Kategoriarkiv: terapi

Flyktkänslan är väldigt stark

Här övar jag på att vara still. Sitta ner och inte värdera någonting. Bara vara.

Varje vardagsmorgon sitter jag en stund i den vita fåtöljen på jobbet. Tränar mig i att vara still och andas med hela kroppen. Den kan låta som ”peace of cake” för många, men för mig är det svårt. Mycket svårt till och med.

I morse ville jag inte alls, men ändå har jag bestämt mig för att sätta mig, även om det bara handlar om en liten stund. För att bryta mönster och för att träna mig i att låta tankarna sväva fritt.

Idag har flyktkänslan i mig varit väldigt stark. Flykt från det som pågår och flykt från Gamla Stan. Återgå till det jag känner igen, även om det inte är så bra för mig. Så stark känsla av att strunta i alltihopa. Svårt att ta hela grejen på allvar och att jag bara är en falsk jävel. Mina inre dialoger skiftar åt alla håll just nu och gamla invanda mönster försöker överleva.

Det enda jag vet, det är att jag ska hålla fast i det jag påbörjat. Även om jag bara sitter av tiden på onsdag. Jag behöver A, det vet jag någonstans långt därinne de stunder då tankarna på flykt förgiftar mig och vill göra allt annat än att fortsätta det jag påbörjat.

Annonser

Vidgade vyer på flera sätt

För fjärde gången tog jag mig till Stockholm och Gamla Stan.

En blandning av tillförsikt och flyktkänslor fanns inom mig när jag återigen gick på Prästgatan i Gamla Stan.

Dessa 75 minuter med A bara svischar förbi. Egentligen vet jag inte riktigt vad det är som händer, mer än att svaren finns inom oss själva. Idag pratade vi en del om skuld.

Hon är otrolig på att få mig att slappna av och kunna ”öppna upp”. Det är jag som har svaren och hon förstärker mig i det jag säger. Hon vägleder mig och finns med i min inre resa på ett sätt jag inte trodde var möjlig för mig.

Det häftiga i det hela är att vi själva har svaren. Jag har svaren själv och med A:s hjälp hittar jag dem inom mig. Känner mig välsignad över att ha fått den här möjligheten tillsammans med A.

Efteråt kände jag mig nästan som ett litet barn som hade hittat någonting nytt och det liksom bubblade inom mig. Jag som innan hade helt andra tankar kring dagens sejour. Tänk så annorlunda det kan bli, men det visar väl också hur viktigt det är att jag tillåter mig att känna det som jag vet finns inom mig. Det som vill mig väl. Inte vara rädd och orolig som alltid tidigare över att tappa kontrollen. I det har jag fått en helt underbar livslärare i A.

Glad och lätt i sinnet vågade jag även vidga mina vyer en aning utanför mig själv. Gick över Helgeandsholmen och förbi kaos.. riksdagshuset.

När jag stod på Riksbron såg jag ut mot bland annat Kungliga Operan.

Kungliga Slottet är ju svårt att undvika oavsett vilken sida man går på så att säga.

Norrbro och långt därborta Grand Hotel.

Gick en bit på Drottninggatan och såg flera souvenirbutiker och en bar till och med namnet Swedish Souvenirs.

Har inte gått förbi Sergels Torg på flera år. Som vanligt massa byggen på gång runtom torget. Byggkranar i parti och minut. Den 25 juni 2018 återinvigdes det renoverade torget.

Klarabergsgatan står Nils Ferlin (1898-1961) på sitt egna torg.

Grunden av Stockholm Centralstation byggdes redan 1871. Den stora centralhallen byggdes mellan 1925-1928. Sedan 2008 har stationen renoverats och byggts om i flera etapper.

Mitt tåg tillbaka var inställt. Sen blev det spårfel på det tåg som jag istället skulle ta. Lugn och fin så gick även detta. Inga oro utan lugnt väntande och då fick jag tid att spatsera runt lite på centralstationen för att ordentligt studera allt som bara flimrar förbi annars.

