Började morgonen med en hypnosmeditation:

Niklas Lindvall heter killen som ledde detta och jag tyckte att den gav mig en hel del. Svårt att släppa taget som ni vet, men jag tycker mig ha varit där och ”nuddat” vid någonting som jag inte varit med om tidigare. Det kändes bra i alla fall och det är ju det viktiga.

Omedvetna saker händer i en, det är jag övertygad om. En kort stund efter hypnosmeditationen fick jag sådan lust att titta på bilder av mig som barn. Det lilla blå albumet kom fram.

Försökte verkligen vara i bilderna och våga känna det som kom till mig. Tacka fan för att tårarna kom. När jag såg lilla jag ett par veckor gammal och vetskapen om vad som komma skulle. Tyckte inte synd om mig egentligen utan konstaterade bara faktum och försökte ge mig själv kärlek.

Tårarna bara kom och kanske var det en slags empati till mig själv? Jag vet faktiskt inte och det spelar ingen roll. Bara det att jag ville titta och vågade stanna kvar i den lilla Jerrys värld en stund, utan att känna mörka tankar, är stort nog för mig.

Fast blev än värre när jag kom till sidan om sommarkollot 1972.

Bergvik 1972 och allt som där hände. Kände ett tag när jag vågade stanna kvar i känslorna om jag bara hittat på allt? Tror det är ett skydd inom mig att tänka så. Försökte återigen se på mig själv med kärlek och inte det dömande som jag så ofta gör annars.

Vet inte om jag lyckades här heller. Känner inte så mycket egentligen inför bilderna, mer än att jag faktiskt kan se på dem nu utan att känna avsky och negativt. Det är liksom som det är med det hela.

Reflekterade en del över både mamma och pappa innan jag bara kände att nu orkar jag inte mer. Fortsatte några blad till i albumet men sen tog det bara stopp. Det blå albumet ligger nu framme i alla fall. Tog fram ytterligare ett par ”tuffa” album som jag sällan tittar i. Det får bli nästa gång. När det nu blir…

Har sista veckan haft så bubblande mage med förstoppningskänslor. Ett märkligt tillstånd. Inte känd någon hunger alls. Ätit slarvigt mest utifrån gamla tröstmönster som tyvärr ibland hittar tillbaka in i mig. Men inte alls som förr, men ändå, de finns där igen vissa kvällar. Inte bra, men jag försöker även här inte tänka så mycket på när det blir frosserier. Vad hjälper det mig mer än att jag slår på mig själv?

En annan fin sak som jag gjorde var att jag tejpade ihop de sidor som var på väg att lossna. De bilder som inte satt kvar där de skulle och ryggen på albumet, det tejpades också. Vill nog ha kvar det ändå på något vis. Det är ju min historia däri.