Kategoriarkiv: hbt

Ingenting betyder någonting och ändå betyder det allt

Skulle det hjälpa mig att träffa någon? Skulle det hjälpa mig att få prata ”av mig” och ömka med någon som på ett proffsigt sätt till det yttre visar sig intresserad och jag går på det med hull och hår? Hmm, fast det gör jag ju inte längre… är krass och härdad inför terapeuter överlag.

gayalone

Vissa stunder längtar jag efter att träffa en själ där djupet och förståelsen finns. Men någonstans känner jag att det är en utopi. Den själen finns inte här och det är nog precis som det ska vara eftersom det högre perspektivets lärdomar alltid går först. Samtidigt kan jag inte blunda för denna längtan tills jag dör. Eller, går det? Är det just min lärdom, att längta och förstå vad det handlar om på ”riktigt”?

Ord som bög, homosexuell och gay ger inte ”pride” inom mig. Även om jag kommit en bit på väg har jag aldrig hittat den där känslan av stolthet som många pratar om. För mig är det ångest, oro och rädsla. Förstår de som aldrig kommer ur garderoben av flera olika skäl. När jag sedan i djupet känner som jag gör i form av själar istället för kön komplicerar det bilden för mig själv och vad jag verkligen längtar efter. Är så flytande gällande detta att jag idag inte vill eller kan sätta en etikett på mig. Trots att jag genom mitt liv sexuellt fantiserat om män, men haft mest känslomässigt utbyte med kvinnor.

En märklig händelse inträffade för några år sedan. Jag drogs till en kvinna på jobbet. När jag nu efteråt tänker på detta gjorde jag det först omedvetet, men sen helt plötsligt kände jag väldigt starkt för henne när vi pratade. Tyvärr var hon redan ”upptagen” och dessutom slutade hon senare, vilket för mig på ett plan var bra ur ett rent krasst perspektiv. De känslor jag hade för henne var på sätt och vis nya för mig och att de inte var besvarade gjorde hela min tillvaro svår och så här i efterhand tror jag att det var en del i att mitt mående bara blev sämre under året 2016.

Hon har gjort ett stort intryck på mig för att lite mer förstå mig själv, precis som mitt ex också har gjort. Än idag drömmer jag om henne och känner någonstans att det var tråkigt att det blev som det blev eftersom hon fick fram känslor i mig som jag inte trodde mig ha. Men hon var förbjuden frukt, upptagen och inte tillgänglig.

Två kvinnor bland alla män i mitt liv. Män i tanken, drömmen och fantasin alltså, inget annat. För att jag inte vågat, klarat av och kunnat älska mig själv. Inte sett mig värd och sen äcklats av tankarna på män i perioder samtidigt som jag inget hellre vill än att träffa någon. Så länge och så djupt rotat att gå från fantasi till verklighet. Har slitits isär känslomässigt och känner idag bara en förtvivlan över alla känslorna.

Fick en fråga från en av mina ”jordiska lärare” för en tid sedan som jag inte kan komma runt och få ro med. Vill inte du träffa någon?

Det klart att jag vill! I de stunder jag känner mig liten och svag vore det skönt att luta sig mot en mans axel. Någon som ger mig trygghet och den där känslan av samhörighet. Någon som jag kan bli ett med. Stora drömmar, jag vet men för mig är det allt eller inget. Samtidigt kan jag i andra stunder bara känna avsmak för mig själv och den längtan jag har. Då är det lika bra att vara ensam och köra på så länge det går. Att förena de två verkar stört omöjligt.

Försökte söka kontakt via en dejtingsajt på inrådan av min sista terapeut, men det kändes bara så fel. När jag skulle beskriva mig själv och även bifoga ett foto tog äckelkänslorna i mig över. Jag klarade inte av att stå upp för mig själv.