Känner mig omhuldad och trygg. I mig själv på något vis. Har fått en visshet. En mer tro på mig själv och min egen förmåga att läka. Ständig påminnelse och ständigt jobb med tankarna kring detta.

Små flisor och svart gyttja

Teckningen är gjord av mig idag. En vuxen man ”går tillbaka” i tiden och tecknar av sig barndomsminnet som jag tidigare skrivit om. I mitt medvetna medvetande har jag processat detta så långt det bara går, men i det undermedvetna finns det saker som fastnat i mig. Det uttrycker teckningen genom sin svärta. Händerna i den svarta gyttjan.

A ledde mig och vi snuddade vid saker där det var svårt att komma igenom. Små flisor inom mig lossnade nog, men ”presteraren” var för mycket med och ville ”styra” detta, även om jag försökte ”släppa taget”. Men det gick inte så bra och efteråt känns det som om jag gått en boxningsmatch mentalt. 

Kan inte riktigt förklara vad som händer. Tiden försvinner och A hjälper mig genom tankarna och värderar ingenstans. Det gör jag så bra själv hela tiden och det sitter så djupt. Men att upplevelsen i lekstugan gjord av trä sommaren 1972 sitter djupt i mig och att allt inte har fått kommit upp än är helt klart. Ilska och nästan hat ibland finns där i den stora svarta propp som jag inte riktigt får loss själv. A lotsar mig framåt på ett förundrat sätt. Försöker bara hänga med och inte värdera som sagt.

Fick en övning att ta med mig över jul. Sen fortsätter A att hjälpa mig vidare in i mitt inre. Processar och förundrar mig över livet och dess olika medvetandetillstånd som jag nu är och snuddar vid. Den medvetna andningen där hela kroppen ska vara med, modet och att manifestera ut genom knytnävarna ilskan som jag inte ska trycka tillbaka nästa gång den kommer. Man ska inte trycka tillbaka känslorna, men för den skull inte göra någon annan illa, varken fysiskt eller verbalt. Nu har det fysiska aldrig legat för mig, men det verbala har jag använt mig många gånger av utan uns av tanke bakom.

Att gå i Gamla Stan är mysigt. Lite bilder från dagens bravader i huvudstaden:

Den smalaste gränden Mårten Trotzigs gränd i Stockholm ligger i Gamla Stan.

Efteråt tog jag det lugnt tillbaka. Var ganska yr och fumlig tycker jag i början, men det släppte som tur var. Besökte för tredje gången julmarknaden i Gamla Stan. Köpte den här gången än mer brända mandlar och nu även en modell som är både mjukare och rödare. Mums!

Stadshuset i Stockholm
Vasabron
Strömsborg till höger på bilden.
Centralstationen i Uppsala.

Tack!

Omtumlande vecka i det inre

Nio dagar kvar…

Ett omtumlande inre under veckan med mest förhoppningsfulla känslor. Tankarna är ljusare och det är jag förundrad över efter det som varit under en lång tid nu. Har upplevt mig som fast i känslorna och hopplösheten hade ett redigt grepp om mig.

Men medvetenheten om att att det kan förändras snabbt har jag nu på ett praktiskt plan fått vara med om. I det lever jag nu med ett ljusare sinne sedan ett par veckor tillbaka efter endast två besök i Stockholm hos Humanova och terapiformen psykosyntes.

Den sista sejouren blir på måndag före jul i rummet som tillåter alla tankar och känslor med en själ jag efter så kort tid tagit till mitt hjärta. Då kan tacksamheten bara vara stor och i det vilar jag nu. Vet inte riktigt vad det är som ”stämmer” så bra just nu, men så är det och kanske handlar det om att jag äntligen är i fas och ”mogen” i det jag gör?

”Locket ovanpå” var återigen aktivt med skrik och dunsar. Har nog blivit så van att jag bara vänder på mig och försöker somna om. Men nog är tragiken stor i det hela, men äntligen kanske någonting kommer att hända så att situationen bryts. För att leva i detta oavsett vilka konsekvenserna blir måste vara sämre än att ingenting göra alls. Jag och lilltjejen noterar och skriver ner all aktivitet på uppmaning.

