. Och ändå är jag fortfarande försiktig med att prata om vem jag är och vad jag känner gällande detta med min sexuella läggning. Tala om att det satt spår i mig!

Har levt ensam i många år och det handlar främst om att jag inte klarar av att ta kontakt med killar. Rädd att inte duga och rädd för att bli övergiven. Då låter jag hellre bli. Sådan är jag och numera försöker jag acceptera känslan av att jag kommer att leva ensam i resten av mitt liv.

Den vägen har varit svår. Acceptansen när jag inte klarar av att söka kontakter.