Klarar inte av själva ”jakten” eller hur jag ska uttrycka det. Att bedömas, sållas bort och inte duga gör att jag avstår. Orkar inte börja om och försöka med någon ny själ. Senast besöket på Pride kände jag mig som en total främling när jag tittade på alla självsäkra som gick omkring och bara såg så häftiga ut. Total jävla främling med mindervärdeskomplex, med en känsla av att jag inte hörde hemma där. För mig är det evenemanget för de stolta och redan övertygade. Inte för de som har en flytande sexualitet och inte vet vem de är riktigt.

prideforalla.jpg

Sen har Stockholm Pride hos mig tappat rejält genom deras subjektiva agerande gentemot vilka som får vara med och inte. Värdegrunden sätts utifrån vissa mallar som enbart tillhör vänstersidan av politiken, trots att de säger sig vara opolitiska.

Det får bli som det blir med allt och betyder det ensamhet den dagen kistlocket slår igen får det vara på det viset. Jag orkar inte försöka mer. Då säger den kloke till mig att vad gnäller du då för? Om du inte orkar försöka mer? Varför fortsätter du älta om detta, år ut och år in? Kan du inte bara släppa sargen och vara som du är? Tycka om dig själv, för Guds skull?

Frågorna kan och ska ställas, men svaren i djupet är inte alls självklara trots år av funderingar och försök att ”passa in” på olika sätt, därav ytterligare en bloggpost i ämnet.

På ett omedvetet plan i kombination med all oro som besöker mig har förfallet inletts. För orken att ”hålla upp” någonting som ändå aldrig förändras har helt enkelt tagit slut. Att må bra och tycka om sig själv är ett livsprojekt för mig. De dagar då självhatet har mig i sitt grepp med allt vad det innebär av ångest och oro, klarar jag inte av att stanna kvar i det, utan flyr in i matmissbruk och mörka destruktiva tankar och vad det innebär vet jag alltför väl. Det tar sådan kraft av mig att ens andas och stå emot vissa saker som jag vet gör mig så illa.

Det blir en ond cirkel det hela. Att be om hjälp är svårt och jag vill inte nöta på människor mer än nödvändigt. Mitt eviga tjat om måendet vill jag inte lägga på andra. Då får jag skriva här och de som orkar kan läsa om mitt orerande istället.

I det jordiska är allt bortglömt en dag och faktiskt tröstar den tanken mig. I bästa fall finns du i en bok eller som röst i en låt, film eller spel. Kanske på ett gammalt fotografi som framtida släktingar tar fram och pratar om. Vad det nu har för betydelse, mer än för det jordiska egot? I det stora hela betyder det ingenting, förutom för dig själv och din egen livsbok, kanske är det vackert så? Trots allt är jag på ett plan medveten om det högre perspektivet och att vi aldrig kan dö helt. Skalet ja, men medvetandet nej. Men det spelar liksom ingen roll när det jordiska här och nu tar tag i mig och tar över alla tankar i perioder.

Ingenting betyder någonting och ändå betyder det allt. Denna motsättning går aldrig att förstå med intellektet. Det är livserfarenhet och förmågan att släppa taget om tankarna som avgör.

Säger han som så totalt tappat just detta… …men livet lär och så ska det vara oavsett om man själv uppfattar det som ljust eller mörkt.

Annonser

Regnbågen på vardagsrumsbordet

Regnbåge i bordet

Fick mig att fundera en del, när denna regnbåge dök upp på vardagsrumsbordet.

Hur mycket jag än försöker frigöra mig fastnade orden från tonåren i mig. Agerandet och handlandet när jag var liten frös fast. Folk får säga vad det vill om mitt livslånga ältande gällande vem jag är och kanske är en del av processen i just detta att släppa alla hjärnspöken på vad jag TROR att andra tycker om mig.

Denna regnbåge som fanns på vardagsrumsbordet och boken ”Välkommen in i min garderob” har fått tankarna återigen att bli djupa gällande min egen sexualitet, eller om jag ska vara ärlig idag avsaknad av sexualitet och den längtan jag har efter ömhet från en man. I natt vaknade jag och kunde inte somna om. Hade en ångest som inte ville släppa. Har svårt att skriva om detta.

När jag växte upp väjde jag och lyssnade bara på allt det negativa om att vara bög. Tog till mig det minsta lilla förflugna ord av skolkamrater och tog det som en bekräftelse på att det var något fel på mig. Gömde mig och var livrädd för att bli ”avslöjad”. Det var nästan en daglig kamp att vara så ”normal” som möjligt.