Årets julklappsinköp är avslutat. Har väl aldrig fungerat så bra. Som vanligt blev det något mer än jag tänkt mig, men det är ju bara jul en gång om året. Slutnotan konsekvenser ska jag förhoppningsvis inte behöva uppleva flera månader den här gången, men man vet aldrig (;-).

Vaknade som sagt ett par svängar i natt av skrik och dunsar, men somnade sen om. Sov till 10.15 vilket för mig är helt otroligt. Det positiva är att jag säkert behövde all den sömnen, men tyvärr blir ljuset mindre eftersom det börjar att skymma redan vid 14.30-tiden, men i det ska inte huvudkänslan ligga utan jag ser positivt på att nu vara hyfsat utvilad. I det lilla lyfter jag bort från de jobbiga tankarna och fokuserar på möjligheterna istället för hindren i mitt liv.

Tänker mer på andra än mig själv i vissa avseenden, även om jag numera försöker närma mig mina tankar på ett annorlunda sätt än tidigare i mitt liv. Det kortsiktiga, egoisten och det som söker det materiella, har aldrig hjälpt mig att utvecklas i det inre. Mitt Ego i den riktningen har varit starkt och gjort mig björntjänster under åren. Det största bedrägeriet är detta mot en själv och hur jag inte vågat att se en liten bit till. Kortsiktigt kan det se bra ut, men i det längre perspektivet är stegen neråt i den mörka källaren där ångest och oro dominerar, den vägen som jag tyvärr gått i alltför många år.

Nu, att ha fått förmånen att möta en själ, som förstår mig och som inte dömer på något plan, det är ingenting annat en stor gåva från Universum eller vad man ska kalla det.

Komma hem och vara ett

I luciatider… vackert tåg i Gamla Stan.

Sejour nummer två var än mer omvälvande än den första. Riktigt svårt att förklara vad som sker med mig tillsammans med denna fantastiska själ som jag fått som terapeut. Vi har bara träffats två gånger, men hon sätter verkligen ord på det som jag behöver hjälp med.

På väg ser jag många fina saker i Gamla Stan. Denna fina målning av Bowie till exempel men den får jag bara titta på eftersom den går loss på 3 700 kronor, men jag tog i alla fall en bild på den.

Lugn mak på väg tillbaka. Omtumlad och rörd passerade jag åter Stortorget och julmarknaden. Målet var att köpa brända mandlar. Torparens Konfektyr AB till höger uppfyllde min dröm och tre påsar fick åka med mig hem.

Polkagrisar i massor. 

Det är mysigt att gå omkring i Gamla Stan och vara själv med tankarna och då speciellt efter dagens session som fick mycket i gungning inom mig.

Skulpturen är gjord 1956 av Ivar Johnsson och heter ”Pojke bestigande häst”. Den står på Tyska Stallplan i Gamla Stan.

Vågar inte be om så mycket och att jag ska greja detta nu, men de två första gångerna lovar gott, även om jag är både rädd och vill strunta i alltihopa när det är som svartast. Samtidigt vet jag att motsatsen är helheten, ljuset och modet att sträva dithän är idag är mitt enda val.

Tacksamheten går inte att beskriva i ord över att jag får den här chansen där jag nu är i mitt liv.

Komma hem
Vara ett med mig själv
Andas rätt och…
Vara ett i detta liv.

En tur till Gamla Stan

Lite virrig var jag till en början. Kan inte Stockholm så bra, men 10 minuter innan hittade jag ändå fram till adressen på Skeppsbron. 

Bilden satt uppe hos Humanova och den fascinerade mig. Bilden är väldigt gammal men mannen ser ut att vara från nutid. Detta med tid är någonting som jag tänker en del på.

Det var också annat som fick mig mållös och en fortsättning följer. Försöker inte värdera någonting mer än att det kändes väldigt bra på många plan. 
Tacksam för chansen. För möjligheten att förändra mitt liv. Nu hänger det på mig.

På vägen tillbaka hamnade jag på Stortorget och dess traditionella julmarknad. Snabbt ögnade jag igenom stånden innan jag tog mig mot centralstationen för hemfärd till Uppsala.