I mitt eget ältande och i min oförmåga att ”komma vidare” hade jag helt glömt bort att min mor idag skulle ha fyllt år.

Är så uppfylld av mina tankar och lyckas väl inte så bra just nu med att slå bort det ”mörka” och det ”negativa”. Fortfarande är det (hur konstigt det än kan låta) en slags trygghet för mig, trots att det får mig att stagnera och inte vilja vara kvar där jag befinner mig nu. Det är en ständig kamp för mig att hitta ljuset och fördelarna med att försöka lite till.

Min mamma ville inte mer i början på 1981. Då lämnade hon jorden och idag vet jag att detta var någonting hon gjorde för att hon inte orkade se framåt och för att hon kände sig så ensam. Övergiven är en känsla som är bekant.

Känner igen de känslorna själv idag, nästan 45 år senare. Att hitta en ”motor”, en livslust och tycka sig vara värd vissa saker. Hemfaller så lätt i negativa tankar och då speciellt när jag inte aktivt tar hjälp för att motarbeta dem. Tänker på mamma och undrar hur hon tänkte? Hade hon någon som brydde sig om henne? På riktigt?

Känner mig inträngd i ett hörn och riktigt varför den känslan inte vill släppa vet jag inte. Samtidigt har jag inga egna tankar på vad jag vill och behöver göra framledes. Går liksom bara omkring här och våndas över saker och ting. Denna uppgivenhet som jag inte får känna, för då ältar jag. Synen på mig själv är fortfarande oftast negativ och då har jag ändå försökt i så många år nu att vända och hitta mer ljus i tankarna på mig själv.

Kanske är det så att hade jag inte gjort någonting, inte försökt den ”andliga” inre vägen kanske livet hade sett helt annorlunda ut för mig? Inom mig har jag någonting som inte vill ge upp, inte ge efter för den ”enkla vägen” och samtidigt i detta blir det då ingenting av det hela. Dagarna går och jag liksom bara överlever. Tycker inte ens synd om mig längre utan ser mig bara som en patetiskt figur som fastnat.

Ändå försöker jag, oftast på ett omedvetet plan, att förändra saker och ting. Shiatsubehandling tre gånger nu med Karins Balanskälla. Försök med Mounjarosprutor för att tappa i vikt. Försöker sitta en stund varje dag med mig själv och ”bara vara”.

Vet inte riktigt vart detta ska sluta och det är väl det som är mitt problem. Att jag inte kan veta vart det ska sluta. Kontrollbehovet tar kål på mig och att försöka komma ifrån detta tar så mycket kraft av mig. Samtidigt säger alla ”släpp taget” och för mig är det omöjligt som det känns just nu. Hur gör man det?

Mamma skulle ha fyllt 78 år idag. Hon var inte med mig under stora delar av mitt liv. Även när hon levde. Men jag vet att hennes kärlek det första åren, de gör att jag fortfarande försöker och vill leva. Paradoxalt kanske, men ibland vill jag inget annat än att vara där hon är nu. Ändå, på ett sätt känns hon som en främling för mig idag. Minns inte hur hon pratade och minns inte hennes skratt.

Är så trött i själen. På att inte kunna ”släppa taget” om mina rädslor och den självskam som alltid funnits där med mig. Vad ska andra tycka om mig? Om mina val? Det gör att jag går med på saker som jag egentligen inte vill. Eller vill någon del av mig som inte är medveten? För ibland blir det bra och jag är tacksam för att jag gjort saker och ting, fast det innan känts som om jag inte vill. Ibland bannar jag mig själv för att jag varit så rädd genom mitt liv.

Vad vill jag? Vem är jag egentligen?

Det blev mest en text om mig själv detta och mitt ego firar nya framgångar.

Grattis mamma på din dag. Tänker på dig.