Har skrivit tidigare om vart jag tror detta kommer ifrån. Då när jag var 6 år fick jag veta hur fel det var att vara nyfiken på andra killar. De vuxnas frånvaro av ansvar gentemot en värnlös pojke satte spår i ett helt liv. Också det att min annars kärleksfulla mamma inte försvarade mig utan gapade med min pappa.

Sen förstärktes det av min pappas hållning under uppväxten och jag hatade mig själv för de känslor jag hade gentemot andra killar. Tankarna på hur jag tänkte då finns kvar inom mig, även om jag idag på ett plan accepterat mig själv fullt ut. Har fortfarande svårt att formulera orden på det jag känner. Är mest orolig för vad andra ska tycka i perioder, även om jag vet att ingen bryr sig.

Att tycka om mig själv så pass mycket och stå för den jag är sitter hårt åt. Passager av att spela intresserad av kvinnor har många gånger funnits i mig. Att spela och inte vara ärlig, ens mot mig själv. För att jag har velat slippa blickarna och de tankar jag tror att andra har om homosexuella.

Jag har accepterat den jag är, men ändå inte.

Hela mitt medvetande med alla dess känslor har under lång tid förändrats, till allt mer av självacceptans, men det har tagit mycket lång tid. Det svart-vita har följt mig länge och då handlar det inte bara om mina egna innersta känslor gällande sexualiteten. Det har varit så lätt att inte behöva problematisera utan bara följa med strömmen, trots att det gjort mig illa. Så många taggar fick fäste i mig och efter nattens ångest kring min längtan undrar jag om inte några fortfarande sitter där.

ryssland_gay.jpg

Det var jobbigt för mig att läsa om Anton Lundholms problematiserande om att vara gay och kristen och hans kamp för att acceptera sig själv fullt ut. Skammen, smärtan och kampen känner jag så väl igen.

För mig är det jättesvårt att göra mig tillgänglig eller ens visa att jag är intresserad av en kille. Egentligen vet jag inte varför jag fortfarande är så rädd. Det finns ingenting att försvara eller frukta. Den enda jag fruktar är mig själv och mina tankar.

Varför bryr jag mig så mycket om vad andra ska tro och tycka om att jag är homosexuell? Det har alltid varit så, att jag inte klarat av att stå för den jag är. För rädslan att bli avvisad igen. Inte vara någonting värd för någon. Tittad på och att människor ska äcklas av mig. Mina egna projiceringar dominerar i detta.

Kanske har det inte med min sexuella läggning att göra utan är mer ett existentiell känsla som fastnat i mig, men där läggningen blivit en fix låsning för mig.

De minor som smällt på vägen gör att jag är passiv idag. Vågar inte utmana och söka kontakt med någon kille. Gömmer mig även om jag på en direkt fråga skulle säga som det är. Men inte känner jag stolthet och ”pride” som många homosexuella pratar om. Inte alls. Det hade varit så mycket lättare om denna längtan och dessa känslor inte hade funnits inom mig.

gaylove

Försöker tänka tillbaka på om jag någonsin någonstans känt mig helt tillfreds med den jag är. Hittar inget sådant tillfälle. För mig har det handlat om att nöta och försöka acceptera. Har hukat många gånger och varit rädd. Backat och straffat mig själv.

Tänk att det ska vara så svårt att acceptera den jag är. Med hela mitt hjärta. Regnbågen på vardagsrumsbordet fick mig att tänka på mig själv och den jag är idag. På min längtan efter en relation med en man. På hur jag själv förvägrar mig det finaste i livet och inte riktigt vet varför.

Jag har accepterat den jag är, men ändå inte.

Välkommen in i min garderob

Tvåhundrasextiosju sidor, relativt stor text och ett ämne som intresserar mig gjorde att jag läste ut en bok på en dag! När hände det senast?

valkommen-in-i-min-garderob

Boken är en självbiografi om att vara gay och kristen.

I alla fall, boken heter ”Välkommen in i min garderob” och är skriven av Anton Lundholm. Den handlar om hans kamp att acceptera sig själv utifrån Bibelns syn på homosexuella och det tolkarna matade honom med under hans uppväxt.

Bitvis en svår bok att läsa. Ibland vill jag bara skrika ”kasta Bibeln och följ ditt hjärta” men förstår med intellektet att är man uppväxt med Jesus i nappflaskan så är tron på att man är ”fel” svår att bara göra sig av mig utan år av kamper. För det tar Lundholm många år att komma ur tolkarnas grepp och tillslut våga lita på de egna känslorna.

I början drogs han till de radikala inom frikyrkan just för att det kanske skulle hjälpa honom att ”bli av med” sin läggning. Hur vanligt är det inte att man vänder sig emot den man är och blir homofob inom kyrklighetens sfär? Förtränger och hatar både sig själv och andra homosexuella?

För mig blir det smärtsamt att läsa hur fast han var i tolkningarna av Bibeln där homosexualitet ses som någonting som går att bota. Men sakta men säkert förändras hans bild och det är detta boken handlar om.

Han är väldigt ärlig i sin hållning. Berättar om olika sätt att se på detta och också hur han från början trodde sig ha fått ”demoner” och sådant i sig för att han kände såsom han gjorde. Boken tycker jag främst vänder sig till människor som likt honom fastnat i det vad tolkarna säger och det som faktiskt ens egna hjärta säger. Om kampen, konflikterna och hur man faktiskt kan bli fysiskt sjuk i kroppen om man inte följer sitt hjärta.

anton_lundholm

Anton Lundholm

Jag själv som är uppväxt i ett ateistiskt hem känner många gånger när jag läser boken att Bibeln i fel händer gör många människor oerhört illa. Hur man med hjälp av Guds ord tolkar sig bort från det centrala som alltid i en sund tolkning är kärleken oavsett vem man älskar. Min Jesus sätter alltid kärleken främst. Förstår inte ens hur man kan göra något annat?

Första halvan av boken ger jag toppbetyg, men sen tyckte jag att Lundholm själv fastnade i för mycket problematiserande i det teoretiska och tappade bort lite i det jag var nyfiken på. Men i det stora hela får boken positiva omdömen av mig och jag hoppas verkligen att de förkunnare som står där och gapar om hur fel homosexualitet är, ger boken en chans och lyfter blicken ovanför bibelcitaten de håller så hårt i. Att de i djupet försöker våga förstå hur en människa med homosexuella känslor faktiskt känner. Man väljer inte sin läggning.

Det jag gillade också var att han tog upp olika aspekter av hur man kan se på detta. Inte bara att man ska acceptera allt och alla, utan försökte se hela bilden. Det gav mig en inblick i hur vissa resonerar och även om jag inte håller med i en stavelse var det nyttigt för mig att ändå försöka förstå varför kärlek mellan två personer av samma kön rör upp så mycket känslor, när världen ser ut som den gör idag.

Ibland tror jag bara att ”livets gång” kan förändra synen hos vissa samfund och församlingar. Såsom det har förändrats gällande andra saker som förr i tiden var kontroversiella och som idag är en självklarhet.

Relaterat
Anton Lundholm skriver om att vara homosexuell i frikyrkan (Dagen)
Libris-böcker öppnar för en homosexuell livsstil (Världen Idag)
Anton är gay och stolt kristen (Vetlanda-Posten)
Anton skakar om frikyrkligheten med sin bok (ETC)
”Jag bad om att bli befriad från mina syndiga tankar” (Året runt)
HBTQ-kultur. Välkommen in i min garderob – Anton Lundholm (Helds HBT-nyheter)

Garderobsord & sorg

gladpask2018

Påsken för min del är en påskmiddag på påskafton hemma hos Anna och Tofflan. För övrigt går helgen obemärkt förbi, men visst tänker jag på Jesus och hur vi idag tolkar hans gärningar på den tiden det begav sig.

Människor kan vara förfördelade, illa behandlade och ha ett agg mot någon. Det är helt ok att vara arg, grinig och jag vet inte vad, men när det drabbar någon annan helt oförskyllt då surnar jag till. Det var på vippen till ett verbalt slagsmål eftersom jag bara inte kan vara tyst när en för övrigt så kallat mogen själ beter sig på ett helt irrationellt sätt. Tycker inte om när människor medveten vill jävlas med andra utan anledning. Det där medvetna, att trycka till och liksom inte ha täckning för det, det gör mig heligt arg.

På jobbet har vi ett bokbord där man får ta med sig en bok om man hittar någonting intressant. Ska väl vara ärlig med att säga att jag aldrig tidigare tagit någon bok från det bordet eftersom jag liksom inte riktigt gått igång på innehållet. Men häromdagen hajade jag till när titeln ”Välkommen in i min garderob” slog emot mig. Än mer intresserad blev jag när jag läste mer: ”En självbiografisk berättelse om att vara gay och kristen. För hur är det att vara frikykligt kristen och leva i en samkönad relation? Att vilja vara en del av kyrkan som låtsas att han inte finns?”

Boken är skriven av Anton Lundholm som är utbildad teolog och född 1984. Har börjat läsa och boken är väldigt intressant med min egna historia i bagaget som bög och intresserad av andligheten. Boken är utgiven av Boförlaget Libris.

Har haft stora problem med att läsa böcker sista åren. Har inte orkat igenom ett par som nu bara ligger och väntar. Får se hur det blir med denna, om ämnet kan vara så pass intressant att jag orkar? Men det klart, kommer jag inte igenom en bok som handlar om katter, då vete fåglarna. Jag ska testa i alla fall eftersom kyrkans syn på homosexuella är någonting som har förändrats till det bättre under åren och då pratar jag främst om Svenska kyrkan.

Min syster ringde häromdagen och hade ett mycket tråkigt besked. Hennes 7-åriga katt Morris hade dött! Han var hur pigg som helst ena dagen och sen den andra hade han problem med andningen. Hon väntar på obduktionsresultatet för att få veta vad det var som hände. Hos veterinären när de skulle söva honom orkade han inte mer utan avled. Det är så tragiskt det hela.

Var kattvakt åt Morris några gånger och minns hans gosighet och hur fin han var. Vi hann få en liten form av relation och jag ser honom framför mig när jag öppnar dörren för att ge honom mat. Alltid när han hade ätit gosade vi en liten stund.

Morris 2017

Tänk vad fort det kan gå. Det gäller verkligen att njuta i nuet och visa sin uppskattning mot dem som ligger när ens hjärta. Vila i frid, kära Morris!

Första dagarna i juli

3 juli 2017 Solros vid resecentrum

En fin solros tittade fram när jag klev av bussen i morse vid Resecentrum. Jag älskar solrosor och de har planterat massor. Så detta lär inte vara sista bilden.

Blixtar och dunder

Lightningsmap.org är en sida där man kan se hur blixtarna far omkring på vårt klot. Idag när jag kom hem från jobbet, vid 14.30-tiden såg det ut på detta sätt. Det var länge sedan det var sådan fart i närområdet och jag måste säga att detta är någonting som jag inte gillar alls.

Varit med om blixtnedslag som slagit ner i TV:n 2 gånger i mitt liv samt ett par andra tillfällen då den varit väldigt nära. Gillar inte så alla sladdar drogs ut under en stund tills det lugnat ner sig.

1 juli 2017 Regnbågsflaggan

I lördags såg jag återigen regnbågsflaggan vaja. Det är en härlig syn!

1 juli 2017 Regnbågsflaggan

Homofobin och trångsyntheten finns fortfarande kvar i vårt land. Själv drabbas jag sällan numera eftersom jag inte exponerar mig så mycket av olika anledningar med flaggor och sådant, men jag vet andra som år 2017 tvingas att leva på ett sätt som de inte vill, tack vare att de är homosexuella.

Vet faktiskt inte hur jag skulle agera om jag träffade en kille, för det finns fortfarande ett stråk av självhat gällande just detta och att visa det öppet. Jag vet, det är inte klokt men i detta sitter vissa saker jävligt hårt inom mig.

Därför gläder det mig extra mycket att se denna flagga vaja i Storvreta då och då. Det visar att inte alla parametrar i vårt samhälle går åt fel håll. Det stör mig lite att det inte pratas mer om religion kontra homosexualitet och då främst gällande synen inom islam eftersom jag anser att där finns en grogrund till den homofobi som alltmer frodas i vårt land.

1 juli 2017 Prästkragar o pioner

Min lilla täpp var så fin i lördags. Prästkragar och pioner i full blom.

1 juli 2017 Pioner

Pionerna blommor så kort tid. De sjunger redan på sista versen. Filmade en liten snutt [YouTube]

1 juli 2017 Maja på väg till lilla skogen

Maja var ute i lördags. Här anade hon inte vad som komma skall. Bara minuter senare när hon var i lilla skogen hörde jag ett jädra liv när jag var på väg ut för att titta till henne.

Till min förvåning ser jag ett rådjur som jagar Maja. Ett rådjur i lilla skogen?! Allt gick väldigt fort, men när rådjuret fick syn på mig tvärvände det och Maja såg jag bara som ett vitt streck försvinna in i vardagsrummet.

170701_maja2

Efteråt var Maja väldigt rädd och ville inte gå ut mera. Hon var inte skadad och hade inte haft närkontakt med rådjuret. Men tacka sjuttsingen för att hon var rädd efteråt, inte tror man att det ska finnas rådjur i lilla skogen?! För henne måste rådjuret ha varit som en stor jätte.

1 juli 2017 Felix kollar efter rådjuret

De andra katterna märkte ju att någonting hände och Felix stod och tittade ut på lilla skogen en lång stund efter detta drama. Ett stort drama för både husse, Maja och kattpojkarna i vår “lilla” värld.

1 juli 2017 Felix i gräset

Felix i gräset.

1 juli 2017 Felix i gräset

Tänk om Felix hade tittat upp, vilken bild det hade kunnat bli. Men jag tycker den är fin ändå. Felix och prästkragarna.

De tre första dagarna i juli har nu strax passerat. Nu är jag en positiv människa och stannar vid detta. Sommar och sol är min favoritårstid och i det vilar jag nu.

Tipptoppen & Oriented

11 juni 2017 Promenad till Tipptoppen

När det är närmare 20 grader och solen tittar fram en del, då går det bara inte att sitta inne en hel dag. Det går bara inte och faktiskt tyckte Elias detsamma idag!

Så vi bestämde oss för att ta en promenad och gå upp på den högsta kullen Tipptoppen som ligger en bit bort uti Storskogen.

11 juni 2017 Tipptoppens topp

På skoj sprang vi upp och jag kan väl säga som så att gubben kom på andra plats. Tipptoppens topp är inte högt upp, men det var ändå en liten pärs för en numera otränad Michelinkropp.

Den lokala butiken var nästa mål och där inhandlade vi eftermiddagsgotta till fikat. Efter det har jag kollat på två dokumentärer där den ena handlade om homosexuella palestinier i Tel Aviv. Intressant ur många aspekter och efter att ha sett denna film har jag lite svårt att gnälla över min situation av ensamhet och längtan efter att dela mitt liv med en man. Det blev liksom lite fjuttigt i det sammanhanget, även om de har varandra och den vägen söker tröst i det jobbiga.

Fadi Daeem
Fadi Daeem är med i filmen Oriented.

Filmen heter Oriented. Vi kämpar alla för våra övertygelser och det vi tror på. Kampen är på flera plan och i det kämpar bland annat Fadi Daeem som är en av killarna som filmen handlar om. Blev lite förtjust i honom dels för att han vågade problematisera sin egen hållning och det han stod för kontra kärleken som ibland fanns bland andra killar som inte delade hans tankar om världen och dels för att han verkade mysig på något sätt. Det jag gillade minst var att de rökte så mycket. Verkar inte som om upplysningen kommit till Tel Aviv gällande faran av att bolma så mycket som de gjorde.

Tre vänner, två världar och ett liv. Ibland saknar jag ett sådant kompisgäng där vi hade delad grundvärdering och höll ihop i vått och torrt. Killar som är som jag själv och som förstår vissa saker fullt ut s a s.

Känner mig… nej, nu ska jag inte vara negativ, ömkande och upprepa samma ältande som alltid. Ny vecka, nya chanser på ingång!